Jag har gillat Bellman så länge jag kan minnas. Alltså vår viskompositör Carl Michael Bellman (1740-95), som skänkt oss en kulturskatt som är helt unik i sitt slag. Enligt min gymnasielärare i svenska, lektor Lars Forner, var Bellmans verk besjälat av ”livsyra i dödens närhet”. En beskrivning som nog måste sägas vara tagen på kornet.
Nej, Carl Michael Bellman hade det inte så lätt – han dog utblottad och bortglömd.
Carl Michael har givit oss såväl muntra som noggranna stockholmsskildringar såsom Fredmans epistel numro 33 ”Stolta stad”. Han har även svarat för socialskildringar, som också är inträngande psykologiska studier, av typ ”Ack, du min moder” (epistel n:o 23). Det är om den sistnämnda, via länken överst exekverad av Fred Åkerström, jag tänkte reflektera litet över här.
Sångens rubricering lyder: Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768. Första versen lyder:
Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom,
för din jungfrudom
Fredman förbannar härefter i ett antal av epistelns många verser sitt oblida öde att behöva födas till denna eländiga värld, där han för tillfället ligger i rännstenen på en stockholmsgata och ”betraktar mina gamla skor”. Vidare: ”Det kliar på min kropp; kom och hjälp mig opp, kom och hjälp mig opp.”
Snart blir det dock annat ljud i skällan från den svårt bakfulle Fredman, ty ”krogdörrn öppnas” och möjligheter till ett nytt för ögonblicket saliggörande rus öppnas på vid gavel. Episteln slutar därmed i en helt annan stämning än den inleddes:
Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
som gjort vid brudstoln sväng;
tack du som virket högg och drog ur skogen
till min födslosäng;
tack för din låga,
för din förmåga
du min gamla far!
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några dar.
Min bror du bliva skull
och som jag så full,
och som jag så full.
Jag har alltid gillat den här sången, som trubaduren Ulf Johan Tempelman, bland andra sånger, framförde vid firandet av min 50-årsdag å Druidborgen i Stockholm för snart 13 år sedan.
Många har med mig med visst fog någon gång undrat, vad det skulle vara för mening med att födas till den här tillvaron vilken sannerligen inte lider brist på prövningar av skilda slag. Varför måste just den märkliga människa som är jag behöva födas? Tro mig, jag har ställt mig dessa frågor fler än en gång.
En stockholmsvy från 1700-talet.
Svaret finns lyckligtvis dock nära till hands, även om detta kan vara svårt att inse när man befinner sig så djupt nere i skiten att man är mer än redo att sluta sig i dödens armar. Eller åtminstone välkomnar prospektet att inte vakna igen på morgonen. Svaren varierar från person till person, men gemensamt för dem alla är att man förr eller senare inser att tillvaron faktiskt inte bara är elände.
Den innehåller enligt min erfarenhet så många glädjeämnen och så mycken meningsfullhet att det gör mödan värt att, trots allt, leva vidare!
Tommy Hanssons Blogg 