SD och främlingsfientligheten

Det mest förekommande epitetet när media skall karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) är troligen ”främlingsfientligt.” Detsamma gäller naturligtvis partiets kritiker i allmänhet.

Senast såg jag denna typ av kritik användas av kristdemokraten Tuve Skånberg, teologie doktor och före detta riksdagsledamot, i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 22 juni. Skånberg – vars värdekonservativa profil förvisso tilltalar mig såväl som andra sverigedemokrater – inleder med frågan: ”Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)?”

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4606&Itemid=30

Härefter hänvisar Skånberg till SDs positiva inställning till en moralisk upprustning i det svenska samhället samt västerlandets kristna etik och framhåller: ”Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan…Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.” Skånberg tvingas härpå konstatera att partiet faktiskt haft framgång och senast fick 3,3 procent i valet till Europaparlamentet, inte speciellt långt efter Kristdemokraterna.

Det hedrar Tuve Skånberg att han erkänner SDs på kristen tradition fotade värdekonservatism. Och det är väl just det som oroar Skånberg och säkerligen ett stort antal andra kristdemokrater. Ty efter att ha räknat upp ett antal faktorer hos SD som borde tilltala kristna väljare fortsätter Skånberg i artikeln i Världen idag: ”Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, dessutom partiets huvudbudskap.”

Härefter övergår teologie doktor Skånberg till att citera Bibeln: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” Skånberg hänvisar även till att Jesus behandlade en kananeisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum samt en samarisk kvinna vid Sykars brunn på samma sätt som han behandlade medlemmar av det utvalda, judiska folket. Jesus var dessutom själv, påpekar Skånberg, flykting i Egypten: ”Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet”, avrundar doktor Skånberg.

Däremot väljer Skånberg, av lätt insedda skäl med tanke på karaktären av hans budskap, att inte citera Jesus när denne ger anvisningar till sina tolv lärjungar inför deras missionsgärning. Mästaren gav då nämligen följande uppmaning till lärjungarna (Matteusevangeliet 10:5-6): ”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ‘Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.'” Så var Kristus ”främlingsfientlig”, eftersom han uttryckligen tillhöll lärjungarna att endas missionera bland det judiska folket? Självklart inte. I detta skede av sin mission prioriterade dock Jesus uppenbarligen medlemmarna av ”Israels folk.”

 Tuve Skånberg slarvar med bibelcitaten.

Vad Tuve Skånberg gör i sin argumentation för att kristna väljare även fortsättningsvis skall lägga sina röster på Kristdemokraterna är att använda lösryckta bibelcitat på ett ganska slarvigt sätt. Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”, vilket skulle bevisas. Även om en och annan frikyrkligt kristen, som är van att göra som pastorn befaller – Tuve Skånberg är pastor i Missionskyrkan sedan 1980 – säkerligen är benägen att godta Skånbergs resonemang, är jag tämligen säker på att många kristna väljare genomskådar Skånbergs argumentation och tar den för vad den är: ett ganska klumpigt försök att hindra kristna och andra värdekonservativa att stödja SD.

Det finns naturligtvis ingenting att erinra mot Bibelns anmaningar att respektera så kallade främlingar och personer av annan nationalitet än den egna och att behandla dessa väl. Vanlig anständighet och humanitet påbjuder ett sådant förhållningssätt. Däremot kan man inte ta vissa bibelcitat som intäkt för att det skulle vara otillbörligt eller förbjudet att kritisera Sveriges hittills förda flykting- och invandringspolitik. Tuve Skånberg är, som den intelligenta person han är, säkerligen medveten om att denna politik lett till exempelvis segregering, ökad kriminalitet, arbetslöshet, alienation och rotlöshet.

Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik är på intet sätt drakonisk eller inhuman men gör gällande, att ”den generösa invandringspolitik” som så länge väglett svensk regeringspolitik nu står vid vägs ände. För mig som södertäljebo – Skånberg kan för övrigt fråga vilken södertäljebo som helst – är detta en självklarhet.

Om begreppet ”främlingsfientlighet” finns en hel del att säga. Det är ett sådant här vagt, svepande nyckelord utan egentligt innehåll som är så vanligt förekommande i den politiska debatten när det gäller att schablonmässigt avfärda meningsmotståndare. Som den respekterade docenten i historia och forskaren, filosofie doktor Heléne Lööw, sade under ett framträdande i Karlstads universitet (Nya Wermlandstidningen 7 februari 2008):

Heléne Lööw anser att begreppet ”främlingsfientlighet” är ett ”gummiord.”

”Så vitt jag vet existerar det inga ‘främlingsfientliga’ organisationer. Ingen är emot alla främlingar, utan en speciell grupp. Uttrycket är ett så kallat ‘gummiord’ som används slarvigt, precis som ‘det mångkulturella samhället.’ Vad menar man då? Vi uppfinner termer att bita oss fast i.”

Man kan tycka att Tuve Skånberg med sin solida akademiska bakgrund och såsom director vid Claphaminstitutet borde veta bättre än att använda denna typ av ohederlig argumentation.

En sak har Tuve Skånberg onekligen rätt i, och det är Sverigedemokraterna är ett värdekonservativt parti som värnar traditionell judisk-kristen moral – partiet är för övrigt ett av de mer Israel-vänliga i landet – och exempelvis sluter upp bakom den traditionella kärnfamiljen. Detta inser också TTs reporter Pontus Mattsson, som i sin bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) – vilken ställvis är klart kritisk till SD – i ett försök att problematisera SDs karaktär bland annat skriver (sidorna 166-167):

”För i flera avseenden är Sverigedemokraternas väljare nämligen på den traditionella vänsterskalan: de är för en stark offentlig sektor och hyser misstänksamhet mot banker, storföretag och privatiseringar. Samtidigt är de värdekonservativa och säger nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, de vill införa hårdare fängelsestraff för brottslingar, de är positiva till vårdnadsbidrag och det är fler av Sverigedemokraternas väljare som vill begränsa den fria aborträtten än vad det är bland Kristdemokraternas väljare. Den genomsnittlige sverigedemokraten är en sorts blandning av en socialdemokrat som värnar välfärden och en värdekonservativ kristdemokrat.”

 Kärnfamilj – ja tack!

Det är med andra ord inte så konstigt att Tuve Skånberg och andra etablerade politiker och debattörer känner en icke obetydlig vånda inför Sverigedemokraternas framgångar under senare tid. Jag tror få insiktsfulla bedömare tvivlar på att partiet kommer in i riksdagen som ett resultat av valet i september 2010.

Vad som gäller nu är att genom smutskastning och ohederlig argumentation försöka se till att detta sker med så liten marginal som möjligt.