Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Shamefestivalen rullar igång

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!

Om den mänskliga andligheten

Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.

 Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.

Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248

Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som  liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.

Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:

http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html

Ett på intet sätt ointressant ämne!

I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:

”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”

I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:

”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”

Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:

”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”

Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.

Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.

Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.

Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.

Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.

Därför är jag konservativ (II)

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

‘

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…