KDs dödskamp?

Kristdemokraterna erhåller 3,7 procent vid Expressen-Demoskops senaste opinionsmätning och hamnar därmed under riksdagens fyraprocentsspärr. Det får Expressens vänsterkommentator Lotta Gröning (3 juli) att ifrågasätta, om partiet platsar i vad hon kallar ”ett upplyst samhälle”.

Göran Hägglund i rosa skjorta. Foto: Günther Fliesenburgh.

Vad Gröning anser om KD och det så kallade upplysta samhället kan vi nog med fördel bortse från. Däremot är det av större intresse att notera vad kommentatorskollegan Marie Söderqvist till höger har att säga. Hon pekar på att KD inte är tillräckligt tydligt ”om rätt fel”. ”Politik är att våga, brukar det heta”, skriver Söderqvist, ”och det kristdemokraterna måste våga är att vara tydliga. Inte skämmas för att vara borgerliga och ha en tydlig uppfattning om bra och dåligt, rätt och fel.”

Så är det, naturligtvis. Den som velar för mycket i politiken råkar förr eller senare ut för ett ordentligt bakslag, eftersom också kärnväljarna då till slut får nog och vänder sig till ett parti som bättre lever upp till krav på tydlighet och rakryggadhet. Och velat, det har dagens KD med partiledare Göran Hägglund i spetsen gjort med besked. Om aborter. Om äktenskap. Om miljöpolitik. Med mera.

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/25/hagglunds-linjetal-klingade-kulturkonservativt/

Märkligt nog tycks dock KDs konservativa falang vara relativt nöjd med partiledare Hägglunds insatser. När han nyligen höll ett ”linjetal” på rikstinget i Västerås kallades det av skribenten Jacob E:son Söderbaum på den konservativa sajten ”Tradition & Fason” för ”konservativt.” Söderbaum lät sig dessutom imponeras av att Hägglund gjorde en så kallad stagedive från scenen. (Se länken ovan).

Det ”konservativa” bestod, om jag fattat Söderbaum rätt, främst i att KD-ledaren inte ansåg det självklart att riva hus från 1700- och 1800-talet när man renoverar svenska stadskärnor. Hägglund lär också ha sagt något om förkastligt vänsterflummande i allmänhet.

Inte bara Söderbaum utan också den konservative KDU-ordföranden Charlie Weimers, som jag tidigare berömt i min blogg, var nöjd med Hägglunds ”linjetal” och pekade i sin blogg på att KD har mycket att vinna på att inta en mer värdekonservativ hållning. (Se länk nedan). Dock bör denna värdekonservatism, betonade Weymers, vara av frihetlig karaktär. Denna specificering förbryllar åtminstone mig något, ty just frihet under ansvar är väl en av värdekonservatismens mest grundläggande värderingar som inte särskilt behöver påtalas!

http://www.weimers.se

Det krävs dock tydligen inte särskilt mycket för att de konservativa inom KD skall bli glada och nöjda!

Mig förefaller det som om Trelleborgs Allehanda tillhandahåller det mest sanningsenliga omdömet om Hägglunds ”konservativa linjetal”:

”Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ‘människan i centrum’ locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.”

Risken med ett sådant sätt att närma sig politiken är att ingendera målgruppen blir nöjd. De konservativa tycker det blir för urvattnat, de sekulariserade att det blir för gammalmodigt. Detta förhållande kan leda till att hela kristdemokratiska partiet riskerar att ”stagediva” ut från Sveriges riksdag vid valet i september nästa år och att dess plats på den värdekonservativa scenen övertas av Sverigedemokraterna (SD), som knappast har några problem med att vara tydliga.

Jag är i egenskap av sverigedemokrat på intet sätt opartisk, och jag vill heller inte dödförklara KD. Mycket hinner hända fram till valet 2010. Dessutom hyser jag ett slags hatkärlek till KD, ett parti som jag sedan mitten på 1990-talet röstat på i flera val, och detta just på grund av dess tidigare värdekonservativa profil. Efter Hägglunds klartecken för abortturism stod det dock klart att KD inte var ett parti jag ville fortsätta stödja, och vilket parti jag valt att engagera mig i vet ni redan. SD fick för övrigt jämnt fyra procent vid senaste opinionsmätning, som visar på ett övertag för de röd-gröna.

Jag undrar ändå  om inte det vi ser nu kan vara början på KDs dödskamp, i alla fall som riksdagsparti. Skulle partiet åka ur riksdagen finns det dessutom en klar risk att KD spricker i sina beståndsdelar.

Skönt att vi slapp Ella!

Efter en osannolik upphämtning från nionde plats till en tätplats på Kristdemokraternas (KD) valsedel kan nu Alf Svensson, född 1938, förbereda sig på att flytta till Bryssel och Strasbourg för att sköta sitt värv som partiets representant i Europaparlamentet. Alf hade inför valet till och med en egen fanclub, bestående av personer såsom Ian Wachtmeister, Leif G. W. Persson och Gert Fylking.

Grattis, Alf Svensson! Din erfarenhet, ditt kunnande och din medmänsklighet gör dig till en perfekt representant, inte bara för KD utan i det större sammanhanget för Sverige.

Samtidigt kan jag inte låta bli att uttrycka viss tillfredsställelse över att vi slapp Ella Bohlin, född 1979, i Europaparlamentet. Inte för att hon är allt det jag inte är, det vill säga ung, snygg och kvinna. Eller därför att hon har varit med i Livets ord, som är en rörelse jag tycker har sina poänger. Utan för hennes fokus på snusförbud, alkoholrestriktioner och en tröttsam politisk korrekthet i miljöfrågan.

KDU-ordföranden, den uppfriskande konservative  Charlie Weimers, född 1982, har helt rätt i sin valanalys:

”Men det blev också enligt min mening för mycket av förbud i valrörelsen. Snusförbud och införselkvoter förstärker bilden av ett parti som vill ‘förbjuda allt det fula.’ (…)Det blev också för mycket miljö/klimat i valkampanjen.”

Weimers menar på sin blogg att miljö- och klimatengagemanget för KDs del blev mer en ”hygienfråga” än en ”profilfråga”, det vill säga partiet ville till varje pris ge ett intryck av att ha en väl genomarbetad klimat- och miljöpolitik för det har alla andra. Jag undrar i mitt stilla sinne när något parti, eller åtminstone någon framträdande politiker i vårt land, skall uppbåda tillräckligt civilkurage för att slita masken av alla domedagsprofeterande miljöknuttar.

http://weimers.wordpress.com/2009/06/09/valanalys-kd-ak-till-london-och-berlin/

 Charlie Weimers har rätt i sin valanalys.

Tyvärr tror jag inte Alf Svensson har det kuraget eller den insikten. Alf har dock andra berömvärda egenskaper, se ovan. Jag vill påstå att Alf Svensson är den bäste statsminister Sverige aldrig har haft – han hade varit perfekt i rollen som landsfader. Kunde inte undgå att bli imponerad av hans framträdande i SVTs TV-soffa i morse, när han med överlägsen närvaro och snabbtänkthet parerade alla K-G Bergströms mer eller mindre knepiga frågor.

Jag har inte alltid hållit med Alf Svensson i hans ställningstaganden genom åren. Som biståndsminister 1991-94 hade han en i mitt tycke väl sentimentalistisk hållning gällande Sveriges utlandsbistånd. Däremot var det han som fick representera regeringen och träffa Dalai lama vid dennes Sverige-besök när statsminister Carl Bildt inte hade modet att stå emot röda Kinas påtryckningar.

Alfs återkomst i de större sammanhangen – även om hans göranden och låtanden i Bryssel torde gå tämligen obemärkta förbi här hemma – visar slutligen att det är dags att sluta diskriminera personer med några år på nacken i politik och samhällsliv.

70 + behöver inte alls vara någon ålder!