Ted Kennedys största insats

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!