Terrorskapsrörelsen och Hamasarbetarförbundet

Broderskapsrörelsen, eller Sveriges kristna socialdemokraters  förbund (SKSF), grundades 1929 men fungerade som en klubb i Örebro redan från 1924. Enligt Wikipedia har rörelsen sedan dess verkat ”som en radikal kraft” inom arbetarrörelsen och kristna samfund.

I slutet av 1990-talet inleddes inom Broderskapsrörelsen en omorientering i islamvänlig riktning, då rörelsen inledde ett samarbete med Sveriges muslimska råd. Denna inriktning har lett fram till att Broderskapsrörelsen under senare år blivit alltmer kompromisslös i sitt stöd för terroristiska organisationer i Mellanöstern och avståndstagande från den judiska staten Israel. Det gör att jag inte tvekar att i dag referera till rörelsen såsom Terrorskapsrörelsen.

Under ledning av den internationelle sekretetaren, teologen Ulf Carmesund, har Broderskapsrörelsen nämligen utvecklats till att bli en av den islamistiska terrorrörelsen Hamas mest pålitliga svenska stödtrupper. Ett kvitto härpå gavs vid Carmesunds deltagande i och engagemang för the Free Gaza Movement, som styrs av den radikalt jihadistiska, turkiska så kallade biståndsorganisationen Insani Yardim Vakfi (IHH).

De ”aktivister” som försökte slå ihjäl de israeliska soldater som bordade fartyget Mavi Marmara i slutet av maj, något som ledde till att nio av dessa ”aktivister” själva dödades, var medlemmar i just IHH. Tillfrågad om saken i en artikel i Dagens Nyheter den 3/6 påstod Carmesund: ”Jag vet inte mer än att det är en biståndsorganisation.”  Det låter inte särskilt övertygande.

Carmesund själv fanns ombord på fartyget Sfendoni, där israelerna vid bordningen endast avlossade paintballvapen i syfte att överrumpla besättningen på det aktuella bloackadbrytarfartyget. ”Vi stod bredbent bredvid varandra, Henry Ascher och jag”, berättar Carmesund stolt i DN-artikeln. Henry Ascher är en judisk barnläkare från Göteborg som är partipolitiskt hemmahörande i Kommunistiska partiet (KP) och tillhör, liksom den beryktade konstnären Dror Feiler, kategorin judar som hatar Israel.

Det behöver inte tilläggas att Broderskapsrörelsen inte hyser någon som helst förståelse för Israels strävanden att försvara sig gentemot angreppen mot landet – som är Mellanösterns enda reella demokrati – genom att hindra fartyg att bryta den blockad mot det Hamas-styrda Gaza, som Israel och Egypten inledde 2007. Målsättningen är givetvis att förhindra, att Hamas tillförs utrustning som kan användas för militära ändamål och därmed möjliggöra för Hamas att i stor skala återupptaga den raketbeskjutning mot civila områden i Israel som redan lett till två krig i regionen. 

Hamas tvekar inte att använda spädbarn i sin terrorpropaganda.

Det måste här påpekas att Hamas visat noll intresse när Israel erbjudit sig se till att humanitära förnödenheter når Gaza landvägen. Gaza struntar i sjukvårdsutrustning, mediciner och undervisningsmaterial – vad man är intresserat av är vapen, betong och armeringsjärn, artiklar som kan användas för miltära ändamål riktade mot Israel med den långsiktiga målsättningen att kasta judarna i Medelhavet.

Terrorskapsrörelsen är med andra ord en ledande kraft avseende den utveckling från ett i huvudsak Israel-vänligt parti till en terrorstödjande, pro-islamistisk organisation som Socialdemokraterna undergått med avstamp efter Sexdagarskriget 1967, då Israel återtog judiska områden som tidigare gått förlorade. Detta krig blev i stort en vattendelare beträffande den internationella opinionen gällande Israel.

Nu hade ju de hemska avslöjandena om den nationalsocialistiska Förintelsen av judarna bleknat bort. Nu fanns det, ansågs det på många håll, inte längre någon anledning att tycka synd om de stackars judarna, vilka jämväl hade oförsyntheten att visa att de fullt ut hade kapaciteten att försvara sig. I stället utkristalliserade sig, under vänsterradikal tillskyndan, bilden av Israel som en liten imperialistisk stat i USAs sold vars främsta nöje var att terrorisera sig omgivning och verka för den världsvida kapitalismens utbredning.

Det antijudiska falsifikatet Sions vises protokoll samt Hitlers magnum opus Mein Kampf blev populärlitteratur i hela den arabisk-muslimska Mellanöstern och blodtörstiga, halvt degenererade figurer som PLO-ledaren Yassir Arafat och den libyske diktatorn Moammar Khadafi hjältar för dagen. Allt detta rättfärdigades med att ”sionismen” måste bekämpas. Vänstern och de israelhatande arabmuslimerna samarbetade här för att ge begreppet sionism – som endast betyder upprättande och bevarande av den judiska staten Israel – en helt ny och entydigt negativ innebörd.

I Sverige var det Olof Palme med sin judeföraktande överklassbakgrund som gick i bräschen för denna syn och starkt bidrog till att socialdemokratin i Sverige och Europa utsåg Israel till sin nya slagpåse; bland annat uteslöts det israeliska Labourpartiet ur Socialistinternationalen. På den vägen är det. Nuvarande sosseledaren Mona Sahlin ikläder sig gärna muslimsk slöja och deltar i Hamas-vänliga spektakel och tävlar därvid med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i bisarr Israel-fientlighet.

Att sedan moderate utrikesministern Carl Bildt har ungefär samma hållning till Israel, låt vara med en något mer diskret framtoning, gör inte saken ett spår bättre; samme Bildt som har varit pådrivande inom EU i syfte att pressa Israel att upphöra med försöken att hindra vapenleveranser sjövägen till Gaza.

Terrorskapsrörelsen/Broderskapsrörelsen knallar på i ullstrumporna. På sin hemsida den 18/6 deklarerade man så att man nu genom sitt muslimnätverk presentetar ”Ett manifest som visar hur tron på koranens budskap och den socialdemokratiska ideologin går hand i hand.”

Bli därför, kära läsare, inte förvånade om ni framdeles får höra ledande socialdemokrater – det finns många sådana i rörelsens led – försvara sharialagens stening av äktenskapsbrytare och amputationer av händerna på tjuvar. Bland mer namnkunniga broderskapare inom (S) märks Göran Persson, Thomas Bodström, Kent Härstedt, Ibrahim Baylan och Yilmas Kerimo.

En sakupplysning om ovan nämnde Ulf Carmesund är, att han från kristet håll  fått ordentligt påskrivet därför att han formulerat uttrycket ”tempelmyten” rörande det senaste judiska templets placering på Tempelberget i Jerusalem. Det finns misstankar om att Carmesund menar att det aldrig funnits något judiskt tempel här, en uppfattning som ofta framförs av radikala muslimer.

Om Broderskapsrörelsen genom sin uppbackning av Hamas kan kallas Terrorskapsrörelsen, menar jag att det på motsvarande sätt och med visst fog är motiverat att benämna Hamnarbetarförbundet för Hamasarbetarförbundet. Inte heller denna organisation anser att Israel skall tillåtas försvara sig mot försök att beväpna Hamas utan har nyligen inlett en veckolång blockad mot lossning av israeliska varor i svenska hamnar.

Representanter för båda nämnda organisationer borde ta del av följande dråpliga videosatir med terror som tema:

http://www.youtube.com/watch?v=VmffgIqlAYA&feature=player_embedded

Bildt sista hoppet för gammelpartierna?

Stackars Bo Rothstein.

I en debattartikel i Expressen den 1/3 menar han att sista chansen att stoppa Sverigedemokraternas framgångar är att skicka fram utrikesminister Carl Bildt som hatchet man (ungefär torped) i valrörelsen. Arbetsbeskrivningen skall enligt Rothstein se ut på följande sätt:

”Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.”

Jag ser det framför mig: en solbränd Carl Bildt framträder i Almedalen med sin studentikosa humor och skorrande ”rrrr”, får skrattarna på sin sida och ser till så att SD bara får 2,5 procent i efterföljande opinionsmätning – SDs väg mot riksdagen är effektivt avstängd. Bildt blir gammelpartiernas och andra SD-hatares hjälte. Ridå.

 Alliansens hatchet man?

Ungefär så måste det också ha sett ut i professor Bo Rothsteins vision. Frågan är då varför Rothstein är så angelägen om att ”kväsa SD.” Det förklaras inte närmare. Rothstein, som åtminstone jag trodde var en mer innovativ debattör än så, nöjer sig med att rapa upp de vanligaste vulgärargumenten om att SD är ett ”främlingsfientligt missnöjesparti som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.”

Då skulle jag vilja fråga professorn hur det kommer sig att SD här i min hemkommun Södertälje har ett massivt stöd exempelvis bland den kaldeiska invandrargruppen och andra kristna med sina rötter i Mellanöstern? Och hur kommer det sig att det i sverigedemokratiska styrelser och medlemslistor runt om i landet, liksom på kandidatlistor till de olika valen i höst, vimlar av personer med exempelvis arabiska, ryska, östeuropeiska, finska och balkanska namn?

Jag är övertygad om att Rothstein på ett eller annat sätt får korn på det här blogginlägget. Därför vill jag ha ett svar från honom på följande fråga:

Är det inte bara oinformerade fördomar och slappt, politiskt korrekt schablontänkande som får dig att kolportera ut sådana här missuppfattningar och uppenbara vrångbilder om Sverigedemokraterna?

Beträffande visionen om Bildt som en överlägset raljerande Sankt Göran i kampen mot den snöda SD-draken tillåter jag mig tvivla. Ty varför skulle en högdragen, raljerande och skorrande adlig Bildt som SD-kritiker gå hem i stugorna, när inte andra debattknep tycks hjälpa? Också i den här varianten kommer Bildt  med all sannolikhet att framstå som överhetens och etablissemangets pompöse företrädare som bara är ute efter att göra ned en pigg nykomling.

 Statsvetaren och superfeministen Bo Rothstein har tänkt till…

En gångbar parallell i sammanhanget är Olof Palmes TV-debatter mot Thorbjörn Fälldin, där Palme med sin överlägset arroganta debatteknik framstod som formell segrare. Men där den tungfotade men rejäle Fälldin fick folkflertalets sympatier på sin sida.

En sak kan jag hålla med Bo Rothstein om. Det är att Bildt nog inte skulle bli bli en lika lätthanterlig pushover i en debatt mot Jimmie Åkesson som Maud Olofsson framstod som i TV-fåtöljen härförleden. Här hade Jimmie Åkesson i princip öppet mål. Men är det någon som på fullt allvar tror att Bildt skulle våga ställa upp öga mot öga med Åkesson i televisionen eller något annat sammanhang?

I själva verket skulle Bildt ha allt förlora. Risken skulle vara alltför stor för att han skulle framstå som etablissemangets handgångne man mot Åkesson, ungefär som i Hollywood-rullen ”Mr. Smith Goes to Washington”. Givetvis är det då Åkesson som kreerar den karaktär som blev James Stewarts genombrottsroll i Frank Capras film från 1939, den fräsche uppstickaren som framgångsrikt utmanar de gamla och förstockade politiska strukturerna.

Dessutom tror jag Rothstein har glömt en sak: Jimmie Åkesson står på sitt sätt knappast Bildt efter i rollen som raljerande debattör. Jimmie är en slipad akademiker som började med politik i ungefär lika unga år som den nu 61-årige Carl och som är väl förtrogen med alla debattknep som en studentikos Carl Bildt kan tänkas damma av.

Jimmy Stewart som Mr. Smith, som gör stor  lycka i USAs politiska hetluft.

Jag kan dessutom försäkra Bo Rothstein om att det i SDs gömmor finns åtskilligt av intresse när det gäller Bildts bakgrund att gräva fram och som nog en större publik skulle ha ett visst intresse av, för att uttrycka sig milt…

Så: stackars Bo Rothstein!

Jag måste i rättvisans namn tillägga att professor Rothstein genom åren vid tillfällen har svarat för värdefulla omvärldsanalyser inom sitt specialområde statsvetenskap. Hans stöd för den fullkomligt sjövilda feminazisten Tiina Rosenberg för några år sedan drar dock ned omdömet betydligt. Rothstein förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter att han håller med Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och en ”kvinnofälla”:

http://www.dn.se/opinion/debatt/heterosexuella-karnfamiljen-ett-antifeministiskt-projekt-1.443491

Det här tycker jag personligen Bosse Rothstein borde rullas i tjära och fjädrar för, men det är förstås bara min personliga – kanske ”raljerande” –  uppfattning,  för att nu använda Rothsteins egna ord.

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

 Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

Der Stürmer i folkhemmet

När en obskyr journalist som heter Donald Boström den 17 augusti lyckades få in en artikel på Aftonbladets kultursidor med rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” var det många som hajade till. Inte i första hand därför att en vänsterskribent skriver dumheter i Aftonbladet, det inträffar som bekant så gott som dagligen. Orsaken var i stället att Boströms insinuanta men av fakta obekymrade framställning kunde tolkas som en modern variant på det uråldriga temat ”judar mördar kristna barn för att använda deras blod”.

En gammal antisemitisk inlaga om hur judar tappar ett kristet barn på blod.

Donald Boströms tema var att den israeliska armén sprättade upp kroppar på palestinier för att komma åt deras organ för vidare försäljning. Det var inte första gången Boström skrev om detta ämne. Redan för drygt tio år sedan erbjöd han Dagens Nyheter en artikel om de påstådda organstölderna, men tidningen hade vett att tacka nej. Boström publicerade i stället sitt material i boken Inshallah utan att det ledde till nämnvärda reaktioner.

Den stora frågan är varför Donald Boström hankar sig kvar vid denna fråga med tanke på att det inte finns, och aldrig har funnits, något faktaunderlag som stöder påståendet om israeliska organstölder. Det närmaste han kommer en bekräftelse är en påstådd utsaga från en palestinsk kvinna om att ”våra söner plundras på sina organ”, men när andra söker gå till botten med saken nekar hon rakt av. Till och med en övertygad palestinavän som Per Gahrton ser med stor skepsis på Boströms uppgifter. Han citeras på följande sätt i en artikel av Expressens David Baas och Christian Holmén den 23 augusti:

”Men ska palestinierna fortsätta sprida rykten om att israelerna plockar organ får de faktiskt visa upp en kropp som saknar organ.”

Men det kan alltså varken Boström eller någon annan. Inte heller den israeliske människorättsaktivisten Bassem Eid, som driver organisationen Palestinian Human Rights Monitoring Group (PHRMG), har lyckats finna några fakta som talar för Boströms försåtliga insinuationer. Han säger till Expressen:

”Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.”

Mot bakgrund av ovanstående är det inte överdrivet märkligt att Aftonbladet utsatts för mycket stark kritik från olika håll. Judiska centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi, har exempelvis i ett öppet brev till tidningens chefredaktör Jan Helin – som inte ens tycks ha läst igenom artikeln ordentligt före publicering – påpekat att Boströms artikel är en modern variant av det klassiskt antisemitiska påståendet att judarna brukar röva bort barn, mörda dem och tappa dem på blod i rituella syften.

När Expressens skribenter talar med kulturchefen Åsa Linderborg om anklagelserna om antisemitism blir hon enligt uppgift ”upprörd”: ”Hon säger sig inte ens ha varit medveten om att tidningens story liknar den gamla antisemitiska stereotypen om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. – Jag hade ingen aning om att det fanns en sån.”

 ”Hade jag ingen AAANING om…”

”Det hade jag ingen AAANING om…”, för att hänvisa till Hasse & Tages klassiska sketch. Vilket naturligtvis tyder på en skrämmande historielöshet och eklatant brist på allmänbildning hos Aftonbladets kulturchef. Vad redaktör Linderborg per omgående borde göra är att läsa Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor) där hon kan läsa om nämnda antisemitiska myt och andra myter och skrönor som genom seklerna och millennierna använts för att misstänkliggöra det judiska folket.

Ty vad är det som säger att inte Boström eller någon annan hatets och illviljans kolportör framöver söker kränga en drapa om hur israelerna eller företrädare för den internationella judenheten förgiftar brunnar – se där en annan antijudisk schablon – för att sprida svininfluensan? Om Linderborg är bättre påläst behöver hon inte riskera att ta in aktstycket i fråga.

Som det nu blivit framstår Aftonbladet som något av en Der Stürmer i det svenska folkhemmet – om inte Åsa Linderborg känner till denna ökända tyska naziblaska så kan jag berätta att den utgavs av den rabiate och vulgäre judehetsaren och nationalsocialisten Julius Streciher och hade sin storhetstid på 1930-talet. I tidningen publicerades alla de äckliga karikatyrer porträtterande ondskefulla judar som sprids världen över än i dag, främst i den muslimska världen. Lars Hillersberg hette en svensk tecknare som, nära samarbetande med den marockanske antisemiten Ahmed Rami, gått vidare i samma spår.

Streicher satt på de anklagades bänk under den stora Nürnbergrättegången och dömdes till döden som krigsförbrytare samt hängdes jämte andra höga nazikoryféer 1946.

Riktig fart på uppståndelsen kring Donald Boström blev det, som alla vet, först då den israeliska regeringen genom utrikesminister Avigdor Lieberman påtalade det upprörande antisemitiska i artikeln och i samband därmed avkrävde den svenska regeringen ett ordentligt avståndstagande från den. Ambassadör Benny Dagan upprepade den israeliska regeringens krav. Den israeliska reaktionen fick Aftonbladet och många andra mediaaktörer att skrika i högan sky.

Min personliga uppfattning är att det var föga välbetänkt av Israels regering att ge en tredje klassens propagandaskribent denna form av otillbörlig uppmärksamhet. Denne kan därför, sannolikt inte utan visst välbehag, paradera som martyr för en yttrandefrihet som den förment otäcka israeliska regeringen är ute efter att snöpa. Å andra sidan har jag full förståelse för om israelerna blir upprörda över att gamla antisemitiska myter fräschas upp och sprids vidare i tiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har vägrat kommentera den israeliska regeringens krav med motiveringen, att det vore ett brott mot Sveriges grundlag att fördöma en artikel i en svensk tidning. Detta är nu inte sant. Det finns absolut ingenting, grundlagsrelaterat eller ej, som förhindrar att en svensk regeringsminister säger sin mening om en artikel i en tidning. Detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av juristen Mårten Schultz på nätsajten Newsmill.

Reinfeldt skulle exempelvis kunna säga något i stil med att ”Vi kan visserligen inte stoppa idiotiska artiklar från att publiceras, men däremot kan vi säga att artikeln i fråga var undermålig, förvirrad och fördomsfull och att den hotar vårt lands goda relationer med främmande makt.” Att Carl Bildt, vilken alltid haft en sval inställning till Israel och som i egenskap av studentpolitiker i början på 1970-talet intog en propalestinsk attityd och även skrev motioner utifrån denna i Fria moderata studentförbundet, skulle komma sig för med något sådant tror jag inte riktigt på. Men Reinfeldt borde kunna ta mod till sig.

 Elisabet Borsiin Bonnier visade kurage.

Regeringen kan här ta lärdom av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier,  som i ett pressmeddelande hade kuraget att markera avstånd från Donald Boströms vidriga och totalt ogrundade spekulationer som Aftonbladet hade den avskyvärt dåliga smaken att publicera. Boström borde ha fått hålla sig till sina vanliga kommunistblad.

När detta skrivs har det  just meddelats att den israeliske advokaten Guy Ophir, verksam i New York, stämt Aftonbladet på ett belopp motsvarande omkring 53 miljoner kronor för att tidningen, enligt Ophirs förmenande, haft uppsåt att förtala judar och israeler inklusive honom själv.

Jag säger bara: lycka till!

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

Gåtan Mohamed Omar

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!