Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.