Archive for the ‘Contra’ category

Man blir ju bara glad…

18 mars, 2010

Som utlovat i mitt inlägg ”Man blir ju förbannad…” följer här en motsvarande lista över allting – eller i alla fall ett axplock därav – som finns att bli glad över. Allt naturligtvis sett ur ett strikt personligt perspektiv. Konstaterar också att min tidigare ”förbannad-lista” gav en del eko. Nationaldemokraterna gjorde exempelvis ännu en hatvideo riktad mot undertecknad, den ungefär femtielfte i ordningen, där jag anklagas för att förstöra nationalismen. Men nu alltså…

Man blir bara glad…

…när  dagsmejan tar allt större kvantiteter snö och man börjar kunna ana den annalkande våren. Och visst är vi lyckligt lottade som har dessa fyra distinkta årstider som ger oss omväxling och en hel massa saker att glädja oss åt!

…när Gud påminner en om sin existens på så många förunderliga sätt – genom naturens skiftningar, genom en varm känsla i hjärtat, genom att begåva en med familj och många kära vänner och bekanta, genom besjälade ögonblick av klarhet som visar hur allt hänger ihop, genom Sitt vittnesbörd i Bibeln och andra heliga skrifter, genom…tusen andra ting.

…när man vet att det finns ett oändligt antal människor som arbetar för det goda på ett eller annat sätt. Bara ett enda exempel – Janis Vikmanis i Svensk-lettiska föreningen, som på föreningsaftonen i går saluförde vantar och sockor som stickats av kvinnor i en fattig del av Lettland och som låter inkomsterna gå direkt till nödlidande i landet.

Visst blir man glad över att René Artois (Gorden Kaye) är tillbaka i rutan!

…när TV4+ repriserar den klassiska brittiska komediserien Állo, Állo och man återigen får gapskratta eller småle åt kaféägaren René Artois med sina älskarinnor Yvette, Maria och Mimmi, hans falsksjugande hustru Edit, hennes kverulerande mor madame Fanny, de tyska armétöntarna general von Klinkerhoffen, överste von Strohm, löjtnant Gruber och kapten Geering, Herr Flick från Gestapo, motståndsledaren Michelle, de hårdföra kommunistiska motståndsflickorna, de undangömda brittiska flygar”essen”  Fairfax och Carstairs och alla de andra udda figurerna.

…när åtminstone några mediaröster upptäcker att Sverigedemokraterna inte bara har invandringskritik på sitt program. Som när RFSUs Åsa Regnér och Mats Wingborg, nära medarbetare till Anna-Lena Lodenius, i Aftonbladet 17/3 gör gällande att SD har den mest extrema familjepolitiken i Sverige (se länken nedan). Detta därför att SD har abortstopp efter tolfte veckan, stödjer den traditionella familjen och avvisar ”äktenskap” mellan homosexuella. Sanningen är naturligtvis att det är de etablerade partierna som är extrema, medan SD har en fullt normal syn på dessa frågor!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6791957.ab

…när Dansk Folkeparti får med sig de danska regeringspartierna på en mer restriktiv invandringspolitik och därmed ställer upp en modell som Sverige med fördel kan följa. Vi har faktiskt fått nog av islamisering, ghettovåld och diskriminering av svenskar nu.

…när riksdagen efter omröstning förklarar att det Ottomanska riket, det moderna Turkiets föregångare, gjorde sig skyldigt till folkmord genom att massakrera omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna i samband med Första världskriget (Seyfo). Den islamistiske turkiske premiärministern Erdogan contrade, nästan som ett brev på posten, med att hota med massavvisning av 100 000 armeniska gästarbetare, därmed visande att Turkiet inte är ett moget, civiliserat land som har i den europeiska gemenskapen att göra.

…när den rätt mediokre men ack så modige konstären Lars Vilks vägrar låta sig skrämmas av avgrundsvrålen från tusentals islamistiska grobianer, av vilka några vävt mordplaner mot honom.

…när man man ändå kan sitta och skriva det här blogginlägget trots svårartat ryggskott!

…när man kommer fram till sin husläkare redan på andra försöket under hans telefontid.

…när den viktiga kulturtidskriften Contra (konservativ-liberal) nu är inne på sitt 36e år trots små ekonomiska omständigheter och alltså fortsätter sitt väsentliga arbete mot diktatur, kollektivism och politisk korrekthet.

…när SD fortsätter sin utveckling som ett modernt, värdekonservativt parti fjärran från den neanderthalnationalism som exempelvis skitpartiet (ni vet vilken färg skit brukar ha) ND fortsätter att tönta omkring med.

…när staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, står fast mot omvärldens fientlighet och fortsätter att fungera som ett hemland för världens judar.

…när man kan fira den irländska nationaldagen St. Patrick´s Day (17 mars) med Irish stew, Guiness och whiskey – och massor med irländsk folkmusik – också i Sverige!

…när man vet att det bara är knappt tre månader kvar till den svenska nationaldagen den 6 juni; låt oss göra den till den festligaste och färgstarkaste någonsin! Hatten av för de riksdagsledamöter som fick igenom motionerna som förvandlade den litet gråtrista Svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag, som nu också är helgdag!

Lyssna gärna på Carolas version av ”Du gamla, du fria”:

http://www.youtube.com/watch?v=p97lwet0TzU

…när vårt kära SD åter hamnar i rampljuset med Valkonferensen i Stockholm den 27 mars.

…när man tänker tillbaka på den uppväxt man haft förmånen att få ha i detta underbara land, som inte blir mindre underbart – som land betraktat – av alla de misslyckade regeringar det tvingats se. Och jag tillhör inte kategorin folkhemskramare som har idolporträtt av Per Albin och Tage därhemma.

Leve (det blivande) brudparet!

…när man vet att det stundar ett kronprinsessbröllop om precis tre månader! Inte ens den gammelsure republikanen Peter Althin med sitt förslag om att ta bort kungen från våra mynt kan rubba min glädje härvidlag.

…när man får kvitto på att ens blogg tillhör de mer inflytelserika bloggarna i Sverige. Jag citerar ur inflytande.se: ”Tommyhansson.wordpress.com är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 26 % av svenska bloggar är mer inflytelserika.” Kolla själv:

http://www.inflytande.se/blog/tommyhansson.wordpress.com/

Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

11 februari, 2010

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

SD har helt enkelt rätt

12 november, 2009

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Sovjetiskt frimärke hyllade Palme

2 augusti, 2009

Sveriges framlidne statsminister Olof Palme var kontroversiell av många anledningar. En av dessa var hans ofta kärvänliga attityd gentemot Sovjetunionen. Detta yttrade sig bland annat i Palmes stöd för det gamla kravet på en kärnvapenfri zon i Norden.

Under Palmes egid tillät sig vidare Sverige att med SIDA-pengar och på annat sätt backa upp en rad marxistiska/kommunistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten väpnade terrorrörelser – och kommunistiska diktaturer i Tredje världen.

Det är ur detta perspektiv inte särskilt märkligt att Olof Palme var mycket uppskattad i Kreml. Faktiskt så uppskattad att det sovjetiska postverket efter Palmes död 1986 lät trycka ett särskilt hyllningsfrimärke till Palmes minne. Den svenske statsministern skulle ha gjort ett besök i Moskva våren 1986, men kulorna på Sveavägen kom emellan.

 212747071_700a8e72-9b7a-4730-b1db-2788f206102e

Palme hyllad i Sovjet.

Tidskriften Contra hade för övrigt planerat att markera Palmes Moskva-resa med att ha en karikatyrteckning, föreställande Palme dansande kosackdans på Röda torget, på omslaget. Redaktionen fick av naturliga skäl ändra dessa planer. Detta var dock före min egen tid som fast medarbetare i Contra.

På tal om frimärken, Sverige och Sovjetunionen kan nämnas att det svenska postverket 1970 hyllade sovjetstatens grundare, V. I. Lenin, med att ge ut en särskild bild samt poststämpel i anledning av att det var 100 år sedan denne föddes. Lenin dog som bekant i hjärnsyfilis 1924 och efterträddes av Stalin.

 En bra Lenin är en död Lenin…

Det är advokaten och filatelisten Bo R. Hållenius som gjort mig uppmärksam på dessa post- och frimärksrelaterade fakta. Jag ber att i sammanhanget få citera ett ”brev till redaktören” som Hållenius fick infört i Svenska Dagbladet den 6 maj 1999:

”Som vi vet har man från statligt håll utgivit en bok om nazisternas grymheter under kriget 1939-45, bl a i syfte att upplysa det uppväxande släktet om vad som förevarit. När vissa borgerliga politiker, bl a Carl Bildt, önskar motsvarande bok om kommunisternas grymheter förefaller viljan till upplysning inte vara lika stor. Förklaringen är väl den att tongivande massmedier och de härskande politikerna inklusive de ‘intellektuella’ haft en mer förstående attityd till kommunisterna, då dessa varit ‘vänster’. Då kunde man även hylla den mest blodtörstige diktator trots vetskap om tidigare eller ännu pågående grymheter. Ett talande exempel på detta är det svenska postverket, som 1970 till och med firade Lenins 100-årsdag med särskilt kort och jubileumsstämpel. Tala om servilitet inför barbariet!”

Hållenii ord om fjäskandet för massmördaren Lenin kan förefalla självklara i dag, men 1970 var det inte så i ett svenskt samhälle som svårt plågades av en nära nog allenarådande vänstervridning. Lenin tillhörde således de potentater som det hörde till kutymen att tala om i vördsamma ordalag.

Smekmånaden med Obama är slut

30 juli, 2009

När Barack Obama tillträdde som USAs 44e president i januari 2009 hade han ett överväldigande stöd i USA såväl som utomlands. Ett av de få länder där sympatierna för hans medtävlare John McCain övervägde var Georgien. Ett halvår efter Obamas tillträde har entusiasmen svalnat betydligt, åtminstone hemma i USA. I resten av världen förefaller den överdrivna dyrkan av Obama – Obamamania” –  hänga kvar ett tag till.

En incident för någon vecka sedan utsatte Obamas presidentur för en ganska obarmhärtig blixtbelysning. Det var när Obama skarpt kritiserade en vit polisman, James Crowley, för att ha betett sig som en ”idiot” när han grep en amerikansk universitetsprofessor som dessutom råkade vara en personlig vän till presidenten. Det visade sig dock att polismannen agerat helt korrekt, och Obama tvingades krypa till korset. Crowleys chefer och poliskolleger stödde hela tiden sin man och var upprörda över Obamas lösmynthet, vilket framgår av den här länken:

http://www.youtube.com/watch?v=G-QIKl6ca3I&feature=PlayList&p=788A379D232B0

 Polisbefälet James Crowley råkade illa ut genom Obamas ohemula angrepp.

Den som greps var Henry Louis Gates, Jr., Alphonse Fletcher University-professor vid Harvard-universitetet samt director vid W. E. B. Du Bois Institute for African and African American Research, också vid Harvard. Gates är en av USAs mest välkända radikala svarta professorer och, som sagt, en god vän till Obama. Bakgrunden till gripandet var att Cambridge-polisen fått in en anmälan om ett inbrottsförsök i Gates hem, sedan Gates kommit hem från ett besök i Kina och misslyckats med att få upp dörren; han gick därför in genom en dörr på husets baksida.

Det hade säkert inte blivit några problem för utkommenderad polis att hantera situationen om inte Gates uppträtt aggressivt och arrogant  samt anklagat poliserna – en vit och en svart – för att vara rasister. Han vägrade dessutom komma ut ur huset för att identifiera sig och greps därför på plats samt fördes till polisstationen. Sedan saken utretts kunde alla anklagelser mot Gates avfärdas, och Cambridge-polisen bad om ursäkt. Det var då president Obama spädde på uppståendelsen genom sina anklagelser mot den vite polismannen James Crowley.

Genom presidentens inblandning fick affären Gates världsvid uppmärksamhet och har även attraherat svenska bloggare. En av dessa är moderata kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Lidingö kommun sedan 2003, Paul Lindquist, som kommenterat Obamas märkliga insats enligt följande:

”För det första är det högst anmärkningsvärt att presidenten kommenterar hur en enskild polisman sköter sitt arbete och att han därtill använder sitt ämbete till att försvara en personlig vän. Om Sveriges stats- eller justitieminister gjort något motsvarande hade vederbörande omedelbart blivit anmäld till KU. (…) Inte heller en Harvardprofessor står över lagen, oavsett om han är svart eller vit.”

Här en länk till hela Paul Lindquists inlägg:

http://www.moderat.se/web/Paul_Lindquist_blogg.aspx

Barack Obamas självpåtagna inblandning i polisens affärer ledde till att den enskilde polismannen, James Crowley, tvingades löpa gatlopp i media för sin påstådda men icke-existerande ”rasism”. Obama ångrade visserligen i efterhand sina respektlösa kommentater om Crowleys ”idiotiska” handlande, men då var skadan redan skedd – för såväl Obama själv och polismyndigheten i Cambridge, Massachusetts som för James Crowley. Icke desto mindre har olika bedömare världen över fortsatt sjunga Obamas lov.

Det är emellertid inte bara Obamas olycksaliga inblandning i Gates-affären som fått många i USA att börja betrakta sin president med större skepsis än tidigare. Genom mina  mejlkontakter med amerikanska vänner har jag fått erfara att många som tidigare stött och röstat på Obama nu har börjat tvivla, eller rentav ta avstånd från mannen i Vita huset. Alltfler tycks börja inse, att talet om Obama som socialist – som enkelt viftades bort i samband med presidentvalet – icke saknade fog.

 Rätt bild av president Obama?

Det stöter exempelvis många, att president Obama agerar som vore han VD för bankerna, bilindustrin och sjukvården i Förenta staterna och, med hjälp av sina nära medarbetare, rumsterar om som han vill i det amerikanska näringslivet och vårdapparaten. Detta är definitivt inte en amerikansk presidents roll, som denna definieras i konstitutionen. Dessutom agerar Vita huset i ”splendid isolation”, till synes utan någon som helst insyn. USA står inför en ekonomisk och social omvälvning utan tidigare motstycke, och få verkar bry sig.

Barack Obama har därtill ådagalagt en minst sagt nonchalant inställning till det fria ordet. Bland annat syftar han till att, genom försåtliga metoder, strypa den amerikanska pratradions yttrandefrihet. Just pratradion – ”talk radio” – är troligen det enda mediaområde där högern har ett klart övertag över vänstern, och pratradioestradörer såsom Rush Limbaugh, Michael Savage,  Gordon Liddy, Michael Reagan med flera har länge varit en nagel i ögat på den notoriskt politiskt korrekte vänstermannen Obama.

Vidare har Barack Obama ända sedan han inledde sina universitetsstudier byggt upp ett vittförgrenat nät av kontakter till olika mer eller mindre vänsterradikala personligheter och grupperingar. De mest omtalade av hans forna medarbetare är väl den fradgatuggande ”black power”-pastorn Jeremiah Wright samt gamle Weathermen-terroristen, numera etablerade universitetsprofessorn William ”Bill” Ayers.

 Obama och pastor Wright, mannen som blev beryktad med sitt yttrande ”God damn America”.

För alltfler amerikaner börjar det stå klart att Barack Obama med sin politiska vänsteragenda syftar till att omvandla USA till ett liberalt-socialistiskt samhälle av nordeuropeisk modell, eller ännu värre. Obama-administrationen öser ut pengar till höger och vänster, till synes utan att bekrymra sig för det rekordhöga budgetunderskottet. 2009 har exempelvis den federala regeringen spenderat cirka 4000 biljoner dollar, det vill säga 4 triljoner – summor så hisnande att de förefaller helt overkliga.

Jag avskyr att säga ”vad var det jag sa” (eller gör jag det – det känns faktiskt rätt angenämt!), men den här utvecklingen förutspådde jag i god tid före det amerikanska presidentvalet i november 2008. Den som vill veta mer uppmanas läsa min djuplodande artikel om Barack Obamas ideologiska hemmahörighet – ”En socialist i Vita huset?” – i tidskriften Contra nr. 4 2008, sidorna 3-7.

Ty visst blev det en socialist i Vita huset. Dessbättre verkar det amerikanska folkets smekmånad med Barack Obama vara på väg att ta slut, och möjligheten att Obamas period i Vita huset bara blir fyraårig är inte längre så avlägsen.

Shamefestivalen rullar igång

28 juli, 2009

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!

Om den mänskliga andligheten

7 juli, 2009

Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.

 Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.

Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248

Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som  liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.

Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:

http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html

Ett på intet sätt ointressant ämne!

I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:

”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”

I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:

”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”

Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:

”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”

Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.

Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.

Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.

Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.

Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.