Ett finstämt porträtt av Gunnar Unger

Gunnar Unger – en gigant i flera bemärkelser.

Jag träffade honom aldrig men såg honom en gång promenera på Strandvägen – där han var bosatt – i Stockholm. En imponerande och högrest gestalt, omkring två meter lång, med svart hatt och rock. Det bör ha varit år 1972 eller 1973 eftersom jag då studerade etnologi vid Institutet för folklivsforskning på Djurgården, mitt emot Nordiska muséet, och ofta uppehöll mig i trakterna av Strandvägen i dess sträckning mot Diplomatstaden.

Den man jag talar om är Gunnar Unger (1915-76), den legendariske konservative skribent som under signaturen Sagittarius (latin för stjärntecknet Skytten som Unger var född i) under många år roade sina många anhängare respektive oroade minst lika många belackare med sin vassa prosa. Unger hade rykte om sig att vara elak och sarkastisk, men under den polemiska ytan dolde sig en humanistisk gentleman med anglosaxisk-demokratisk livssyn, en som den välrenommerade konservative skribenten Carl Johan Ljungberg i en relativt nyutkommen skrift valt att kalla ”en stridslysten drömmare.”

Gunnar Unger, född i ett högborgerligt hem i Stockholm den 16 december 1915, var under första hälften av 1970-talet en av mina absoluta favoriter bland svenska skribenter. Jag skattar mig också lycklig över att ha medverkat i Svensk Tidskrift under den tid Unger satt i redaktionen. Jag är därför mycket glad över att min vän och kollega Carl Johan Ljungberg förra året publicerade sin bok En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare till det uppväxande släktets förkovran (Klubben Brunkeberg 2009, 87 sidor).

Ty Gunnar Ungers minne är sannerligen väl värt att hålla i helgd av nya, konservativt disponerade generationer som uppskattar stil, djärvhet och en skarp penna. Samtidigt som vi gamla uvar naturligtvis uppskattar att läsa om den man som vi under vår ungdom såg upp till som ett otadligt föredöme bland opinionsbildare på högerkanten. Ljungberg har därför svarat för en bildningsgärning av icke obetydliga mått när han valt att, på sedvandligt förnämligt sätt, ge sig i kast med ett så värdigt ämne för sina skrivarmödor.

 Carl Johan Ljungberg, Ph.D.

Samma sak kan sägas om den konservativa sajten Tradition & Fason, som fortlöpande orienterar sina läsare om Gunnar Ungers/Sagittarius insatser genom att publicera utdrag ur Ungers produktion:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/04/gunnar-unger-en-av-1900-talets-vassaste-hogerpennor/

Gunnar Unger var son till konteramiralen och sjöhistoriske författaren Gunnar Unger och Malin Unger, född Axell. Han avlade studentexamen i Djursholms samskola 1933 och gjorde sina första journalistiska lärospån i Nya Dagligt Allehanda 1936-38. Det bör sägas att journalistyrket vid denna tid inte stod särskilt högt i kurs i så kallade fina familjer.

Efter att ha ägnat sig åt studentpolitik och medverkat i ett par andra publikationer samt avlagt sin filosofie kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 – den professor som gjorde djupast intryck på honom var en viss Herbert Tingsten – gifte han sig 1940 med den ett år yngre Märta Lilja.

1940-45, det vill säga under merparten av krigsåren, var Unger verksam vid Statens informationsstyrelse (han var dess förste sekreterare 1943-45). Om detta sitt värv skriver Unger på följande sätt i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974), vilken är ett måste för alla Unger-vänner:

Vi hade fullt offentliga och för allmän insyn tillgängliga lokaler i det vackra Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken…och manade till ”Samhällsanda, vaksamhet, tystnad”, inskärpte att ”En svensk tiger” och påminde om att ”Spionen lägger pussel”, men den sistnämnda, sinistra affsichen var också enda befattning med spionage i någon form. I övrigt sände vi ut meddelanden om ransoneringar, goda råd i hushållsfrågor, pressöversikter, patriotiska paroller samt besvarade förfrågningar från press och allmänhet.

1944 var Gunnar Unger med och startade den konservativt betonade kulturtidskriften OBS! tillsammans med Arvid Fredborg och T. G. Wickbom, båda välkända mediepersonligheter; Fredborg var författare till den klassiska reportageboken om Hitlertyskland, Bakom stålvallen. OBS! blev inledningsvis en stor framgång, och en lång rad mer eller mindre kända publicister skulle genom åren passera revy i dess spalter. 1955 var emellertid dess saga all, och som eftermäle skrev den liberale publicisten Gunnar Hjörne:

OBS!, den fräna och ofta kvicka högertidskriften har stilla insomnat…Om OBS! kan sägas: den levde glad, så länge den levde.

Den 1 maj tillträdde Gunnar Unger en befattning som politisk medarbetare i Svenska Dagbladet, och på den vägen skulle det fortsätta fram till Ungers förtida död – han blev 60 år –  i strupcancer i början av 1976. Carl Johan Ljungberg ger i sin inkännande bok om Unger ett porträtt som modererar den gängse bilden av Unger som elak polemiker. Han tecknar med varsam hand en bild av en idealist som framförallt var övertygad om den västerländska demokratins företräden, och som med avsky såg på de angrepp som riktades emot den av olika totalitära läror. Ljungberg framhåller:

Stilens kvalitet och mångsidighet ger skäl nog till att ett kvartssekel efter Ungers död belysa hans journalistik. Men Gunnar Unger kan även ses i ett annat synfält. Sverige liksom västvärlden i övrigt drogs på 1900-talet in i ett skarpt ideologiskt krig, där borgerliga frihets- och traditionsvärlden och institutioner angreps hårt. Konservativa personligheter förbands med negativa, antidemokratiska mål. Även Unger deltog i kampen. Polemiken gav honom törnar, men gav också det han skrev stärkt mening och puls. Han var visserligen varken politiker, agitator eller forskare, men han sökte desto mera med resonemang, fantasi och en sorts akrobatisk svart humor, få läsarna att ”tänka själva.”

Det bör genast framhållas att Gunnar Unger inte bara skrev om politik i Svenska Dagbladet utan också svarade för reportage och notiser samt recensioner av operaföreställningar, teateruppsättningar, böcker och filmer. Den som läst Rapsodi i blått vet att han ägde en djup sakkunskap i och stor känsla för dessa ämnen. Men det är alltså som konservativ polemiker han främst blivit ihågkommen. Jag har två personliga favoriter bland hans Sagittarius-kolumner.

Den ena är en hyllning till den kontroversielle författaren Christopher Jolin från november 1972, där Jolin av Unger förklaras vara ”förtjänt av hela nationens tacksamhet” för att i sin mycket omtalade bok Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige ha avslöjat extremvänsterns infiltration av medier och institutioner i Sverige. Unger skrev vidare bland annat:

Jolins bok är en utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom…Det är Jolins ovanskliga förtjänst att klart ha visat upp hur den svenska kulturradikalismen – vårt ”nya andliga frälse” – medvetet eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt, bereder väg för kommunismen i dess strävan att skapa detta slavsamhälle.

Jag råkar veta att Gunnar Unger fick ordentligt på skallen för dessa rader av Svenska Dagbladets följsamma tidningsledning, ty redan då Jolins bästsäljare hamnat på bokhandelsdiskarna hade det karaktärsmord på Jolin – som givetvis initierats av vänstern men även aktivt understötts av etablerad borgerlighet med moderaterna i spetsen – påbörjats och vilket i sinom tid tyvärr skulle leda till Jolins (1926-99) ändalyckt som seriös skribent. Svenska Dagbladet har för övrigt grovt försummat att hedra sin forna medarbetare Unger – det Gunnar Unger-stipendium som upprättades omedelbart efter hans död lades snart i malpåse.

Den andra av mina favoriter bland Sagittarius-krönikorna dateras 12/5 1974 och skrevs utifrån ett flygblad som jag var något litet inblandad i att utforma. Det var en drift med de många vänsterextrema så kallade befrielserörelser – i realiteten oftast marxist-leninistiska terrorrörelser – som vid denna tid härjade vilt främst i Tredje världen. Flygbladets text målar upp en grönländsk kamp mot den danska ”imperialismen” som i Sverige representeras av DFEG – De Förenade Eskimå-Grupperna.

Bland befrielsekämparnas krav, vilka beskrivs av Unger, märks bland annat nationell självbestämmanderätt för eskimåerna (detta var innan det blivit politiskt korrekt att säga inuiter i stället för eskimåer), Danmark ut ur Grönland samt ett fritt Kaladlit (eskimåsiska för Grönland). Unger hade fått flygbladet i sin hand när han promenerade i centrala Stockholm och insåg utan tvivel att det hela var ett skämt, en drift med extremvänsterns retorik. Han avslutar mycket riktigt sin text så här:

Ty vem skulle inte vilja tillhöra den dejliga danska övärlden och lyda under drottning Margrethes milda spira? Även Sverige har ju en gång…men tyst vår mun får vi socker. Vi är ju ändå goda storsvenska patrioter – eller är vi det?

Gunnar Unger fascinerades ofta av på sin tid framträdande och dynamiska personligheter – Herbert Tingsten, Axel Wenner-Gren, Harald André, Carl Kempe, Torsten Nothin och Christian Günther är några exempel härpå. Ibland tangerade Ungers skriverier om dessa hjältedyrkan. Om Wenner-Gren, grundare av det svenska miljardimperiet Electrolux, och Mo & Domsjö-patriarken Kempe har han skrivit böcker. Operachefen André var förebild för den av Unger påhittade figuren Onkel H., utifrån vilken Unger författade kåserier i Svenskan vilka gavs ut i bokform 1964 med titeln Onkel H:s hädelser. En konservativ stridsskrift.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra i vilket politiskt läger Gunnar Unger skulle befinna sig i dag om han varit född låt oss säga 40 år senare. En sak är säker, och det är att han skulle hålla fast vid sin med modersmjölken insupna rojalism – för Unger gav monarkin oskattbar glans och festivitas åt  en eljest gråmelerad svensk statsbildning.

Lika säkert är att han skulle vara djupt besviken över de borgerliga partiernas, främst naturligtvis moderaternas, dekadens som bland annat lett till att de övergivit sin gamla försvarsvänlighet liksom även tidigare självskrivna uppfattning, att äktenskapet är en angelägenhet mellan man och kvinna. Jag misstänker att han även skulle se med betydande skepsis på den nuvarande byråkratistinna europeiska gemenskapen, som  var en hjärtesak för Unger under dennes levnad.

Ett fullt tänkbart scenario är detta:

Gunnar Unger låter sitt alter ego Sagittarius skriva en svavelosande drapa om den borgerliga alliansregeringens svek mot tradition och anständighet och bryter i stället en lans för Sverigedemokraterna, vilka visserligen inte är lika bornerat fiiiina som M-partiet men i gengäld har så mycket mer idealism och hjärta. Speciellt det sistnämnda tror jag hade tilltalat Gunnar Unger. Som en följd av sitt övertramp får Unger sparken från SvD och tvingas börja en ny karriär inom SD med dess sansade national- och värdekonservatism.

Allra sist har Gunnar Unger – i Rapsodi i blått –  forumlerat de finaste ord jag känner om konservatismens betydelse som livsåskådning:

Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.

Behovet av konspirationer

 Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Därför är jag konservativ (II)

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

‘

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…