Archive for the ‘Barack Obama’ category

Smekmånaden med Obama är slut

30 juli, 2009

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en ”idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

”För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande ”rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys ”idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i ”splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – ”talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande ”black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William ”Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande ”God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga ”vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – ”En socialist i Vita huset?” – i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Den socialistiske manipulatören Zelaya

9 juli, 2009

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.

Obama: Falsk profet eller Gud?

11 juni, 2009

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”

Så går det till när småpåvarna (S) agerar…

3 juni, 2009

Min hemstad Södertälje tvingas nu uppleva ett politiskt bråk som bottnar i ”starke mannen” Anders Lagos självsvåldighet.

Två socialistiska maktmyglare på samma bild…

Lago, som är ordfärande i kommunstyrelsen och kommunalråd för Socialdemokraterna, överlämnade i samband med invigningen av S:t Jakob av Nsibins ortodoxa katedral i Hovsjö den 17 maj en gåva från kommunen om 50 000 kronor. Pengarna var avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av katedralens samlingslokal. Gåvodokumentet hade undertecknats av Lago själv samt kommunstyrelsens första vice ordförande, Maria Lärnestad (M).

Pengarna kommer från kontot för kommunstyrelsens representation, vilket Anders Lago har delegationsrätt till. Enligt Lärnestad var den överenskomna summan dock 30 000, påspädningen med 20 000 kronor gjorde Lago på eget bevåg. Själv förnekar Lago (Länstidningen 30/5) att han lovat begränsa gåvan till 30 000 men kan, säger han, ”beklaga att frågan inte var bättre förberedd.”

Nu har även Vänsterpartiets gruppledare i fullmäktige, Staffan Norberg, samt hans folkpartistiske kollega Mats Siljebrand sällat sig till Lagos kritiker. Norberg förstår enligt LT ”inte hur man ens kan komma på idén att skänka så mycket som 50 000 kronor i det ekonomiska läge som kommunen befinner sig i.” Norberg fortsätter: ”Gåvor från kommunen brukar handla om någon vas från Torekällberget eller liknande.” Norberg är jämväl kritisk till att Lago inte förankrat beslutet i förväg utan fattat det själv på delegation.

Mats Siljebrand  är kritisk till gåvans storlek och menar att den borde ha hamnat på nivån 10 – 15 000 kronor. Såväl Norberg som Siljebrand kräver nu att kommunstyrelsen utreder de regler som rör kommunala gåvor.

För en gångs skull håller jag helt och hållet med en företrädare för Vänsterpartiet. Jag hade visserligen en hel del duster med Staffan Norberg under min tid som kommunalpolitiker under 1990-talet men måste också tillstå, att han någon gång kunde ha rätt vettiga synpunkter. I det här fallet kunde jag inte ha sagt det bättre själv!

Även Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson är djupt kritisk till Anders Lagos sätt att dela ut gåvor i kommunens namn. ”Själva beslutet om gåvan, har det senare visat sig”, skriver Karlsson (LT 2/6), ”har Anders Lago själv fattat. Men, har det också visat sig, Anders Lago har haft svårt att tillstå det. I stället skjuter han gärna över ansvar på Moderaternas gruppledare Marita Lärnestad.”

Karlsson är vidare kritisk till gåvans storlek. Han framhåller: ”Om dessa pengar hade gått till utsmyckningar av en offentlig miljö som kommer alla kommuninvånare till del hade det kanske gått att försvara summan. Men gåvan är riktad till en lokal hos ett religiöst samfund (…) Kommunen kan mycket väl dela ut gåvor till föreningar och samfund, men det bör vara symboliska gåvor.”

Till saken hör att S:t Jakobs församling med sin nya, fina katedral bland sina medlemmar har flera ledande socialdemokrater, exempelvis riksdagsman Yilmaz Kerimo samt kultur- och fritidsnämndens ordförande Besim Aho. Till och med ärkebiskop Ablahad Shabo har engagerat sig till förmån för socialdemokratin genom att stödja sossarnas kandidat i EU-valet, Evin Cetin.

Den socialdemokratiska maktapparaten är väl cementerad i Södertälje.

”Socialdemokratiska valkampanjer ska betalas av socialdemokratiska kampanjmedel – inte av Södertäljes skattebetalare”, avslutar Tomas Karlsson sin ledarartikel. Till detta kan man bara säga ja och amen.

Det bör tilläggas att Södertälje kommuns ekonomi är ytterligt ansträngd; prognoser tyder på att det kommer att bli ett underskott om 200 miljoner kronor. ”Vi måste vända på varenda sten”, citeras således Anders Lago i LT 4/6. Detta omfattar tydligen icke kommunens representationskonto.

Det är ju precis så här det brukar gå till när socialdemokratins småpåvar agerar: vänskapskorruption och politisk bestickning enligt den gamla beprövade modellen ”om jag kliar din rygg så kliar du min”. I utbyte mot politiska tjänster får den nya, fina invandrarkyrkan en försvarlig penningsumma efter ett hafsbeslut av den aktuelle småpåven, i det här fallet Anders Lago. Naturligtvis med baktanken att församlingsmedlemmar och andra röstberättigade ur samma gruppering skall lägga sina röster i valet till Europaparlamentet – och nästa års riksdagsval – på Socialdemokraterna.

Anders Lago har under sina tio år som ”The Mayor of Soedertaelje” utvecklats i alltmer maktfullkomlig riktning. Han tar gärna åt sig äran av andras förtjänster, samtidigt som han med fördel vältrar över skulden på andra när det inte går riktigt enligt ritningarna. Ett exempel på det förstnämnda var då han presenterade den nya Björn Borg-promenaden 2000 som sin egen idé, trots att hela förarbetet utförts av det lokala Täljepartiet. Exempel på det sistnämnda är när Lago skyller på oppositionsledaren, då han ställs till svars för det taffligt självsvåldiga handläggandet av kommunens gåva till S.t Jakobs-katedralen.

I valet till kommunfullmäktige måste vi södertäljebor med gemensamma krafter se till att få bort den självsvåldige myglaren Anders Lago från det högsta kommunstyret. Vem vet, kanske han kan få en tjänst hos gamle kompisen Barack Obama?

Storbritannien mot PK-diktatur

14 maj, 2009

För några månader sedan vägrades den nederländske parlamentarikern Geert Wilders, välkänd för sin kompromisslösa kritik mot islam, efter beslut av inrikesminister Jacqui Smith inresa i Storbritannien för att delta i ett möte i parlamentets överhus som han var inbjuden till. Nu har hon, Jacqui Smith, gjort det igen, det vill säga stängt gränserna för en kontroversiell västerländsk politisk figur. Den här gången drabbar bannstrålen den amerikanske radioprataren Michael Savage, konservativ författare, debattör och värd för radioshowen ”The Savage Nation”.

Jacqui Smith ger begreppet PK-diktatur ett ansikte.

Enligt den amerikanska tidskriften NewsMax finns Savage med på en lista omfattande  16 personer som  blivit ”named and shamed” av det brittiska Home office, alltså inrikesdepartementet. Det var inrikesminister Jacqui Smith som beslöt offentliggöra listan över personer som varit portade i Storbritannien sedan oktober 2008. Förutom Savages namn innehåller listan namn på diverse extrema kristna predikanter, anti-gay-aktivister, nynazister och terrorvänliga islamister.

Inrikesminister Smith motiverade i ett uttalande på GMTV sitt beslut att offentliggöra listan på följande sätt: ”I think it is important that people understand the sorts of values and sorts of standards that we have here, the fact that it´s a privilege to come and the sorts of things that mean you won´t be welcome in this country.”

Michael Savage uppges senast ha varit i Storbritannien för 20 år sedan och inte ha några planer på att återvända, men han ogillar av förklarliga skäl att bli ihopbuntad med en räcka terrorister och andra banditer. Han överväger nu att göra bruk av de stränga förtalsregler som råder i Storbritannien och stämma inrikesminister Jacqui Smith.

Michael Savage föddes, med efternamnet Weiner, i Bronx 1942. Föräldrarna var judar av rysk härkomst. Sonen blev mycket begåvad och har en Ph.D.-examen i National Ethnomedicine samt ett antal övriga akademiska examina i medicinsk antropologi, medicinsk botanik, sociologi samt utbildning. Det innebär att Savage vet allt som går att veta om örtmediciner och homeopati och har skrivit 19 (!) böcker inom dessa ämnesområden. Som Michael Savage har han skrivit betydligt färre, men mycket mer lästa, böcker såsom ”The Enemy Within: Saving America from the Liberal Assault on our Schools, Faith, and Military” (2003) och ”Liberalism Is a Mental Disorder” (2005).

Michael Savage är känd som en snabbpratande och kontroversiell radiopersonlighet som bland annat tagit stark ställning mot illegal invandring till USA och homosexlobbyn. Han har bland annat sagt att ”liberalism and same-sex marriage degrade the American culture”, och sådan frispråkighet får naturligtvis inte förekomma ostraffat. Savage har också gjort sig känd för att vilja ställa president Barack Obama inför riksrätt. Lyssna genom länken här nedan på vad han har att säga i detta ämne!

http://www.youtube.com/watch?v=IhJkOz3afFY&feature=related

Kontroversiellt? Rätt så. Förolämpande mot USAs statschef? Otvivelaktigt. Felaktigt? Möjligen.

Michael Savage och John McCain under senaste valkampanjen.

Ett land där demokrati och yttrandefrihet råder har emellertid inget annat val än att tillåta sådana opinionsyttringar om det vill fortsätta kalla sig demokratiskt. Jag har hittills inte sett några tecken som tyder på att Obama-administrationen tänker förbjuda ”The Savage Nation” och utgår därför ifrån att han får fortsätta hållas. Storbritannien är dock ett annat kapitel.

Inrikesminister Jacqui Smith visar med sitt patetiska beslut att inkludera Michael Savage på sin lista över oönskade besökare att Storbritannien nu fjärmat sig från de renodlade demokratiernas skara för att utvecklas mot att bli en politiskt korrekt diktatur, en ”demokratur” om man så vill. Jag kan heller inte frigöra mig från den obehagliga tanken att den brittiska regeringen satt upp juden Savage på listan därför att den annars skulle få en alltför stark arabisk slagsida.

Jag brukar ofta kritisera den politiska korrektheten för att ta över alltmer av det svenska samhället men kan inte tänka mig att Michael Savage skulle bannlysas av den svenska alliansregeringen, kanske mest för att nog ingen i Reinfeldt-juntan vet vem han är.

Fast det är naturligtvis tänkbart att det brittiska listan över oönskade personer blir normgivande för hela EU.

Obama tror att österrikiska är ett språk…

11 maj, 2009

USAs president Barack Obama är känd för att vara en god retoriker och en lysande talare. Men även solen har som bekant sina fläckar.

På en presskonferens i franska Strasbourg nyligen råkade nämligen Obama klanta till det. Han sa, i svensk översättning, ”Jag vet inte vad heter på österrikiska (Austrian)…” Se och hör hur Obama klantar sig genom att klicka på länken här nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=Tr7zhnctF4c&feature=related

Undrar just om Obama över huvud taget visste var han befann sig…Eftersom han vid tillfället befann sig i Frankrike borde han ju rimligen ha sagt ”Jag vet inte vad det heter på franska”. Det inträffade kan lämpligen jämföras med hur det lät när kungen var i Arboga (eller var det var) och i stället sade ”Kära örebroare”.

Det inträffade är naturligtvis ingen stor sak. Alla har rätt att göra ett misstag. ”Errare humanum est” (Att fela är mänskligt), som vi latinare brukar uttrycka det. Det är bara det att det knappast råder någon rättvisa när det gäller att racka ner på politiker som blamerar sig.

Den som, vid sidan om president George W. Bush, råkat mest illa ut härvidlag är Dan Quayle som var vicepresident i George H. W. Bushs administration 1989 – 1992. Det tog således hus i helsike en gång när Quayle under ett besök i en skolklass rättade en elev som på svarta tavlan stavade det engelska ordet för potatis, potato, just så. Quayle menade att det borde stå ”potatoe”.

Bums var Quayle – och detta var inte enda gången han gjorde bort sig språkligt – världens dummaste man. Det egentliga felet med Quayle i de politiskt korrekta tyckarnas ögon var naturligtvis inte att han inte kunde stava ordentligt – hans brott var att vara konservativ, och då finns ingen nåd om man råkar göra bort sig.

Barack Obamas lilla fadäs visar kanske att han bör fortsätta göra bruk av telepromptern om han vill utmärka sig på rätt sätt inom retorikens område.

Andra hälften av den latinska sentensen ovan lyder för övrigt ”ignoscere divinum”, det vill säga det är gudomligt att förlåta.

Därför behövs waterboarding

5 maj, 2009

CIA Director Michael Hayden vittnade i februari inför den amerikanska Kongressen om att den avancerade förhörsmetod som går under beteckningen waterboarding (ibland på svenska kallad ”skendränkning”) användes på tre högt uppsatta terroristledare med koppling till terrornätverket al-Qaida åren 2002-2003.

De tre terroristledarna var:

 – Khalid Sheikh Mohammad, som anses vara hjärnan bakom terrorattackerna i USA den 11 september 2001;

– Abd Al-Rahim al-Nashir, arkitekten bakom attacken på det amerikanska krigsfartyget USS Cole i Aden den 12 oktober 2000, vilken krävde 17 amerikanska besättningsmäns liv;

– Abu Zubaydah, högt uppsatt operativ befattningshavare inom al-Qaida.

Enligt Hayden var förhören med Sheikh Mohammad samt Zubaydah ”particularly fruitful”: ”The two suspects accounted for one fourth of the human intelligence reports on al Qaeda”, detta från den tid de greps 2002 respektive 2003 fram till dess de överantvardades till Guantanamo-fängelset på Kuba 2006.

Under senare år har tekniken med waterboarding utsatts för hård kritik, exempelvis från president Barack Obama och den republikanske presidentkandidaten senator John McCain. Waterboarding anses i sammanhanget vara en form av oacceptabel tortyr, och i ett exempel från 1947 dömdes en japansk officer som utsatt en amerikansk medborgare för waterboarding under Andra världskriget till 15 års straffarbete för krigsförbrytelser.

Det är fullt klart att tekniken i fråga är en mycket otrevlig innovativ förhörsmetod som det självfallet inte bör finnas något utrymme för under normala omständigheter. Problemet är att under tidsperioden närmast efter terrorattackerna den 11 september 2001 rådde inga ”normala omständigheter”. Det drabbade landet USA kämpade med näbbar och klor för att ställa de ansvariga till svars för de krigshandlingar som dödade mellan 3000 och 4000 personer. Min uppfattning är därför att waterboarding under dessa särskilda förhållanden inte bara kan försvaras utan också sannolikt var en nödvändighet.

Som framgår av statistiken ovan var tekniken även synnerligen effektiv och drabbade, som sagt, endast tre mycket högt rankade al-Qaida-operatörer.

Hur går då waterboarding till? Jag citerar ur den utmärkta politiska thrillern ”Spökskrivaren” (The Ghost) av Robert Harris, utkommen i pocketupplaga på Månpocket 2009 (sidorna 192-193):

”Waterboarding? Det hade jag aldrig hört talas om. Det lät ganska harmlöst, som något slags amerikansk nationalsport. Kanske ett mellanting mellan vindsurfing och forsränning. Jag fick fram det på en hemsida.

‘Waterboarding innebär att man binder en fånge hårt vid en lutande bräda på ett sådant sätt att offrets fötter befinner sig högre upp än huvudet och det blir omöjligt att röra sig. Därefter täcks fångens ansikte över med tyg eller cellofan, på vilket förhörsledaren oupphörligt häller vatten. Även om en del av vätskan kan hamna i offrets lungor, är det den psykologiska känslan  av att befinna sig under vatten som gör waterboarding så effektiv. En kväljningseffekt utlöses, fången känner sig bokstavligt talat som om han drunknar och tigger nästan omedelbart om att få bli släppt. CIA-agenter som har utsatts för waterboarding som en del av utbildningen har stått ut i genomsnitt 14 sekunder innan de givit upp. al-Qaidas tuffaste fånge, Khalid Sheik Mohammad – som påstås ha varit en av dem som planerade 11 september-attacken – blev föremål för beundran bland CIA-agenterna som förhörde honom när han stod ut i två och en halv minut innan han bad att få erkänna.'”

Knappast någon dans på rosor, således. Det bör tilläggas att waterboarding kan ge upphov till svår smärta, lungskador, hjärnskador till följd av syrebrist, stukningar, frakturer på armar och ben när fången försöker ta sig loss samt bestående psykologiskt trauma.

Under extrema förhållanden och under tidspress, när det gäller att så snabbt som möjligt få fram avgörande uppgifter, kan dock waterboarding enligt min mening försvaras. Jag delar denna uppfattning med fyra tidigare och en nuvarande CIA-chef. Det är sant att förhållandena avseende Kriget mot terrorismen i dag är annorlunda och något mindre desperata än i nämnda exempel från åren 2002 och 2003.

Anta dock att USA skulle lägga beslag på en högt uppsatt terrorledare såsom Ayman Zawahiri, och det kunde misstänkas att denne kände till var Usama bin Ladin befann sig. Avancerad förhörsmetodik skulle i ett sådant fall kunna spara tusentals liv världen över. Skulle man i ett sådant läge frivilligt avstå från att använda waterboarding på grund av någon form av missriktad humanism från ett antal blödande vänsterhjärtan?

Att göra detta, det vill säga avstå, menar jag vore inte bara ett grovt tjänstefel utan yttermera ett svek mot västvärlden.