Archive for the ‘bögjippon’ category

Bögfestivalen är över oss!

14 februari, 2009

I dessa dagar skrivs det spaltkilometer i pressen om Melodifestivalen, de svenska uttagningstävlingarna till Eurovision Song Contest i vår. Egentligen borde det väl heta Bögfestivalen, eftersom dessa jippon på senare år mer och mer utvecklats till att bli de homosexuella männens egna angelägenheter. Och ve den som vågar ifrågasätta denna tingens ordning!

Några vågar emellertid göra just detta, ifrågasätta bögdominansen. Trummisen ”Crash” i det svenska så kallade pudelrockbandet H.e.a.t  har väckt uppmärksamhet genom att i Expressen den 13/2 uttala sig på följande sätt: ”Vi ställde upp för att det ger bra PR. Det är klart att det i vår bransch är okreddigt att vara med här. Man är rädd att folk ska säga ‘ni kan inte vara med i den där bögschlagern’.” Så får man naturligtvis inte säga om man vill undvika att ådra sig schlagerkoryféernas vrede.

Alexander Bard, bisexuell frontfigur i gruppen B.W.O (uttytt Bodies Witouth Organs), ifrågasätter i Expressen H.e.a.t:s  medverkan i schlagertävlingen, medan Sveriges televisions programledare Fredrik Eklund blir upprörd och menar att ”Crashs” uttalande ”tyder på en oförståelse inför Melodifestivalen och homosexuella i stort.” Sångarduon Lili & Susie tar till knepet att förlöjliga H.e.a.t:s ståndpunkt genom att kalla dem ”små och gulliga” med förhoppningen att de ”förhoppningsvis växer upp.”

Man kan naturligtvis kalla bråket för storm i ett vattenglas och även hävda, att en pseudohändelse som Melodifestivalen inte är mycket att ödsla ord eller åsikter på. Jag har en annan inställning i just det här fallet. Melodifestivalen, även kallad Schlagerfestivalen, var länge en klassisk schlagertävling med pålitliga och seriösa deltagare som Siw Malmqvist, Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Björn Skifs, Ted Gärdestad, Carola med flera. Fortfarande dyker det upp en och annan artist som man kan känna respekt och sympati för.

Melodifestivalens urartning mot glammigt bögjippo började med att ett antal homosexuella män för en del år sedan gick ut och förklarade sin kärlek till schlagerkonsten och särskilt till ABBA. Calle Norlén var en av dessa, Jonas Gardell en annan. Så blev gamle schlagersångaren Christer Björkman, själv svensk Eurovision-representant med sången ” I morgon är en annan dag”, auktoritär boss för Melodifestivalen. Eftersom Björkman vid det laget ”kommit ut ur garderoben” som bög, föll det sig förstås naturligt att han i hög grad kom att sätta sin prägel på hela tävlingen. Mark Levengood och hans partner Jonas Gardell framträdde för några år sedan i tävlingen som spektakulära ”queens”, och sedan har det bara rullat på med speciell uppmärksamhet för bögartister som Magnus Carlsson, Alcazar och nämnde Bard.

Björkmans medvetna strategi att förvandla Melodifestivalen till ett bögjippo, i sitt slag nästan i klass med den årliga så kallade Pridefestivalen i Stockholm, är enligt min personliga åsikt inte så oskyldigt som det kan förefalla. Genom att den homosexuella livsstilen på detta sätt, låt vara indirekt, får rikstäckande uppmärksamhet och så att säga tar klivet in i våra vardagsrum permanentas bilden av bögeriet som en etablerad och acceptabel företeelse. Detta ligger givetvis väl i linje med den hjärntvätt som svenska folket (och andra folk) utsatts för under cirka 20 års tid. Den som går däremot hängs ofelbart ut som ”homofob” och riskerar dessutom att dömas för hets mot folkgrupp.

Den bakomliggande förutsättningen för den allestädes närvarande bögpropagandan är, att homosexualitet inte är något man väljer utan att det ligger i generna.  Med andra ord, den homosexuelle/a har inget val – han eller hon MÅSTE leva ut sin läggning! Det är för övrigt det absolut enda fallet då det i den politiskt korrekta diskursen anses att arv och gener har ett avgörande inflytande på mänskligt beteende. Normalt brukar det ju hävdas att miljöns påverkan betyder allt.

Det finns emellertid studier som visar, att homosexualitet visst är något som kan väljas. Eller, för att vara litet provokativ, homosexualitet kan faktiskt botas. Jag har nyligen läst en stark skildring  (Gospel media, 2008 ) som har titeln ”Inte längre gay” och är skriven av den före detta holländske bögen Richard Oostrum i samarbete med Hans Frinsel. Berättelsen handlar om en ung man som är osäker på sin sexualitet men, av personliga skäl, börjar förverkliga sina homosexuella tendenser. Det dröjer inte länge förrän han helt identifierar sig med gaykulturen och alltmer kommer att se sig som en ”ambassadör” för denna. Han är för övrigt duktig simmare och representerar Holland i ”Gayolympiaden” i New York 1994.

Richard Ooostrum är emellertid också intresserad av livsåskådningar och religion och väcks efter hand till insikten, att hans homosexualitet – Oostrum måste dessutom betecknas som promiskuös – rimmar illa med hans kristna tro. Efter en frälsningsupplevelse får han kraft att bryta med bögeriet och blir en kristen förkunnare, gifter sig med en brasiliansk kristen kvinna med vilken han slutligen får barn.

Inom den svenska frikyrkligheten finns fortfarande, på sina håll i alla fall, en visshet om att homosexualitet inte kan förenas med en kristen överytygelse. Så är, som alla vet, inte fallet med Svenska kyrkan. Här florerar ej sällan en regelrätt homosexromantik, ett faktum som är ett direkt resultat av det inre förfall som förhärjat samma kyrka sedan lång tid tillbaka. För många, präster inräknade, tycks detta vara världens viktigaste fråga trots att endast någonstans mellan en och tre procent av den manliga befolkningen i ett givet land kan antas vara homosexuella. För kvinnor är procenttalen ännu lägre. För mig är och förblir det en gåta hur en person som anser sig vara kristen kan vara homosexuell eller godta ett homosexuellt beteende. Det finns ju få frågor där det råder större konsensus i Bibeln än just denna. Man kan rimligen inte med fog kalla sig kristen om man inte bryr sig om vad som står i det viktigaste kristna grunddokumentet!

För den som tvivlar kan jag rekommendera en läsning av Romarbrevet 1:24-28, där Paulus – arkitekten bakom  den kristna religionen – säger sin mening om detta slags synd, en synd och ett perverterat beteende som går stick i stäv med själva Guds skapelseideal: Gud skapade ju Adam och Eva, inte Adam och Steve…

Homosexuella personer utmålas ofta som fria och lyckliga i sin identitet. Den bilden ljuger. En individ som beslutar sig för att, av en eller annan anledning, bli aktiv homosexuell utsätter sig i själva verket för en andlig härdsmälta som undan för undan förvrider personligheten hos vederbörande. Därför är det djupt tragiskt att så gott som hela samhället, med regeringen i spetsen, ställer sig bakom den idealisering av den homosexuella livsstilen som präglar vår tid. Unga människor som kämpar med sin homosexualitet uppmuntras, rentav uppmanas, att leva ut sina impulser i stället för att, som rätteligen borde ske, avrådas därifrån.

Det finns därför all anledning att ansluta sig till den uppmaning som förre ärkebiskopen Bertil Werkström riktade till homosexuella för ett antal år sedan, nämligen den om att leva i celibat.

Om Melodifestivalen hyser jag slutligen inga illusioner längre. Möjligen kan man hoppas på att H.e.a.t:s exempel, att säga sin hjärtas mening om Melodifestvalens urartning, skall följas av flera. För övrigt är det inte utan att jag drömmer mig tillbaka till den tid då Siwan, Lill-Babs och Lasse var frontfigurerna inom schlagervärlden.