Nu lägger jag ifrån mig den politiska pennan ett ögonblick för att skriva om något helt annat, nämligen mina absoluta favoritartister: The Dubliners!
Den klassiska bemanningen från 1960-talet.
Det är i år jämnt 40 år sedan jag började lyssna på denna fantastiska grupp irländska musikanter och sångare. Den bestod då av den klassiska bemanningen omfattande Ronnie Drew, Luke Kelly, Ciaron Bourke, Barney McKenna och John Sheehan. Gruppen hade bildats redan 1962 på O´Donoghue´s pub på Merrion Row i centrala Dublin, dit jag gjorde en pilgrimsresa 2002. The Dubliners är nu inne på sitt femte årtionde och har genom åren haft följande medlemmar förutom de redan nämnda: Bob Lynch, Jim McCann, Sean Cannon, Eamonn Campbell, Paddy Reilly och Patsy Watchorn. Bob, Luke, Ciaron och Ronnie finns tyvärr inte längre bland oss (Ronnie avled 2008 i strupcancer vid 73 års ålder).
http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related
Litet politik blir det nog, trots allt. Ty på ”The Dubs” repertoar finns ett antal irländska rebellsånger, såsom ”The Rising of the Moon”, ”The Patriot Game”, ”Kelly, the Boy from Killane” (se länken ovan), ”The Foggy Dew”, ”Off to Dublin in the Green” med flera. En politisk sång med motiv från det kalla kriget är ”The Button Pusher” från LPn ”Revolution” (1971). Den bandmedlem man främst tänker på härvidlag är tveklöst Luke Kelly, han med det flammande röda hårburret och den unikt uttrycksfulla tenorrösten som gick bort 1984 vid 44 års ålder till följd av en hjärntumör. Luke kallade sig själv kommunist och hade ett djupt socialt engagemang vilket går igen i en rad sånger, exempelvis ”Scorn Not His Simplicity” som handlar om en liten pojke med Downs syndrom. Han var också en de känsliga kärleksballadernas oomtvistade mästare.
Lyssna gärna till den här, ”Bunclody” (som lär ha varit den sång Luke själv mest ville bli ihågkommen för):
http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo
Det vänsterpolitiska var mest framträdande hos The Dubliners i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då vänstervridningen var som mest omfattande i det västerländska samhället. Det var under den här perioden som känslorna för IRA svallade som mest litet varstans, inte bara hos The Dubliners. Jag har alltid betraktat IRA som en terrororganisation, som i modern tid fått stöd av exempelvis Moammar Khadaffis Libyen och som ända fram till för några år sedan spred död och förintelse omkring sig. Dock menar jag att organisationen, som föddes med Påskupproret i Dublin 1916, hade ett visst fog för sig under den irländska frihetskampen fram till republiken Irlands officiella utropande 1949. Här ”Off to Dublin in the Green”:
http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related
Alltnog, Dubliners vurmande för IRA varade inte speciellt länge. Det är som Ronnie Drew uttrycker det i en textrad från låten ”The Mero” på LPn ”Together Again” från 1980-talets början: ”Now they´re all playing bang-bang, it´s going too bleeding far”. Numera är det alltså inte med politik man i första hand förknippar gruppen. Utan irländskt gemyt inkluderande en god portion pubromantik med whiskey och porter som bärande ingredienser. Alltså: ”All for Me Grog”!
http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related
Jag har sett denna mytomspunna och fantastiska grupp vid fyra tillfällen, samtliga i Stockholm: på Konserthuset 1973, Göta Lejon 1981, Draken 1985 och så i går på Cirkus. Den förstnämnda konserten var givetvis förstklassig, även om det hojtades en hel del om hur bra IRA var både bland publikum och från scenen (bland annat kommenterade Ronnie en fritagning av fängslade IRA-terrorister från ett fängelse medelst helikopter) vilket förstås gladde de talrika vänsterelementen i publiken. Jag led i tysthet men valde att främst se till det musikaliska.
Det var i samband med konserten på Göta Lejon 1981 som jag fick ett av samtliga bandmedlemmar signerat exemplar av vinylplattan ”Together Again”, och de som var tillsammans var Ronnie, Luke, Barney och John. Fodralet till den skivan hänger numera inom glas och ram hemma i lägenheten. 1985 var Luke borta ur bilden, men i stället fanns den skönsjungande Sean Cannon som varit bandmedlem sedan 1982. Vid konserten 1985 gjorde dessutom Ciaron Bourke, märkt av sviterna efter en massiv hjärnblödning redan 1974, ett bejublat inhopp. I den officiella historieskrivningen heter det att han aldrig mer framträdde på scenen efter hjärnblödningen, men det stämmer alltså inte. Särskilt minns jag hans uttrycksfulla munspelande.
2009 års upplaga. Barney och John (högst upp) var med även på 1960-talet.
Och så Cirkus den 27 april 2009. Biljetter till mig och min hustru hade jag köpt redan i oktober, varför platserna i mitten av parkettens fjärde rad var perfekta. Det finns bara ett ord som motsvarar den konserten: Lysande! Redan när bandmedlemmarna skymtade som skuggfigurer i kulisserna bröt jublet loss och steg till en orkan med den första fartfyllda instrumentallåten.
Jag måste erkänna att jag, som den ”mjukis” jag egentligen är, grät mig igenom första halvtimmen av konserten – blev helt överväldigad av känslor över att i verkligheten få se och höra den grupp vars musik jag avnjutit i 40 år. Har heller aldrig tagit så aktiv del i något musikevemang över huvud taget tidigare: det blev handklappning och sång konserten igenom för mig och de flesta av mina bänkgrannar!
Som ni förstår är det här ingen objektiv redogörelse för The Dubliners framträdande på Cirkus. Jag är dock övertygad om att även bedömare mer balanserade än jag fann framträdandet njutbart. Trots sina långt framskridna åldrar – medelåldern torde ligga någonstans mellan 65 och 70 – står det musikaliska kunnandet på topp. Här vill man särskilt nämna gamle banjovirtuosen Barney McKenna, vars fingrar tycks leka lika lätt och säkert över strängarna som förut trots fysisk skröplighet. Barney lockade dessutom fram stort jubel då han reste sig från sin stol längst till vänster på scenen och hest framförde ett par sånger på oefterhärmligt vis. Inte många ögon i auditoriet var torra när Barney sjöng ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Det var många där som älskade Barney i detta ögonblick! En kraftfull skål också för John Sheehan, som visade prov på sedvanlig ekvilibrism i sitt hanterande av såväl fiol som thin whistle.
Jag njöt även av Seans en smula gnälliga men underbart mjuka balladröst, Eamonns gitarrspel som har en viktig, stödjande funktion samt senaste medlemmen (2005) Patsy Watchorns uttrycksfulla sång och kompbanjo. Patsy är yngst i gruppen men inte till åren (han är född 1944 medan ”minstingen” Eamonn är född 1946) och kommer från gruppen The Dublin City Ramblers. Hans största hit med dem är sången om hur en färjkarl på en Liffey-färja blir arbetslös, ”The Ferryman”, som Patsy också framförde i går.
The Dubs gav allt på Cirkus i ett långt och minst sagt uppskattat framträdande. Jag och Marika gick hem en upplevelse rikare, jag som lycklig innehavare av en DVD, T-shirt samt keps med Dubliners-motiv. På YouTube finns ett par inspelningar av TV-programmet ”Fint som snus” som gjordes i samband med Sverige-besöket 1973, men för övrigt tycker jag det är litet märkligt att det inte finns större intresse på svensk television för The Dubliners, en helt unik grupp, där varje bandmedlem (levande som död) är en unik personlighet som det skulle kunna göras en hel serie program om.
Det har förresten irländsk TV gjort om Luke Kelly. Ett tecken på hur stor Luke anses vara är att det finns en staty av honom i centrala Dublin och att inte bara musikkolleger utan också framträdande politiker – såsom Sinn Fein-ledaren Gerry Adams – kommenterar hans livsverk. Gå in på YouTube och kolla själva!
Patsy försäkrade från scenen att The Dubliners kommer tillbaka till Sverige nästa år, något som alla fans givetvis ser fram emot. Förhoppningsvis med alla medlemmar kvar i livet.
Tack, Dubliners – ni har räddat veckan åt mig!
Slutligen några intressanta Dubliners-länkar!
Tema Brendan Behan & Ciaron Bourke:
http://www.youtube.com/watch?v=SgoCwCyhh-Q&feature=related
”Whiskey in the Jar” med Dubliners…
http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do
…och Metallica!
http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do
”Peggy Lettermore”, en sång på iriska:
http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do
”Dirty Old Town”, det vill säga Derry:
http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do
Sist, men inte minst: The Dubs och The Pogues!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 