Archive for the ‘Åsa Linderborg’ category

Israelhatarnas gycklarfölje

4 juni, 2010

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Der Stürmer i folkhemmet

31 augusti, 2009

När en obskyr journalist som heter Donald Boström den 17 augusti lyckades få in en artikel på Aftonbladets kultursidor med rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” var det många som hajade till. Inte i första hand därför att en vänsterskribent skriver dumheter i Aftonbladet, det inträffar som bekant så gott som dagligen. Orsaken var i stället att Boströms insinuanta men av fakta obekymrade framställning kunde tolkas som en modern variant på det uråldriga temat ”judar mördar kristna barn för att använda deras blod”.

En gammal antisemitisk inlaga om hur judar tappar ett kristet barn på blod.

Donald Boströms tema var att den israeliska armén sprättade upp kroppar på palestinier för att komma åt deras organ för vidare försäljning. Det var inte första gången Boström skrev om detta ämne. Redan för drygt tio år sedan erbjöd han Dagens Nyheter en artikel om de påstådda organstölderna, men tidningen hade vett att tacka nej. Boström publicerade i stället sitt material i boken Inshallah utan att det ledde till nämnvärda reaktioner.

Den stora frågan är varför Donald Boström hankar sig kvar vid denna fråga med tanke på att det inte finns, och aldrig har funnits, något faktaunderlag som stöder påståendet om israeliska organstölder. Det närmaste han kommer en bekräftelse är en påstådd utsaga från en palestinsk kvinna om att ”våra söner plundras på sina organ”, men när andra söker gå till botten med saken nekar hon rakt av. Till och med en övertygad palestinavän som Per Gahrton ser med stor skepsis på Boströms uppgifter. Han citeras på följande sätt i en artikel av Expressens David Baas och Christian Holmén den 23 augusti:

”Men ska palestinierna fortsätta sprida rykten om att israelerna plockar organ får de faktiskt visa upp en kropp som saknar organ.”

Men det kan alltså varken Boström eller någon annan. Inte heller den israeliske människorättsaktivisten Bassem Eid, som driver organisationen Palestinian Human Rights Monitoring Group (PHRMG), har lyckats finna några fakta som talar för Boströms försåtliga insinuationer. Han säger till Expressen:

”Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.”

Mot bakgrund av ovanstående är det inte överdrivet märkligt att Aftonbladet utsatts för mycket stark kritik från olika håll. Judiska centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi, har exempelvis i ett öppet brev till tidningens chefredaktör Jan Helin – som inte ens tycks ha läst igenom artikeln ordentligt före publicering – påpekat att Boströms artikel är en modern variant av det klassiskt antisemitiska påståendet att judarna brukar röva bort barn, mörda dem och tappa dem på blod i rituella syften.

När Expressens skribenter talar med kulturchefen Åsa Linderborg om anklagelserna om antisemitism blir hon enligt uppgift ”upprörd”: ”Hon säger sig inte ens ha varit medveten om att tidningens story liknar den gamla antisemitiska stereotypen om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. – Jag hade ingen aning om att det fanns en sån.”

 ”Hade jag ingen AAANING om…”

”Det hade jag ingen AAANING om…”, för att hänvisa till Hasse & Tages klassiska sketch. Vilket naturligtvis tyder på en skrämmande historielöshet och eklatant brist på allmänbildning hos Aftonbladets kulturchef. Vad redaktör Linderborg per omgående borde göra är att läsa Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor) där hon kan läsa om nämnda antisemitiska myt och andra myter och skrönor som genom seklerna och millennierna använts för att misstänkliggöra det judiska folket.

Ty vad är det som säger att inte Boström eller någon annan hatets och illviljans kolportör framöver söker kränga en drapa om hur israelerna eller företrädare för den internationella judenheten förgiftar brunnar – se där en annan antijudisk schablon – för att sprida svininfluensan? Om Linderborg är bättre påläst behöver hon inte riskera att ta in aktstycket i fråga.

Som det nu blivit framstår Aftonbladet som något av en Der Stürmer i det svenska folkhemmet – om inte Åsa Linderborg känner till denna ökända tyska naziblaska så kan jag berätta att den utgavs av den rabiate och vulgäre judehetsaren och nationalsocialisten Julius Streciher och hade sin storhetstid på 1930-talet. I tidningen publicerades alla de äckliga karikatyrer porträtterande ondskefulla judar som sprids världen över än i dag, främst i den muslimska världen. Lars Hillersberg hette en svensk tecknare som, nära samarbetande med den marockanske antisemiten Ahmed Rami, gått vidare i samma spår.

Streicher satt på de anklagades bänk under den stora Nürnbergrättegången och dömdes till döden som krigsförbrytare samt hängdes jämte andra höga nazikoryféer 1946.

Riktig fart på uppståndelsen kring Donald Boström blev det, som alla vet, först då den israeliska regeringen genom utrikesminister Avigdor Lieberman påtalade det upprörande antisemitiska i artikeln och i samband därmed avkrävde den svenska regeringen ett ordentligt avståndstagande från den. Ambassadör Benny Dagan upprepade den israeliska regeringens krav. Den israeliska reaktionen fick Aftonbladet och många andra mediaaktörer att skrika i högan sky.

Min personliga uppfattning är att det var föga välbetänkt av Israels regering att ge en tredje klassens propagandaskribent denna form av otillbörlig uppmärksamhet. Denne kan därför, sannolikt inte utan visst välbehag, paradera som martyr för en yttrandefrihet som den förment otäcka israeliska regeringen är ute efter att snöpa. Å andra sidan har jag full förståelse för om israelerna blir upprörda över att gamla antisemitiska myter fräschas upp och sprids vidare i tiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har vägrat kommentera den israeliska regeringens krav med motiveringen, att det vore ett brott mot Sveriges grundlag att fördöma en artikel i en svensk tidning. Detta är nu inte sant. Det finns absolut ingenting, grundlagsrelaterat eller ej, som förhindrar att en svensk regeringsminister säger sin mening om en artikel i en tidning. Detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av juristen Mårten Schultz på nätsajten Newsmill.

Reinfeldt skulle exempelvis kunna säga något i stil med att ”Vi kan visserligen inte stoppa idiotiska artiklar från att publiceras, men däremot kan vi säga att artikeln i fråga var undermålig, förvirrad och fördomsfull och att den hotar vårt lands goda relationer med främmande makt.” Att Carl Bildt, vilken alltid haft en sval inställning till Israel och som i egenskap av studentpolitiker i början på 1970-talet intog en propalestinsk attityd och även skrev motioner utifrån denna i Fria moderata studentförbundet, skulle komma sig för med något sådant tror jag inte riktigt på. Men Reinfeldt borde kunna ta mod till sig.

 Elisabet Borsiin Bonnier visade kurage.

Regeringen kan här ta lärdom av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier,  som i ett pressmeddelande hade kuraget att markera avstånd från Donald Boströms vidriga och totalt ogrundade spekulationer som Aftonbladet hade den avskyvärt dåliga smaken att publicera. Boström borde ha fått hålla sig till sina vanliga kommunistblad.

När detta skrivs har det  just meddelats att den israeliske advokaten Guy Ophir, verksam i New York, stämt Aftonbladet på ett belopp motsvarande omkring 53 miljoner kronor för att tidningen, enligt Ophirs förmenande, haft uppsåt att förtala judar och israeler inklusive honom själv.

Jag säger bara: lycka till!