Archive for the ‘Contra’ category

Därför är jag konservativ (II)

18 april, 2009

Min militärtjänstgöring vid Norrbottens kungliga artillilleriregemente, A8, i Boden 1971-72 blev avgörande för min utveckling mot konservatismen. Redan när jag ryckte in sommaren 1971 hade jag av personliga och ideologiska skäl fjärmat mig från den vänster jag tidigare ansett mig tillhöra. I Boden kom jag att tillhöra ett ”högergäng” på femte kompaniet som i övrigt bestod av Bo Carlsund, Thomas Carter och Åke Kinnander. Eljest var vänstern manstark; förutom organiserade värnpliktiga med rötter i KFML(r) och KFML (senare SKP) fanns mer allmänna vänstersympatisörer som hängde på den vänstertrend som låg i tiden.

A8_4 A8s emblem.

”R:arna” och KFMLarna (senare SKP:arna) hade olika syn på hur man borde agera under militärtjänstgöringen. De förstnämnda såg som sin uppgift att föra en öppen politisk agitation inklusive medvetna provokationer mot befälen, medan de senare tvärtom ofta var ”stridisar” med sikte på att, inför den stundande revolutionen, lära sig så mycket som möjligt i vapnens och stridsmedlens bruk. På regementet dök då och då upp affischer ocn stencilerade skrifter med revolutionärt innehåll och hårda angrepp på regementsledningen, där den snälle regementschefen, överste Bertil Malgerud, framställdes som något slags ondsint djävulsgestalt. Vi i högergänget tvekade inte att riva ner affischer och tryckalster av detta slag och att engagera oss politiskt – under en tid var vi exempelvis med i Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden.

Det var också i Boden jag lärde känna C. G. Holm, som gjorde lumpen vid regementet I19; C. G. var  då var ordförande i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm och hade en flygande aktivistgrupp igång bestående av MUF-tjejer, vilka sålde tidningen Argument för Frihet och Rätt samt antikommunistiska rockslagsmärken.  Det var där och då jag bestämde mig för att efter lumpen aktivera mig i DA. Jag var vid det laget hjärtligt trött på allt vänstertjafs och icke minst den oerhörda ensidigheten i Vietnam-opinionen. Jag måste också framhålla att jag under min tid i Boden fick en djup inblick i försvarets betydelse för bevarandet av Sveriges frihet. Denna försvarsvänlighet har alltsedan dess utgjort en omistlig beståndsdel i min konservativa utsyn.

Omedelbart efter muck i april 1972 anmälde jag mig således som aktiv medlem i DA Stockholm, vilket innebar att jag i princip varje fredageftermiddag och lördag deltog i försäljningsaktionerna på något av försäljningsställena Sergelpassagen, Drottninggatan och Hamngatan utanför NK. Jag var då 20 år gammal. Detta kom att bli ett regelbundet inslag i mitt liv ända fram till 1976-77. DA, som kan sägas ha varit en utbrytning ur Kommittén för ett fritt Asien, bildades 1967 med Anders Larsson som främste tillskyndare. Under årens lopp aktiverade sig en rad senare i olika sammanhang bekanta namn i DA: Tord Tannenberg, Jan Siegbahn, Peeter Luksep, Magnus Uggla och hans bror Johan, Hans C. Pettersson, Rolf K. Nilsson, Per- Olof Wärring, Folke Straube, Jörgen Oom, Sanji Tandan, Ûlo Ignats, Håkan Thorell med flera. Själv var jag ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75. Efter nedläggningen 1975 blev jag ordförande i Frihetsförbundet som fortsatte de traditionella försäljningsaktionerna ett par år till, medan andra DAare bildade stiftelsen Contra med C. G. Holm och Géza Molnár i spetsen.

Rolf K. Nilsson, tung moderat försvarspolitiker. En gång medlem i Demokratisk Allians.

Det var under DA-tiden jag blev medvetet konservativ. I början av mitt engagemang var jag framförallt antikommunist med internationell inriktning. DA blev mest känt – somliga säger säkert ökänt – för att man engagerade sig på USAs sida under kriget i Indokina. Vi sålde bland annat rockslagsmärkena ”Tack U. S. 1918 – 1945” och ”Sverige-Amerika-märket” (andra märken inkluderade ”Stoppa vänsterextremismen”, ”Frihet för Sydvietnam” samt ”Nej kommunism, fascism, nazism”). Vietnamfrågan var emellertid inte den enda DA engagerade sig i utan protesterade även mot Kommunistkinas ockupation av Tibet, Sovjet-imperialismen i Östeuropa och den kommunistiska fängelseön Kubas diktatur under Fidél Castros regim. DA tog självklart också ställning för Israel i Mellanöstern samt Taiwan och Sydkorea i Fjärran östern.

Med detta sagt har jag därmed förklarat, att den antikommunistiska internationalismen från begynnelsen blev ett bärande inslag i min konservatism. USA hade, som jag och DA såg det, i egenskap av världens viktigaste demokrati (Indien är som bekant den största) inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försvara utsatta folk – som det sydvietnamesiska, det sydkoreanska och det irakiska – mot kommunistiska eller andra erövringsförsök. Precis som man både under Första och Andra världskriget hade bistått ett Europa, som var utsatt för auktoritär respektive totalitär aggression från tysk sida. Jag har behållit denna åsikt genom åren, även om jag inte varit entusiastisk över alla amerikanska presidenter. Favoriterna heter Richard Nixon (kanske mest av nostalgiska skäl), Ronald Reagan och George W. Bush.

”Hanoi Jane” Fonda – rödfärgad i Stockholm.

Något av en höjdpunkt i Demokratisk Allians verksamhet var förvisso rödfärgningen av Jane Fonda i december 1972. ”Hanoi Jane” hade kommit till den internationella Vietnam-vänsterns huvudstad, Stockholm, för att tala vid ett av de många demonstrationståg vilka brukade utgå från Sergels torg och fortsätta till USAs ambassad. Fonda gick med i tåget, men i slutet av Strandvägen smög den 18-åriga skolflickan och DA-aktivisten Elisabeth Abelsson – som hade gått med i demonstrationståget – upp bakom Jane Fondas rygg och hällde innehållet i en ölburk full med vattenlöslig rödfärg över Hanoi Janes frisyr. DAs Géza Molnár, som gått med vid sidan av tåget, ingrep här resolut och hindrade vänsterpöbeln från att lyncha Elisabeth.

Händelsen skapade svarta rubriker och kolorerade bilder i alla större svenska massmedia dagen efter; bland annat konstaterade Aftonbladet att Fonda blivit dekorerad med ”partifärgen”. Fondas rödfärgning gav eko även internationellt och hälsades med gillande av amerikanska Vietnam-veteraner, som var förbittrade över Jane Fondas närmast landsförrädiska verksamhet.

Själv tog jag ingen del i färgattentatet, kände inte ens till att det skulle ske. Det visade sig att endast några få i DA-ledningen, med Anders Larsson som drivande, var införstådda med vad som komma skulle. Dock var jag i farten vid andra typer av aktioner, som då en hyrd lastbil kördes upp i höjd med en annan antiamerikansk demonstration med deltagande av det så kallade PRRs ”utrikesminister” Madame Binh, varvid några personer på flaket (däribland jag) ryckte upp en svensk flagga och två sydvietnamesisa flaggor. Några av demonstranterna kastade stenar på bilen, vars framruta krossades. En av de våra fick en sten i huvudet men klarade sig undan med ett ytligt sår.

Som akademiker hade jag dock inte enbart aktivistiska utan även intellektuella böjelser och läste begärligt lämplig litteratur, vari ingick såväl politiska debattböcker som tidningsartiklar. En tidig författarfavorit blev Christopher Jolin, en före detta konstskribent (han var son till den kände konstnären Einar Jolin) och redaktör för en läkemedelstidskrift som hösten 1972 gav ut boken ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag). Boken, som var en noggrann kartläggning av vänstern i det svenska samhället, slog ned som en bomb i det vänstervridna och Palme-styrda Sverige och sålde rekordmånga exemplar för genren ”politisk debatt” . I början hyllades Jolin i borgerlig press som något av en Meassias-gestalt, men med tiden slog bilden av Jolin som en smågalen extremist igenom, och författaren började i stället att betraktas som ”ett problem” för borgerligheten. Till de mest aktiva svartmålarna hörde moderate partitaktikern Carl Bildt. Jolin gisslades icke minst till följd av sitt stöd för Demokratisk Allians. 1974 kom Jolins andra bok, ”Sverige nästa?”, vilken även den sålde hyfsat. Christopher Jolin, som avled 1999, var vid denna tid närmast vänsterliberal men samtidigt proamerikansk. Han tog mycket illa vid sig av all negativ kritik från både vänster och höger och gick efter några år dessvärre ner sig  i det extremnationalistiska träsket.

Det var nu inte Jolin som fick in mig på det konservativa spåret. För denna utveckling tackar jag i stället främst den fine skribenten Gunnar Unger, vars krönikor i Svenska Dagbladet under signaturen ”Sagittarius” jag regelbundet följde. Unger var hjärtligt avskydd av vänstern för sin elakt polemiska debattkonst och blev, av precis samma skäl, älskad av mig och mina meningsfränder. Gunnar Unger var son till en före detta hög sjöofficer och marinhistoriker med samma namn och uppvuxen på nedre Östermalm i Stockholm. Han var under Andra världskriget anställd i Statens informationsstyrelse och därefter ledande i tidskriften OBS!, en föregångare till Contra. I mitten av 1950-talet anställdes Unger av Svenska Dagbladet, där han blev kvar till sin död i strupcancer vid 60 års ålder i februari 1976. En av Gunnar Ungers fem söner, Johan Unger, gjorde senare en kyrklig karriär och slutade som domprost i Växjö.

Jag träffade aldrig Gunnar Unger men skrev till honom en gång och bifogade manus till en artikel om konservatismen, avsedd för Moderata samlingspartiets ideologiska organ Svensk Tidskrift, i vars redaktion Unger – jämte bland andra Thede Palm och Margaretha af Ugglas – ingick. Jag fick till min förtjusning ett vänligt svar, där Unger sade sig hoppas att artikeln skulle få den behandling ”den förtjänar”. Artikeln kom mycket riktigt in, vilket jag betraktade som en stor fjäder i hatten i min dittilsvarande bana som skribent.

Gunnar Unger var knappast någon stor tänkare, men hans formuleringskonst var sällsynt skarp och precis. Det faktum att han i stort sett hyllat Jolin för dennes båda böcker – när Unger skrev om ”Vänstervridningen” slog han bland annat fast att författaren var förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – gjorde att han steg ytterligare i min aktning. Unger var för övrigt en imponerande gestalt, omkring två meter lång och ytterst vördnadsbjudande.

Höjdpunkten i Gunnar Ungers författarskap, och tillika hans sista bok, var den självbiografiska ”Rapsodi i blått” (Askild & Kärnekull, 1974). Det är finstämd skildring av minnen och människor 1915-55, tillägnad Ungers fader. Icke minst får vi här en inblick i den konservativa familjebakgrund vari Unger formades. Gunnar Unger ger i boken följande både finstämda och vackra  förklaring till varför han växte upp till att bli konservativ:

”Pappa tog mig i början på 20-talet till Kungl. Teatern för att se hans älsklingsopera ‘Hoffmans äventyr’, som jag väl sedan dess varit på något hundratal gånger…Genom Hoffman fann jag Poe, genom Poe Baudelaire och alla de andra författare Pappa helst inte velat att jag skulle läsa, men aldrig sökte hindra mig från att läsa. Genom dem erfor jag redan i tonåren den svindlade dragning till avgrund och natt, som – har jag sedan kommit att fatta – nog är den viktigaste förutsättningen för en sant konservativ livssyn. Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.”

För den som vill läsa mer om Gunnar Unger kan nämnas att den konservative skrifställaren Carl Johan Ljungberg till sommaren planerar att ge ut en biografi till minne av denne man, vars vitrioldoftande penna säkert fler än jag saknar i dagens Sverige.

TageLindbom

Tage Lindbom, konservativ författare och Marx-kritiker.

Den andre svenske författare som bidragit till att forma min personliga konservatism är filosofie doktor Tage Lindbom (1909-2001), som jag, till skillnad från Gunnar Unger, träffade personligen ett flertal gånger. Min bekantskap med Lindbom och hans skriftställarskap inleddes med den av honom 1977 publicerade ”Myt i verkligheten. En studie i marxism” (Pro veritate, 1977). Vid denna tid var jag medlem i ett par sammanslutningar där också Tage var med, bland dem sällskapet Haga i Stockholm som leddes av den urgamle generalmajoren Nils Rosenblad. ”Myt i verkligheten” är, trots eller kanske snarare tack vare dess ringa omfång, enligt min mening den sannolikt förnämligaste kritiken av marxismens ideologi som givits ut på svenska språket och detta både till innehåll och språklig form. Framförallt tar den ett andligt grepp på marxismen, detta till välgörande skillnad från de liberala skildringar som publicerats.

Lindbom framhåller:

”Men den marxistiska materievärlden är ej blott lagbunden och oföränderlig, den är även ändamålsinriktad. Allt utvecklas mot ett bestämt mål. Karl Marx är teleolog, han förkunnar sitt slutmål med samma ihärdighet som de medeltida kyrkofäderna. Men det är inte Gud som drager oss till sig i sin oändliga kärlek. Enligt marxismen är målsträvan framburen av den över materievärlden härskande dialektiken. Och ej nog med detta. Denna dialektiska, målsträvande process genomför det stora marxistiska undret: upphävandet av tillvarons motsättningar. Frihetens rike, där den från alienation befriade människan härskar, är en värld i kosmisk och mänskligt-samhällelig harmoni. Med detta världsliga underverk, upphävandet av tillvarons motsatsspel, uppnås höjdpunkten i det marxistiska mytsystemet.”

Lindbom visste vad han talade om, eftersom han själv en gång varit marxist och därtill en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Hans doktorsavhandling handlade om svensk fackföreningsrörelse, och 1938-65 var han därtill chef för Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Jag kan berömma mig själv av att i slutet av 1970-talet ha gjort en icke försumbar insats när det gällde att i form av recensioner, intervjuer och debattartiklar ha bidragit till spridandet av ”Myt i verkligheten” och ett par efterföljande böcker av samma författarhand. Jag instämmer inte i alla Tage Lindboms stundom väl långtgående slusatser – jag kan exempelvis inte hålla med om att inte bara marxismen utan också demokratin skulle vara en myt – och blev, som säkert många andra, minst sagt förvånad över att det efter Lindboms död avslöjades, att han ända sedan begynnelsen av sin omvändelse från marxismen i hemlighet varit sufitisk muslim.

Jag har genom åren tagit intryck av en rad andra skribenter och politiskt verksamma personer – några exempel härvidlag är Svenska Dagbladets gamle kulturredaktör Leif Carlsson, förre spionchefen och framstående författaren och militärhistorikern Thede Palm, författaren och akdemikern Stig Strömholm samt i någon mån även Gösta Bohman; den sistnämnde var, förutom att han var den siste moderate partiledaren som inte väjde för konservatismen som vägledande partiideologi, även en mycket läsbar skribent.

Gösta Bohman: den siste konservative moderate partiledaren.

Därmed slut för denna gång. Jag återkommer vad det lider med inlägg om mina internationella, konservativa förebilder samt en avslutande analys av konservatismen i ett brett ideologiskt perspektiv. Hoppas ni kan bärga er…

Direkt från trycket: ”Destruktörerna”!

23 februari, 2009

 

I det här inlägget tänkte jag vara skamlös nog att slå ett slag för min nya bok, ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008, 170 sidor). Det är min nionde bok i ordningen sedan debuten med ”Slaveri i vår tid” (Contra 1989, 248 sidor). Bokens motto är hämtat från Ordspråksboken 16:29 i den judiska bibeln:

”Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som inte är god.”

”Destruktörerna” är en bearbetning och uppdatering i bokform av en artikelserie som löpte i  tidskriften Contra 1999 – 2005 med vinjetten ”De förstörde Sverige”. Boken porträtterar 13 män, två kvinnor samt kulturvänstern, vilka jag menar i hög grad bidragit till förstörelsen av det etiska och andliga arv som en gång präglade Sverige. Den avslutande artikeln analyserar, utifrån mordet på Anna Lindh, hur det kunde gå så här illa. Genom dessa personporträtt vill jag även peka på individens betydelse i det historiska skeendet.

Övervägande delen av de samhällsdestruktörer som porträtteras är socialdemokrater. Jag vill inte föneka den stora insats som arbetarrörelsens pionjärer gjorde när det gällde att avskaffa de samhällets orättvisor som präglade det gamla Sverige. De protesterade och agerade mot överklass- och bolagsvälde och gick samtidigt till rätta med otidsenliga värderingar på en rad områden. Det står helt klart att  det svenska samhället var i trängande behov av reformer. Hjalmar Branting, den förste socialdemokratiske statsministern, gjorde också en avgörande insats då han slutgiltigt avvisade arbetarrörelsens antidemokratiska – läs kommunistiska – tendens och tog avstånd från bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917.

Socialisternas roll i den nödvändiga samhällsomvandlingens tjänst har dock kraftigt överdrivits, något som är en följd av att det i hög grad är socialdemokratin som svarat för historieskrivningen. För mig är det uppenbart att liberala, konservativa och kristna aktörer har väl så stor förtjänst i att Sverige under 1800- och tidiga 1900-talet kunde lyftas ur social misär och dryckenskap. Några namn att nämna härvidlag är politiker som Louis De Geer, Carl Staaff, Arvid Lindman och Bertil Ohlin. Bland kristna opinionsbildare och aktivister finns viktiga namn som Peter Wieselgren, Hanna Oucherlony, makarna Hedvig och Herman Lagercrantz, Manfred Björkquist, Gottfrid Billing, Nathan Söderblom och Lewi Pethrus. Bankmannen André Oscar Wallenberg spelade också en viktig roll.

Socialdemokratin kunde ha fått en mer godartad betydelse i modern tid om den inte hade hamnat i knät på Axel Hägerström, den inflytelserike filosof som gav upphov till den så kallade värdenihilismen enligt vilken det inte finns några eviga och beständiga värden; absolut gott och absolut ont, rätt och fel, var enligt Hägerström blott uttryck för människans egenintresse och subjektiva ställningstagande. Därmed var det fritt fram för nihilism, relativism och materialism. Dörren öppnades för avgrunden och företeelser som familjeinstitutionens sönderfall, förgudning och missbruk av sexualiteten, massaborter, drogromantik, avtagande respekt för lag och ordning, stöd för totalitära ideologier som nationalsocialism och kommunism, samt en politisk korrekthet som oblygt undertrycker åsikter som inte stämmer överens med det man ”skall tycka”.

untitled
Axel Hägerström – prominent destruktör.

Om jag skall framhäva en destruktör som har ett större ansvar för förstörelsen av Sverige än övriga operatörer så blir det alltså Axel Hägerström, som tilldelats ”privilegiet” att inleda mitt personliga skräckgalleri. Liksom en rad andra av de av mig biograferade personligheterna var Hägerström ursprungligen en kristen bekännare som avföll från tron för att i stället bli en enveten förnekare. Han efterträddes på den svenska filosoftronen av Ingemar Hedenius, som jag med viss tvekan inrangerar bland Sveriges destruktörer. Hedenius var en lysande stilist och skicklig debattör som ställde till stort rabalder med sin gudsförnekande filosofi, varmed han fullföljde hägerströmianismens syftemål och lade grunden för det utpräglat sekulariserade svenska samhälle vi i dag har det tvivelaktiga nöjet att leva i. Till Hedenii försvar skall sägas att han hade vett att ansluta sig till Herbert Tingstens kritik av kommunismen på 1950-talet och avvisa ”tredje ståndpunktarnas” försåtliga prokommunism.

Eftersom utrikespolitik är ett av mina huvudintressen har jag även utvalt några gestalter som bär skulden för att Sverige i ungefär ett halvsekel i väsentliga hänseenden ställde sig på kommunismens sida under det Kalla kriget, på ungefär samma sätt som vårt land under  Första och Andra världskriget favoriserade det auktoritära Kejsartyskland respektive Nazityskland  – så länge det gick bra för dessa. Här kan man tydligt se en konsekvens av Hägerströms nihilistiska filosofi, vilken i sin förlängning ledde till acceptans för synsättet ”makt är rätt”. Eller för att tala med Gustaf Vasa: ”Rätten sitter i spjutstångs ände.”

Våra främsta utrikespolitiska prokommunister har enligt min uppfattning varit följande gestalter:

Östen Undén, den svenska utrikespolitikens ”onda genius” som till Stalin överlämnade 146 baltiska och 2700 tyska krigsflyktingar samt  blev prickad i riksdagen för att han hade struntat i frekventa varningar om att överste Stig Wennerström var sovjetspion; Ernst Wigforss, som tenderade att favorisera Sovjetunionen på Förenta staternas bekostnad; Olof Palme, den konfrontatoriske och illvillige demagog som i sin retorik omvandlade marxist-leninistiska terroriströrelser som Viet Cong i Vietnam och MPLA i Angola till ”befrielserörelser”, samtidigt som han spelade under täcket med USA och NATO; den lismande och falske Sten Andersson som tillsammans med Palme idoliserade de palestinska terroristerna i PLO och satte Mellanösterns enda demokrati, Israel, på undantag; Pierre Schori, revolutionsromantikern som var KGBs främsta informationskälla i Sverige; samt Birgitta Dahl, hysterikan som slog ett slag för Pol Pots Röda khmerer i Kambodja och i det längsta vägrade erkänna att hon haft fel – att Dahl kunde kröna sin karriär med att bli riksdagens talman är en av det moderna Sveriges största skandaler.

 imagesWF8EVXDO

Den homosexuelle diplomaten Sverker Åström -var han också KGB-agent?

Min exposé över kulturvänstern spänner över cirka 200 år från litteratören och revolutionsvännen Tomas Thorild till den homosexuelle diplomaten Sverker Åström, som enligt somliga bedömare var KGB-spion. Några minnesvärda personligheter i detta sammanhang är författaren Carl Jonas Love Almqvist, som med sin idéroman ”Det går an” lade grunden för upplösningstendenserna på familjeområdet genom att göra gällande, att det går lika bra för män och kvinnor att leva tillsammans utan att vara gifta; samhällsomstörtaren August Strindberg, vilken bland annat hetsade mot judarna i Sverige; författaren och kritikern Fredrik Böök, som ställde sig på Nazitysklands sida under Andra världskriget; författaren och narkomanen Lars Görling, som med sin bok ”491” bröt alla sexuella tabun genom att också skildra sex mellan djur och människor (Vilgot Sjöman gjorde senare film av boken); den antisemitiske politikern och skribenten Per Gahrton, vilken städse ställt sig på Palestina-terroristernas sida i Mellanöstern-konflikten; den marxistiske spionen och författaren Jan Guillou, som avslöjade den socialdemokratiskt präglade underrättelsetjänsten IB i syfte att undergräva det svenska samhället och i likhet med Gahrton hatar Israel och USA; och förre ärkebiskopen K. G. Hammar, som förutom att etablera homosexromantiken i Svenska kyrkan också hetsade mot Israel.

Det var för övrigt Hammar som för tio år sedan fick mig att lämna Svenska kyrkan genom sitt stöd för Elisabeth Ohlssons perversa fotoutställning i Uppsala domkyrka om Jesus som bög och lärjungarna som transvestiter. Hammars efterföljare i ämbetet, Anders Wejryd, tycks göra sitt bästa för att fullfölja Hammars verk, bland annat genom att flagga för homoäktenskap i kyrkan och inbjuda schamaner och häxor till klimatöverläggningar i domkyrkan.

När det gäller Sveriges destruktörer får vi inte heller glömma rasbiologen och nazisympatisören Herman Lundborg, som under sin tid som chef för det av riksdagen inrättade Rasbiologiska institutet i Uppsala byggde vidare på de idéer om att man skulle indela och värdera mänskligheten enligt rastillhörighet som sedan mer än ett sekel tillbaka låg i tiden. Rasbiologiska institutet blev en central ”tankesmedja” för den internationella raspolitiken och fick besökare från inte minst Tyskland, vilka i Uppsala hämtade inspiration till den kommande Förintelsen. Lundborg dog 1943 och slapp därmed uppleva Tysklands krigsnederlag, men hans institut fortlevde ännu något decennium. Det rashygieniska konceptet, som bland annat inbegrep steriliseringar av ”mindervärdiga” individer, fortlevde ända in på 1970-talet med främst socialdemokratiskt stöd.

Min grundtanke kan sammanfattas med följande citat ur boken (sidan 70):

”Varje samhälle behöver, för att kunna fungera på tillbörligt sätt, en utvecklad religiös eller åtminstone etisk doktrin i syfte att vägleda sina medborgare i en godartad riktning. Sverige vägleddes ända in i modern tid av kristendomen…Det är när detta intrikata normsystem börjar upplösas i sina fogar som verkligt svårartade problem – drogmissbruk, ökad brottslighet, moralisk perversion, en känsla av tillvarons meningslöshet – uppstår och tilltar. Enbart humanistisk/politisk övertygelse räcker inte för att fylla det religiösa vakuumet. En sekulariserad tänkare som…insåg detta enkla faktum var polacken Leszek Kolakowski, vilken erkände religionens…värden utan att själv vara aktivt troende. Bland annat kritiserade Kolakowski i en uppmärksammad debattbok det faktum att moderna kristna kyrkor tenderar att avskaffa Djävulen som sinnebild för det onda.”

Jag stoppar där – nu får de av er, kära  läsare, som vill veta mera om Sveriges destruktörer själva köpa boken!

Enklaste sättet att göra detta är att sätta in 190 kronor (inklusive porto) på plusgirokonto 85 95 89 – 4, alternativt bankgiro 5682 – 0392; adressen är Stiftelsen Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Glöm inte att ange att det är en beställning av ”Destruktörerna” som avses!

Vad sysslar Jan Gillberg/DSM egentligen med?

20 januari, 2009

Jan Gillberg heter en svensk skribent som är utgivare av tidskriften DSM, tidigare utläst Den Svenska Marknaden men numera Debatt Sanningssökande Mediakritik. Gillberg är född 1935 och bosatt i Gränna. Han har ett förflutet som bland annat ordförande i Högerpartiets ungdomsdistrikt i Stockholm och talskrivare åt partiordföranden Jarl Hjalmarson, initiativtagare till Utredningsbyrån som senare blev Timbro samt VD i Marknadsförbundet. Jan Gillberg gav på 1960-talet ut tidskriften Origo.

Låt mig först slå fast att jag anser Jan Gillberg vara en utomordentligt skicklig stilist, som exempelvis myntat begrepp som ”Mediavänstern” och ”Gramscivänstern” (det senare efter den kommunistiske, italienske teoretikern Antonio Gramsci, 1891-1937). Det han är mest känd för i dag är den årligen publicerade listan över Sveriges 100 mest inflytelserika opinionsbildare. Det kan råda liten tvekan om att han under sin bana utfört betydande insatser i den icke-socialistiska åsiktsbildningens tjänst.

Det som ligger Gillberg i fatet är dock hans lätt skönjbara känsla av att vara förfördelad och utsatt för komplotter av olika slag, rentav förföljd, och det sannolikt därur emanerande konspirationstänkande som tyvärr i allt högre grad kommit att prägla DSM. Detta blir särskilt påtagligt med de senaste numren av tidskriften, vari denna bloggare haft det tvivelaktiga nöjet att schavottera. Det har fått mig – och andra med mig – att undra vad Jan Gillberg och DSM egentligen sysslar med.

Jag har en längre tid med viss oro noterat tidningens utveckling, där alltmer krut har lagts på att lägga fram olika konspirationsteorier – såsom att industrimagnaten Ivar Kreuger skulle ha blivit mördad, att fartyget Estonia skulle ha sprängts, dolska motiv bakom morden på Olof Palme och Anna Lindh samt även spekulationer bakom Palme-mördaren Christer Petterssons död. Så kallade privatspanare bereds, föga sensationellt, stort utrymme i den enligt min uppfattning alltmer urartade DSM (det skall dock sägas att mitt ibland denna bråte även insiktsfullt material förekommer).

Det var ovan beskrivna oro som fick mig att för en tid sedan fatta pennan och skriva ett kort privatbrev till Jan Gillberg. Denne hade nämligen i DSM 2/2008 upplåtit sina spalter åt antikommunisten, UFO-skådaren, konspirationsteoretikern och antisemiten Jüri Lina som skrev en lång drapa om Karl Marx förkastliga inflytande, ett förvisso vällovligt ämnesval. Men: som en obehaglig underton i Linas artikel låg de ökända konspirationsteorierna om att världens judenhet och frimurarsamfällighet ligger bakom en hel del av samtidens ondska, teorier som genomsyrar det mesta av vad Lina skriver och som gjort honom omöjlig i den svenska debattscenens möblerade rum. Eftersom ”min” egen tidskrift, Contra, på 1980-talet haft tråkiga erfarenheter av samme Lina ville jag i all välmening varna Gillberg för att ha alltför mycket med Jüri Lina att göra.

Jan Gillberg  lyssnade  inte på det örat. I stället valde han att publicera innehållet i mitt handskrivna brev i DSM 3-4/2008, åtföljt av ett cirka fyra gånger så långt svar i vilket Gillberg inte bara oreserverat tar Linas parti utan desslikes försvarar forskandet i konspirationer, ifrågasätter att Jüri Lina är antisemit och hävdar att jag skulle ”hindra Marx- och marxismkritiker från att komma till tals och att finna det förkastligt, när det ändå ibland sker.” Detta alltså sagt om en person som i 20 år medarbetat i den inte precis marxismvänliga tidskriften Contra och i sin första bok – ”Slaveri i vår tid” (1989) – brännmärker Karl Marx som, i stora drag, en Djävulens hantlangare och sågar marxismens ideologi jäms med fotknölarna!

Det hör till saken att Jüri Lina i sin drapa om Marx etcetera på ett ställe refererade till ”Slaveri i vår tid”, men då endast i negativa ordalag och med hänvisning till några rader i boken där jag omtalar judarna som ett kreativt, självständigt och innovativt folk; där hade jag minsann, enligt Lina, fel. Hur ser då Jan Gillberg själv på fenomenet antisemitism, enligt min uppfattning en synnerligen elakartad mänsklighetens cancer? Angående Lina säger han sig inte veta vilken inställning den senare har till ”judar i gemen”, alternativt saknar han förmåga ”att på ett seriöst sätt bedöma” det. Hur vore det, Gillberg, att börja med att läsa Jüri Linas böcker?

Det i mitt tycke mest illustrativa, och samtidigt mest graverande, med Gillbergs och DSMs utveckling är dock när han ger sig på uppgiften att söka analysera begreppet ”antisemitism”. Jag citerar: ”Låt vara att det är oklart vad som skall avses med att vara ‘antisemit’. Det finns många slags semiter. Palestinierna måste exempelvis räknas som semiter kanske med än större rätt än judarna.” Det är emellertid inte det minsta oklart med vad som avses med begreppen ”antisemit” eller ”antisemitism”. De har i alla tider använts just för att beteckna hatare/hat gentemot judar/judendomen. Ingenting annat! Sedan är det naturligtvis riktigt att såväl araber och palestinier som judar alla tillhör den semitiska folkgruppen såsom varande ättlingar till Noas son Sem.

Att som Gillberg här gör – blandar ihop begreppet antisemitism med den semitiska folkgruppens ursprung – är i sig en klassisk, antisemitisk debattfint. Och varför skulle palestinier ”kanske med än större rätt än judarna” anses vara semiter? Sanningen är naturligtvis, för den som kan sin historia, att både judar och araber har bebott samma hörn av vår planet sedan urminnes tider. I det så kallade Palestina, som namngavs av den romerske kejsaren Hadrianus för nära 2000 år sedan men aldrig varit en självständig stat, har judar och araber levt sida vid sida nästan lika lång tid varför båda dessa folkslag rätteligen borde ges samlingsbeteckningen ”palestinier”.

Alltnog. Sedan Gillberg publicerat mitt korta, personliga brev och sitt eget långa svar i DSM skickade Lina mig ett e-mejl, där han i svepande ordalag fördömer mig och tidskriften Contra för att med tillgripande av sovjetmetoder vilja ”censurera” honom; samtidigt begär han utrymme i Contra för dessa synpunkter. Jag svarade så vänligt jag förmådde, att jag inte kunde se någon skyldighet att upplåta utrymme i Contra för kritik av något som varit infört i en annan publikation (DSM). Detta föranledde Lina att i stället vända sig till fränden Jan Gillberg med sin kritik, och Gillberg valde även denna gång att i sin tidskrift trycka ett meddelande avsett för privat (Linas) bruk,  jämte Linas i mejlet framförda kritik mot Contra och mig.

När Gillberg (och Lina) anklagar oss för att undanhålla allmänheten obekvämt material, kan det kanske finnas skäl att erinra sig hur Jan Gillberg själv uppträdde för drygt tio år sedan. Gillberg skrev då en artikel i Contra under vinjetten ”Gästskribenten” och nämnde i kritiska ordalag någonstans i artikeln den inte okände Harry Schein, på sin tid inflytelserik socialemokrat, kulturpersonlighet och tennispartner till Olof Palme. Harry Schein skrev då ett svar på Gillbergs alster, vilket Contra avsåg att publicera med motiveringen att en kritiserad individ har rätt att komma till tals. Detta behagade nu ej den fria debattens vapendragare Jan Gillberg, som på inga villkors vis ville att Contras redaktion skulle ta in Scheins replik! Nå, det gjorde vi alla fall, och sedan dess har Gillberg blängt snett på oss. Vilket förmodligen är en av förklaringarna till de senaste utbrotten. Samma inställning har för övrigt Lina haft sedan Contra sade upp bekantskapen med honom för drygt 20 år sedan.

Det faktum att redaktör Gillberg nu valt att samarbeta med Jüri Lina och ta dennes yviga teoretiserande om judenheten och frimureriet under sina vingar gör att det finns anledning frukta, att han kommer att gå samma öde till mötes som så många andra före honom gjort. Nämligen att fastna i det revisionistiska-antisemitiska  träsket tillsammans med publicister såsom exepelvis Christopher Jolin och Jonas De Geer. Båda dessa inledde sina karriärer som skribenter med att vara anhängare av traditionell västerländsk demokrati men kom under hand under inflytande av diverse unket tankegods, syftande bland annat till att omvärdera de båda världskrigen. För De Geers del började förfallet när han i sin tidskrift Salt publicerade en intervju med revisionisten David Irving. Det vore tragiskt om Jan Gillberg och hans DSM gick samma öde till mötes.

För att avrunda det hela vill jag här komma med två välmenta (jo, så är det) rekommendationer till Jan Gillberg:

1. Visst förekommer det konspirationer, och det är inte oreserverat fel att ta upp sådana till behandling, men välj i så fall någorlunda trovärdiga konspirationer och inte trams om judar och frimurare med mera!

2. Sluta flirta med omöjliga figurer som Jüri Lina, som bara kan dra DSM ännu längre mer i dyn!