Archive for the ‘Carl XVI Gustaf’ category

Dags att införa thailändska lagar?

3 juni, 2011

Australiern Harry Nicolaides inväntar rättegång för majestätsbrott i Thailand. Foto: AP

Enligt en opinionsmätning, utförd av SIFO, uppgav 72 procent av de tillfrågade att de stöder monarkin. Mätningen avslutades den 31 maj. Av de 500 personer som tillfrågades efter den stora kungaintervjun på måndagen stödde 68 procent vårt nuvarande statsskick.

Det har i vissa media sökts göra gällande, att stödet för kungadömet ”rasat” efter TTs intervju med konung Carl XVI Gustaf, vilket inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom måste det stöd som uttalats i ovanstående undersökning anses vara anmärkningsvärt stort med tanke på den hetskampanj monarkin i allmänhet och konungen i synnerhet utsatts för sedan publicerandet av tramsboken Den motvillige monarken för en tid sedan.

I en TT-text publicerad 3/6 säger Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsundersökningar (och en gång i tiden ordförande i Moderata ungdomsförbundet), att monarkistödet legat på 65-70 procent ända sedan 1970-talet och fortsätter:

– Det här är väl snarare ner till normalnivå från en något högre.

Större än så är alltså inte raset för vår svenska monarki. Jag gissar att en stor del av svenska folket faktiskt insett, att den senaste ”kungaskandalen” helt och hållet skapats av oseriösa skribenter, media som vädrar blod och kriminella operatörer som ser en chans att bättra på sitt renommé genom att nämnas i samma andetag som vår kung. Eller för att citera den historiske författaren Herman Lindqvist:

– Det är som en storm i en gödselstack.

http://www.nyheterna.se/1.2159425/2011/05/31/som_en_storm_i_en_godselstack

I likhet med Lindqvist blir jag bedrövad när jag ser konungen uthängd i massmedia via TT-intervjuer, där intervjuaren dessutom använder sig av det nedlåtande ”ni” när vederbörande tilltalar majestätet. Har verkligen hovet godkänt detta?

Rojalistiska föreningens Patrik Åkesson och Lennart Stockblad flankerar kronprinsessparet.

Av slaskblaskorna är särskilt Expressens nihilistiska hållning motbjudande att notera. Samma tidning som på ledarplats kräver republik har ett par medarbetare – exempelvis Johan T. Lindwall och Cecilia Hagen –  som, uppenbarligen i vilseledande syfte, tillåts uttrycka relativt kungavänliga åsikter i krönikor.

Särskilt vämjeligt i sammanhanget är att kriminella halvfigurer såsom Milan Mafioso och Mille Skurkovic (eller vad de nu heter) framställs som mer eller mindre rekorderliga källor. Och att uppenbart mediakåta  mytomaner och/ eller nymfomaner som en bedagad sångerska i ett skabröst popband bereds tillfälle vika ut sig, i de enda syftena att bättra på sin egen ekonomi och smutskasta kungahuset.

Vad ligger då bakom hela detta bullrande mediedrev? Jo, påståenden om att konungen skulle ha umgåtts med kriminella på vissa nattklubbar och därtill synts med så kallade ladies of the night. Det är väl närmast oundvikligt att statschefen genom alla dessa år någon gång vistats under samma tak som brottslingar respektive satt sin fot på etablissemang där det förekommit mindre moraliska aktiviteter.

So what? Är verkligen vi svenskar i detta nådens år 2011 verkligen så prudentliga att vi behöver förfasas över sådant? Jag har själv sysslat med politik i närmare 40 år och måste under den tiden – en hel generation – ha mött både små och stora skurkar, dock utan att ingå några affärer eller på annat sätt samarbeta med dem, är det väl bäst att tillägga. Jag vet med bestämdhet att jag en gång – på en presskonferens – vistats under samma tak som förre förrädaren, den livstidsdömde  Stig Bergling.

Bara en sådan sak som att jag regelbundet deltar i sammanträden inte bara i tingsrätten utan också kommunstyrelse, kommunfullmäktige och diverse nämnder. För att inte tala om alla föreningar av olika slag  jag är medlem i.

Uppfatta detta som ni vill. Vad jag vill ha sagt är, att även om vartenda ord i skandalskriverierna i böcker och tidningar vore sant – vilket jag inte ett ögonblick tror på – så kokar hela faderullan ner till att vara just ”en storm i en gödselstack” och på intet sätt värt den uppståndelse som genererats så här långt.

Mitt förtroende för den konstitutionella monarkin, det kloka och representativa statsskick som vårt folk har det stora privilegiet att vara begåvat med, förblir under alla omständigheter orubbat. Konungen har gjort ett storstilat jobb för Sveriges bästa under de 38 år han hittills parkerat på tronen och kommer säkerligen – och till stor förtret för bland andra Republika föreningens ordförande Peter Althin (KD) – att fortsätta göra det under åtskilliga år till.

Kungarna Carl XVI Gustaf och Rama IX (Bhumibol).

Fram till strax efter Andra världskriget skulle skriverier av ovan beskrivet slag ha föranlett åtal för majestätsbrott. Det var en term som inlemmades i den svenska strafflagstiftningen 1864 men tyvärr utmönstrades vid strafflagens omarbetande 1948.

I dag torde kungariket Thailands lag mot majestätsbrott – möjligen undantagandes hur det är i Saudiarabien med dess medeltida sharialagar – vara världens strängaste. I Thailand kan envar som uttalar sig nedsättande om konung Bhumibol Adulyadej – officiellt regentnamn Rama IX – ådömas upp till 15 års fängelse. I januari 2010 dömdes exempelvis en austaliensisk ”författare” till tre års fängelse för att i en roman ha smädat kungen.

Efter de senaste mediala övergreppen mot vår svenske monark kan jag tycka, att det vore dags att i Sverige införa lagar som närmar sig de thailändska.

Carl Gustafs skål!

30 april, 2011

Hipp, hipp hurra för vår kunglige överbefälhavare!

I dag, den 30 april 2011, fyller Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf 65 år. Efter hans frånfälle kommer han, trist nog, att kallas Karl XVI Gustav om nuvarande idiotiska stavningsregler för kungligheter bibehålls (vilket Gud förbjude).

Låtom oss därför önska vår älskade konung ett så långt liv som möjligt. Att döma av många bernadotters livsspann torde han bli minst 90 år gammal, kanske 100 med tanke på den i Sverige stadigt stigande genomsnittslivslängden.

Jag vill härmed bringa vår konung en lika enkel, djupt känd som underdånig hyllning i anledning av hans födelsedag. Han har fyllt sin svåra yrkesroll  med all ackuratess och är, tillsammans med sin fina familj, den förnämsta PR för Sverige som tänkas kan.

Som sann demokrat behöver jag heller inte välja mellan monarki och demokrati emedan den konstitutionella monarkin passar demokratin som hand i handske. Demokratin tål nog till och med viss ökad makt åt vår regent.

Ett äkta trefaldigt leve och därtill Guds välsignelse för konungen och hela hans hus!

Bellmans hyllningssång till den oförliknelige Gustaf III med anledning av dennes oblodiga statsvälvning 1772 kan med fördel användas som hyllning till vår nuvarande monark med det tänkta tillägget ”Carl” före Gustaf:

http://www.youtube.com/watch?v=BJclqZUG2R8

Lago tar hjälp av kungen i valrörelsen

1 juli, 2010

Anders Lago, Södertäljes socialdemokratiska kommunalråd sedan 1998, tar hjälp av hans majestät konungen, Carl XVI Gustaf, i höstens valrörelse.

På annat sätt kan man inte gärna tolka Lagos inbjudan till kungen att besöka Södertälje den 15 september – fyra (!) dagar före valdagen – i syfte att visa upp projektet Telge Hovsjö. Kungen besökte Södertälje på nationaldagen den 6 juni 2008 – majestätet och drottning Silvia besökte då Hovsjö, Tom Tits Experiment och Torekällberget – och lovade att komma tillbaka vid lämpligt tillfälle.

Och lämpligt tillfälle – det är i Anders Lagos ögon den 15 september, då valrörelsens spurt har gått in på upploppet. Kungen uppges av Länstidningen också ha tackat ja.

Lago skriver i sin inbjudan bland annat följande:

”I Hovsjö bedrivs sedan 4-5 år ett av Sveriges mest intressanta projekt för en utsatt stadsdel. Inom ramen för Telge Hovsjö engageras ungdomar och äldre boende för att förändra sitt bostadsområde.”

Enligt Lago skulle projektet i fråga ha lett till mycket positiva resultat såsom minskad brottslighet, ökad trygghet och minskad omflyttning.

Det är nog bara Anders Lago och hans partikamkrater som tycker sig märka denna påstådda, spektakulära förändring, även om han och hans sossevänner säkert kommer se till att statschefen och hans utan tvivel förstärkta säkerhetspådrag får se hur prydliga och välputsade Potemkin-kulisser som helst vid besöket den 15 september.

Inga spår av den endemiska gängbrottsligheten eller ungdomsligismen här, inte!

Anders Lago med syrisk-ortodox potentat.

Det är på intet sätt svårt att se bockfoten bakom Lagos inbjudan. Det är ingen hemlighet att sossarna är hårt trängda i Södertälje, inte så mycket beroende på den praktiskt taget osynliga så kallade oppositionen utan därför att Sverigedemokraterna redan hunnit väcka en hel del uppseende i kommunpolitiken.

Det har nämligen visat sig att (S) inte kan lita till sina vanliga, på förhand inbokade, invandrarröster i årets kommunalval. Det är ingen hemlighet att SD bland sina medlemmar och på kandidatlistan till fullmäktige bland andra kan räkna ett antal irakier av kaldeiskt ursprung, det vill säga djupt troende kristna som ingalunda uppskattar socialdemokraternas betydande engagemang för enkönade äktenskap och överseende med den i Sverige tilltagande islamiseringen.

Genom att kunna visa upp sig med kungen vid sin sida strax före valet hoppas förvisso Anders Lago på att kunna övertyga så många som möjligt av invandrarna att rösta ”rätt”, det vill säga på Socialdemokraterna. Då spelar det givetvis ingen roll att sossarna i sitt partiprogram har republiken inskriven och mellan skål och vägg förfasar sig över ”fjäsket” för kungafamiljen.

Hittills har inga alliansprotester riktade mot kungajippot avhörts, utan de fyra ”kommunalråden i opposition”, som det så vackert heter, vill säkerligen vara med och sola sig i kungaglansen ett par steg bakom en smilande Anders Lago.

Det är bara att konstatera att Sverigedemokraterna i dag är det enda regelrätta oppositionspartiet – i Sverige som i Södertälje.

Slutligen tycker jag någon av kungens rådgivare kunde ha upplyst majestätet om, att det kanske inte är någon lysande idé att ge en omstridd politiker draghjälp genom att besöka hans kommun fyra dagar före valet.

Reflektioner kring ett bröllop

20 juni, 2010

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Klart Victoria skall få låta pappa överlämna henne!

22 maj, 2010

 

Kronprinsessans Victorias kunglige anfader på fädernet, konung Carl XIV Johan.

Det har i media uppkommit en vad jag skulle vilja kalla pseudodebatt om kronprinsessan Victorias klart uttryckta önskan om att låta pappa, kung Carl XVI Gustaf, överlämna henne till fästmannen Daniel Westling vid altaret i Storkyrkan vid brölloppet den 19 juni.

Svenska kyrkans representanter, såsom ärkebiskop Anders Wejryd och biskopen Lennart Koskinen, sägs ha ”varnat” för att låta de i ceremonin inblandade tillämpa den äldre anglosaxiska traditionen att låta fader och blivande brud skrida genom altargången tillsammans för att den blivande bruden därpå skall ansluta sig till den blivande brudgummen.

Det har till och med bildats en Facebook-grupp med samma synsätt till vilken även jag fått en inbjudan. Här oreras det om att varianten med det faderliga överlämnandet är en kvarleva från gamla tider då det förekom brudköp och bruden inte hade en egen vilja etcetera. Man säger det inte rent ut, men kanske vill gruppen också att Victoria och herr Daniel Westling skall sammanvigas av Stockholms lesbiska biskop Eva Brunne.

Så slår man ju ytterligare två spikar i patriarkatets likkista…

Denna vilja diktera för Sveriges nuvarande och blivande statschef hur de skall genomföra den hett emotsedda vigselceremonin är, som jag ser det, helt otillständig. Självklart skall vi överlåta åt dem det berör att genomföra ceremonin som de behagar, även om det skulle innebära att de cyklar tandemcykel mellan bänkraderna!

Tandemcykel med annat par.

Victoria skulle säkert te sig lika bedårande på tandem som bruden på bilden ovan.

Som det heter i visan ”Daisy Bell” (”Isabella” på svenska), här i datoriserad version:

http://www.youtube.com/watch?v=41U78QP8nBk

But you´ll look sweet/Upon the seat/Of a bicycle built for two

Med detta inlägg vill jag säga något i stil med: övertolka inte traditionen!

Jag måste också säga att det ter sig en smula underligt att företrädare för en kyrka som den svenska skall hålla så hårt på just traditionen att brudparet skrider uppför altargången tillsammans, när man i hart när alla andra sammanhang visat att man fullständigt skiter i traditionerna.

Just herrar Wejryd och Koskinen har dessutom i särskilt hög grad gått i bräschen för det förstörelseverk som Svenska kyrkan på ett så upprörande sätt är ett offer för.

Klart Victoria skall få låta pappa kungen överlämna henne till Daniel!

Bröllopet kommer jag för övrigt att fira i sällskap med andra medlemmar i Rojalistiska föreningen den 19 juni.

Tack, Bror Rexed!

30 november, 2009

Det finns en myt om att generaldirektör Bror Rexed (1914-2002) förstörde det svenska samhället genom den av honom initierade du-reformen i slutet av 1960-talet. Enligt mytbildningen skulle bruket att säga ”du” till alla och envar ha berett vägen för en ohämmad respektlöshet vilken verkat samhällsupplösande. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var det en utbredd åsikt bland konservativa, och såvitt jag förstår har den fortfarande sina förespråkare.

 Bror Rexed röjde upp i titeldjungeln.

Jag hyste själv denna åsikt ända tills jag för första gången blev niad av en banktjänsteman i slutet av 1980-talet. Det har hänt att man tilltalat mig med ”ni” också efter denna tidpunkt, främst (av någon anledning) då jag uträttat bankärenden men även när jag någon gång umgåtts i kretsen runt den punschdoftande Föreningen Heimdal i Uppsala. I denna förening, av Carl Bildt en gång kallad ”den något obskyra Föreningen Heimdal”, odlas nämligen en typ av konservatism som jag skulle vilja kalla för nördkonservatism vilken kan yttra sig i överdrivet ålderdomligt språkbruk, användande av fluga i stället för slips och skepsis gentemot det ”vulgära” USA – och så då bruket av ”ni” som tilltal.

Bland det obskyra klientel som brukar befolka källarvåningen i Uppsala (förlåt, Upsala) sjungs det dessutom snapsvisor som får Sverigedemokraternas repertoar ombord på Tallinn-färjorna att framstå som fromma läsarsånger.

”Den något obskyra Föreningen Heimdal”.

Det fåtal personer som drygt 40 år efter Bror Rexeds du-initiativ 1967 på Medicinalstyrelsen i Stockholm, där han nyligen tillträtt som generaldirektör (han blev året därpå generaldirektör för den nya Socialstyrelsen), använder ”ni” som tilltal gör väl sannolikt så därför att de tror att det låter artigare, alternativt att de hört något förklenande om Rexed (även kallad ”Durex” med hänsyftning på preventivmedlet med samma namn). Personligen tycker jag inte alls det är artigare att kalla någon ”ni”, snarare tvärtom – att använda ”ni” när alla andra säger ”du” är tvärtom förklenande och avståndstagande, en veritabel kalldusch för den som råkar ut för det; i alla fall är det så jag upplevt det, och jag är säker på att jag inte är ensam.

Därför vill jag tacka Bror Rexed för att han tog initiativet till denna på sin tid oerhört omtalade reform, tidigare var det bara i det  oförvägna Dalarna man duade alla. Innan du-reformen infördes rådde faktiskt kaos inom titulaturområdet. ”Du” sade man i princip bara till nära anförvanter och individer med status som var jämbördig med ens egen. I äldre tid hörde det dessutom till etiketten att man inte ens duade sina föräldrar, utan tilltalade dessa i tredje person singular – pappa/far respektive mamma/mor. Så har jag hört var brukligt i min farfars familj. Andra kunde man nia eller kalla han/hon, medan överhetspersoner skulle tilltalas med titel:  medicinalrådet, godsägaren, kandidaten (vilket jag blivit kallad någon enstaka gång), redaktören, direktören, doktorn och så vidare.

Att dua sin lärare eller kalla honom/henne vid förnamn var vidare otänkbart under min uppväxt: ”fröken” eller ”magistern” skulle det vara. Det rådde kort sagt titelsjuka. En illustration till detta kan man beskåda på äldre gravstenar. På min farfars minnesvård står ”trädgårdsmästaren” före namnet.

Jag tycker helt enkelt det är befriande att vi numera kan säga ”du” till alla – från statsministern ner till lodaren på parkbänken. Det finns dock ett väsentligt undantag. Medlemmar av kungahuset duar man under inga som helst omständigheter (möjligen kan man i Dalarna alltjämt gå i land med detta). Därför var det ett klumpigt etikettsbrott när TV-reportern Peter Jihde i samband med ett olympiskt spel (jag tror det var 2004) dristade sig säga ”du” till Hans Majestät Konungen. Kungen hade gjort sig besväret att ta sig till TV-studion för att kommentera en svensk framgång, bara för att få detta ”du” kastat i ansiktet av en osnuten TV-pratare.

 Inte ens den folklige prins Bertil kunde man titulera hur som helst.

Förmodligen var det Jihdes tanke att bryta en lans för en utökad du-reform. Detta slog emellertid slint – jag har inte hört någon som vare sig förr eller senare duat kung Carl XVI Gustaf. Detta tyder på att det inte finns någon efterfrågan för en sådan reform. Det finns en allmänt spridd känsla av att det inte passar sig att vara alltför familjär med Sveriges statschef och, bör det tilläggas, dennes familj. Inte ens den gamängaktige prins Bertil, hertigen av Halland, kunde man tilltala hur som helst. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom han var ordförande i Frivilliga skytterörelsen (FSR) under min tid på tidskriften Svenskt Skytte. ”Prinsen” var det vanliga tilltalet, i alla fall för dem som samarbetade nära med honom inom FSR. Annars var det ”Ers Kungliga Höghet” som gällde.

Det är likadant med kung Carl Gustaf. Endast nära vänner tillåts säga ”kungen” till kungen. Om personer såsom Carl Adam ”Noppe” Lewenhapupt och därmed jämställda – det vill säga kungens jet-set-vänner och jaktkompisar – någon gång duar majestätet vet jag inte. Troligen sker duandet bara inom familj och släkt.

Du-reformen torde vara unik för Sverige. Vare sig i Frankrike eller Tyskland, för att ta ett par exempel, förekommer något utbrett duande. I sistnämnda land, som jag känner till bäst av dessa båda, görs strikt åtskillnad mellan ”Sie” (ni) och ”Du”, där det senare reserveras för goda vänner och familj. Hitler duade inte en enda av sina nära medbrottslingar förutom, tror jag, gamle vapendragaren Ernst Röhm (som han senare lät mörda!). Att kalla dagens förbundskansler för ”Du” är väl snarast att betrakta som majestätsbrott. Helst skall det, där så är lämpligt, heta ”Herr Doktor”, ”Herr Professor” och liknande.

Man kan förledas tro att det existerar ett allmänt du-bruk i engelsktalande länder, eftersom ordet ”you” används för hög som låg i andra person i både singular och plural. Så är det emellertid icke. I engelskan används i stället titlar för att skilja på folk och folk. Alltför ofta ser man i engelskspråkiga TV-serier att översättaren tolkar ”you” som ”du” när exempelvis en underordnad polis tilltalar en överordnad. Helt fel.  Här skall det vara ”ni”. En Detective Sergeant säger inte ”du” till sin Detective Inspector. Och ve den ”uniform” som duar en överordnad i kostym och slips (eller dräkt med textil halsprydnad)! Tilltalsord i sådana fall är ”Sir” eller ”Maam”.

När Sergeant Lewis (till vänster) tilltalar Inspector Morse säger han ”Sir”.

I engelska språket har man vidare fortfarande kvar artigheten att säga ”Mister” (herr) till alla och envar. Från presidenten (i USA) ner till slusken i fyllecellen. Sista bastionen för att använda ”herr” i Sverige i artighetssyfte var riksdagen – jag kommer från min barndoms TV-tittande väl i håg bondeförbundaren herr (Nils G.) Hansson i Skegrie. Numera torde ”herr” användas av debattörer endast i halvt förolämpande syfte.

Generaldirektör Bror Rexed rensade ut i titeldjungeln och det med besked. För det har han förtjänat hela nationens tacksamhet.

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!