Archive for the ‘Barack Obama’ category

Därför är president Obama på väg mot katastrof

17 augusti, 2010

När Barack Obama valdes till USAs president i november 2008 var det som om en rockstjärna utsetts att bekläda detta världens mest inflytelserika politiska ämbete. Obama hade imponerat stort på den amerikanska nationen redan då han som färsk senator höll ett tal vid Demokratiska partiets konvent 2004 och sågs fyra år senare av många som den amerikanska nationens frälsare. Mindre än två år senare synes Obamas presidentskap vara på väg mot katastrof.

rolling_stone_obama Barack Obama, med status av rockstjärna, hyllades vid sitt tillträde av hippa innemagasinet Rolling Stone.

Från att ha förväntats ordna upp alla USAs överhängande problem kan det i dag noteras att Barack Obama inte lyckats särskilt väl med någonting han företagit sig. Frågan om byggandet av ett islamiskt center inklusive moské  två kvarter från Ground Zero i New York ger en intressant fallstudie. Det började med att presidenten tog bladet från munnen fredagen den 13 augusti. Han deklarerade då (citerat ur Expressen 16/6):

Jag anser – som medborgare och president – att muslimer har samma rätt att praktisera sin religion överallt i detta land. Och det inkluderar rätten att bygga en böneplats och ett kulturcenter på privat mark på nedre Manhatan i enlighet med lokala lagar och förordningar. Jag förstår de känslor som denna fråga väcker. Ground Zero är verkligen helig mark. Men detta är Amerika och vårt stöd till religionsfriheten får inte rubbas.

Man kan dock verkligen fråga sig om Obama verkligen förstår känslorna i samband med vad som hände i New York den 11 september 2001. Reaktionen blev också våldsam efter presidentens uttalande. New York Post hade rubriken ”Allah right by me” på förstasidan och en rad republikanska politiker reagerade med bestörtning. Newt Gingrich, före detta talman i representanthuset, anklagade exempelvis Obama för att ”flirta med radikal islam” medan New York-politikern Peter King menade att Obama ”gav vika för politisk korrekthet.”

Presidenten blev uppenbart tagen av all kritik, ty redan inom ett dygn var han igång med stora dementimaskinen. Hans inställning var nu att han endast uttalat sig prinicipiellt och ingalunda förordat ett moskébygge på nedre Manhattan. ”Jag kommenterar inte, och kommer inte att kommentera”, hävdade han, ”huruvida det är klokt att fatta beslut om att bygga en moské där. Jag kommenterade mycket specifikt om den rätt som människor har och som går tillbaka till grundandet av vår nation.”

Vad som är helt klart är att Obama ställt till det ordentligt för sina demokratiska partikolleger inför ”halvtidsvalet” i höst, då mången förhoppningsfull kandidat kommer att distansera sig från sin president och partikamrat.

Barack Obamas motsägande utsagor om det  planerade moskébygget i New York är bara en av de senaste av de händelser som fått hans tidigare himlastormande popularitet att dala. Den politiske kommentatorn David Pryce-Jones skrev följande på sin blogg David Calling den 14/8 (min översättning):

Varför finner han det nödvändigt att vara en apologetiker för islam? Han började med detta i sitt tal i Kairo för ett par år sedan, vilket också innehöll delar som var rätt och slätt läskiga. Nu rättfärdigar han byggandet av en moské på Ground Zero därför att muslimer här har samma rätt att praktisera religion som vem som helst. Detta är uppenbarligen sant, men en moské på en plats för ett massmord begånget av muslimer handlar inte om frihet för tillbedjan, det är ett uttalande om överhöghet och erövring.

Pryce-Jones konstaterar vidare att religionsfriheten i västvärlden inte har någon motsvarighet i den muslimska delen av världen – icke-muslimer har exempelvis ingen rätt till tillbedjan i Saudiarabien och tillåts inte ens vistas inom en radie av flera engelska mil runt städerna Mekka och Medina. Samma skribent ifrågasätter vidare Obamas tes att terrornätverket al-Qaida inte främjar islam: ”Det är en motbjudande förvrängning av islam”, som Obama hävdat.

David Pryce-Jones ställer frågan: ”Varför denna försvarsbenägenhet? Det finns åtskilliga passager i Koranen och haditherna vilka al-Qaida kan citera och verkligen citerar i syfte att skänka dem religiöst rättfärdigande för deras våld.”

Det finns de som påstår att det mest närliggande svaret på Pryce-Jones fråga är att president Barack Obama faktiskt är muslim själv. Se videon till nedanstående länk och gör en egen bedömning om det kan ligga något i detta:

http://www.youtube.com/watch?v=tCAffMSWSzY

Alldeles bortsett från frågan om Barack Obamas förhållande till islam – att religionen i fråga utövade ett starkt inflytande på honom under hans uppväxt är det ingen som bestrider – står det allt klarare att hans presidentskap är utsatt för starka påfrestningar. En opinionsmätning i regi av USA Today/Gallup visade nyligen att bara 41 procent av antalet tillfrågade amerikaner ger presidenten godkänt betyg medan 53 procent ger honom underkänt. Nile Gardiner i London-tidningen Telegraph skriver den 12/8 följande: ”Amerikanerna avvisar i allt högre utsträckning Barack Obamas storstatliga lösningar på Amerikas ekonomiska problem, vilka många fruktar kommer att leda till att USA får dela samma öde som Grekland.” Enligt Gardiner gäller kritiken mot Obama hans bristfälliga hanterande av såväl ekonomin, välfärden och invandringen som utrikespolitiken och det misslyckade ledarskapet.

Nile Gardiner anger tio skäl varför Barack Obama är på god väg att bli en av USAs mest impoplära presidenter någonsin:

1. Obamas presidentskap är i otakt med det amerikanska folket.

”Obamas presidentskap liknar i ökande grad en modern variant av ancien régime”, menar Gardiner. Det vill säga presidentens maktutövning utmärks av extravagans, manipulerande och bristande förståelse för de vanliga människornas behov. Hustrun Michelle Obamas lyxresa till Spanien och hennes exempellösa personliga slöseri anges vara exempel härpå.

2. De flesta amerikaner hyser inte förtroende för presidentens ledarskap.

Gardiner hänvisar här till en undersökning företagen av Washington Post/ABC News enligt vilken sex av tio väljare sade att de saknar tilltro till Obamas förmåga att fatta rätt beslut för landet. Två tredjedelar sade att de var desillusionerade eller arga över det sätt på vilket den federala regeringen verkar. 58 procent visade sig sakna förtroende för presidentens beslutsfattande jämfört med endast 42 procent som hade ett sådant förtroende.

Inte så muntra miner längre.

3. Obama misslyckas med att inspirera.

Till skillnad från hur det var då Obama höll sitt inspirerande tal vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004 – som imponerade på miljoner TV-tittare – låter sig numera de flesta amerikaner inte ryckas med av presidentens talekonst, som enligt många kännetecknas av monotoni, tråkighet och beroende av en teleprompter. ”Till och med Jimmy Carter berörde fler”, skriver Gardiner.

4. USA drunknar i skulder.

”Kongressens budgetkontors långsiktiga budgetperspektiv erbjuder en skrämmande bild av storleken på Amerikas nationella skuld”, konstaterar Nile Gardiner. Således kan den amerikanska statsskulden komma att stiga till 87 procent av bruttonationalprodukten 2010, 109 procent 2025 samt 185 procent 2035. Under det att många europeiska nationer – däribland Storbritannien och Tyskland – på ett aggressivt sätt söker kapa sina underskott, tycks Obama-administrationen vara ute efter att aktivt förmera USAs statsskuld, något som skulle kunna leda till en grekisk situation.

5. Obamas budskap om en stark regering är ett misslyckande.

”Det oavlåtliga betonandet av vikten att hålla bankerna under armarna med statliga medel och spenderande av pengar i stimulerande syfte”, framhåller Gardiner, ”har inte gjort mycket för att påskynda den ekonomiska tillväxten eller skapa jobb…men har åstadkommit mycket för att stärka den federala regeringsmakten.” Och det har inte varit en populär politik.

6. Obamas stöd för en socialistisk sjukvård är ett stort politiskt misstag.

Nile Gardiner går så långt som att  kalla Obamas mastodontlika sjukvårdsreform ”en extraordinär handling av politisk harakiri.” Den är kontroversiell, impopulär och verkar splittrande. Kostnaden beräknas till ofattbara 940 miljarder dollar. Resultatet blir ständigt ökade kostnader, högre skatter och ökad byråkrati samtidigt som statens makt såväl som inflytandet över den enskilde amerikanen ökar.

7. Obamas hanterande av det stora oljeutsläppet har varit inkonsekvent och obeslutsamt.

Gardiner anser att Vita husets handläggning av BPs omfattande oljeutsläpp längs delar av USAs kust har skadat administrationen på ett sätt som blir svårt att reparera. I stället för att visa handfast ledarskap har presidenten inskränkt sig  till att kritisera BP utan att ta sig för något konkret. En opinionsmätning i Louisiana gav president George W. Bush mer beröm för dennes agerande i samband med orkanen Katrinas efterskörd än Obama för dennes insatser efter oljekatastrofen.

8. USAs utrikespolitik är en förödmjukande röra under Obama-administrationen.

”Det är svårt att komma på en enda utrikespolitisk framgång under Obama”, skriver Gardiner, ”däremot har det funnits gott om misslyckanden som har försvagat den amerikanska globala makten.” Skribenten nämner som exempel eftergifter gentemot Ryssland gällande robotavtal, misslyckandet att sätta hårt mot hårt mot Iran i fråga om dess nukleära aspirationer, felbeslutet att stödja de störtade marxisterna i Honduras samt det virriga hanterandet av Mellanöstern-konflikten. Summan av kardemumman är att USA har försvagats medan dess fiender stärkts.

9. President Obama är oklar och förvirrad om den nationella säkerheten.

Gardiner menar: ”Från krigen i Afghanistan och Irak till Kriget mot terrorn har president Obamas ledarskap ofta varit oklart och förvirrat.” När det gäller Afghanistan fattade presidenten exempelvis först det korrekta beslutet att förstärka truppnärvaron med tiotusentals man, bara för att därefter tillkännage ett amerikanskt tillbakadragande till juli 2011. Något som Nile gardiner betraktar som en direkt invit till talibanerna att ta makten. Obama har desslikes gjort liknande utfästelser avseende Irak trots att terroraktiviteterna ökat sista tiden och utan att inhemsk polis och militär är redo att ta över ansvaret. Enligt Gardiner har Obama i praktiken övergivit konceptet ”War on Terror.”

Är Obamas Afghanistan-politik på väg att ge talibanerna makten?

10. Obama tror inte på Amerikas storhet.

Den kanske allvarligaste bristen hos president Barack Obama är att han utifrån sin vänsterståndpunkt – han kan sannolikt bäst jämföras med en europeisk socialdemokrat på vänsterflygeln – inte har någon vision om eller känsla för USAs storhet och unika position i världen. I stället har han, likt tidigare exempelvis Bill Clinton, ägnat sig åt att be om ursäkt för USAs förflutna, ja nästan för dess existens. Bland annat har han deklarerat att ”ingen nation skall eller bör försöka dominera någon annan nation.”

Nile Gardiner sammanfattar sina synpunkter på Obama-administrationens tillkortakommanden med följande ord:

Det finns en distinkt Titanic-liknande känsla när det gäller Obamas presidentskap…(Obama är) den mest vänsterinriktade presidenten i modern amerikansk historia.

Obama gammal CIA-agent?

15 mars, 2010

Dr. James David Manning, en afro-amerikansk pastor verksam i Harlem i New York, hävdar i nedanstående video att president Barack Obama har ett förflutet som CIA-agent vars arbetsbeskrivning bland annat omfattade intima kontakter med talibanerna i Afghanistan och Pakistan under kriget mot den sovjetiska ockupationsmakten 1979-89.

http://www.youtube.com/watch?v=2WedxY61d60

Manning hävdar vidare att CIA hjälpte Obama – som har ett förflutet som marijuanarökande marxist och socialistisk samhällsorganisatör – att komma in på den prestigefyllda Harvard Law School samt förfalska intyg om att han studerat vid Columbia University.

Enligt Manning kan det också ifrågasättas, om Obama över huvud taget var berättigad att ställa upp i presidentvalet 2008; Manning pekar bland annat på att Obama, så här långt, envist vägrat att producera bevis för att han är född i Förenta staterna. Dr. Manning kommer den 14-19 maj att organisera en Obama Treason Trial vid Columbia-universitetet, där det är meningen att alla fakta skall läggas på bordet.

Manning och en text vars länk finns nedan tar också upp många andra tvivelaktigheter i Barack Obamas officiella curriculum vitae:

http://novakeo.com/?p=6138

Sant, falskt eller någonstans mitt emellan? Döm själv!

Ovanstående torde under alla omständigheter visa att Obamas smekmånad med det amerikanska folket – inklusive negerbefolkningen – är definitivt till ända. Allt fler börjar också inse att Obamas beramade sjukförsäkringsreform skulle skada USAs ekonomi på ett kanske oåterkalleligt sätt.

Svar på angrepp modell furioso

23 februari, 2010

Enligt bloggportalen.se startades den så kallade Demokratbloggen den 9 november 2009 och anges på denna korta tid ha blivit en mycket länkad blogg. Det är också en blogg som håller ett mycket högt uppskruvat tonläge. För kort tid sedan rekommenderade personen bakom bloggen exempelvis att Sverigedemokraterna bör stämpla allianspartierna som ”landsförrädare” och dessutom yrka dödsstraff för brottet i fråga.

Man kan förvisso anklaga regeringspartierna för en hel del, men att på fullt allvar tala om ”landsförräderi” och dessutom kräva dödsstraff – som i Sverige avskaffades 1921 när det gäller fredstid och 1973 avseende krigstid – är bara för mycket.

Det är emellertid inte på grund härav, eller på grund av den drös med tidigare synnerligen obalanserade inlägg som Demokratbloggen gjort sig skyldig till, som jag väljer att ta till orda här. Jag gör detta därför att bloggaren i fråga i sitt senaste alster gått till angrepp på mig på ett totalt vett- och grundlöst sätt. En taktik jag övervägt är att ignorera detta angrepp modell furioso, men efter moget övervägande har jag ändå bestämt mig för att gå i svaromål.

Den så kallade demokratbloggaren påstår således att jag är en infiltratör inom Sverigedemokraterna som haft fräckheten att överösa honom med spam varje dag och för att vilja ”dominera” honom. Han hävdar även, bland mycket annat, att jag skulle motsätta mig kritik av Barack Obama därför att denne är en ”fin socialist” och att jag av en eller annan anledning ogillar angrepp islam.

Fakta i målet är följande:

När Demokratbloggen just hade startat upp bestämde jag mig i ett måhända svagt ögonblick för att prenumerera på den. Efter en kort tid insåg jag dock att den var alldeles för obalanserad och hätsk för min smak, varför jag klickade i en ruta i anslutning till bloggen där man angavs kunna avbryta premumerationen. Bloggaren upplyste mig då om att detta tyvärr icke var möjligt men att jag ju allltid kunde radera den varje gång den anlände i min mejlbox.

Det är precis detta jag gjort – för det mesta. Nyfiken till naturen och med en vilja att hålla mig ajour med vad som skrivs på olika håll kunde jag emellertid inte avhålla mig från att då och då studera och även kommentera det som skrevs – det blev för det mesta kritik, men någon gång faktiskt beröm: även en blind höna har ju ibland en tendens att hitta ett korn…

Jag har bland annat talat om för personen bakom Demokratbloggen att det inte är någon bra idé att plädera för ett förbud av islam eller att uppmana folk att hata, ett par saker som bloggaren föreslagit såsom goda idéer.

Vilda sabelhugg plockar sällan några politiska poänger…

När den här mannen – jag utgår från att det är en man, men jag kan förstås ha fel – dessutom påstått sig sympatisera med Sverigedemokraterna har jag känt mig manad att ta i på skarpen och säga åt honom att vilda sabelhugg utan någon som helst form av vett eller etikett faktiskt skadar det parti han säger sig stödja. Det plockar också sällan några politiska poänger. Sedan har jag ingen aning om huruvida han eller möjligen hon är partimedlem eller ej.

Nu går demokratbloggaren alltså med sedvanlig finess ut och påstår att jag är en ”infiltratör”, ett ”as”, en ”pappskalle”, ”skitstövel” och ”idiot”…som dessutom ”spammar” honom varje dag och vill ”dominera” honom. Han får naturligtvis tycka vad han vill om mig, och rättsprocesser mot patenterade blådårar är inte riktigt min melodi. Dock vill jag här kraftfullt dementera att jag skulle tillskriva honom varje dag med diverse tillvitelser – jag har sannerligen annat och bättre för mig!

Kan någon som känner mig och mina politiska åsikter ens för ett ögonblick tro att jag skulle fördöma någon för att vederbörande kritiserar Obama eller islam? Det är bara att läsa något av mina många kritiska blogginlägg mot just dessa företeelser för att få detta dementerat. Dock understryker jag gärna att kritik – och den må sedan gälla Obama, islam, alliansregeringen, den röd-gröna oppositionen, klimatalarmister, rovdjurskramare eller något annat – enligt min mening bör innehålla ett minimum av sans och balans. Annars motverkar den bara sitt syfte.

Jag har vid några tillfällen haft förmånen att få ge goda råd till sverigedemokrater när det gäller konsten att skriva insändare och debattinlägg. Ett av de mest väsentliga råden jag utifrån min drygt 40-åriga erfarenhet som journalist och debattör kunnat ge, är att undvika fatta pennan när man är arg – det kan leda till att man skriver ogenomtänkta  dumheter som man sedan kan få anledning att ångra. Ett annat synnerligen gott råd är att skriva hyfsat nyanserat. Det får betydligt större effekt än vildsint sluggande inlägg som troligen ändå inte ens tas in.

Jag gissar att det är exakt detta personen bakom demokratbloggen råkat ut för och därför startat sin egen blogg…

Slutligen en vädjan. Om någon av mina läsare känner personen bakom Demokratbloggen: försök på ett mer finkänsligt sätt än det jag kan åstadkomma få vederbörande att lugna ner sig litet. Eljest är det risk för total urspårning och i värsta fall behandling av någon form. Jag menar allvar – det här är inte ett helt friskt beteende.

Jag skulle därtill vilja uppmana er SD-positiva bloggare därute att tänka till ordentligt innan ni länkar till Demokratbloggen nästa gång. Fanatiker som inte kan kontrollera sig själva är partiet inte på något sätt betjänt av, vare sig de nu är medlemmar eller ”bara” sympatisörer!

Äntligen – Ensemble Pechlins nya singel ute!

8 februari, 2010

Jag vill här flagga för  en av det nya musikårets hittills största händelser: den eminenta Ensemble Pechlins singel ”Honom känner jag” är ute:

Ensemble Pechlin, Honom känner jag

http://www.klicktrack.com/klicktrack/releases/ensemble-pechlin/3101

Ni känner säkert till typen. Så fort man nämner ett känt namn blir reaktionen från vederbörande: honom (eller henne) känner jag! Det visar sig att sagesmannen till exempel skrivit låtar med Cornelis Vreeswijk, supit ihop med Mick Jagger, är supertajt med Björn Borg, jammat med Per Gessle eller hjälpt Monica Zetterlund komma på fötter. För att inte tala om jagat med kungen, sparrat med och knockat Paolo Roberto och givit goda råd till Barack Obama.

Så där kan det hålla på i det oändliga tills personen i fråga förlorat alla vänner utom dem som av någon konstig anledning ännu inte genomskådat rövarhistorierna. Och det finns ju alltid nya auditorier…

Tack vare Ensemble Pechlin kan vi nu skratta åt fenomenet och eventuellt sätta in det i ett psyko-patologiskt perspektiv (vad det nu är).

Ensemble Pechlin är en månfasetterad musikgrupp som innehåller kända – eller snarare ökända – musikanter såsom Johan Sebastian Beck, Wolfgang Amadeus Mårtensson och Michel de Jaggere. Rötterna finns i 1700-talet och gruppen har producerat ett antal innovativa tolkningar av vår store nationalskald Carl Michael Bellman. Lyssna gärna också till ”SMS-valsen”.

Förutom influenser från 1700-talsmusik finns även inslag av reggae, hårdrock, R & B och gammeldags svensk slagdänga. För att nu bara nämna några musikstilar som influerat Ensemble Pechlin. Kanske lättare att räkna upp de musikstilar som inte bidragit med påverkan. Mer om och av gruppen på dess My Space-sida här:

http://www.myspace.com/ensemblepechlin

Pechlin, ja. Det var som bekant den intrigante generalen och politikern Carl Fredrik Pechlin (1720-96) som konspirerade om att mörda Gustaf III. Han var en av de få som verkligen ställdes inför rätta och, utan tvivel rättvist, dömdes för medverkan i den oerhört rikt förgrenade mordkomplotten. Pechlin slutade sina dagar på Varbergs fästning 1796.

Carl Fredrik Pechlin (1720-96).

Fullt så illa skall det väl inte behöva gå med ensemblen som bär hans namn, förutsatt att tillräckligt många köper den nya skivan förstås!

Ensemblens kapellmästare, förresten – honom känner jag! Men det hade ni nog redan gissat, kära läsare.

Ted Kennedys största insats

23 januari, 2010

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!

Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

23 december, 2009

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

31 oktober, 2009

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!