Ett finstämt porträtt av Gunnar Unger

Gunnar Unger – en gigant i flera bemärkelser.

Jag träffade honom aldrig men såg honom en gång promenera på Strandvägen – där han var bosatt – i Stockholm. En imponerande och högrest gestalt, omkring två meter lång, med svart hatt och rock. Det bör ha varit år 1972 eller 1973 eftersom jag då studerade etnologi vid Institutet för folklivsforskning på Djurgården, mitt emot Nordiska muséet, och ofta uppehöll mig i trakterna av Strandvägen i dess sträckning mot Diplomatstaden.

Den man jag talar om är Gunnar Unger (1915-76), den legendariske konservative skribent som under signaturen Sagittarius (latin för stjärntecknet Skytten som Unger var född i) under många år roade sina många anhängare respektive oroade minst lika många belackare med sin vassa prosa. Unger hade rykte om sig att vara elak och sarkastisk, men under den polemiska ytan dolde sig en humanistisk gentleman med anglosaxisk-demokratisk livssyn, en som den välrenommerade konservative skribenten Carl Johan Ljungberg i en relativt nyutkommen skrift valt att kalla ”en stridslysten drömmare.”

Gunnar Unger, född i ett högborgerligt hem i Stockholm den 16 december 1915, var under första hälften av 1970-talet en av mina absoluta favoriter bland svenska skribenter. Jag skattar mig också lycklig över att ha medverkat i Svensk Tidskrift under den tid Unger satt i redaktionen. Jag är därför mycket glad över att min vän och kollega Carl Johan Ljungberg förra året publicerade sin bok En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare till det uppväxande släktets förkovran (Klubben Brunkeberg 2009, 87 sidor).

Ty Gunnar Ungers minne är sannerligen väl värt att hålla i helgd av nya, konservativt disponerade generationer som uppskattar stil, djärvhet och en skarp penna. Samtidigt som vi gamla uvar naturligtvis uppskattar att läsa om den man som vi under vår ungdom såg upp till som ett otadligt föredöme bland opinionsbildare på högerkanten. Ljungberg har därför svarat för en bildningsgärning av icke obetydliga mått när han valt att, på sedvandligt förnämligt sätt, ge sig i kast med ett så värdigt ämne för sina skrivarmödor.

 Carl Johan Ljungberg, Ph.D.

Samma sak kan sägas om den konservativa sajten Tradition & Fason, som fortlöpande orienterar sina läsare om Gunnar Ungers/Sagittarius insatser genom att publicera utdrag ur Ungers produktion:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/04/gunnar-unger-en-av-1900-talets-vassaste-hogerpennor/

Gunnar Unger var son till konteramiralen och sjöhistoriske författaren Gunnar Unger och Malin Unger, född Axell. Han avlade studentexamen i Djursholms samskola 1933 och gjorde sina första journalistiska lärospån i Nya Dagligt Allehanda 1936-38. Det bör sägas att journalistyrket vid denna tid inte stod särskilt högt i kurs i så kallade fina familjer.

Efter att ha ägnat sig åt studentpolitik och medverkat i ett par andra publikationer samt avlagt sin filosofie kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 – den professor som gjorde djupast intryck på honom var en viss Herbert Tingsten – gifte han sig 1940 med den ett år yngre Märta Lilja.

1940-45, det vill säga under merparten av krigsåren, var Unger verksam vid Statens informationsstyrelse (han var dess förste sekreterare 1943-45). Om detta sitt värv skriver Unger på följande sätt i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974), vilken är ett måste för alla Unger-vänner:

Vi hade fullt offentliga och för allmän insyn tillgängliga lokaler i det vackra Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken…och manade till ”Samhällsanda, vaksamhet, tystnad”, inskärpte att ”En svensk tiger” och påminde om att ”Spionen lägger pussel”, men den sistnämnda, sinistra affsichen var också enda befattning med spionage i någon form. I övrigt sände vi ut meddelanden om ransoneringar, goda råd i hushållsfrågor, pressöversikter, patriotiska paroller samt besvarade förfrågningar från press och allmänhet.

1944 var Gunnar Unger med och startade den konservativt betonade kulturtidskriften OBS! tillsammans med Arvid Fredborg och T. G. Wickbom, båda välkända mediepersonligheter; Fredborg var författare till den klassiska reportageboken om Hitlertyskland, Bakom stålvallen. OBS! blev inledningsvis en stor framgång, och en lång rad mer eller mindre kända publicister skulle genom åren passera revy i dess spalter. 1955 var emellertid dess saga all, och som eftermäle skrev den liberale publicisten Gunnar Hjörne:

OBS!, den fräna och ofta kvicka högertidskriften har stilla insomnat…Om OBS! kan sägas: den levde glad, så länge den levde.

Den 1 maj tillträdde Gunnar Unger en befattning som politisk medarbetare i Svenska Dagbladet, och på den vägen skulle det fortsätta fram till Ungers förtida död – han blev 60 år –  i strupcancer i början av 1976. Carl Johan Ljungberg ger i sin inkännande bok om Unger ett porträtt som modererar den gängse bilden av Unger som elak polemiker. Han tecknar med varsam hand en bild av en idealist som framförallt var övertygad om den västerländska demokratins företräden, och som med avsky såg på de angrepp som riktades emot den av olika totalitära läror. Ljungberg framhåller:

Stilens kvalitet och mångsidighet ger skäl nog till att ett kvartssekel efter Ungers död belysa hans journalistik. Men Gunnar Unger kan även ses i ett annat synfält. Sverige liksom västvärlden i övrigt drogs på 1900-talet in i ett skarpt ideologiskt krig, där borgerliga frihets- och traditionsvärlden och institutioner angreps hårt. Konservativa personligheter förbands med negativa, antidemokratiska mål. Även Unger deltog i kampen. Polemiken gav honom törnar, men gav också det han skrev stärkt mening och puls. Han var visserligen varken politiker, agitator eller forskare, men han sökte desto mera med resonemang, fantasi och en sorts akrobatisk svart humor, få läsarna att ”tänka själva.”

Det bör genast framhållas att Gunnar Unger inte bara skrev om politik i Svenska Dagbladet utan också svarade för reportage och notiser samt recensioner av operaföreställningar, teateruppsättningar, böcker och filmer. Den som läst Rapsodi i blått vet att han ägde en djup sakkunskap i och stor känsla för dessa ämnen. Men det är alltså som konservativ polemiker han främst blivit ihågkommen. Jag har två personliga favoriter bland hans Sagittarius-kolumner.

Den ena är en hyllning till den kontroversielle författaren Christopher Jolin från november 1972, där Jolin av Unger förklaras vara ”förtjänt av hela nationens tacksamhet” för att i sin mycket omtalade bok Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige ha avslöjat extremvänsterns infiltration av medier och institutioner i Sverige. Unger skrev vidare bland annat:

Jolins bok är en utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom…Det är Jolins ovanskliga förtjänst att klart ha visat upp hur den svenska kulturradikalismen – vårt ”nya andliga frälse” – medvetet eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt, bereder väg för kommunismen i dess strävan att skapa detta slavsamhälle.

Jag råkar veta att Gunnar Unger fick ordentligt på skallen för dessa rader av Svenska Dagbladets följsamma tidningsledning, ty redan då Jolins bästsäljare hamnat på bokhandelsdiskarna hade det karaktärsmord på Jolin – som givetvis initierats av vänstern men även aktivt understötts av etablerad borgerlighet med moderaterna i spetsen – påbörjats och vilket i sinom tid tyvärr skulle leda till Jolins (1926-99) ändalyckt som seriös skribent. Svenska Dagbladet har för övrigt grovt försummat att hedra sin forna medarbetare Unger – det Gunnar Unger-stipendium som upprättades omedelbart efter hans död lades snart i malpåse.

Den andra av mina favoriter bland Sagittarius-krönikorna dateras 12/5 1974 och skrevs utifrån ett flygblad som jag var något litet inblandad i att utforma. Det var en drift med de många vänsterextrema så kallade befrielserörelser – i realiteten oftast marxist-leninistiska terrorrörelser – som vid denna tid härjade vilt främst i Tredje världen. Flygbladets text målar upp en grönländsk kamp mot den danska ”imperialismen” som i Sverige representeras av DFEG – De Förenade Eskimå-Grupperna.

Bland befrielsekämparnas krav, vilka beskrivs av Unger, märks bland annat nationell självbestämmanderätt för eskimåerna (detta var innan det blivit politiskt korrekt att säga inuiter i stället för eskimåer), Danmark ut ur Grönland samt ett fritt Kaladlit (eskimåsiska för Grönland). Unger hade fått flygbladet i sin hand när han promenerade i centrala Stockholm och insåg utan tvivel att det hela var ett skämt, en drift med extremvänsterns retorik. Han avslutar mycket riktigt sin text så här:

Ty vem skulle inte vilja tillhöra den dejliga danska övärlden och lyda under drottning Margrethes milda spira? Även Sverige har ju en gång…men tyst vår mun får vi socker. Vi är ju ändå goda storsvenska patrioter – eller är vi det?

Gunnar Unger fascinerades ofta av på sin tid framträdande och dynamiska personligheter – Herbert Tingsten, Axel Wenner-Gren, Harald André, Carl Kempe, Torsten Nothin och Christian Günther är några exempel härpå. Ibland tangerade Ungers skriverier om dessa hjältedyrkan. Om Wenner-Gren, grundare av det svenska miljardimperiet Electrolux, och Mo & Domsjö-patriarken Kempe har han skrivit böcker. Operachefen André var förebild för den av Unger påhittade figuren Onkel H., utifrån vilken Unger författade kåserier i Svenskan vilka gavs ut i bokform 1964 med titeln Onkel H:s hädelser. En konservativ stridsskrift.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra i vilket politiskt läger Gunnar Unger skulle befinna sig i dag om han varit född låt oss säga 40 år senare. En sak är säker, och det är att han skulle hålla fast vid sin med modersmjölken insupna rojalism – för Unger gav monarkin oskattbar glans och festivitas åt  en eljest gråmelerad svensk statsbildning.

Lika säkert är att han skulle vara djupt besviken över de borgerliga partiernas, främst naturligtvis moderaternas, dekadens som bland annat lett till att de övergivit sin gamla försvarsvänlighet liksom även tidigare självskrivna uppfattning, att äktenskapet är en angelägenhet mellan man och kvinna. Jag misstänker att han även skulle se med betydande skepsis på den nuvarande byråkratistinna europeiska gemenskapen, som  var en hjärtesak för Unger under dennes levnad.

Ett fullt tänkbart scenario är detta:

Gunnar Unger låter sitt alter ego Sagittarius skriva en svavelosande drapa om den borgerliga alliansregeringens svek mot tradition och anständighet och bryter i stället en lans för Sverigedemokraterna, vilka visserligen inte är lika bornerat fiiiina som M-partiet men i gengäld har så mycket mer idealism och hjärta. Speciellt det sistnämnda tror jag hade tilltalat Gunnar Unger. Som en följd av sitt övertramp får Unger sparken från SvD och tvingas börja en ny karriär inom SD med dess sansade national- och värdekonservatism.

Allra sist har Gunnar Unger – i Rapsodi i blått –  forumlerat de finaste ord jag känner om konservatismens betydelse som livsåskådning:

Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.

Därför är jag konservativ (V)

Mina tidigare inlägg om konservatismen (”Därför är jag konservativ” I-IV), och om hur det kommer sig att just jag är konservativ, har haft en personlig prägel. Jag har sökt visa varför jag personligen kommit till ett konservativt politiskt synsätt och vilka några av mina förebilder har varit. I det här inlägget tänkte jag diskutera konservatismen utifrån ”konservatismens fader”, Edmund Burke.

Carl Johan Ljungberg skriver om Burke i inledningen till sin skrift ”Edmund Burke” (SNS förlag, Pocketbiblioteket, nr. 34, 2008) följande: ”För Burke uppstår all handling i spänningsfältet mellan vana och ännu oprövade möjligheter. Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” Det som gjorde Edmund Burke (1729-97) berömd var hans skrift ”Reflections on the Revolution in France”, som utkom 1790, det vill säga året efter revolutionen men innan skräckväldet satte in och det franska kungaparet mördades av revolutionspöbeln. Contra förlag har givit ut Burkes verk i svensk språkdräkt med titeln ”Reflektioner om franska revolutionen” (1982) med förord av professor Gunnar Heckscher.

Burke väljer att uttrycka sina tankar i form av ett brev till en vän i Frankrike. Han angriper den revolutionära omvälvningen och hävdar sina egna politiska principer – han tillhörde det liberala Whig-partiet i England – i förhållande till ett europeiskt synsätt avseende frihet och tradition. Det är en paradox att en liberal som Burke således givit upphov till den konservativa ideologin. När boken kom ut fick den en oerhörd genomslagskraft, och under första året efter dess utgivning publicerades elva upplagor.

Edmund Burke föddes i irländska Dublin 1729. Hans far var protestantisk advokat medan modern var katolik. Sonen Edmund antog faderns kristna synsätt och yrkesval i det han började studera juridik och praktisera som advokat. Snart övergick han dock huvudsakligen till politisk verksamhet och författarskap. Burkes första mer betydande verk var ”A Vindication of Natural Society” (1756), och 1761 blev han assistent åt ministern för irländska frågor; 1765 blev han sekreterare åt den brittiske premiärministern Lord Rockingham. 1766 blev Burke invald i parlamentet där han var ledamot till 1794.

Edmund Burke tillhörde alltså det liberala Whig-partiet och var partiets ledande talesman i konflikten med konung George III, som strävade efter att utöka kungens makt. Det föll sig därför naturligt för Burke att engagera sig till förmån för de amerikanska kolonisternas frihetssträvanden och mot den brittiska kronans övergrepp. På Burkes tid fanns i Nordamerika omkring två miljoner kolonister från England, Irland och Skottland. De hade utvandrat i tider av religiös förföljelse och ekonomisk knapphet och genom sin driftighet snabbt ernått ett betydande handelspolitiskt inflytande; samtidigt framstod den gamla merkantilismen som föråldrad.

1776 inträffade den amerikanska revolutionen, som till skillnad från den franska motsvarigheten 13 år senare inriktade sig på frihet och gudstro. 1789 bildades en förbundsstat med egen konstitution som fick namnet Amerikas förenta stater (USA). Frigörelseprocessen motarbetades av kung George IIIs brittiska regering vilket gav upphov till det Amerikanska frihetskriget 1775-83.

Ljungberg framhåller: ”I USA växte enligt Burkes åsikt ett modernt representativt styrelseskick fram, som vilade på klassisk och kristen människosyn. I denna ordning var individen och familjen utgångspunkten. Trots människans misstag och ondska fanns en tilltro till hennes förmåga att tygla sina impulser och uppfylla sina förpliktelser i ett öppet samhällsskick.” Burkes ryktbara tal för försoning med de nordamerikanska kolonierna återges i svensk översättning i boken ”Förnuft & inlevelse” under redaktion av Per Dahl och Carl Johan Ljungberg (Timbro 1990).

Edmund Burke avvisade det revolutionära våldet som lösning på samhällsproblemen.

I sitt berömda verk – som måste betecknas som en av tidernas mest inflytelsrika politiska traktat – vänder sig Burke mot revolutionen som medel att förändra det mänskliga samhället. Mot detta ställer Burke reformismens lugna besinning och eftertanke. Som Gunnar Heckscher skriver i förodet till ”Reflektioner om franska revolutionen”: ”Det är för Burke – och hans efterföljare under två århundraden – inte alls fråga om att motsätta sig utveckling och förändringar, ty de är ofrånkomliga. Men innan man förstör det som finns och byggts upp under lång tid skall man veta att något bättre kan sättas i dess ställe.”

Det är inte tillräckligt, menar Burke, att med Strindbergs ord riva ner ”för att få ljus och luft”. ”Mot detta ställer Burke kravet”, skriver Heckscher, ”på att samtidigt bevara och förbättra. Det må vara ett långsamt och mindre spännande tillvägagångssätt, men det är det enda riktiga. Därmed bevaras också jämvikten i samhällssystemet.”

Låt oss lyssna till Burkes egna ord om den franska omvälvningen: ”Jag känner mig ställd inför en omfattande kris, som inte bara rör Frankrikes angelägenheter, utan Europas, och kanske mer än Europas. Totalt sett är den franska revolutionen den mest uppseendeväckande händelse som hittills inträffat i världen. De bästa saker genomförs ofta med de mest absurda och underliga metoder; i de mest underliga sinnesstämningar; och, uppenbarligen, med de mest avskyvärda redskap. All naturlighet tycks satt ur spel i detta kaos av lättsinne och grymhet, och alla sorters brott blandas med alla sorters dårskap. När man betraktar denna avskyvärda tragikomiska scen så når med ett slags förutbestämdhet de mest motsatta lidelser framgång, och ibland blandas de med varandra i sinnet; omväxlande förakt och indignation; omväxlande skratt och tårar; omväxlande hån och skräck.”

Mot denna bakgrund kan man säga att konservatismen är en contrarevolutionär ideologi, men inte bara det. Ett politiskt-ideologiskt tänkesätt som skall ha förutsättningar att nå framgång måste också fyllas med ett positivt innehåll. Den positiva företeelse Edmund Burke i hela sin gärning hyllade var friheten. Utan frihet kan människan inte ge uttryck för sin skapande förmåga eller bygga ett samhälle med tolerans och medmänsklighet. Men det är inte en ovillkorlig frihet Burke förespråkar. Han inser att friheten måste tyglas om den inte skall urarta i kaos och anarki.

I ”Reflektioner…” framhåller Burke således: ”För vad är frihet utan vishet och dygd? Den är det största av alla tänkbara onda, för den är dårskap, lastbarhet, och galenskap; utan upplyst vägledning eller begränsning.” Av största betydelse för Burkes frihetssyn är tanken om naturrätten, som emanerade från Gud och som förband alla människor med varandra.

Carl Johan Ljungberg diskuterar Burkes syn på naturrätten på följande sätt: ”Naturrätten modifieras av Burke i liberal riktning. Burke ser friheten som ett ofrånkomligt villkor för att människor ska uppnå dygd (i klassisk mening). Samtidigt avvisar Burke antikens (Platons) misstänkliggörande av det individuella och personliga som något ofullkomligt. Burke ser individualitet som en tillgång. Detta är ett nytt sätt att tänka. En individ förverkligar, enligt Burke, något allmängiltigt, men individen gör så i personlig form. Man ser hos Burke här en syntes av antik och modern frihetslära.”

 Sveriges konung Gustaf III beundrade Edmund Burke.

Det kan nämnas att Sveriges antirevolutionäre konung Gustaf III – som planerade en contrarevolution i Frankrike och med hjälp av Axel von Fersen gjorde ett aborterat försök att befria den franska kungafamiljen ur dess fångenskap – läste Burkes ”Reflektioner…” och beundrade författarens åskådning. Kungen beviljade enligt Ljungberg till och med Burke en mindre svensk statspension. Burkes idéer kom också att utöva ett visst inflytande över författarna av den nya svenska regeringsform som tillkom 1809.

Det är min uppfattning att Edmund Burkes avvisande syn på den revolutionära samhällsomvandlingen och hans balanserade syn på samhällsutvecklingen bör vara ett riktmärke för varje form av konservativ åskådning, i Sverige som annorstädes.

Därför är jag konservativ (II)

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

‘

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…