Archive for the ‘Carl Bildt’ category

Jämtin, Bildt – och en kvinnlig bin Ladin

3 maj, 2011

Hundreds-celebrate-death-of-Osama-bin-Laden-in-Washington

Glädje i Washington över bin Ladins död. Frågan är om Carin Jämtin är lika glad i dag.

Nej, Carin Jämtin ser inte ut att bli någon höjdare som Socialdemokraternas partisekreterare. I skuggan av nyheterna från Pakistan om terrorgurun och massmördaren Osama bin Ladins (1957-2011) fabulösa ändalykt föreslog Jämtin att en muslimsk högtid, på bekostnad av en befintlig svensk, bör införas som officiell svensk helgdag. Detta i syfte att understryka Sveriges mångkulturella karaktär.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kommenterade:

Vad Carin Jämtin i princip säger är att nationaldagen eller en kristen helgdag ska avskaffas till förmån för en muslimsk helgdag. Jag tycker att utspelet är direkt osmakligt och jag undrar om detta är en ny officiell socialdemokratisk partilinje. Jag efterlyser därför besked från Håkan Juholt i frågan huruvida han instämmer i vad hans partisekreterare sagt om att svenska helgdagar ska avskaffas till förmån för muslimska högtider.

Det var som bekant Jämtin vilken, i egenskap av sossarnas dåvarande oppositionsborgarråd i Stockholm, inför senaste valet föreslog att butlers skulle befolka huvudstadens tunnelbana för att betjäna resande stockholmare. Tidigare har Jämtin på Facebook hyllat skribenten Donald Boström för dennes antisemitiska sagoberättande i Aftonbladet.

Carin Jämtin uppges nu ha åkt ner till Västra Götaland i syfte att bättra på sossarnas usla opinionssiffror inför omvalet i regionen den 15 maj. Jag tror inte riktigt hon lyckas, och med jäntan Jämtin i partitoppen torde Juholt kunna skrinlägga alla planer på maktskifte i valet 2014.

Om Jämtin ändå, mot all sans och balans, skulle få gehör för sitt vilda förslag om en muslimsk helgdag i Sverige föreslår jag att 1 maj får stryka på foten. Kanske till förmån för högtiden ashura, då rättrogna shiiter firar genom att plåga sig själva och sina barn till minne av Husseins död år 680.

Ashura i stället för 1 maj?

En annan känd Palestina-vän, utrikesminister Carl Bildt, har återigen gjort cyberrymden osäker genom att twittra. Den här gången knappade han in följande:

Worried by reports that Israel government will steal tax money from Palestinian authority. Unacceptable.

Jag vet inte vilka rapporter Bildt tagit del av, men vad som är verkligt oacceptabelt är att utrikesministern återigen – för vilken gång i ordningen? – ensidigt går ut och brännmärker Israel.

Svensk Israel-Information kommenterar:

Det är märkligt att utrikesminister Bildt inte kan hålla reda på skillnaden mellan att ”frysa” och att stjäla pengar. Det är ännu märkligare att vår högsta toppdiplomat offentligt via sin twitter kommer med grundlösa anklagelser. Anledningen till att tillfälligt frysa de skattepengar som Israels regering samlar in åt PA är rädsla för att Hamas ska få tillgång till dem.

Vi får nog aldrig höra den proletära palestinaaktivisten Carin Jämtin och överklassantisemiten Carl Bildt uttrycka någon som helst förståelse för Mellanösterns ännu så länge enda demokrati, Israel. Däremot kommer de säkerligen fortsätta klanta sig genom uttalanden/twittrande av ovan nämnt slag.

Jag må vara gammalmodig, men jag står fast vid att det är ovärdigt av en utrikesminister att offentligt kommentera allt från världshändelser till privat pyssel genom det dubiösa twittrandet.

Man kan med fog fråga sig vad Jämtin och Bildt anser om det faktum, att den beryktade flygplanskaperskan Leila Khaled (född 1944) från den palestinska terroristorganisationen PFLP besökt Sverige 30 april – 4 maj och bland annat 1 maj-talat hos Syndikalisterna samt framträtt vid ett helkvällsarrangemang för socialdemokratiska ABF; vid det sistnämnda evenemanget tillsammans med vänsterpartistiske Israel-hataren Dror Feiler.

Den grånade och obotfärdiga terroristen Leila Khaled.

Khaled var med och kapade TWA 840 på väg från Rom till Aten 1969, varvid planet tvingades ned i Syriens huvudstad Damaskus. I september 1970 – ”Svarta september” – fanns hon bland kaparna då fyra plan på kort tid kapades. Khaled kapade ett plan tillsammans med nicaraguanske terroristen Patrick  Argüello, vilken lyckligtvis dödades.

PFLP bär ansvaret för en lång rad blodiga terrorattacker genom åren och Leila Khaled är en av dess ledande företrädare. En polisanmälan lär ha lämnats in mot Leila Khaled för grova folkrättsbrott, och det är naturligtvis bakom lås och bom – eller framför en exekutionspluton – denna den internationella terrorismens kvinnliga motsvarighet till Osama bin Ladin hör hemma. 

Ständigt denna stabilitet

24 februari, 2011

 Bildt: Talar om stabilitet.

Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

Så utlät sig utrikesminister Carl Bildt i en kommentar till Sveriges radios Ekot om utvecklingen i Libyen. Uttalandet har framkallat varierande grad av upprördhet och även krav på Bildts avgång. Utrikesministerns försök att i efterhand få det till att han menade de libyska klanledarna när han sade att man inte bör stödja den ena eller den andra förefaller minst sagt långsökt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad över Bildts uttalade ovilja att ta ställning i den pågående konflikten i Libyen. Bildt har nämligen en överdriven uppfattning om sin egen förmåga att i alla lägen göra korrekt avvägda uttalanden av en lidelsfri natur. Han uppfattar sig själv som den borne statsmannen som med överlägsen upphöjdhet vet vad som är bäst i ett slags högre mening. Passion för frihet och demokrati har alltid spelat en undanskymd roll i Bildts göranden och låtanden.

 Persson: Talade om stabilitet.

Carl Bildt är även känd för sina propalestinska sympatier när det gäller konflikten mellan Israel och palestinaaraberna, sympatier som går tillbaka till Bildts tid som studentpolitiker. Jag väljer i sammanhanget medvetet att inte nämna ordet ”Palestina” eftersom det ännu inte på långa vägar kan sägas existera någon palestinsk statsbildning hur gärna somliga än skulle vilja att så vore fallet.

Och jag är tämligen säker på att om de nu pågående oroligheterna i en rad muslimskt styrda länder hade direkt involverat Israel så hade Carl Bildt inte varit sen att uttala sitt otvetydiga fördömande av Israels konservativa regering. Då hade det knappast varit tal om ”stabilitet” och olämpligheten att välja sida.

Nu ansluter sig Bildt till ett sätt att uttrycka sig som tillämpades av Göran Persson, då han på en bankett i Peking för en hel del år sedan hävdade att ”stabilitet” var det allra viktigaste i Röda Kina (stöd för demokratiska strävanden var det aldrig tal om). Bildt säger i princip samma sak om Libyen som den italienske utrikesministern Franco Frattini gjorde nyligen:

Stabiliteten i Libyen är av avgörande betydelse för både Nordafrika och Europa.

 Frattini: Talar om stabilitet.

Det är bara det att det internationella samfundet inte i längden kan överlåta åt galningar och psykopater av Moammar Ghadaffis snitt att svara för stabiliteten. En urladdning som tvingar den galne diktatorn – som 1988 berordrade sprängningen av ett passagerarflygplan över Lockerbie i Skottland vilken krävde 270 människors liv – från makten måste komma förr eller senare. Enligt min uppfattning har det redan gått alltför lång tid sedan Ghadaffi i en militärkupp grep makten i Libyen 1969 då han endast var 27 år gammal. Så bättre förr än senare.

Det libyska folket har redan väntat på tok för länge på sin hett åstundade frihet. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har insett detta och krävt omedelbara sanktioner mot Libyen. Ju förr Carl Bildt också inser detta, desto bättre.

Stabilitet i all ära. Men en stabilitet grundad på förtryck och diktatur är ingen sund stabilitet. Den kommer, och detta med all rätt, förr eller senare att gå under. Såsom skedde i Sovjetunionen för två decennier sedan. Och som, förhoppningsvis inom överskådlig tid, kommer att ske i den hopplöst efterblivna muslimska delen av världen inklusive Libyen likaväl som i det Röda Kina.

Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

24 juni, 2010

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

Israelhatarnas gycklarfölje

4 juni, 2010

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Den ”Israel-vänliga” Expressen

24 mars, 2010

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Bildt sista hoppet för gammelpartierna?

2 mars, 2010

Stackars Bo Rothstein.

I en debattartikel i Expressen den 1/3 menar han att sista chansen att stoppa Sverigedemokraternas framgångar är att skicka fram utrikesminister Carl Bildt som hatchet man (ungefär torped) i valrörelsen. Arbetsbeskrivningen skall enligt Rothstein se ut på följande sätt:

”Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.”

Jag ser det framför mig: en solbränd Carl Bildt framträder i Almedalen med sin studentikosa humor och skorrande ”rrrr”, får skrattarna på sin sida och ser till så att SD bara får 2,5 procent i efterföljande opinionsmätning – SDs väg mot riksdagen är effektivt avstängd. Bildt blir gammelpartiernas och andra SD-hatares hjälte. Ridå.

 Alliansens hatchet man?

Ungefär så måste det också ha sett ut i professor Bo Rothsteins vision. Frågan är då varför Rothstein är så angelägen om att ”kväsa SD.” Det förklaras inte närmare. Rothstein, som åtminstone jag trodde var en mer innovativ debattör än så, nöjer sig med att rapa upp de vanligaste vulgärargumenten om att SD är ett ”främlingsfientligt missnöjesparti som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.”

Då skulle jag vilja fråga professorn hur det kommer sig att SD här i min hemkommun Södertälje har ett massivt stöd exempelvis bland den kaldeiska invandrargruppen och andra kristna med sina rötter i Mellanöstern? Och hur kommer det sig att det i sverigedemokratiska styrelser och medlemslistor runt om i landet, liksom på kandidatlistor till de olika valen i höst, vimlar av personer med exempelvis arabiska, ryska, östeuropeiska, finska och balkanska namn?

Jag är övertygad om att Rothstein på ett eller annat sätt får korn på det här blogginlägget. Därför vill jag ha ett svar från honom på följande fråga:

Är det inte bara oinformerade fördomar och slappt, politiskt korrekt schablontänkande som får dig att kolportera ut sådana här missuppfattningar och uppenbara vrångbilder om Sverigedemokraterna?

Beträffande visionen om Bildt som en överlägset raljerande Sankt Göran i kampen mot den snöda SD-draken tillåter jag mig tvivla. Ty varför skulle en högdragen, raljerande och skorrande adlig Bildt som SD-kritiker gå hem i stugorna, när inte andra debattknep tycks hjälpa? Också i den här varianten kommer Bildt  med all sannolikhet att framstå som överhetens och etablissemangets pompöse företrädare som bara är ute efter att göra ned en pigg nykomling.

 Statsvetaren och superfeministen Bo Rothstein har tänkt till…

En gångbar parallell i sammanhanget är Olof Palmes TV-debatter mot Thorbjörn Fälldin, där Palme med sin överlägset arroganta debatteknik framstod som formell segrare. Men där den tungfotade men rejäle Fälldin fick folkflertalets sympatier på sin sida.

En sak kan jag hålla med Bo Rothstein om. Det är att Bildt nog inte skulle bli bli en lika lätthanterlig pushover i en debatt mot Jimmie Åkesson som Maud Olofsson framstod som i TV-fåtöljen härförleden. Här hade Jimmie Åkesson i princip öppet mål. Men är det någon som på fullt allvar tror att Bildt skulle våga ställa upp öga mot öga med Åkesson i televisionen eller något annat sammanhang?

I själva verket skulle Bildt ha allt förlora. Risken skulle vara alltför stor för att han skulle framstå som etablissemangets handgångne man mot Åkesson, ungefär som i Hollywood-rullen ”Mr. Smith Goes to Washington”. Givetvis är det då Åkesson som kreerar den karaktär som blev James Stewarts genombrottsroll i Frank Capras film från 1939, den fräsche uppstickaren som framgångsrikt utmanar de gamla och förstockade politiska strukturerna.

Dessutom tror jag Rothstein har glömt en sak: Jimmie Åkesson står på sitt sätt knappast Bildt efter i rollen som raljerande debattör. Jimmie är en slipad akademiker som började med politik i ungefär lika unga år som den nu 61-årige Carl och som är väl förtrogen med alla debattknep som en studentikos Carl Bildt kan tänkas damma av.

Jimmy Stewart som Mr. Smith, som gör stor  lycka i USAs politiska hetluft.

Jag kan dessutom försäkra Bo Rothstein om att det i SDs gömmor finns åtskilligt av intresse när det gäller Bildts bakgrund att gräva fram och som nog en större publik skulle ha ett visst intresse av, för att uttrycka sig milt…

Så: stackars Bo Rothstein!

Jag måste i rättvisans namn tillägga att professor Rothstein genom åren vid tillfällen har svarat för värdefulla omvärldsanalyser inom sitt specialområde statsvetenskap. Hans stöd för den fullkomligt sjövilda feminazisten Tiina Rosenberg för några år sedan drar dock ned omdömet betydligt. Rothstein förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter att han håller med Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och en ”kvinnofälla”:

http://www.dn.se/opinion/debatt/heterosexuella-karnfamiljen-ett-antifeministiskt-projekt-1.443491

Det här tycker jag personligen Bosse Rothstein borde rullas i tjära och fjädrar för, men det är förstås bara min personliga – kanske ”raljerande” –  uppfattning,  för att nu använda Rothsteins egna ord.

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.