Stefan Hanna och andra centerstollar

 Stefan Hanna (C).

Centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala förvaltar en gammal god centertradition med sina vid det här laget beryktade blogginlägg om att överviktiga bör straffbeskattas, bidragsfuskare kläs ut i hyenadräkt offentligt och att Lars Vilks inte skall omfattas av yttrandefriheten.

På 1960- och 1970-talet kallades Centerns Ungdomsförbund (CUF) inte utan skäl för ”Åsa-Nisse-marxister” till följd av sin desperata strävan att framstå som så radikalt som möjligt och därvidlag prisade kommunistiska potentater såsom Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro.

Nisse i Knohult (C).

En riktigt stollig ung centerpolitiker hette Rune Lanestrand och stod närmast till vänster om dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Lanestrand (född 1938) är näppeligen mindre stollig nu – han har under senare år exempelvis hävdat att västvärldens krig mot terrorismen blott är en förevändning för att komma åt oljan. Den uppmärksamme kan vidare studera  hur han alltfort ojar sig i spalterna över än det ena, än det andra, stundom till synes med Nisse i Knohult som inspirationskälla. Han är dock inte längre centerpartist.

 Rune Lanestrand (C).

En annan berömdhet i Centerpartiet var Torsten Bengtson (1914-98), som var påtänkt som riksdagens talman för det fall de borgerliga skulle lyckas besegra sossarna och komma till regeringsmakten. Bengtson, för övrigt pappa till den på sin tid uppmärksammade tennisspelaren Ove Bengtson, gjorde dock bort sig med besked då han i riksdagen motionerade om att alla burfåglar borde släppas fria. Följden blev att den borgerliga treklöver – Centern, Folkpartiet, Moderaterna – som bildade regering 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister lät Ingemund Bengtsson (S) fortsätta som talman. Bengtson fick härefter heta ”Pippi-Bengtson.”

 Det är inte bekant vad denna pippi ansåg om Bengtsons (C) förslag att släppa den fri.

Det är mot denna bakgrund helt stilenligt att nuvarande centerledaren, statsrådet Maud Olofsson, på fullt allvar föreslår att elever skall tillåtas sätta betyg på sina lärare, precis som om denna hårt prövade yrkeskår inte har tillräckligt med bekymmer redan. Om Olofsson får som hon vill skall  lärarna alltså bli måltavlor för elevernas hämndbegär när de vill klämma åt en lärare som de tycker har varit besvärlig och kanske rentav avkrävt snorungarna kunskaper.

 Maud Olofsson (C).

Centern är slutligen också det krympande parti för vars räkning Tage Gripenstam i Södertälje krävt bögflaggning på kommunens flaggstänger i samband med den så kallade Pridefestivalen. Något som kommunens starke man, Anders Lago (S), hitintills förnuftigt nog satt stopp för.

 Tage Gripenstam (C).

Federleys dråpliga kebabhumor

Det hände sig att Centerpartiets något flamboyante riksdagsledamot Fredrick Federley med sin mobiltelefon plåtade en sverigedemokrat i SDUs gula, granna tröja i en kebabkö i Visby.

Hö, hö, sverigedemokrater borde väl hålla sig till bruna bönor och paltbröd med fläsk, ursvenskt liksom, ni fattar väl poängen, ha ha…

Bilden hamnade småningom i Expressen (6/7) med Federleys djupsinniga kommentar: ”Är det inte ironi med sverigedemokraten som köar till kebaben?”

Kanske det. Måhända lika ironiskt som en bild på riksdagens grand dame iförd manskläder eller kissande i stående ställning.

Hur vore det om Federley ansträngde sig litet för att ta reda på vad Sverigedemokraterna verkligen står för?

Applåder för Nordanstig!

 Nordanstig kommun i det fagra Hälsingland. (Foto från den lokala Rotary-föreningens hemsida)

Nordanstig kommun i Hälsingland har efter beslut i kommunfullmäktige – såsom första kommun i landet –  utropat sig till landets första officiella vargfria kommun. Grunden för detta glädjande och berömvärda initiativ kom efter en motion av socialdemokraten Sven-Erik Sjölund. Så här står det om beslutet på kommunens hemsida den 16/2:

”Nordanstigs kommun har inte beslutanderätt när det gäller rovdjurspolitik men beslutade i går i fullmäktige att i kontakter med länsstyrelse och andra myndigheter påtala att kommunen vill verka för en vargfri kommun.”

Nordanstig, beläget i Gävleborgs län mellan Sundsvall och Hudiksvall, är en av Sveriges mindre kommuner med en folkmängd på knappt 10 000 invånare. Huvudort är Bergsjö. Det är en typisk landsbygdskommun där Centerpartiet är den dominerande politiska kraften. Tillsammans med de övriga allianspartierna får Centern 17 mandat i fullmäktige mot 13 för den röd-gröna oppositionen. Sverigedemokraterna har ett mandat.

Att ett antal förståsigpåare och rovdjurskramare nu gör sig lustiga över Nordanstig är föga sensationellt och något kommunen kan ta med ro. Många är bespottarna när det gäller att racka ned på vettiga och framåtsyftande politiska initiativ som inte följer den gängse politiskt korrekta mallen.

Nordanstigs kommunvapen – hälsingehäst och fisknät.

Kritikerna och lustigkurrarna hänvisar till att det inte finns något vargrevir i trakterna, men faktum är att vargar synts ströva omkring i kommunens utkanter. Och vem vet vad som kan hända i framtiden, när regeringen börjar importera vargar från Ryssland och ägna sig åt annat vargflum i syfte att blidka dem som gav tummen neråt för licensjakt på varg?

På nyhetsplats skriver Aftonbladet följande i frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6620853.ab

Vargen är och förblir en blodtörstig best som vi människor kan och bör skydda oss och våra djur emot. Vargen är en född jägare som delvis jagar samma villebråd som mänskliga jägare gör, exempelvis älg och rådjur, och kan därför ses som en konkurrent till människan. Jag tror inte någon kan ge ett vettigt skäl till att människan skulle lägga sig platt inför gråben i denna konkurrenssituation.

Applåder för Nordanstig!

Jag är en stolt supporter av Vargupproret:

http://www.vargupproret.se/

Jag är förvisso sverigedemokrat, men mina åsikter om varg och vargjakt är mina egna och speglar icke Sverigedemokraternas partilinje i frågan vilken stöder licensjakt.

TV8s undersökande journalistik

Den marginella TV-kanalen TV8, närmare bestämt en av dess frontfigurer, Lars Brorduktigsson…förlåt, Adaktusson, har svarat för en veritabel journalistisk ”bragd”. Den 15 september avslöjade Adaktusson nämligen att en av Sverigedemokraternas mer framträdande kandidater i kyrkovalet, göteborgaren Patrik Ehn, har ett förflutet i det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). I samma inslag tilläts en något förvirrad präst att breda ut sig om SDs påstådda farlighet.

Med smattrande röst ställde Adaktusson även partiledare Jimmie Åkesson till svars för att man lät en före detta nationalsocialist kandidera, detta mot bakgrund av att Åkesson förra året deklarerat att gamla nazister och extremnationalister ej göre sig besvär i SD-sammanhang. Jimmie klarade sig efter vanligheten galant, låt vara att han nog inte hade läst in sig ordentligt på Ehns bakgrund. I TV8s reportage framkom även att två kandidater längre ner på listan – från Haninge respektive Härnösand – tidigare representerat Nationaldemokraterna.

Brorduktigsson ger fingret.

TV-tittarna informerades emellertid inte – surprise! – om kandidat Ehns fullständiga bakgrund. Sanningen är att han i mitten på 1980-talet, som tonåring, mycket riktigt var med i NRP några år. Därefter hoppade han dessbättre av och anslöt sig i stället till Centerpartiet. Patrik Ehn, i dag 42 år gammal, blev i mitten på 1990-talet ombudsman för Centerns ungdomsförbund (CUF) i Bohuslän. När han blev litet äldre invaldes han i Centerpartiets styrelser i Göteborg respektive Västra Götaland. I samband med att Patrik Ehn 1999 anställdes som lärare i Skövde blev han så ordförande för därvarande lokalförening.

Så var det alltså med Patrik Ehns bakgrund. TV8s underlåtenhet att informera om hela historien visar med stor tydlighet att kanalen i fråga endast är intresserad av svärta ner Sverigedemokraterna inför kyrkovalet på söndag, där Ehn kandiderar på samtliga fyra nivåer – från församling till kyrkomöte. Adaktussons feta ”avslöjande” har, vad jag känner till, även uppmärksammats av SVT text, TV4 samt Svenska Dagbladet, möjligen också i andra media.

”Avslöjanden” av det här slaget visar på att medierna, liksom så många gånger förr, på ett närmast desperat sätt är ute efter att gräva fram tänkbara skandaler om olika sverigedemokrater. Det blir dock bara patetiskt när man inte får fram mer än så här, att en kyrkovalskandidat för nästan ett kvartssekel sedan i ungdomligt oförstånd anslöt sig till ett extremparti för att därefter gå med i Centern. Det förvånar vidare att TV8 valde att gå ut med att ynka två SDare tidigare tillhörde extremnationalistiska Nationaldemokraterna – bytet från mikroskpiska ND till det avsevärt mer nyanserade och etablerade SD tyder ju onekligen på en politisk utveckling i rätt riktning!

Man undrar i sammanhanget när TV8 kommer att gräva fram det förflutna hos kandidater från övriga partier som ställer upp i kyrkovalet. Det borde rimligen finnas en hel del gamla övervintrade kommunister hos Vänsterpartiet, för att ta ett exempel. Det är också sant att i de sverigedemokratiska leden finns en och annan tidigare vänsterpartist – när kommer Brorduktigssons scoop om dessa?

Patrik Ehn är för övrigt en lugn och sansad person som kommer från ett kristet hem. Klicka gärna på nedanstående länk till en intervju som SD Televisions Hans-Olof Andersson gjorde i somras med Patrik Ehn. Här framhåller denne bland annat det märkliga faktum, att många svenska rektorer drar sig för att hålla skolavslutningar i kyrkan samt att han brinner för diakoni. Man blir mörkrädd!

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://i3.ytimg.com/i/zXE6dN_pawI36lXbZpYPmg/1.jpg&imgrefurl=http://www.youtube.com/watch%3Fv%3Dhi8HWw8ynB4&usg=__jmoiayPrMNcX8DUynmRJFdUlv5w=&h=88&w=88&sz=4&hl=sv&start=8&tbnid=7qF4FoOPDywbFM:&tbnh=77&tbnw=77&prev=/images%3Fq%3DPatrik%2BEhn%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN

Om Nordiska rikspartiet kan slutligen sägas, att det är Sveriges enda öppet nationalsocialistiska parti. Det grundades som Sveriges nationalsocialistiska kampförbund av trädgårdsmästaren Göran Assar Oredsson 1956; Oredsson är fortfarande partiledare (NRP kallas emellanåt ”Assar och hans nassar”) ! Mer om partiet här:

http://www.motstand.org/nrp/

Mest av allt förefaller NRP vara en samling stollar som nog utgör ett försumbart hot mot rikets säkerhet, även om partiets åsikter (man högtidlighåller exempelvis den 20 april varje år Hitlers födelsedag) naturligtvis är avskyvärda. Ungefär samma sak kan sägas om kommunistiska partiet (KP), som dock är större.

Södertäljecentern vill hissa bögflaggan

Vad har egentligen hänt med gamla fina Centerpartiet, som en gång med sin värdekonservativa ideologi stod med båda fötterna i den äktsvenska myllan?

Frågan är berättigad sedan Tage Gripenstam, kommunalråd och gruppledare för Centern i Södertälje, för andra året i rad i ett öppet brev ställt frågan ”Kan vi inte hissa regnbågsflaggan under prideveckan i kommunhuset?” till kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (S).

Tage Gripenstam, bosatt i den lantliga kommundelen Hölö, tog över som södertäljecenterns starke man sedan Kerstin Lundgren upphöjts till riksdagsledamot. Efter att ha suttit i fullmäktige på 1990-talet samtidigt som Lundgren kan jag för övrigt  intyga, att denna – i viss konkurrens med Miljöpartiets Gudrun Lindvall – var församlingens värsta pratkvarn. Någon böglobbyist var hon, såvitt jag  minns, dock inte.

Gripenstam och södertäljecentern vill enligt Länstidningen 11 juli att staden, genom att hissa regnbågsflaggan i stadshuset och övriga kommunala lokaler, skall ”visa stolthet för sin mångfald.” På tal om detta säger sosse-Lago att ”Jag är positiv för min del men det är inte jag som avgör frågan.” Enligt Lago har Södertälje kommun en ”flaggpolicy” där ”prideflaggan ännu inte ingår.”

Det tackar vi för. Samtidigt kan konstateras att kommunstyrelsen i kringlornas och tokarnas stad ”begärt och gett i uppdrag att policyn ska ses över.” Detta kommer emellertid med alla sannolikhet ej att hinnas med innan årets så kallade pridefestival i Stockholm sparkar igång med sedvanligt buller och bång. Nästa år, lagom till valet i september, lär vi dock få se bögflaggan vaja för vinden om inget oförutsett inträffar.

Gripenstams förslag är naturligtvis en spark i veka livet på alla värdekonservativa södertäljebor, det vill säga dem som ser det traditionella familjeidealet som samhällets ryggrad. Inte så få av dessa finns nog kvar inom ett Centerparti, som förhoppningsvis ännu inte helt tagits över av den nyliberala och amoraliska stureplansmaffian. Hur kommer dessa kärnväljare att reagera inför Gripenstams initiativ?

Jag minns fullmäktigekollegan Tage Gripenstam som en rekorderlig karl. Inte kunde jag tro att han skulle vara beredd att sälja ut centersjälen för en politiskt korrekt grynvälling. Förutom sina politiska uppdrag i Södertälje kommun sitter Gripenstam även i landstingsfullmäktige i Stockholms län och SLs styrelse.

Är han måhända ute efter att utses till ”årets hedersbög” eller liknande utmärkelse, att överlämnas av Babsan eller Levengood i samband med det desperat vulgära och aidsdoftande pridejippot i augusti?

Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.