En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!