Margrethe: Danmarks dejliga – och ibland kontroversiella – drottning

 

 

 

Margrethe II har varit regerande drottning i Danmark i 48 år och är till synes populärare än någonsin.

 

När drottning Margrethe i mitten på mars höll ett TV-sänt tal till den danska nationen i anledning av utbrottet av Kina-smittan sågs talet av 3,3 miljoner tittare. Som en jämförelse kan nämnas, att när den danska statsministern Mette Frederiksen (S) gjorde samma sak var motsvarande siffra 2,8 miljoner. Det visar på två saker: dels att dronning Margrethe är mycket uppskattad i det danska folkdjupet, dels att monarkin av många ses som en trygghetsfaktor i kristider.

Drottning Margrethe II av Danmark fyllde 80 år den 16 april och blev då föremål för enstämmiga hyllningar i hemlandet. I Sverige uppmärksammades jubiléet bland annat genom att SVT visade en dokumentärfilm innehållande filmsekvenser samt intervjuavsnitt från drottningens liv; dessutom bereddes några samtida mer eller mindre kända landsmän och -kvinnor- bland dem den förre utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen – tillfälle att betyga jubilaren sin vördnad.

 

Margrethe föddes som äldsta barnet till det dåvarande kronprinsparet Frederik och Ingrid den 16 april 1940; Ingrid var dotter till det svenska kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta. Det var en vecka efter det att Tyskland invaderat och ockuperat Danmark. Frederik blev med numret IX konung sedan hans far, kung Christian X, avlidit 1947. Den senare kom med sina dagliga ritter genom Köpenhamn under ockupationen att bli en viktig symbolgestalt för det danska motståndet under den fem år långa ockupationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margrethe_II_av_Danmark

 

Margrethe fick två systrar: prinsessorna Bendikte, född 1944, nu bosatt i Tyskland samt Anne-Marie, född 1946, gift med exkung Konstantin II av Grekland och bosatt i London (hon var tidigare således drottning av Grekland).

 

Margrethe föddes inte som tronföljare. Danmark hade vid denna tid manlig tronföljd, och den som stod i tur att bestiga tronen efter den blivande kungen Frederiks frånfälle var dennes lillebror, arvprinsen Knud. Såväl Knud som hans son Ingolf ansågs dock vara olämpliga som monarker, varför det vid kong Christians död 1947 – han dog i sviterna efter en ridolycka – startades en process med målsättningen att ändra grundlagen och införa kvinnlig tronföljd, då Frederik och Ingrid endast hade döttrar. 1953 var den processen avslutad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Knud_av_Danmark

 

Unionsdrottningen Margareta (Valdemarsdotter) I levde mellan 1353 och 1412.

 

Kong Frederik avled vid 72 års ålder 1972 och efterträddes sålunda av sin äldsta dotter Margrethe. Hans gemål, den mycket populära drottning Ingrid, kom att överleva honom med 28 år. Margrethe var den andra danska drottningen med detta namn. Den första var som bekant unionsdrottningen med det försvenskade namnet Margareta, som inom ramen för Kalmarunionen regerade Sverige (inklusive Finland), Norge och Danmark åren 1388-1412. Hon kallades på grund av sitt kön ibland ”kung Byxlös”. Hon var dotter till kung Valdemar Atterdag och avled i pesten.

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/margareta-unionsdrottningen-1353-1412

 

Som sitt valspråk antog Margrethe II Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka. Onekligen en smula pampigare än Carl XVI Gustafs För Sverige- I Tiden. 1967 hade den blivande drottningen ingått äktenskap med den sex år äldre franske diplomaten Henri-Marie-Jean de Laborde de Monpezak, vilken i Danmark kallades prins Henrik. De fick sönerna kronprins Frederik (född 1968) och prins Joachim (född 1969) och så småningom åtta barnbarn. Henrik led under sina sista år av demens och avled 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_av_Danmark

 

Drottning Margrethe har städse, till skillnad från sin svenske regentkollega och kusin Carl XVI Gustaf, haft lätt för att uttrycka sig. I likhet med den svenske regenten får hon som konstitutionell monark inte lägga sig i politiken, vilket inte har hindrat att hon stundom kommit med uttalanden som uppfattats som kontroversiella.

I en intervju i den danska tidningen Politiken nyligen citerades hon på följande sätt om klimatfrågan: ”Ja, att människor har en roll i klimatförändringen, det råder det ingen tvekan om. Men om de är skapta – direkt – det är jag inte helt övertygad om.” Drottningen menade vidare att samhället inte bör drabbas av ”panik” på grund av det påstådda klimathotet. https://www.ekuriren.se/nyheter/varlden/hojda-ogonbryn-efter-margrethes-klimatutspel-sm5381669.aspx

Ett sansat och oförargligt yttrande, kan tyckas. Så icke för merparten av det politiska etablissemanget i Danmark. En talesperson för Socialistisk Folkeparti gick i taket och kallade drottningens yttrande för ”oerhört”. Det enda parti som applåderade uttalandet var det klimathotsskeptiska Dansk Folkeparti.

 

Också i invandringsfrågan har dronning Margrethe vid flera tillfällen sagt sin mening. Exempelvis så här: ”Det är viktigt att de som kommer till vårt land vet att de nu är i Danmark, och att det finns ett visst sätt att leva på – som de inte kan undgå.” https://stoppapressarna.se/kungligt/drottning-margrethes-bomb-i-invandrardebatten

 

 

Regentparet Margrethe och Henrik.

 

Det bör understrykas att frågor om immigration och etnicitet inte är lika kontroversiella i Danmark som i Sverige. I det förstnämnda landet är det exempelvis förbjudet att bära burka och niqab på allmän plats, och den av Socialdemokraterna ledda regeringen har nyligen beslutat inrätta en statlig hjemrejsestyrelse för att invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd – för närvarande omkring 1100 – skall kunna utvisas på smidigast möjliga sätt. https://uim.dk/nyheder/regeringen-opretter-ny-hjemrejsestyrelse

Att den dejliga drottningen röker som en borstbindare bidrar slutligen till hennes lätt kontroversiella image. Hon röker importerade, filterlösa cigarretter från Grekland av märket Karelia. De innehåller så mycket tjära att de är förbjudna i Danmark och Sverige. Hon har kommenterat sitt rökande så: ”Det är min ensak. Om jag abdikerar ska jag sluta röka.” https://alltomkungligt.se/darfor-vill-drottning-margrethe-inte-sluta-roka/

Med andra ord: aldrig. Kungahuset i Danmark tillämpar i likhet med den svenska motsvarigheten traditionen att regenterna stupar på sina poster.

 

 

 

 

 

 

 

 

Magda Eggens – en överlevare

När Andra världskriget bröt ut 1939 var Magdolna Frid, född 1924 i ungerska Kisvárda, i 15-årsåldern. Några år senare föstes hon och hennes familj – pappa Sandor, mamma Flora och de yngre systrarna Eva och Judith – in i en boskapsvagn på den närbelägna järnvägsstationen för vidare transport till det nationalsocialistiska förintelselägret Auschwitz i Polen. Bara Magdolna och Eva överlevde den nazityska förintelseindustrin.

 Magdolna Frid som ung flicka.

I början av innevarande år hade jag förmånen att få höra Magda Eggens – som blev hennes svenska namn – berätta om sina erfarenheter av Förintelsen inför ett fullsatt auditorium i  Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm. Hon berättade enkelt, samlat och utan överdrifter om det ofattbart hemska som hände för bara en mansålder sedan.

– Min fina barndom i Ungern hjälpte mig överleva Auschwitz med flera läger, sade Magda som i dag alltså är 85 år gammal men ger ett märkbart yngre intryck. Hon berättade vidare att den ena efter den andra av nationalsocialisternas beryktade judelagar infördes i Ungern sedan landet i mars 1944 ockuperats av de tyska stridskrafterna. Självklart drabbades Magdas judiska familj hårt:

– Mina morföräldrars gård konfiskerades, min far miste sitt arbete med mera. Vi undrade självklart hur vi skulle klara oss när alla mänskliga rättigheter sakta togs ifrån oss.

Den 16 april 1944 tvingades medlemmarna av familjen Frid flytta till ett ghetto och bära gula Davids-stjärnor. I maj samma år kom den fruktansvärda dagen då familjen tillsammans med många andra tvingades bege sig till järnvägsstationen för att transporteras till Auschwitz i boskapsvagnar.

– I Auschwitz träffade jag doktor Mengele, som sade åt oss att jag och mina systrar snart skulle få träffa mamma, som var höggravid. Han ljög. Mamma och min syster Judith dog i Auschwitz, pappa i ett annat koncentrationsläger.

Läkaren Josef Mengele (1911- 79), även kallad ”Dödsängeln”, var den mest beryktade av de många läkare som tjänstgjorde i de nationalsocialistiska koncentrationslägren. Efter avlagd läkarexamen – Mengele var mycket intresserad av så kallad rashygien – tog han värvning i det ökända SS (Schutzstaffeln) och sändes till östfronten. Efter att ha fått utmärkelsen järnkorset i samband med en krigsskada kom han att tjänstgöra som fängelseläkare i lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau, där han företog extremt grymma experiment på lägerfångar; Mengele intresserade sig särskilt för tvillingar och dvärgar.

 Mengele i sin krafts dagar.

Efter den tyska kapitulationen 1945 hamnade Mengele i amerikanskt fångläger men kunde inte identifieras som SS-läkare av amerikanerna. Han återvände till sin bayerska födelsestad Günzburg men flydde 1949 till Argentina, där han stannade till 1960. Sedan Adolf Eichmann bortförts av ett israeliskt kommando detta år fann Mengele för gott att ta sin tillflykt till Paraguay och därefter till Brasilien, där han under merparten av 1970-talet levde utanför Sao Paolo. Han drunknade 1979 vid en badstrand sedan han drabbats av hjärtinfarkt. Mengele förblev en fanatisk nationalsocialist in i det sista.

Alltnog. Magdolna Frid vistades i Auschwitz till september, då hon tillsammans med omkring 300 andra flickor fördes till ett arbetsläger Weisswasser i preussiska Schlesien (kom efter kriget att tillhöra Sachsen i Östtyskland). Här insjuknade hennes yngre syster Eva i tyfus. Efter att ha tvingats till slavarbete på flera andra platser hamnade Magdolna, som nu var 21 år gammal, slutligen i ett läger i Neuengamme utanför Hamburg.

– Neuengamme var ett himmelrike jämfört med Auschwitz. Hit kom Folke Bernadotte med sina vita bussar för att hämta främst danska och norska fångar, men Bernadotte förhandlade med Himmler om att också andra skulle föras till Sverige. Jag minns hur varmt välkomnade vi blev när vi kom med de omtalade vita bussarna – redan i Danmark slängde folk in bröd, ägg och annan mat i bussarna. Vilket förstås var alltför kraftig mat för oss!

Bernadottes vita Röda kors-bussar blev räddningen för Magda Eggens.

Första anhalten i Sverige blev tennisstadion i Malmö. Magdolna vägde då 28 och hennes syster Eva 25 kilogram. Den 30 september 1945 blev hon friskförklarad. Hon uppger att hon och hennes medtagna olyckssystrar blev väl omhändertagna rent fysiskt, men någon psykiatrisk behandling stod inte på programmet och inte heller någon undervisning i svenska språket.

– Det första vi fick i Sverige var en omgång kläder och tio kronor. Sedan blev det arbete i Gislaveds gummifabrik, ett tungt arbete. Tillvaron var svår på alla sätt, men jag fick en underbar väninna som hette Ing-Britt. Jag och Eva tillbringade vår första julafton i Sverige hos henne och hennes föräldrar.

Magda Eggens fortsätter sin berättelse:

– Efter ett tag kom ett brev från svenska staten med besked om att vi fick åka tillbaka hem till Ungern, om vi ville. Jag hade bland annat en moster kvar i livet i Budapest. Det ville jag dock inte, i stället gifte jag mig med Helge Eggens som jag var gift med i 53 år innan han gick bort. Vi fick två barn tillsammans, en pojke och en flicka.

Med tiden utbildade sig Magda Eggens till fritidsledare och kom att arbeta mycket med ungdomar med problem.

– Och jag fortsätter att arbeta med ungdomar – jag reser land och rike runt och berättar om mina upplevelser i bland annat skolor. Mitt budskap är: ge aldrig upp! Det var när jag hörde att det fanns folk som förnekade Förintelsen som jag tänkte att nu måste jag tala ut. Förintelsen är en helt unik händelse – den syftade inte bara till förnedring utan till total utplåning av ett helt folk.

Enligt Magda Eggens har förintelseöverlevare tre val: 1. stänga in smärtan inom sig och bli bittra människor; 2. anklaga sig själva och världen; 3. informera om vad som hände och ”tända ett ljus.” Magda valde det senare alternativet.

 Magda Eggens med ett par av sina åtta böcker.

Det var först i mogen ålder Magda inledde sitt informationsprojekt. 1992 utkom hennes första bok – Vad mina ögon har sett – med Rose Lagercrantz som medförfattare. Därefter har det blivit ytterligare sju böcker – bland andra Ingen väg tillbaka (1994) och Om stenarna kunde tala (1998). Tre av böckerna har illustrerats av Tord Nygren. Senast kom Ensammast i världen (2003). Samtliga böcker, som utgivits på Rabén & Sjögrens förlag, vänder sig i första hand till barn och ungdomar.

Klicka nedan för en fullständig bibliografi:

http://www.magdaeggens.se/faktablad.pdf

Magda Eggens belönades 1999 med medaljen Illis Quorum (åttonde storleken) för sina outtröttliga folkbildningsinsatser i humanitetens tjänst. Hon har även belönats av exempelvis Stockholms läns landsting och studieförbundet Vuxenskolan.

Stöd Westergaard och Vilks!

 Kurt Westergaard och Lars Vilks.

Under senare tid har världen med all önskvärd tydlighet blivit uppmärksammad på hotet från den internationella islamistiska terrorismen. I december dödade en somalier, som varit bosatt i Danmark, minst 22 människor inklusive tre ministrar i ett självmordsmördardåd i Somalias huvudstad Mogadishu.

I slutet av samma månad greps den unge nigerianen Umar Farouk Abdulmutallab med sprängmedel i kalsongerna på ett plan i Detroit efter en uppseendeväckande blunder från den amerikanska säkerhetstjänstens sida.

Till dessa händelser skall läggas, att i november greps en somalier som försökte gå ombord på ett plan på väg till Dubai i Somalias huvudstad Mogadishu utrustad med sprängmedel, vätska och en injektionsnål. Sprängmedlet skall ha starkt påmint om det som kalsongbombaren Abdulmutallab använde sig av. Denna incident rönte emellertid föga internationell uppmärksamhet.

På våra nordiska breddgrader har den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard, mannen som stod för den mest slagkraftiga av de Muhammed-teckningar som publicerades i Jyllands-Posten i oktober 2005, i sin bostad blivit utsatt för ett mordförsök av den 28-årig dansk-somaliern Muhideen Jelle, anställd vid Röda Korset, som växt upp i Aalborg. Jelle är enligt uppgift välkänd i exilsomaliska kretsar, är knuten till den jihadistiska al-Shabab-milisen och vän till självmordsmördaren Abdurrahman Hajji från Mogadishu, med vilken den förstnämnde skall ha samlat in pengar i Göteborg till al-Shabab.

Dansk-somaliern trängde in i Westergaards bostad och löpte amok med en yxa, samtidigt som Westergaard satte sig i säkerhet i ett skyddsutrymme i sitt badrum. Tecknarens femåriga barnbarn, som fanns i bostaden, undkom händelsen oskadd. Polis, som snabbt kom till Westergaards hem, tvingades i samband med gripandet skjuta den sjövilde terroristen i ett arm och ett ben.

Al-Shabab i Somalia har hyllat 28-åringens mordförsök på Kurt Westergaard och dessutom uppmanat alla etniska somalier bosatta i Danmark att mörda den ryktbare Muhammed-tecknaren.

Mordförsöket har behandlats på nyhetsplats i media på normalt sätt, men från etablerat politiskt håll har det varit närmast öronbedövande tyst. Sannolikt vill man från sistnämnda håll på sedvanligt ängsligt sätt inte riskera anklagelser för att ”hetsa mot invandrare” eller ”förknippas med Sverigedemokraterna.” Ynkligt var ordet!

Det är emellertid viktigt att alla som värnar om yttrandefrihet och demokrati nu gör sitt till för att backa upp den modige Kurt Westergaard. Ett enkelt sätt att göra detta på är att publicera hans tänkvärda Muhammed-teckning på ens blogg, om man har tillgång till en sådan. Sagt och gjort:

En annan variant på liknande tema:

En annan orädd konstutövare är svenske Lars Vilks, som gjort sig omtalad i olika sammanhang – bland annat för att ha gjort konstverk av drivved. Vilks blev omskriven för några år sedan då han gjorde en skiss av en rondellhund med profeten Muhammed som motiv.

Tre dagar efter mordförsöket på Kurt Westergaard blev Vilks mordhotad på telefon två gånger. Vid den första påringningen frågade en man på bruten svenska Vilks om han kände till vad som hänt den danske tecknaren. ”Naturligtvis”, svarade Vilks. Mannen förklarade då för Vilks att han kunde räkna med påhälsning. ”Välkomna”, blev svaret. Senare samma dag ringde mannen igen och förmedlade då budskapet: ”Vi kommer! Vi kommer! Vi kommer!”

När Lars Vilks kontrollerade varifrån samtalen kommit visade det sig att det var från Somalia.

Lars Vilks har ännu inte blivit utsatt för något påtagligt mordförsök men står uppenbarligen högt på islamisternas hitlista. Samma sak gäller för Vilks som för Westergaard, nämligen att han är värd stöd från alla som gillar yttrandefrihet och demokrati och som tar avstånd från våld i politiken. Här följer alltså Vilks rondellhundsteckning:

Om islamismen kan det sägas att det är en politisk ideologi som uppvisar stora likheter med extrema ideologier på vänsterkanten som heller inte tvekar att tillgripa våld för att främja sina politiska och ideologiska mål. Mycket tyder på att islamismen hämtar minst lika stor inspiration från marxism, anarkism och fascism som från religionen islam. För närvarande tränar ett antal yngre svensk-somalier med al-Shabab i Somalia.

Vare därmed sagt att jag inte tillhör de bedömare som nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan islamism/jihadism och islam. Islam kan visserligen i vissa avseenden betecknas som en relativt primitiv religion men som ändå, enligt mitt förmenande, kan komma att genomgå en utbredd reformering. Vi är emellertid inte där ännu, och allt tryder på att vi långt ifrån sett det sista när det gäller islamistiska/jihadistiska våldsdåd. Sverige väntar ännu på ett omfattande terrordåd i denna kategori. 

Vad som är av nöden i dag är att civiliserade anhängare till islam dels säger sin mening och klart tar avstånd från våldsanvändning, dels öppnar dörrarna för kritik av islam. Jag känner personligen flera måttfulla och hyggliga muslimer och respekterar deras tro, även om jag inte delar den.

För den som vill läsa mer om de senaste islamistiska terrordåden och mordförsöken rekommenderar jag Hans C. Petterssons blogg Jihad i Malmö/ jihadimalmo.blogspot.com.

En hyllning till min favoritkommunist

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

EU-valet från min horisont

Jag gjorde något jag inte borde ha gjort i går – åkte in till Stockholm och deltog i Sverigedemokaternas valvaka trots att jag är förkyld och därför inte i bästa fysiska form. Till alla er som träffade mig vill jag dock lugna er med att jag inte har någon anledning tro att det är svininfluensan…

Sven-Olof Sällström blev utan plats i Bryssel och Strasbourg den här gången…

Det blev i vilket fall som helst en minnesvärd tillställning. Mina förväntningar var noll, jag trodde på förhand att det nog snarast skulle bli ett slags gravöl mer än en segerfest med tanke på opinionsmätningarnas blygsamma noteringar. Resultatet från SVTs vallokalsundersökning tycktes bekräfta mina farhågor – gruppen ”övriga”, där SD hamnat jämte bland andra Feministiskt initiativ (FI), noterades för 5,9 procent och det visade sig att SD bara fått 2,4 procent av dessa röster.

Eftersom jag på förhand i ett internt partitips haft grundtipset 2,5 med gardering på 3,1 var jag dock, till skillnad från andra partibröder, inte över hövan nedslagen. Jag visste ju dessutom att många SD-väljare troligen inte är så pigga på att tala vitt och brett om på vilket parti de röstat.

I den första riktiga prognosen i SVTs valvaka var således rollerna ombytta: SD fick 4,0 och FI knappt 2 procent. Värsta jublet bryter ut i lokalen, och närvarande förstanamnet på valsedeln, stabile Östersunds-bon Sven-Olof Sällström, börjar nog i sitt stilla sinne lägga upp planerna över hur han skall få tag på en våning i Bryssel. Diverse reportrar börjar dessutom strömma till.

Efter hand sjunker ju siffrorna, men aldrig längre ner än till 3, 3 procent vilket blir slutresultat och SDs främsta valframgång genom tiderna i ett rikstäckande val. Mer än 2oo procent bättre än i EU-valet 2004 och 0,4 procent bättre än i förra riksdagsvalet – då bör man ändå ta hänsyn till att SD-sympatisörer tenderar att vara mer röstobenägna än flertalet andra väljare när det gäller val till Europaparlamentet (känner flera personer i min bekantskapskrets som sagt att ”om de skall rösta” skall de rösta på SD; sedan har de inte orkat masa sig till vallokalen…).

Jag har i flera sammanhang hävdat att de siffror vi får i EU-valet kan fördubblas i riksdagsvalet i september nästa år, kanske ännu bättre upp. Det står jag fast vid. Nu när vårt parti visat att det på allvar är att räkna med kommer det förhoppningsvis  bli lättare att rekrytera villiga valarbetare och kandidater, liksom naturligtvis väljare i allmänhet (se mitt tidigare inlägg ”Tänk 8-10 procent”).

Mot denna bakgrund håller jag naturligtvis med alla dem – med Jimmie Åkesson i spetsen – som anser att valresultatet är klart godkänt. Jag tycker också det är helt perfekt att vi så att säga smyger upp litet ”i skymundan”, utan att tilldra oss alltför stor uppmärksamhet. Det visar, enligt min analys, att SD fortsätter att vara ett stabilt parti som sakta men säkert växer till sig. Man kan också uttrycka det som unge William Petzäll från Borås gjorde under valvakan, att ”nu kan inget stoppa oss.”

Jag har tidigare partierfarenhet från Ny demokrati (NyD), som jag tillhörde och representerade i fullmäktige i Södertälje 1991-94. Här vill jag påstå att NyD var ett parti mest till namnet: i själva verket var det en samling motstridiga viljor som mest av allt var intresserade av att köra sina egna race ända till det bittra slutet (även om det förstås fanns bra och rekorderligt folk också i NyD).

Forza Silvio!

Då är det en helt annan sak med SD, som efter 2001 – då de blivande Nationaldemokraterna dessbättre tackade för sig – och ännu mer efter 2005 – då Jimmie Åkesson tillträdde som partiordförande – metamorfoserat från att ha varit ett lätt stolligt parti med extremistvarning till att bli ett helt seriöst och konventionellt parti som har arbetat sig fram till den nationella scenen för att stanna. De etablerade partierna torde redan i dag ha börjat lägga upp ritningarna för hur SD skall stoppas, kanhända främst sossarna; Mona Sahlin ansåg  ju valnatten att en av de största framgångarna för hennes parti var att Sverigedemokraterna inte kom in i Europaparlamentet!

Det finns för övrigt säkerligen talrika  SDare som har ett slags ”hat-kärlek” till folkliga Mona, hon utgör med sina många stolliga uttalanden och närmast desperata politiska korrekthet – som gör att hon ibland nästan slår knut på sig själv – något av en tändvätska för oss när det gäller att kavla upp skjortärmarna för att ta SD det sista steget, det som leder in i Sveriges riksdag. Se gärna Robstens inlägg:

http://robsten.blogspot.com/2009/06/ett-stort-tack.html

Vi är vidare säkert många som sliter vårt hår inför beskedet, att 14 procent potentiella SD-väljare valde att rösta med Piratpartiet (PP)  i EU-valet, eftersom man anser detta val vara mindre viktigt än riksdagsvalet: då kan man, tycker man, kosta på sig att ”lattja” litet i syfte att ge etablissemanget en känga. Om inte dessa väljare hade varit hade Sällström, av allt att döma, kunnat börjat leta bostad i Bryssel redan i dag. Det känns surt, naturligtvis, speciellt som PP enligt min åsikt, trots högstämt tal om medborgerliga rättigheter, integritet med mera, ingenting annat är än en grupp smarta mediaestradörer som kommer att förlora sin tjuskraft fortare än du hinner säga ”pajasparti.”

Piratpartiets Amelia Andersdotter har ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac.

Ta förstanamnet Christian Engström, en man som, det erkännes, gjort bra ifrån sig i sina TV-framträdanden. Han har ett förflutet som folkpartist som i sann flumliberal anda inte ser några problem med att legalisera narkotika och prostitution. Engström har i ett inlägg på en kommunistisk blogg sagt sig betrakta SD som ett ”förljuget och rasistiskt parti”. Eller andranamnet Amelia Andersdotter, som sitter i styrelsen för Svenska FN-förbundet vilket, trots det respektingivande namnet, är en tokvänstergrupp som faktiskt vill förbjuda såväl Sverigedemokraterna som andra invandringskritiska grupperingar; hon har dessutom ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac. För mer information, se Mattias Karlssons SD-blogg:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/karlsson/2009/05/27/varning_for_pirater

Som övertygad demokrat respekterar jag under alla omständigheter såväl valresultat som alla väljare som lagt sina röster på PP. Det är tyvärr bara att konstatera att de övriga partierna, inklusive SD, inte gjort tillräckligt när det gäller att attrahera de personer som är intresserade av den typ av frågor som PP tagit på entreprenad.

Om vi skall titta på lokala och regionala valresultat, så kan jag konstatera att det inte gått speciellt bra i Stockholms stad respektive län – 1, 6 respektive 1, 8 procent SD-röster här. Ändå måste det sägas att dessa siffror är klart mycket bättre än vid tidigare val, då kungliga huvudstaden i praktiken varit en tyngd om halsen för SD. Allra bäst tycks det ha gått i Nykvarn, där vårt parti fick 3, 9 procent av rösterna. Fullmäktigeledamoten Anders Berglund är att gratulera! Också här i Södertälje gick det hyfsat, 3, 2 procent, liksom i Botkyrka med 3, 1 – klart bättre än länsresltatet 1, 8 procent.

För mig är det ett kvitto på att vi som har förmånen att få tillhöra Västra Södertörns-föreningen är på rätt väg, vilket jag i första hand vill ge vännerna Robert Stenkvist och Christofer Johnsson en eloge för. Härnäst gäller det att rycka upp Salem (2, 3 procent) litet mer!

Grattis Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti!

Nej, vi sverigedemokrater nådde inte hela vägen fram denna gång. Men vi inspireras av framgången och, just det, av Monas attityd. Dessutom av att det gått rätt väg på rätt många håll i Europa. I Nederländerna blev Geert Wilders Frihetsparti valets moraliska segrare. I Danmark noterade Dansk folkeparti 14, 9 procent och får två mandat i Bryssel och Strasbourg. I Finland nådde Sannfinländarna över 10 procent i teknisk valsamverkan med Kristdemokraterna; båda partierna kommer in.

Och i Italien kunde färgstarke Silvio Berlusconi, alla PK-vänners röda skynke, och hans Frihetens folk glädjas åt närmare 40 procent av rösterna. Forza Silvio!

Slutligen ett memento. Låt oss nu fortsätta arbetet med att bredda SDs ideologiska bas, dels genom arbetet i de olika grupper som kämpar med texter till den blivande valplattformen (och där jag har glädjen ingå i gruppen Försvars- och säkerhetspolitik under Krister Maconis ledning), dels genom verksamheten i de olika kommunerna.

Med mitt särskilda intresse för utrikespolitik anser jag nog att det finns all anledning att också ta hänsyn till den stora värld som finns utanför Europa – här skulle jag rentav kunna tillföra partiet en del av värde!

Wilders visar vägen!

Så här dagen före Sveriges val till Europaparlamentet finns det all anledning att uppmärksamma valutgången i Nederländerna, där den kontroversielle Geert Wilders Frihetspartiet (PVV) blev näst största parti med cirka 15 procent av rösterna. Bara premiärminister Jan Peter Balkenendes Kristdemokratiskt upprop (CDA) blev större med omkring 20 procent.

Låt Geert Wilders visa vägen!

Det är  ingen överdrift att hävda att Geert Wilders är en av Europas mest kända politiker, detta till följd av hans kompromisslösa kritik av islam. Wilders har haft en plats i det nederländska parlamentet sedan 1998 och representerade först Folkpartiet för frihet och demokrati. 2004 presenterade han, tillsammans med partikollegan Gert-Jan Oplaat, en tiopunktsplan för en mer konservativ politik inom partiet omfattande bland annat strängare straff, utvisning av radikala imamer, nej till turkiskt medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Gensvaret blev emellertid svagt, varför Wilders lämnade partiet för att 2006 bilda Frihetspartiet. Sedan den danska tidningen Jyllandsposten publicerat sina världsbekanta Muhammed-karikatyrer lade Wilders, som en solidaritetshandling, ut teckningarna på sin sajt vilket ledde till att han inom två dagar mottog fler än 40 mordhot. Geert Wilders lever sedan dess under ständigt statligt beskydd, eftersom man vet vad som kan hända: såväl den kontroversielle politikern Pim Fortuyn som filmaren Theo van Gogh har mördats av fanatiska promuslimer/muslimer.

I parlamentsvalet i september 2006 fick PVV 5,9 procent av rösterna och blev därmed Nederländernas tredje största oppositionsparti. Och enligt opinionsmätningar företagna i mars 2009 skulle Wilders parti bli Nederländernas största om det var val i dag. Det är tveklöst Wilders radikala kritik av islam som skapat denna popularitet. 2007 förde Wilders och hans parti fram förslaget att Koranen borde förbjudas i Nederländerna jämte Adolf Hitlers ”Mein Kampf”. Geert Wilders menar att Koranen är en fascistisk skrift som uppmanar till hat och våld och att den därför inte hör hemma inom den nederländska rättsordningen. Wilders lägger fram sin syn på islam och Koranen i sin kortfilm ”Fitna” (fitna är arabiska och kan betyda ”prövning”, ”frestelse” eller ”det onda”).

2008 bjöds Geert Wilders in till det brittiska Överhuset för att visa ”Fitna”, men sedan Lord Ahmed hotat med muslimska massdemonstrationer drogs inbjudan tillbaka. Wilders inbjöds visserligen en gång till, men då utfärdade det brittiska inrikesministeriet inreseförbud för Wilders som greps på Heathrows internationella flygplats i januari 2009 och deporterades tillbaka Nederländerna. Så fungerar den brittiska demokratin och friheten i dag!

Jag håller inte med Geert Wilders om att Koranen bör förbjudas, vare sig i Nederländerna eller någon annanstans. Inte heller anser jag att Hitlers ”Mein Kampf”, eller för den delen Lenins eller Maos skrifter, bör bannlysas. För mig är det en självklarhet att människor fritt måste få tillgång till alla slags skrifter för att själva kunna bilda sig en uppfattning därom. Inte heller anser jag att vare sig Koreanen eller islam står för renodlad ondska – det finns visserligen passager i Koranen som uppmanar till våld och terror mot ”otrogna”, men där finns också verser som talar om tolerans och barmhärtighet.

För att rätt förstå Geert Wilders och PVVs engagemang måste vi dock sätta oss in i den ohållbara situation som råder i Nederländerna, där antalet muslimer uppgår till en miljon av en befolkning på 16 miljoner. I Nederländerna, som troligen är Europas mest liberala och multikulturella land, har invandringspolitiken helt gått överstyr vilket medfört att landets muslimska kommunitet blivit en regelrätt stat i staten. Hatbudskap mot västerlandet predikas dagligen av otaliga radikala imamer och stödet för extremiströrelser av typ al-Qaida, Hizbollah och Hamas överflödar.

En scen från ”Sveriges Gaza”, som Malmö ibland kallas. Fanatiska muslimer försöker stoppa en pro-israelisk demonstration.

Nederländerna är inte ensamma om denna situation. Läget är praktiskt taget likadant i Tyskland, Storbritannien och Frankrike där myndigheterna anser sig tvingade till betydande eftergifter för att inte riskera stöta sig med muslimerna. Situationen är på väg att bli densamma både i Danmark och Sveriges tredje största stad, Malmö (den senare går numera under den föga smickrande beteckningen ”Sveriges Gaza”). Konstnären Lars Wilks, som framställt profeten Muhammed som rondellhund och därmed gjort bruk av vår grundlagsfästa yttrandefrihet, har ett pris på sitt huvud.

Det är förvisso sant att långt ifrån alla muslimer företräder en radikal typ av islam, men problemet är att det är extremisterna som bestämmer agendan och med långtgående hot tvingar sina fredliga trossyskon till underkastelse.

EU-valframgången för Geert Wilders Frihetsparti visar att åtminstone holländarna insett att västerlandets  värden om frihet, demokrati och tolerans hotas till sina grundvalar genom den muslimska massinvandringen. Det enda parti i Sverige som tar det islamistiska hotet på allvar är Sverigedemokraterna (SD).

Tveka därför inte om vilket parti Du skall rösta på i morgon söndagen den 7 juni. Låt Wilders visa vägen!

Tänk 8 – 10 procent!

”Mardrömmen kan bli verklighet.”

Så inleder Aftonbladet en artikel som kommenterar den senaste opinionsmätningen avseende väljarsympatier i regi av Aftonbladet/United Minds. Bakgrunden är att Sverigedemokraterna (SD) noteras för 4,6 procent och att partiet därmed – om dessa siffror skulle hålla sig till riksdagsvalet i september 2010 – får en vågmästarroll.

Sverigedemokraterna tycks nu ha stabiliserat sig på sympatital över fyra procent. I förra mätningen från United Minds fick partiet 4,8 procent, medan Sentio Research i april gav SD 4,4 procent. ”All time high” ligger på 5,5 procent.

Sådana siffror i opinionsmätningarna glädjer naturligtvis alla SD-hjärtan, så ock mitt hjärta. Men vi får inte låta oss nöja med detta. Som jag ser det har vårt parti betydligt större potential än så, när människor väl får upp ögonen för att SD faktiskt inte är något extremt parti med så kallad främlingsfientlighet som främsta nummer. Låt oss därför – och nu talar jag till alla partikolleger – tänka 8 – 10 procent!

SDs partisekreterare Björn Söder talar vid ett torgmöte. Riksdagen nästa!

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med en positiv inställning. SD kommer säkert att hamna under fyraprocentsspärren i ett antal kommande opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2010 och kommer antagligen att råka ut för ytterligare skandalungar i form av infiltrerande journalister och annat. Låt oss dock inte nedslås av detta. Tvärtom borde vi glädjas åt det faktum att etablissemanget är berett att göra allt för att få oss att framstå i dålig dager, det visar att det är dödsförskräckt – och en sådan sinnesinställning håller inte i längden.

Dessutom är jag övertygad om att väljare som kan tänka sig att rösta på SD inte bryr sig så förfärligt mycket om skandalreportage av den typ som förekommit i SRs Kaliber. Ty vad fick de ambitiösa Kaliber-töserna fram egentligen? Efter omkring 100 bandtimmar lyckades man uppbåda ett fåtal citat från sverigedemokrater som kanske inte var så lyckade, men som likväl inte avviker märkbart från vad som brukar yttras kring vilket fikarumsbord som helst i vårt avlånga land. Inget som jag menar skadar partiet det bittersta.

I Aftonbladets/United Minds opinionspejling fick vänsteroppositionen 46,7 och alliansregeringen 44,8 procent av sympatierna, varmed alltså SD skulle få en vågmästarroll. Mycket kommer förvisso att hända under de 16 månader som återstår till riksdagsvalet. Det är inte säkert att SD får en vågmästarställning. Jag är emellertid övertygad om att vi kan få betydligt fler röster än de som för oss närmast över fyraprocentsspärren.

Varför skulle inte vi kunna bli ett parti av samma storleksordning och dignitet som Fremskrittspartiet i Norge och Dansk folkeparti i Danmark?

Invandrings- och flyktingfrågan är det som de flesta – för att inte säga alla – förknippar med oss sverigedemokrater. Det är en förvisso en avgörande fråga för vårt lands framtid och identitet. Ett ohejdat inflöde av människor från främmande länder och främmande kulturer – det vill säga en massinvandring – hotar med naturnödvändighet Sveriges identitet. Därför är det definitivt dags att inta en avsevärt mer restriktiv hållning än den vårt land hitintills har ådagalagt.

Jag menar dock att vi inom SD måste lägga ner mer kraft på att bredda agendan och höja siktet. Vi är inte och får inte vara ett ”enfrågeparti”. Som ett uttalat värdekonservativt parti finns det så mycket mer SD kan lyfta fram än enbart invandrar- och flyktingfrågan. Personligen är jag mest intresserad av att arbeta för ett realistiskt stärkande av vårt försvar samt att främja den traditionella familjens ställning i samhället. Dessa båda frågor ser jag som minst lika viktiga för Sveriges – och vårt partis – framtid som invandrarfrågan.

Folkförsvaret bör vara en sverigedemokratisk hjärtefråga.

När det gäller att profilera Sverigedemokraterna som ett parti som kan nå uppåt tio procent i nästa val – och det är bara en början – bör vi enligt mitt förmenande tänka ”politiskt inkorrekt”. SD skall helt enkelt vara det minst politiskt korrekta partiet som tänkas kan!

Därför är jag exempelvis kritisk till partiets acceptans av den gröna klimatpolitiken, som utgår från föreställningen om att moder jord hotas av temperaturhöjningar som anses emanera ur mänsklig aktivitet såsom utsläpp av växthusgaser på alla möjliga och omöjliga sätt. Den historiskt bevandrade vet emellertid att jordens klimat har skiftat genom alla tider. På vikingatiden var det exempelvis så pass varmt att Grönland var, just det, grönt…och det berodde garanterat icke på några utsläpp av växthusgaser från industrier och bilar!

 Grönland var helt grönt på vikingatiden – och är det delvis fortfarande.

På medeltiden slog det till och blev kallare, vi fick något som kallats ”lilla istiden” som höll i sig ända in på 1800-talet. Den klimatförändringen tillät exempelvis Carl X Gustaf och hans trupper att gå över Bälten och klå danskarna 1658. Klimatet och temperaturerna har sedan fortsatt skifta, och jag garanterar att inget av detta har haft något som helst samband med utsläpp av olika slag. Det får i stället tillskrivas aktiviteter inom solen. Så varför skall SD jamsa med de övriga, ängsligt politiskt korrekta partierna i miljö- och klimatfrågorna?

I  familjefrågan har SD redan en utomordentlig inställning med en lägre abortgräns än något annat parti inklusive KD och avvisande av samkönade ”äktenskap”. Som jag ser det bör SD spinna vidare på detta och lyfta fram familjepolitiken betydligt mer än vad som hittills skett.

Men, och jag upprepar detta, vi skall inte glömma frågan om invandring och flyktingmottagning. Den är och förblir en hörnsten i SDs identitet.

Nu skall vi under alla omständigheter se till att alla medlemmar och sympatisörer går man ur huse för att lägga sin röst på SD i valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Det spelar ingen roll om man ”skiter i EU” (som det brukar heta) eller ej, det viktiga är att stärka SDs aktier med tanke på riksdagsvalet nästa år. Tänk så och det blir lättare att masa sig från sofflocket och till vallokalen.

Låt oss sverigedemokrater se till att Aftonbladets värsta mardröm besannas!