Risen – en (i stort sett) övertygande film om Jesu uppståndelse

Korsfästelsescen i filmen Risen i regi av Kevin Reynolds.

Julen är som bekant en kristen högtid som firas till åminnelse av Jesu födelse. Det innebär bland annat att kring jul visas i skilda TV-kanaler filmer och program med den kristna centralgestalten som tema. TV3 visade således i går den 27 december det amerikanska dramat Risen i regi av Kevin Reynolds, som tidigare regisserat exempelvis Robin Hood – Prince of Thieves. https://en.wikipedia.org/wiki/Risen_(2016_film)

Risen betyder ”uppstånden”, och filmens handling kretsar kring Jesu uppståndelse vilken tvivelsutan är det viktigaste elementet i den kristna tron. Handlingen går ut på att den romerske krigsmannen Clavius Aquila Valerius Niger, spelad av Joseph Fiennes, av prefekten Pontius Pilatus tilldelas uppdraget att hitta Jesu kropp.

Pilatus är övertygad om att kroppen bortstulits av Jesu anhängare för att dessa skall kunna hävda att Jesus återuppstått från de döda efter korsfästelsen i Jerusalem. Så tror även Clavius, men vi får i filmen följa hans gradvisa omvändelse: efter att ha varit närvarande vid en sammankomst med lärjungarna, där Jesus (i form av Cliff Curtis) uppenbarar sig, blir han övertygad om att uppståndelsen är genuin.

Jag tycker i korthet att Risen i det stora hela är en klart sevärd film som jag gärna rekommenderar. Eftersom jag tillhör de där trista typerna som med ljus och lykta letar efter felaktigheter i historiska framställningar gläder jag mig åt att felen, såvitt jag kan bedöma, i Risen är förhållandevis få. De som jag hittat är följande:

-Clavius uppmanar i filmen någon att sluta upp med ”korstågen” (crusades). Ordet korståg skulle emellertid se dagens ljus först omkring 1000 år senare, sedan påven Urban II år 1095 i franska Clermont proklamerat det första korståget mot det Heliga landet med syftet att rädda detta undan saracenernas (muslimernas) våld.

-Jesu lärjunge Maria från Magdala, även kallad Maria Magdalena, påstås i filmen vara en ”kvinna från gatan”, alltså prostituerad. Denna uppfattning bygger på missförstånd och felaktiga tolkningar – det finns inget reellt stöd i Bibeln för att Maria Magdalena skulle ha varit en prostituerad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_fr%C3%A5n_Magdala

Maria från Magdala som ikon.

Att hon faktiskt var en av Jesu mest centrala lärjungar framgår av att hon dels var närvarande vid korsfästelsen på Golgata, dels att hon meddelade de övriga lärjungarna att Jesu kropp inte längre fanns i graven och att hon dessutom mött den uppståndne mästaren utanför densamma. Hon spelas i filmen av Maria Botto.

-I en filmsekvens ber lärjungarna under ledning av Simon Petrus Herrens bön (”Fader vår”), vilken Jesus lärt dem. I filmen inleds dock bönen med ordet ”Jahve”, Guds namn, vilket var absolut förbjudet för någon jude att uttala muntligt. Vi kan därför känna oss säkra på att lärjungarna istället vände sig till sin ”Abba”, det vill säga den himmelske fadern.

Jesus hade nämligen undervisat dem om att Gud var deras pappa, abba på arameiska, vilket var det språk Jesus och lärjungarna talade sinsemellan.  https://books.google.se/books?id=TCTYBQAAQBAJ&pg=PT92&lpg=PT92&dq=jahve%2Bf%C3%B6rbud+uttala&source=bl&ots=AnFw7O_jki&sig=ACfU3U2JZOKLi23muXHUIC6Oauc0TwlktQ&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwievJ284djmAhVDxosKHRQIDxYQ6AEwBnoECAoQAQ#v=onepage&q=jahve%2Bf%C3%B6rbud%20uttala&f=false

Det finns dock även saker i Risen som jag särskilt vill berömma. Några sådana:

-Jesus benämns i filmen genomgående som Yeshua, som var hans hebreiskt-arameiska namn. Hans fullständiga namn bör ha varit Yeshua ben Yosef efter den förmodade fadern Josef. Jesus är en grekisk namnform som började användas först senare. https://www.biblestudytools.com/bible-study/topical-studies/yeshua-deliverer-savior.html

-Det framgår i filmen att Jesus blivit korsfäst genom att kraftiga spikar slogs in i handlovarna. En vanlig missuppfattning är ju att spikarna slogs in mitt i händerna, något som inte skulle ha fungerat eftersom händerna inte skulle ha klarat påfrestningen av att kroppen hängde på korset under flera timmar eller i värsta fall dagar.

-Filmens Pontius Pilatus är en trovärdig karaktär som, till skillnad från de bibliska framställningarna, inte hade mycket till övers för vare sig Jesus eller hans efterföljare. Evangelieförfattarna var intresserade av att vältra över hela ansvaret för Jesu död på ”judarna”, varför romarna med Pilatus i spetsen framställdes som mindre skurkaktiga. Det finns till och med ett gnostiskt Pilatus-evangelium med oklart ursprung.

Pilatus och Yeshua i skulptural form: Ecce Homo.

I själva verket var Pilatus en brutal romersk folkmördare som med all sannolikhet var mycket långt från den ”förnuftige tvivlare” som den bibliska traditionen erbjuder. Pontius Pilatus kreeras i Risen av den förstklassige aktören Peter Firth, mest känd som underrättelsechef i den brittiska spionserien Spooks.

Trots ovannämnda reservationer bedömer jag Risen vara en av de mer sevärda och trovärdiga Jesus-framställningar jag tagit del av. Inte lika spektakulär som Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) men i mitt tycke mer övertygande genom sin relativa lågmäldhet.

Kvinnor i Bibeln: Rahab – den gudomliga horan

Rahab gömmer de israelitiska spejarna enligt en konstnärlig tolkning.

Bibelns berättelser handlar till stor del om männens bedrifter. Det betyder inte att det saknas uppgifter om kvinnor som utfört viktiga insatser inom ramen för Guds dispensation. En av dessa var skökan Rahab (alternativa stavningar Rahav eller Rachav).

I Hebréerbrevet i Nya testamentet 11:31 läser vi (1917 års bibelöversättning): ”Genom tron undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med de ohörsamma, eftersom hon hade tagit emot spejarna såsom vänner.” https://sv.bibelsite.com/hebrews/11-31.htm

Rahab var hemmahörig i staden Jeriko, som är belägen på den så kallade Västbanken och räknas som palestinaarabiskt område sedan 1993 då den av Israel överlämnades till den Palestinska myndigheten som ett resultat av Oslo-avtalet. Jag besökte staden, som idag har cirka 20 000 invånare, under mitt besök i det Heliga landet 2005. När den israelitiske härföraren Josua, son till Nun, sände ut två spejare i syfte att skaffa kunskaper om det strategiskt viktiga Jeriko togs dessa välvilligt emot av Rahab i hennes hem. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rahab

Detta gjorde att hon skonades när israeliterna sedan till grunden brände ner och utplånade Jeriko och alla levande varelser som där vistades. Inte bara det – hela Rahabs släkt undkom den massiva förödelsen och upptogs i Israel. I Matteusevangeliet anges Rahab ha varit mor till Boas, en rik man som äktade den bibliska Rut.

Herren gav Josua i uppdrag att ödelägga Jeriko och dess konung. I Josuas bok vers 6 står det således: ”Se, jag har givit Jeriko med dess konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=Josua+6&version=SV1917

Enligt den bibliska berättelsen om Jerikos fall instruerade Gud Josua att han skulle beordra alla israelitiska krigare att marschera runt Jeriko i sex dagar. Sju präster skulle därvid bära sju vädurshorn framför förbundsarken. På den sjunde dagen skulle man tåga runt Jeriko sju gånger och de sju prästerna stöta i hornen. När så skett skulle folket upphäva ”ett väldigt härskri” varvid stadsmurarna skulle störta samman.

Jeriko är en av världens äldsta städer.

I Josua 6 läser vi vidare att Josua avlade följande ed: ”Förbannad inför Herren vare den man som företar sig att bygga upp denna stad, Jeriko, på nytt.” Det står var och en fritt att tolka innebörden i dessa ord mot bakgrund av att Jeriko – en av världens äldsta städer som anses ha anlagts omkring 9600 före Kristi födelse –  verkligen byggdes upp på nytt och i dag räknas som ett av ”Palestinas” världsarv.

Huruvida Jerikos verkliga öde stämmer överens med den bibliska berättelsen i den judiska Bibeln (Gamla testamentet) är en annan sak. Enligt den vanligaste arkeologiska interpretationen var Jeriko redan lagt i grus och aska vid den tid Josua levde, det vill säga runt 1400 före Kristus. Denna tolkning bygger bland annat på fynd av en viss typ av keramik. De forskare som hävdar att Bibeln kan ha rätt ifrågasätter om dessa fynd tolkats på rätt sätt. http://www.olofamkoff.se/bibelstudier_html/apologetik.html

Det må vara hur det vill med den bibliska berättelsens autenticitet. Rahab-gestalten är under alla omständigheter fascinerande och visar, att även osannolika personer som prostituerade kan användas för viktiga uppgifter när det gäller Guds planer.

 

Resterna av det bibliska Sodom tros ha hittats

Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar, lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra; och han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod. http://runeberg.org/bibeln/01_19.html

Något av det som enligt arkeologiska rön återstår av det gamla Sodom.

Ovanstående passus ur 1 Moseboken 19:23-26 i Gamla testamentet (den judiska bibeln) beskriver hur de syndfulla städerna Sodom och Gomorra förstördes av eld och svavel som Gud lät regna ner på dem och den omgivande slätten. De enda överlevande var Lot, som var brorson till patriarken Abraham, och hans familj minus Lots hustru vilken förvandlades till en saltstod då hon vände sig om och såg förödelsen.

Amerikanska arkeologer som grävt ut det område i det nuvarande Jordanien, där Sodom och Gomorra antas ha varit belägna, har vid utgrävningar i den bronsålderstida ruinstaden Tall el-Hammam hitttat resterna av vad de menar vara Sodom vilken förstördes för omkring 3700 år sedan. Rönen har presenterats på den vetenskapliga sajten Universe Today: https://www.universetoday.com/140752/a-meteor-may-have-exploded-in-the-air-3700-years-ago-obliterating-communities-near-the-dead-sea/#more-140752

Tall el-Hammam är beläget strax öster om floden Jordan norr om Döda havet.

Enligt arkeologerna Phillip Silvia och Steven Collins finns tydliga indikationer på att en meteor/meteorit exploderat ovanför det område som nu utgörs av Mellersta Ghor-slätten och därvid utplånat en mänsklig civilisation som existerade i runt 2500 år. Phillip Silvia från Trinity Southwest University presenterade rönen vid the American School of Researchs årliga sammankomst den 16 november.

De en gång höga och tjocka murarna till den stad som antas ha varit det bibliska Sodom raserades således av en väldig explosion i luften. Totalt förstördes en area omfattande 500 kvadratkilometer. Explosionen skall ha motsvarats av kraften av en 10 megatons atombomb exploderande cirka 10 000 meter ovanför det aktuella området. Ett tjockt asklager som täcker området minner om den förhärjande brand som förstörde staden.

Rester av glas och keramik samt tre ihopsmälta klippstenar som grävts fram tyder på att branden utvecklade en hetta om 8000-12 000 grader Celsius. Ytterligare bevis för en explosion av beskrivet slag är att det en gång bördiga området låg öde de närmaste 700 år efter den gigantiska smällen. Jordens konsistens förändrades helt och kom att innehålla tre till fyra gånger så mycket salt som är maxhalten för att odling skall kunna ske.

Klippelaren ”Lots hustru”.

Arkeologernas teori är att explosionen gav upphov till saltspridning från det närbelägna Döda havet, något som gjorde jorden i området obrukbar i århundraden. Om vi skall tro den ovan relaterade bibliska berättelsen innebar saltet också slutet för Lots hustru under det att Lot och hans döttrar klarade livhanken då de inte vände sig om. En märklig klippformation i Jordanien kallas av tradition just Lots hustru.

Den grundläggande synd som praktiserades i Sodom och Gomorra var en aggressiv homosexualitet, som enligt 1 Moseboken fick några av Sodoms manliga invånare att begära att de ”män” – i verkligheten änglar – som besökte Lot strax före den dramatiska explosionen skulle komma ut och ha sex med dem. I Sodom har arkeologer hittat 5000 år gamla mansskelett vilka tros vara det äldsta fynd av ett homosexuellt par som gjorts. https://newsrescue.com/worlds-oldest-homosexual-couple-found-ancient-ruins-sodom-gomorrah/

Skeletten av det äldsta gayparet som hittats.

Summa summarum så får man nog säga att de arkeologiska fynden i jordanska Tall el-Hammam äger en anmärkningsvärd överensstämmelse med berättelsen om Sodoms och Gomorras förstörelse i den judiska bibelns första bok.

Fotnot: En äldre beteckning för homosexuella handlingar är sodomi, som bildats efter stadsnamnet Sodom.

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.

Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/

En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.

Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Bibelns kvinnor: en hyllning till Abigail

 Abigail bringar gåvor till David. Målning: Antonio Molinari

https://www.youtube.com/watch?v=r7jal1mQdn4&feature=youtu.be

Abigail, eller Avigajil som hon kallas i nyare svenska bibelöversättningar, hette en av de mer bemärkta kvinnor – de är inte särskilt många – som Bibeln namnger. Hon var konung Davids andra hustru efter Mikal, som inte födde David några barn och som senare av sin fader Saul gavs till en man som hette Palti.

Länken ovan går till en hyllningssång till Abigail, signerad och framförd av Dan Fefferman.

Med Abigail fick David en son vilken i olika sammanhang kallas såväl Daniel som Chileab. Denne var Davids andre son efter Amnon, som han avlade med  hustrun Ahinoa. Om jag förstått saken rätt fick David totalt 20 söner med sina hustrur, bihustrur och älskarinnor. Därtill kom ett okänt antal döttrar, varav endast Tamar namnges i Bibeln; hennes mamma hette Maaka och bror Absalom.

Davids hustrur hette Mikal, Abigail, Ahinoa, Maaka, Haggit, Avital, Egla samt Bat-Seba alternativt Bat-Shuva. Den mest berömde av den senares fyra söner är Salomo, som efterträdde David som konung och av Gud fick tillåtelse att bygga judarnas första tempel i Jerusalem.

Mer om Davids barn och hustrur här:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/davidsbarn.htm

Abigail, vars namn betyder ”Faderns glädje”,  beskrivs i 1 Samuelsbokens 25e kapitel i den judiska bibeln som ”en klok och vacker kvinna”. Hennes förste man, Nabal (alternativ stavning Naval), var emellertid ”styvsint och elak” vilket klart framgår i den följande berättelsen. Med andra ord en riktig skitstövel. Här berättas också den fascinerande historien om hur det gick till när David fick upp ögonen för Abigail och gjorde henne till sin andra hustru.

 Så här menar en modern illustratör att det kan ha sett ut när Abigail ödmjukar sig inför David.

Nedanstående citat ur 1 Samuelsboken 25 är hämtade ur den av bloggaren föredragna 1917 års svenska bibelöversättning; aktuellt kapitel kan avnjutas i sin helhet här:

http://sv.bibelsite.com/swe/1_samuel/25.htm

Berättelsen har sin upprinnelse i att David skickar bud till Nabal, en rik och mäktig man av Kalebs ätt i Karmel som vid tillfället var sysselsatt med fårklippning; David frågar artigt om han kan skicka några av sina män för att hämta förnödenheter hos Nabal, då dennes egna män hållit till hos David. Nabal snäser av och förolämpar David, och denne gör sig då beredd att tåga mot Nabal och låta svärdet tala.

Nabals hustru Abigail blir mycket upprörd över makens beteende och skyndar i riktning mot Davids tillhåll i syfte att avvärja en hotande katastrof. Således kan vi i 1 Samuelsboken 25:18 läsa: ”Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på åsnor.” Abigail ger sig av i hemlighet med sin last, och när hon träffar på David hälsar hon denne underdånigt.

Abigails skickliga diplomati hindrar David och hans män att anställa ett stort blodbad hos Nabal. Enligt 1 Samuelsboken 25:27-31 framför hon till David följande:

Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört till min herre, givas åt de män som följa min herre. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande, eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till något ont, så länge du lever. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga det bort.
   När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel, skall alltså detta icke bliva dig till stötesten eller vara till hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör min herre gott, så tänk på din tjänarinna.

David blir imponerad och rörd över Abigails gåvor och tal och i 1 Samuelsboken 25:32-34 läser vi följande:

Då sade David till Abigail: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har sänt dig mig till mötes. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv, som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig från att göra dig något ont om du icke strax hade kommit mig till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.”

Vad kvinnorna i den ogine skitstöveln Nabals hus hade råkat ut för kan man blott alltför lätt föreställa sig.

När Abigail återvände hem höll hennes make ett stort gästabud och var själv ordentligt på fyllan, varför hon ämnade vänta med att berätta om vad hon hade gjort till dagen därpå. När Nabal fick höra detta ”blev hans hjärta såsom dött i hans bröst, och han blev såsom en sten”. Vid pass tio dagar senare släckte HERREN hans liv.

Efter Nabals frånfälle skickade David bud till Abigail med begäran om att hon skulle bli hans hustru. Hon var inte nödbedd utan satte sig genast upp på en åsna och tog med sig fem tjänarinnor. Att hon tvingades dela Davids säng med en annan dennes hustru som hette Ahinoa från Jisreel tycks hon inte ha haft något emot.

 Bat-Seba som konstnären Jan Massys såg henne.

Abigail hade uppenbarligen ett välgörande inflytande på den häftige stridsmannen David, men det faktum att han tack vare henne med nöd och näppe lyckades undgå blodskuld denna gång kan nog betraktas som en engångsföreteelse.

Senare skulle han fatta tycke för den gifta kvinnan Bat-Seba (Batsheva), inledde ett förhållande med henne och skickade ut hennes man, hettiten Uria, mitt i värsta stridsvimlet för att få honom dödad. Som straff för detta beteende gjorde Gud så att det barn som avlats av David och Bat-Seba medan Uria levde dog:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Batseba

David och Batseba fick emellertid med tiden fyra söner inklusive den så berömde och för sin vishet prisade Salomo. Men det är en helt annan historia.

Klappa i händerna, sjung och dansa till Guds ära!

Tycker det börjar bli dags igen för en sång med och av min judiske amerikanske ”nätvän” Dan Fefferman, sångare, musiker och religionsfrihetsaktivist. Här har han (länken ovan) av psaltarpsalm 47 gjort en jublande glad dansvisa till Guds ära.

 Moses tar emot Tio Guds bud enligt Doré.

Den har i  svensk språkdräkt underrubriken Gud såsom folkens konung och sägs vara skriven ”För sångmästaren; av Koras söner; en psalm”. Den svenska tolkning som här återges emanerar från 1917 års bibelöversättning:

Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.
Ty HERREN är den högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.
Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela

Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.
Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.
Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

Folkens yppersta har församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar, högt är han upphöjd.

Det här är alltså ett budskap som framhäver Guds storhet och helighet, Hans makt över oss alla. Det är exakt därför vi skall vara glada och jubla, ty vilken bättre konung kan vi få än självaste Gud?!

Jag gillar budskapet om att vi bör glädja oss över Guds storhet, då kan vi tryggt glömma vår egen litenhet och våra tillkortakommanden och i stället låta oss elektrifieras av Gud. Har vi rätt tro och förtröstan kan vi vara förvissade om att Gud bara har det bästa för ögonen för oss, det finns intet annat alternativ.

Det är faktiskt bara vi själva som sätter gränser för vad Gud kan göra med oss genom vår tveksamhet, vår rädsla, vår egoism och vår oförmåga att urskilja vad som är Guds vilja i våra liv.

 

Psalm 27: ”För vem skulle jag frukta?”

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-27-whom-shall-i-fear

27e psaltarpsalmen har ingressen: ”Längtan efter Herrens umgängelse. Bön under en tid av nöd.” Den begynner så (1 – 3):

HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta?
HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?
När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig
då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.
Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta;
om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

Länken överst går till Dan Feffermans engelskspråkiga version av en psalm som traditionellt tillskrivs konung David. Jag tycker den kan vara lämplig att meditera över så här i slutet av dagen och början på natten. Enkannerligen som vi lever i en tid med så många faro- och osäkerhetsmoment på alla plan.

Ute i världen pågår krigslarm som i värsta fall kan nå hit. Alla vet, eller borde veta, hur försvarslösa vi då kommer att stå på grund av en aningslös och svekfull regering. På det personliga planet kan vi aldrig riktigt känna oss säkra på att inte bli förrådda och/eller svikna ens av personer som står oss nära (eller som vi trodde gjorde det). Den som vi trodde var obrottsligt lojal står kanske beredd att rycka undan mattan under våra fötter eller sarga vårt hjärta tills det liknar ett stycke blodig köttfärs.

 Michaelangelos skulptur ”David” kan beskådas i museet Uffizierna i Florens. David avbildas här som en ung man med den stenslunga, med vars hjälp han fällde den jättelike filistéerkrigaren Goliat.

Det är precis därför vi endast och enbart kan förlita oss på vår Gud, ty vår Himmelska Förälder hjälper oss mot fiender och falska vänner om vi har rätt förtröstan och stålsätter oss. I så fall kommer de som vill oss illa att stappla och falla, som det står i psaltarpsalmen. Eller åtminstone inse att de gör fel och upphöra därmed. Jag har själv varit med om det tillräckligt många gånger för att ha en viss insikt i detta.

Jag säger därför till dem som inte vill mig väl: gör ert värsta! Även om ni kan få mig på fall temporärt så kan ni aldrig rå på Gud, som jag vet hjälper mig. Jag må gå ner för räkning, för jag är inte någon övermänniska. Men jag reser mig alltid igen före tio. Och det som inte tar död på mig kan bara göra mig starkare.

Konung David, Israels andre kung under den första hälften av 900-talet före Kristi födelse, undkom lyckligt och väl alla faror och dog i hög ålder för att efterträdas av sin son Salomo. Tydligen var hans förtröstan på Gud av det rätta slaget, låt vara att han själv inte var Guds bästa barn alla gånger. Samma sak kan nog också sägas om mig, är jag rädd.

Tillägnas mina verkliga vänner nära som fjärran.

”…därför fröjdar sig mitt hjärta…”

 Kung David i danstagen i en tecknares version.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-28-my-heart-leaps

Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.

Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and  Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.

Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:

Lovad vare HERREN,
ty han har hört mina böners ljud!
HERREN är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta.
Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom.

Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.

 David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.

Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.

Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.

I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!

Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.