Archive for the ‘Bibeln’ category

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

15 februari, 2016

350px-Berruguete-Pedro-Gethsemane Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

jesus-in-the-garden Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

Jesus 002 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

Psalm 42: ”Såsom hjorten trängtar”

12 juni, 2015

https://www.youtube.com/watch?v=iTes1bLwvNs

Ovan en länk som förmedlar en engelskspråkig version av psaltarpsalm 42, framförd av Dan Fefferman. Eftersom det här är en av mina absoluta favoriter i Psaltaren, med ett tema som jag har ständigt för ögonen, återger jag den här i svensk språkdräkt (givetvis 1917 års översättning). Den antas enligt traditionen ha skrivits av konung David.

Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus. För sångmästaren; en sång av Koras söner.

hjortdricksvatten-3570613 ”Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”

Såsom hjorten trängtar
till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När skall jag få träda fram
inför Guds ansikte?
Mina tårar äro min spis
både dag och natt,
ty ständigt säger man till mig;
”Var är nu din Gud?”
Men jag vill utgjuta inom mig
min själ
och hava i minne
huru jag gick med hopen
upp till Guds hus,
under fröjderop och tacksägelse,
i högtidsskaran.

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka
honom
för frälsning genom
honom.

Min Gud, bedrövad är min
själ i mig;
därför tänker jag på dig
i Jordans land och på
Hermons höjder,
på Misars berg.

jordanien-wadi-rum-6”…därför tänker jag på dig i Jordans land…”

Djup ropar till djup,
vid dånet av dina
vattenfall;
alla dina svallande böljor
gå fram över mig.
Om dagen må HERREN
beskära sin nåd,
och om natten vill jag sjunga
till hans ära
och bedja till mitt livs Gud.
Jag vill säga till Gud,
min klippa:
”Varför har du förgätit
mig,
varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?”
Det är såsom krossade man
benen  i min kropp,
när mina ovänner smäda
mig,
när de beständigt säga till mig:
”Var är nu din Gud?”

job_5076a74ee087c31111836f5d ”Var är nu din Gud?”

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.

Funderingar kring Jona och hans mission

10 augusti, 2013

dan_fefferman_call_to_song_unificationist_02Den amerikanske sångaren och religionsfrihets-aktivisten Dan Fefferman i yngre dagar.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/jonah

Ovan en länk till en sång, ”Jonah” av och med Dan Fefferman, som handlar om Bibelns Jona och hans tillvaro i den stora fiskens buk . Tänkte att jag denna gång skulle önska god natt med denna sång samt några funderingar kring Jona-gestalten.

Jona var en Guds profet som föddes i Israel på 700-talet före Kristi födelse. Förutom den bok i Gamla testamentet som bär hans namn omnämns han även i Andra Konungaboken 14:25. I Nya testamentet används vistelsen i fiskens buk som symbol för Jesu begravning och påföljande uppståndelse. Jona får Guds kallelse att bege sig till Nineve, som var huvudstad i det assyriska riket, för att få dess bebyggare att överge sitt syndfulla leverne och göra bot och bättring.

Jona sätter sig dock på tvären. Han är en israelisk nationalist och vill inte hjälpa den assyriska fienden (som år 722 skulle inta och besegra Israel) att bättra sig. Jona beslutar sig därför för att fly och går ombord på ett skepp med destination Tarsis. Gud sänder dock en storm och skeppet är på väg att gå under.  Jona inser att det är han som förorsakat Guds vrede och uppmanar, osjälviskt nog, besättningen att kasta honom över bord för att rädda skeppet och dess besättning.  Så sker och stormen lägger sig.

”Men nu hade Herren förberett det så”, omtalar författaren till Jonas bok (2:1), ”att en stor fisk kom och svalde Jona. ” Denne blir kvar inuti fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Jona vände sig till Gud:

I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!

Sålunda befriades Jona från sin fångenskap inuti fisken, vilken ju faktiskt också räddat Jonas liv. Väl på land igen fick han åter Guds befallning att gå till den stora staden Nineve, och nu lydde han. Staden var så stor att det tog tre dagar att gå genom den. Jona predikade för folket och framhöll med visst välbehag att staden skulle förstöras inom 40 dagar.

Taby_Jona-JosefMålning i Täby kyrka. Fältet till vänster föreställer Jona och den stora fisken.

Jonas domedagspredikan tog skruv. Alla, från kungen och neråt, klädde sig nu i säck och aska och bättrade sig. Gud ångrade sig därför och förstörde inte Nineve. Nu skulle man kunna tänka sig att Jona blev till sig av glädje – han hade ju varit oerhört framgångsrik i sin mission! Icke så. I stället tyckte han att Gud var en riktig ”mjukis” som inte utplånat Nineve och dess befolkning och dessutom gjort bort honom riktigt ordentligt: ”Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända!”

Jona begav sig i sin förtvivlan nu till en plats utanför staden, där Herren lät en ricinbuske växa upp för att ge profeten litet skugga från solens strålar. Nästa dag ordnade dock Gud så att maskar åt av busken så att den vissnade och dog. Jona kunde nu inte skyla sig från solen och den heta östanvinden och blev enligt berättelsen så arg att han kunde dö. Gud hade velat lära Jona en läxa och blev inte svaret skyldig:

Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du själv inte har gjort ett dugg för att den skulle växa där. Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120 000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!

Berättelsen om profeten Jona är historien om en ganska bångstyrig man som Gud ändå lyckas få att, till slut, utföra sitt uppdrag på ett framgångsrikt sätt. När så skedde var Jona ändå inte nöjd, eftersom han i sin skadeglädje hade bespetsat sig på Nineves undergång: nu skulle de eländiga syndarna minsann få plikta för sitt ogudaktiga leverne! I slutet av berättelsen tar Gud dock Jona i upptuktelse: Han vill inte straffa någon med död och pina om det går att undvika, eftersom Han egentligen är en barmhärtig och nådefull Gud.

224ASRPlatsen i nuvarande Irak där staden Nineve en gång låg.

Hur mycket av det som står i Jona bok är historisk sanning är givetvis svårt att bedöma, men själva Jona-gestalten är så levande och motsägelsefull att det enligt mitt tycke tyder på att den handlar om en levande människa av kött och blod. Han var en Herrens profet, ja, men han var behäftad med mänskliga fel och skavanker som resten av oss.

Jonas bok är en av mina bibliska favoriter. Jag tycker faktiskt huvudpersonen påminner en del om mig själv.

Purim: en judisk glädjehögtid

16 februari, 2013

1407629Drottning Ester övertygar vid en bankett kung Xerxes om att rädda judarna och straffa Haman enligt Rembrandts tolkning.

Purim firas den fjortonde dagen i den judiska månaden adar för att högtidlighålla minnet av hur den judiska nationen för omkring 2500 år sedan undkom att förintas i det mäktiga perserriket. Det är en glädjens högtid där judar i Israel och över hela världen dansar, sjunger, äter och dricker. I år firas Purim den 24 februari.

Berättelsen om hur det judiska folket i perserriket undkom förintelsen återberättas i Esters bok i det så kallade gamla testamentet, även kallat den judiska bibeln. Bakgrunden var att konung Xerxes (ibland benämnd Ahasverus) rådgivare Haman påbjöd att alla judar i de persiska provinserna skulle utplånas. Detta därför att en av kungens närmaste män, juden Mordokaj, vägrat knäböja inför honom.

Initialt såg allt ut att gå Hamans väg. Det kastades lott om vilken dag judarna skulle utplånas och lotten utföll så att massutrotningen skulle ske den trettonde dagen under årets tolfte månad som kallades adar. Lott heter pur på hebreiska, därav namnet på högtiden. Mordokaj vädjade nu till drottning Ester, som var av judisk börd, att övertala konung Xerxes att omintetgöra Hamans grymma påbud.

Detta gjorde Ester på ett så framgångsrikt sätt att Xerxes tillät judarna att försvara sig mot sina angripare i hela perserriket. Totalt skall judarna ha nedgjort 75 000 av sina motståndare inklusive Hamans tio söner, vilka hängdes upp på pålar. Detta öde drabbade även Haman själv.

ashkelon1_waPurimparad i Ashkelon i Israel.

I Esters bok 8:16-17 läser vi:

För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna; de höll fest och firade högtid. Många av de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

De skildrade händelserna skall ha ägt rum omkring år 480 före Kristi födelse. Judarna hade givits frihet att återvända till sin heliga stad Jerusalem och sina hemtrakter redan då den persiske konungen Cyrus (den store) erövrat det babyloniska riket ett halvsekel tidigare, vilket gjorde slut på den babyloniska fångenskapen. Ett betydande antal judar valde dock att stanna i det toleranta perserriket och det är således om dessa Esters bok handlar.

Esters bok, Megillah, är den enda i den judiska bibeln där Guds namn inte omnämns. Detta har tolkats som att Gud och hans försyn verkar i det fördolda, men de finns där likafullt fast gömda. Ester betyder också ”gömd” på hebreiska och under Purim-högtiden gömmer barnen sina ansikten bakom fantasifulla masker.

Händelserna som leder fram till det judiska folkets underbara förlossning enligt skildringen i Esters bok tycks vara slumpmässiga, men i själva verket skall de förstås som mirakler åstadkomna genom Gud som är fullt verksam bakom kulisserna för att rädda sitt utvalda folk och även på annat sätt, kan man förmoda.

Om Haman heter det i Ester 7:10:

Så hängdes han upp på den påle som han själv rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

Haman var en av historiens första kända antisemitiska förintelseivrare, och hans öde är en fingervisning om vad som sker med hans gelikar oberoende av tid och plats. De må sedan heta Hitler, Arafat eller Ahmadinejad. Judehatet är en irrationell cancersvulst i mänsklighetens historia som en dag skall skatta åt förgängelsen.

imagesIrans president Ahmadinejad är ingen Xerxes.

Fler modiga kvinnor att hylla…

20 mars, 2012

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!

Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

6 juli, 2010

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.