Det judiska Polen (IV): I dödslägrens värld

I fjärde avsnittet med motiv från min polska studieresa om Förintelsen i regi av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) i slutet av augusti tänkte jag redogöra för förintelse- eller dödslägrens skrämmande värld. De läger som resedeltagarna besökte var Belzec och Majdanek, men jag inleder med att berätta om det mest kända lägerkomplexet, Auschwitz-Birkenau, som jag besökte under en studieresa på temat ”Kampen mot nazismen” 2004.

Auschwitz-Birkenau

Auschwitz-Birkenau befrias av Röda armén den 27 januari 1945.

Auschwitz-Birkenau är beläget utanför den polska staden Oswiecim i södra Polen, ungefär 60 kilometer från Kraków. När detta lägerkomplex var som störst bestod det av tre delar: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dessutom fanns drygt 40 så kallade grannläger i samma del av Polen. Initialt mördades endast judar och polacker i Auschwitz, men efterhand tillkom sovjetiska krigsfångar, zigenare samt minoriteter av olika slag.

Den besökare som i dag tar sig till Auschwitz möts, liksom lägerinternerna en gång gjorde, av en gjutjärnsskylt med texten ”Arbeit macht frei” (Arbete frigör) vilken lär vara tillverkad i Sverige. Alla byggnader i dagens Auschwitz – som består av Auschwitz I samt Auschwitz II – Birkenau – är inte autentiska utan har uppförts inom ramen för det statliga polska museiprojekt, som började planeras i april 1946. Detta faktum har naturligtvis förintelseförnekare använt i sin idiotpropaganda.

Påven Benedictus XVI besöker Auschwitz.

Auschwitz kom att utgöra en av hörnstenarna i den nazityska judeutrotning som beslutades om vid Wannsee-konferensen i Berlin den 20 januari 1942, då riktlinjerna för den så kallade slutgiltiga lösningen drogs upp. Från 1942 och framåt kom ett av de största och mest motbjudande massmorden i mänsklighetens historia att genomföras i Auschwitz-komplexet. Rudolf Höss, som var kommendant i Auschwitz 1940-43, hävdade vid Nürnberg-rättegången mot nazityska krigsförbrytare 1946 att 2,5 miljoner människor dött i Auschwitz-Birkenau-Monowitz.

I slutet av Andra världskriget började tyskarna montera ner gaskamrar, krematorier och andra komprometterande byggnader samt förstöra bevisdokument, samtidigt som man skickade ut många av fångarna på dödsmarscher längs vägarna till Tyskland. De som bedömdes vara så svaga att de inte skulle orka med sådana strapatser fanns kvar när Röda armén befriade Auschwitz den 27 januari 1945.

Majdanek

Ett vakttorn i Majdanek-lägret.

Majdanek är beläget strax utanför staden Lublin och började byggas 1941 som krigsfångeläger huvudsakligen av ryska krigsfångar, som själva gick under i lägret. Från april 1942 till befrielsen av sovjetiska trupper i juli 1944 fungerade Majdanek som kombinerat arbets-, koncentrations-, krigsfånge- och förintelseläger. Under lägrets existens skrevs totalt 150 000 fångar in och som mest fanns 50 000 på plats vid samma tillfälle. Länge förmodades att cirka 235 000 personer dött i Majdanek, men dessa siffror har nu justerats ner till omkring 80 000. De som inte avled i svält eller tyfus gasades med kolmonoxid eller arkebuserades.

Att vandra omkring i dagens museiområde i Majdanek med dess autentiska träbyggnader (av samma typ  som i Auschwitz-Birkenau) är ett rätt vidlyftigt företag, men så var lägret också ett av de största inom det nazityska imperiet. Den första fånggruppen utgjordes av ryska krigsfångar, men vid årsskiftet 1941-42 började tyskarna samla ihop judar i anslutning till Lublin i det polska Generalguvernementet och satte dem i slavarbete i Majdanek Tatarski, som området kallades. Så småningom anlände judar med massdeportationer från hela det tyskockuperade Europa. Slavarbetet utfördes huvudsakligen utanför lägret kring Lublin – i fabriker, vid väg- och broarbeten, i samband med byggnadsprojekt, renhållning och många andra uppgifter.

Lägerfångar i Majdanek.

Besökaren kan gå in i ett antal olika lägerbaracker och bese de olika utställningarna samt även gå in i de byggnader som inrymde gaskammare och krematorium.

En särskild händelse som är förknippad med Majdanek-lägret ägde rum i början av november 1943. Tyskarna samlade då ihop de judar som ännu fanns kvar i Lublin-området och förde dessa till Majdanek. De tillfångatagna judarna beordrades klä av sig och lägga sig raklånga i tre olika diken. SS-män som posterats vid kanten av dessa diken sköt därpå med maskingevär ner i dikena, och när den första omgången judar dödats fick en ny grupp lägga sig ovanpå de nyss skjutna för att avverkas på samma sätt.

Aktionen – av tyskarna benämnd Skördefesten – pågick från arla morgon till klockan fem på eftermiddagen. I syfte att dölja vad som pågick hade två bilar försedda med högtalare, varur musik spelades, körts fram. Drygt 18 000 judar mördades på detta makabra sätt i Majdanek, men motsvarande aktiviteter pågick även på andra platser i Generalguvernementet; totalt beräknas 43 000 ha mördats.

Inom lägerområdet finns slutligen en skulptur som tyskarna lät polska interner förfärdiga och resa. Den består av en rund pelare med fågelmotiv överst. Vad representanterna för det tyska ”herrefolket” inte insåg var, att fågelmotivet i själva verket symboliserade den polska nationalsymbolen, örnen. Skulpturen blev på så sätt en diskret protest mot den nationalsocialistiska omänskligheten.

Belzec

 

Några av offren i dödslägret Belzec i Polen.

Förintelselägret Belzec (uttalas ”Belzets”) i södra Polen inrättades som arbetsläger i april 1940 men började byggas om till förintelseläger i november 1941. Att besöka dagens lägermuseum är en mäktig och skakande  upplevelse – en stor del av lägerområdet har övergjutits med sten och slagg, och i mitten av detta område leder en rak gång in mot en del där det finns ett minnesmonument.

På ömse sidor om gången tornar slagg- och stenmassorna upp sig, och det kusliga är att i denna massa finns resterna av de människor som en gång bragtes om livet. Från det utrymme där minnesvården finns går en trappa upp till områdets högsta punkt, varifrån man kan vandra runt hela området. Längs denna vandring finns namnen på de platser varifrån fångtransporterna utgick gjutna i metall.

Förintelselägrets kommendant var den ökände Christian Wirth, vilken hade erfarenhet från det tyska eutanasiprogrammet, Aktion T4, vari förståndshandikappade avlivades för att inte ligga det tyska folket till last. Den hårdhudade Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss beskriver i de memoarer han skrev innan han hängdes i Polen 1947 Wirth som en osedvanligt rå och sadistisk sälle…Wirth sköts ihjäl under en eldstrid med jugoslaviska partisaner i juli 1944.

SS-bödeln Christian Wirth, kommendant i Belzec.

Belzec var ett av tre förintelseläger som ingick i Operation Reinhard (uppkallad efter ”Hitlers kronprins” Reinhard Heydrich, som mördades i Prag av tjeckiska frihetskämpar i maj 1942) inom vars ram alla Europas judar skulle dödas. Mördandet i Belzec pågick från mars 1942 till slutet av december samma år, och i början av 1943 sökte man radera ut spåren efter massdödandet i något som kallades Operation 1005. Man grävde upp liken och brände dessa på gigantiska bål.

På muren till höger om ingången till museiområdet finns följande engelska text:

”This is the site of the murder of about 500 000 victims of the Belzec death camp established for the purpose of killing the Jews of Europe, whose lives were brutally taken between February and December 1942 by Nazi Germany.”

Under texten finns följande citat ur Jobs bok 16:18 i den judiska bibeln:

”Earth, do not cover my blood; let there be no resting place for my outcry.” (På svenska: ”Du jord, överskyl inte mitt blod, och låt för mitt rop ingen viloplats finnas.”)

Förutom en halv miljon judar dödades i Belzec även cirka 15 000 zigenare. Bara två fångar lyckades rymma från Belzec-lägret – Rudolf Reder och Chaim Herszman. Den sistnämnde sköts ihjäl av antisemiter den 19 mars 1946, det vill säga nästan ett år efter kriget.

Slutligen måste jag protestera mot att termen ”avrättning” ibland används när det gäller människor som dödades under Förintelsen. Denna term förutsätter nämligen att dödandet föregåtts av någon form av ordnad rättslig process. Så var inte fallet i detta sammanhang – det är här fråga om mord och ingenting annat!