Därför är president Obama på väg mot katastrof

När Barack Obama valdes till USAs president i november 2008 var det som om en rockstjärna utsetts att bekläda detta världens mest inflytelserika politiska ämbete. Obama hade imponerat stort på den amerikanska nationen redan då han som färsk senator höll ett tal vid Demokratiska partiets konvent 2004 och sågs fyra år senare av många som den amerikanska nationens frälsare. Mindre än två år senare synes Obamas presidentskap vara på väg mot katastrof.

 Barack Obama, med status av rockstjärna, hyllades vid sitt tillträde av hippa innemagasinet Rolling Stone.

Från att ha förväntats ordna upp alla USAs överhängande problem kan det i dag noteras att Barack Obama inte lyckats särskilt väl med någonting han företagit sig. Frågan om byggandet av ett islamiskt center inklusive moské  två kvarter från Ground Zero i New York ger en intressant fallstudie. Det började med att presidenten tog bladet från munnen fredagen den 13 augusti. Han deklarerade då (citerat ur Expressen 16/6):

Jag anser – som medborgare och president – att muslimer har samma rätt att praktisera sin religion överallt i detta land. Och det inkluderar rätten att bygga en böneplats och ett kulturcenter på privat mark på nedre Manhatan i enlighet med lokala lagar och förordningar. Jag förstår de känslor som denna fråga väcker. Ground Zero är verkligen helig mark. Men detta är Amerika och vårt stöd till religionsfriheten får inte rubbas.

Man kan dock verkligen fråga sig om Obama verkligen förstår känslorna i samband med vad som hände i New York den 11 september 2001. Reaktionen blev också våldsam efter presidentens uttalande. New York Post hade rubriken ”Allah right by me” på förstasidan och en rad republikanska politiker reagerade med bestörtning. Newt Gingrich, före detta talman i representanthuset, anklagade exempelvis Obama för att ”flirta med radikal islam” medan New York-politikern Peter King menade att Obama ”gav vika för politisk korrekthet.”

Presidenten blev uppenbart tagen av all kritik, ty redan inom ett dygn var han igång med stora dementimaskinen. Hans inställning var nu att han endast uttalat sig prinicipiellt och ingalunda förordat ett moskébygge på nedre Manhattan. ”Jag kommenterar inte, och kommer inte att kommentera”, hävdade han, ”huruvida det är klokt att fatta beslut om att bygga en moské där. Jag kommenterade mycket specifikt om den rätt som människor har och som går tillbaka till grundandet av vår nation.”

Vad som är helt klart är att Obama ställt till det ordentligt för sina demokratiska partikolleger inför ”halvtidsvalet” i höst, då mången förhoppningsfull kandidat kommer att distansera sig från sin president och partikamrat.

Barack Obamas motsägande utsagor om det  planerade moskébygget i New York är bara en av de senaste av de händelser som fått hans tidigare himlastormande popularitet att dala. Den politiske kommentatorn David Pryce-Jones skrev följande på sin blogg David Calling den 14/8 (min översättning):

Varför finner han det nödvändigt att vara en apologetiker för islam? Han började med detta i sitt tal i Kairo för ett par år sedan, vilket också innehöll delar som var rätt och slätt läskiga. Nu rättfärdigar han byggandet av en moské på Ground Zero därför att muslimer här har samma rätt att praktisera religion som vem som helst. Detta är uppenbarligen sant, men en moské på en plats för ett massmord begånget av muslimer handlar inte om frihet för tillbedjan, det är ett uttalande om överhöghet och erövring.

Pryce-Jones konstaterar vidare att religionsfriheten i västvärlden inte har någon motsvarighet i den muslimska delen av världen – icke-muslimer har exempelvis ingen rätt till tillbedjan i Saudiarabien och tillåts inte ens vistas inom en radie av flera engelska mil runt städerna Mekka och Medina. Samma skribent ifrågasätter vidare Obamas tes att terrornätverket al-Qaida inte främjar islam: ”Det är en motbjudande förvrängning av islam”, som Obama hävdat.

David Pryce-Jones ställer frågan: ”Varför denna försvarsbenägenhet? Det finns åtskilliga passager i Koranen och haditherna vilka al-Qaida kan citera och verkligen citerar i syfte att skänka dem religiöst rättfärdigande för deras våld.”

Det finns de som påstår att det mest närliggande svaret på Pryce-Jones fråga är att president Barack Obama faktiskt är muslim själv. Se videon till nedanstående länk och gör en egen bedömning om det kan ligga något i detta:

http://www.youtube.com/watch?v=tCAffMSWSzY

Alldeles bortsett från frågan om Barack Obamas förhållande till islam – att religionen i fråga utövade ett starkt inflytande på honom under hans uppväxt är det ingen som bestrider – står det allt klarare att hans presidentskap är utsatt för starka påfrestningar. En opinionsmätning i regi av USA Today/Gallup visade nyligen att bara 41 procent av antalet tillfrågade amerikaner ger presidenten godkänt betyg medan 53 procent ger honom underkänt. Nile Gardiner i London-tidningen Telegraph skriver den 12/8 följande: ”Amerikanerna avvisar i allt högre utsträckning Barack Obamas storstatliga lösningar på Amerikas ekonomiska problem, vilka många fruktar kommer att leda till att USA får dela samma öde som Grekland.” Enligt Gardiner gäller kritiken mot Obama hans bristfälliga hanterande av såväl ekonomin, välfärden och invandringen som utrikespolitiken och det misslyckade ledarskapet.

Nile Gardiner anger tio skäl varför Barack Obama är på god väg att bli en av USAs mest impoplära presidenter någonsin:

1. Obamas presidentskap är i otakt med det amerikanska folket.

”Obamas presidentskap liknar i ökande grad en modern variant av ancien régime”, menar Gardiner. Det vill säga presidentens maktutövning utmärks av extravagans, manipulerande och bristande förståelse för de vanliga människornas behov. Hustrun Michelle Obamas lyxresa till Spanien och hennes exempellösa personliga slöseri anges vara exempel härpå.

2. De flesta amerikaner hyser inte förtroende för presidentens ledarskap.

Gardiner hänvisar här till en undersökning företagen av Washington Post/ABC News enligt vilken sex av tio väljare sade att de saknar tilltro till Obamas förmåga att fatta rätt beslut för landet. Två tredjedelar sade att de var desillusionerade eller arga över det sätt på vilket den federala regeringen verkar. 58 procent visade sig sakna förtroende för presidentens beslutsfattande jämfört med endast 42 procent som hade ett sådant förtroende.

Inte så muntra miner längre.

3. Obama misslyckas med att inspirera.

Till skillnad från hur det var då Obama höll sitt inspirerande tal vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004 – som imponerade på miljoner TV-tittare – låter sig numera de flesta amerikaner inte ryckas med av presidentens talekonst, som enligt många kännetecknas av monotoni, tråkighet och beroende av en teleprompter. ”Till och med Jimmy Carter berörde fler”, skriver Gardiner.

4. USA drunknar i skulder.

”Kongressens budgetkontors långsiktiga budgetperspektiv erbjuder en skrämmande bild av storleken på Amerikas nationella skuld”, konstaterar Nile Gardiner. Således kan den amerikanska statsskulden komma att stiga till 87 procent av bruttonationalprodukten 2010, 109 procent 2025 samt 185 procent 2035. Under det att många europeiska nationer – däribland Storbritannien och Tyskland – på ett aggressivt sätt söker kapa sina underskott, tycks Obama-administrationen vara ute efter att aktivt förmera USAs statsskuld, något som skulle kunna leda till en grekisk situation.

5. Obamas budskap om en stark regering är ett misslyckande.

”Det oavlåtliga betonandet av vikten att hålla bankerna under armarna med statliga medel och spenderande av pengar i stimulerande syfte”, framhåller Gardiner, ”har inte gjort mycket för att påskynda den ekonomiska tillväxten eller skapa jobb…men har åstadkommit mycket för att stärka den federala regeringsmakten.” Och det har inte varit en populär politik.

6. Obamas stöd för en socialistisk sjukvård är ett stort politiskt misstag.

Nile Gardiner går så långt som att  kalla Obamas mastodontlika sjukvårdsreform ”en extraordinär handling av politisk harakiri.” Den är kontroversiell, impopulär och verkar splittrande. Kostnaden beräknas till ofattbara 940 miljarder dollar. Resultatet blir ständigt ökade kostnader, högre skatter och ökad byråkrati samtidigt som statens makt såväl som inflytandet över den enskilde amerikanen ökar.

7. Obamas hanterande av det stora oljeutsläppet har varit inkonsekvent och obeslutsamt.

Gardiner anser att Vita husets handläggning av BPs omfattande oljeutsläpp längs delar av USAs kust har skadat administrationen på ett sätt som blir svårt att reparera. I stället för att visa handfast ledarskap har presidenten inskränkt sig  till att kritisera BP utan att ta sig för något konkret. En opinionsmätning i Louisiana gav president George W. Bush mer beröm för dennes agerande i samband med orkanen Katrinas efterskörd än Obama för dennes insatser efter oljekatastrofen.

8. USAs utrikespolitik är en förödmjukande röra under Obama-administrationen.

”Det är svårt att komma på en enda utrikespolitisk framgång under Obama”, skriver Gardiner, ”däremot har det funnits gott om misslyckanden som har försvagat den amerikanska globala makten.” Skribenten nämner som exempel eftergifter gentemot Ryssland gällande robotavtal, misslyckandet att sätta hårt mot hårt mot Iran i fråga om dess nukleära aspirationer, felbeslutet att stödja de störtade marxisterna i Honduras samt det virriga hanterandet av Mellanöstern-konflikten. Summan av kardemumman är att USA har försvagats medan dess fiender stärkts.

9. President Obama är oklar och förvirrad om den nationella säkerheten.

Gardiner menar: ”Från krigen i Afghanistan och Irak till Kriget mot terrorn har president Obamas ledarskap ofta varit oklart och förvirrat.” När det gäller Afghanistan fattade presidenten exempelvis först det korrekta beslutet att förstärka truppnärvaron med tiotusentals man, bara för att därefter tillkännage ett amerikanskt tillbakadragande till juli 2011. Något som Nile gardiner betraktar som en direkt invit till talibanerna att ta makten. Obama har desslikes gjort liknande utfästelser avseende Irak trots att terroraktiviteterna ökat sista tiden och utan att inhemsk polis och militär är redo att ta över ansvaret. Enligt Gardiner har Obama i praktiken övergivit konceptet ”War on Terror.”

Är Obamas Afghanistan-politik på väg att ge talibanerna makten?

10. Obama tror inte på Amerikas storhet.

Den kanske allvarligaste bristen hos president Barack Obama är att han utifrån sin vänsterståndpunkt – han kan sannolikt bäst jämföras med en europeisk socialdemokrat på vänsterflygeln – inte har någon vision om eller känsla för USAs storhet och unika position i världen. I stället har han, likt tidigare exempelvis Bill Clinton, ägnat sig åt att be om ursäkt för USAs förflutna, ja nästan för dess existens. Bland annat har han deklarerat att ”ingen nation skall eller bör försöka dominera någon annan nation.”

Nile Gardiner sammanfattar sina synpunkter på Obama-administrationens tillkortakommanden med följande ord:

Det finns en distinkt Titanic-liknande känsla när det gäller Obamas presidentskap…(Obama är) den mest vänsterinriktade presidenten i modern amerikansk historia.

Obama gammal CIA-agent?

Dr. James David Manning, en afro-amerikansk pastor verksam i Harlem i New York, hävdar i nedanstående video att president Barack Obama har ett förflutet som CIA-agent vars arbetsbeskrivning bland annat omfattade intima kontakter med talibanerna i Afghanistan och Pakistan under kriget mot den sovjetiska ockupationsmakten 1979-89.

http://www.youtube.com/watch?v=2WedxY61d60

Manning hävdar vidare att CIA hjälpte Obama – som har ett förflutet som marijuanarökande marxist och socialistisk samhällsorganisatör – att komma in på den prestigefyllda Harvard Law School samt förfalska intyg om att han studerat vid Columbia University.

Enligt Manning kan det också ifrågasättas, om Obama över huvud taget var berättigad att ställa upp i presidentvalet 2008; Manning pekar bland annat på att Obama, så här långt, envist vägrat att producera bevis för att han är född i Förenta staterna. Dr. Manning kommer den 14-19 maj att organisera en Obama Treason Trial vid Columbia-universitetet, där det är meningen att alla fakta skall läggas på bordet.

Manning och en text vars länk finns nedan tar också upp många andra tvivelaktigheter i Barack Obamas officiella curriculum vitae:

http://novakeo.com/?p=6138

Sant, falskt eller någonstans mitt emellan? Döm själv!

Ovanstående torde under alla omständigheter visa att Obamas smekmånad med det amerikanska folket – inklusive negerbefolkningen – är definitivt till ända. Allt fler börjar också inse att Obamas beramade sjukförsäkringsreform skulle skada USAs ekonomi på ett kanske oåterkalleligt sätt.

Svar på angrepp modell furioso

Enligt bloggportalen.se startades den så kallade Demokratbloggen den 9 november 2009 och anges på denna korta tid ha blivit en mycket länkad blogg. Det är också en blogg som håller ett mycket högt uppskruvat tonläge. För kort tid sedan rekommenderade personen bakom bloggen exempelvis att Sverigedemokraterna bör stämpla allianspartierna som ”landsförrädare” och dessutom yrka dödsstraff för brottet i fråga.

Man kan förvisso anklaga regeringspartierna för en hel del, men att på fullt allvar tala om ”landsförräderi” och dessutom kräva dödsstraff – som i Sverige avskaffades 1921 när det gäller fredstid och 1973 avseende krigstid – är bara för mycket.

Det är emellertid inte på grund härav, eller på grund av den drös med tidigare synnerligen obalanserade inlägg som Demokratbloggen gjort sig skyldig till, som jag väljer att ta till orda här. Jag gör detta därför att bloggaren i fråga i sitt senaste alster gått till angrepp på mig på ett totalt vett- och grundlöst sätt. En taktik jag övervägt är att ignorera detta angrepp modell furioso, men efter moget övervägande har jag ändå bestämt mig för att gå i svaromål.

Den så kallade demokratbloggaren påstår således att jag är en infiltratör inom Sverigedemokraterna som haft fräckheten att överösa honom med spam varje dag och för att vilja ”dominera” honom. Han hävdar även, bland mycket annat, att jag skulle motsätta mig kritik av Barack Obama därför att denne är en ”fin socialist” och att jag av en eller annan anledning ogillar angrepp islam.

Fakta i målet är följande:

När Demokratbloggen just hade startat upp bestämde jag mig i ett måhända svagt ögonblick för att prenumerera på den. Efter en kort tid insåg jag dock att den var alldeles för obalanserad och hätsk för min smak, varför jag klickade i en ruta i anslutning till bloggen där man angavs kunna avbryta premumerationen. Bloggaren upplyste mig då om att detta tyvärr icke var möjligt men att jag ju allltid kunde radera den varje gång den anlände i min mejlbox.

Det är precis detta jag gjort – för det mesta. Nyfiken till naturen och med en vilja att hålla mig ajour med vad som skrivs på olika håll kunde jag emellertid inte avhålla mig från att då och då studera och även kommentera det som skrevs – det blev för det mesta kritik, men någon gång faktiskt beröm: även en blind höna har ju ibland en tendens att hitta ett korn…

Jag har bland annat talat om för personen bakom Demokratbloggen att det inte är någon bra idé att plädera för ett förbud av islam eller att uppmana folk att hata, ett par saker som bloggaren föreslagit såsom goda idéer.

Vilda sabelhugg plockar sällan några politiska poänger…

När den här mannen – jag utgår från att det är en man, men jag kan förstås ha fel – dessutom påstått sig sympatisera med Sverigedemokraterna har jag känt mig manad att ta i på skarpen och säga åt honom att vilda sabelhugg utan någon som helst form av vett eller etikett faktiskt skadar det parti han säger sig stödja. Det plockar också sällan några politiska poänger. Sedan har jag ingen aning om huruvida han eller möjligen hon är partimedlem eller ej.

Nu går demokratbloggaren alltså med sedvanlig finess ut och påstår att jag är en ”infiltratör”, ett ”as”, en ”pappskalle”, ”skitstövel” och ”idiot”…som dessutom ”spammar” honom varje dag och vill ”dominera” honom. Han får naturligtvis tycka vad han vill om mig, och rättsprocesser mot patenterade blådårar är inte riktigt min melodi. Dock vill jag här kraftfullt dementera att jag skulle tillskriva honom varje dag med diverse tillvitelser – jag har sannerligen annat och bättre för mig!

Kan någon som känner mig och mina politiska åsikter ens för ett ögonblick tro att jag skulle fördöma någon för att vederbörande kritiserar Obama eller islam? Det är bara att läsa något av mina många kritiska blogginlägg mot just dessa företeelser för att få detta dementerat. Dock understryker jag gärna att kritik – och den må sedan gälla Obama, islam, alliansregeringen, den röd-gröna oppositionen, klimatalarmister, rovdjurskramare eller något annat – enligt min mening bör innehålla ett minimum av sans och balans. Annars motverkar den bara sitt syfte.

Jag har vid några tillfällen haft förmånen att få ge goda råd till sverigedemokrater när det gäller konsten att skriva insändare och debattinlägg. Ett av de mest väsentliga råden jag utifrån min drygt 40-åriga erfarenhet som journalist och debattör kunnat ge, är att undvika fatta pennan när man är arg – det kan leda till att man skriver ogenomtänkta  dumheter som man sedan kan få anledning att ångra. Ett annat synnerligen gott råd är att skriva hyfsat nyanserat. Det får betydligt större effekt än vildsint sluggande inlägg som troligen ändå inte ens tas in.

Jag gissar att det är exakt detta personen bakom demokratbloggen råkat ut för och därför startat sin egen blogg…

Slutligen en vädjan. Om någon av mina läsare känner personen bakom Demokratbloggen: försök på ett mer finkänsligt sätt än det jag kan åstadkomma få vederbörande att lugna ner sig litet. Eljest är det risk för total urspårning och i värsta fall behandling av någon form. Jag menar allvar – det här är inte ett helt friskt beteende.

Jag skulle därtill vilja uppmana er SD-positiva bloggare därute att tänka till ordentligt innan ni länkar till Demokratbloggen nästa gång. Fanatiker som inte kan kontrollera sig själva är partiet inte på något sätt betjänt av, vare sig de nu är medlemmar eller ”bara” sympatisörer!

Äntligen – Ensemble Pechlins nya singel ute!

Jag vill här flagga för  en av det nya musikårets hittills största händelser: den eminenta Ensemble Pechlins singel ”Honom känner jag” är ute:

http://www.klicktrack.com/klicktrack/releases/ensemble-pechlin/3101

Ni känner säkert till typen. Så fort man nämner ett känt namn blir reaktionen från vederbörande: honom (eller henne) känner jag! Det visar sig att sagesmannen till exempel skrivit låtar med Cornelis Vreeswijk, supit ihop med Mick Jagger, är supertajt med Björn Borg, jammat med Per Gessle eller hjälpt Monica Zetterlund komma på fötter. För att inte tala om jagat med kungen, sparrat med och knockat Paolo Roberto och givit goda råd till Barack Obama.

Så där kan det hålla på i det oändliga tills personen i fråga förlorat alla vänner utom dem som av någon konstig anledning ännu inte genomskådat rövarhistorierna. Och det finns ju alltid nya auditorier…

Tack vare Ensemble Pechlin kan vi nu skratta åt fenomenet och eventuellt sätta in det i ett psyko-patologiskt perspektiv (vad det nu är).

Ensemble Pechlin är en månfasetterad musikgrupp som innehåller kända – eller snarare ökända – musikanter såsom Johan Sebastian Beck, Wolfgang Amadeus Mårtensson och Michel de Jaggere. Rötterna finns i 1700-talet och gruppen har producerat ett antal innovativa tolkningar av vår store nationalskald Carl Michael Bellman. Lyssna gärna också till ”SMS-valsen”.

Förutom influenser från 1700-talsmusik finns även inslag av reggae, hårdrock, R & B och gammeldags svensk slagdänga. För att nu bara nämna några musikstilar som influerat Ensemble Pechlin. Kanske lättare att räkna upp de musikstilar som inte bidragit med påverkan. Mer om och av gruppen på dess My Space-sida här:

http://www.myspace.com/ensemblepechlin

Pechlin, ja. Det var som bekant den intrigante generalen och politikern Carl Fredrik Pechlin (1720-96) som konspirerade om att mörda Gustaf III. Han var en av de få som verkligen ställdes inför rätta och, utan tvivel rättvist, dömdes för medverkan i den oerhört rikt förgrenade mordkomplotten. Pechlin slutade sina dagar på Varbergs fästning 1796.

Carl Fredrik Pechlin (1720-96).

Fullt så illa skall det väl inte behöva gå med ensemblen som bär hans namn, förutsatt att tillräckligt många köper den nya skivan förstås!

Ensemblens kapellmästare, förresten – honom känner jag! Men det hade ni nog redan gissat, kära läsare.

Ted Kennedys största insats

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!

Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

Nordkoreas propagandatriumf

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

Obamas gangsterregering

Orden i rubriken ovan är inte mina utan yttrades av den amerikanska kongressledamoten Michele Bachmann, republikan från Minnesota, nyligen:

”We now have a total gangster government.”

Se länk här:

http://www.youtube.com/watch?v=thR-lVuztIY&feature=related

Vad Bachmann menar är att Obama-administrationen skapat en ”imperial government”, där regeringen – med den pågående ekonomiska krisen som ursäkt – eftersträvar att lägga sig i och styra allting i samhället efter eget gottfinnande.

Michele Bachmann vann 2008 ett uppmärksammat val till representanthuset mot en demokratisk medtävlare i Minnesotas sjätte valdistrikt, sedan hon i ett tal framhållit behovet av en undersökning av vissa kongressledamöters anti-amerikanska inställning.

 Kongressledamot Michele Bachmann.

Bachmann tar i sitt inlägg tillskapandet av en rad ”czars” (tsarer) med olika ansvarsområden i samhället som exempel på vad hon menar. Dessa interagerar på ett maktfullkomligt vis med representanter för det privata näringslivet på ett sätt som gör, att det i realiteten blir omöjligt att se vad som är offentligt och vad som är privat.

Många amerikaner oroar sig för att utvecklingen kan leda till att USA får ett halvsocialistiskt system som liknar det som råder i Skandinavien. Frågan är dock om inte Obama och hans hejdukar vill ha ett ännu mer socialiserat samhälle, och att man därför utnyttjar krisen till absoluta bristningsgränsen. Barack Obama har agerat utifrån en socialistisk agenda som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden, och att han därför nu gör sitt bästa att omsätta denna i praktiken är helt logiskt.

Läget i USA är oroväckande, inte bara för det amerikanska folket utan för hela världen. Detta sker samtidigt som Putins Ryssland och Kommunistkina flyttar fram sina positioner (ryska ubåtar har nyligen för första gången sedan Kalla kriget dagar setts i farvatten nära USAs kust) och gör Amerika äran stridig som supermakt.

Dessbättre, vilket Bachmanns utspel visar, börjar amerikanska politiker ta bladet från munnen om vad som pågår. Det börjar bli hög tid att agera – snart kan det vara för sent!

Vita hus-öl gav sämja

Nu har president Barack Obama, professor Henry Louis Gates, Jr., sergeant James Crowley och vicepresident Joe Biden samlats över en stilla öl i Vita husets trädgård och slutit fred. Det uppges på CNN att Obama drack Bud Light, Biden det alkoholfria ölet Buckler, Gates Samuel Adams Light och Crowley Blue Moon. Ingen rapporteras ha behövt bäras från bordet. Se videolänk:

http://www.youtube.com/watch?v=0No8LEiFlcM

Ölsamkvämet har sin bakgrund i den uppståendelse som uppstod då Obama anklagat polismannen Crowley för att ha agerat ”stupid” då han grep professor Gates i dennes hem i Cambridge, Massachusetts. Polisen hade fått ett larm om att någon försökte bryta sig in i Gates hem, men i själva verket var det Gates själv som inte fick upp dörren och därför tog sig in bakvägen. När Crowley skulle höra med Gates hur det var fatt blev denne aggressiv och greps för förargelseväckande beteende och fördes till en polisstation. Något åtal blev det inte.

Incidenten gav upphov till yviga diskussioner om rasism i det amerikanska samhället, men när det hela lugnat ner sig stod det klart att James Crowley hade agerat helt enligt regelboken. Obama tvingades beklaga sitt ordval och be Crowley om ursäkt. Inte bara det – han bjöd alltså in Crowley, Gates och Biden till en pilsner i Vita husets trädgård.

Och ölpartyt verkar ha nått den eftersträvade sämjan. Crowley sade i ett uttalande efteråt bland annat att man hade haft en ”cordial and productive discussion” och kommit överens om att gå vidare i stället för att älta det som skett. Professor Gates höll med och skrev på sin blogg bland annat:

”Let me say that I thank God that I live in a country in which police officers put their lives at risk to protect us every day, and, more than ever, I´ve come to understand and appreciate their daily sacrifices on our behalf. I´m also grateful that we live in a country where freedom of speech is a sacrosanct value and I hope that one day we can get to know each other better, as we began to do at the White House this afternoon over beers with President Obama.”

Där ser man vad några öl kan åstadkomma i storpolitiken. Kanske något också för andra världsledare att tillämpa. Behovet hade dock aldrig uppstått om Barack Obama hade haft vett att knipa käft till att börja med!

 I samband med ölhävningen i anslutning till Vita huset offentliggjorde CNN en opinionsmätning som visar, att stödet för president Obama sjunkit markant sedan den senaste mätningen gjordes i juni. Då ansåg 6o procent av tillfrågade amerikaner att Obama gör ett gott jobb som USAs president. Siffrorna för juli månad landar på 54 procent, alltså en sexprocentig nedgång.