SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Ambassadör Dagan talar ut

Benyamin ”Benny” Dagan har varit Israels ambassadör i Sverige sedan augusti förra året men redan hunnit bli relativt välkänd för offentligheten. Men så är Dagan också en engagerad, aktiv och påläst företrädare för Mellanösterns enda demokrati. Jag hade häromdagen förmånen att få höra honom uttala sig om aktuella frågor inför det förestående svenska ordförandeskapet i EU.

 Ambassadör Dagan har hopp för Sverige…

Enligt ambassadör Dagan har Sverige en mycket seriös inställning till det förestående, halvårslånga ordförandeskapet i den Europeiska unionen (EU), något som underlättar Israels ansträngningar att få gehör för sina synpunkter.

– Våra samtal med den svenska regeringen började för cirka ett halvår sedan, säger Benny Dagan. Det har varit många besök från Sverige till Israel sedan dess, inte minst från utrikesdepartementet, och våra båda länder har bland annat diskuterat den viktiga Iran-frågan. Samtalen kommer att fortsätta under de närmaste veckorna, och besök kommer att ske på ministernivå. Det är en utmaning för oss att se till att det som byggts upp kommer att fortsätta. Det är viktigt, eftersom Mellanöstern-frågan kommer att knacka på dörren vare sig man vill det eller inte. Om frågor som har att göra med Iran, Afghanistan och Pakistan inte sköts ordentligt kommer det att bli konsekvenser också i Europa. I allt detta måste man ha ett välfungerande samarbete med Israel.

Dagan menar att det från officiell svensk sida finns mycket engagemang när det gäller problematiken i Mellanöstern, också på hög nivå. Han tycker också att alliansregeringen har visat prov på ett föredömligt tålamod när det gäller tillkomsten av den nya högerregeringen med Benyamin Netanyahu som premiärminister.

– Inom fyra-fem veckor har regeringen utformat sin politik. När Netanyahu besöker Washington, D. C. i maj kan omvärlden börja dra sina slutsatser. En sak är dock klar, och det är att den nya regeringen kommer att respektera tidigare ingångna avtal och därmed bekänna sig till den kontinuitet som är så viktig.

Det finns förvisso många viktiga frågor att ta hänsyn till. Den kanske allra viktigaste är tvåstatslösningen, det vill säga konceptet att en judisk och en palestinsk stat skall existera sida vid sida. Det gäller dock att se till så att detta koncept icke missbrukas.

– Vi var skeptiska till överenskommelsen i Annapolis 2007, eftersom palestinierna var emot en lösning med två folk sida vid sida. Detta kom således ej med i Annapolisdeklarationen. Vi har problem med dem som tror att det dels skall finnas en palestinsk stat för araber, dels ett Israel som inte är en judisk stat utan någonting annat. Vår önskan är att samtliga, också USA, skall säga klart att det skall finnas en judisk stat. USAs Mellanöstern-representant, Mitchell, har också använt just den formuleringen.

Om Israels förhållande till Europa säger Benny Dagan att ”vi var det tredje landet i världen som erkände EU som en enhet”.

– Ungefär vart tionde år utvecklas förhållandet mellan Israel och Europa. 1975 kom ett frihandelsavtal, på 1990-talet ett associationsavtal och 2004 en ny politik avseende EUs grannstater. Vi har alltid varit det mest aktiva landet i Mellanöstern när det gäller samarbete med Europa, och kanske kan våra förbättrade relationer med EU också gynna arabvärlden som har sina egna mekanismer. Ibland hörs röster inom EU att förbindelserna med Israel inte skall uppgraderas, men om så sker så skadas även palestiniernas sak.

Faktum är att just den dag detta skrivs så har representanter för EU uttryckt att det inte kan ske någon uppgradering av förbindelserna med EU, så länge regeringen Netanyahu inte klart uttalar att man tänker fortsätta överläggningarna med den palestinska myndigheten. Något som kan ses som ännu ett uttryck för att tålamodet med palestinaraberna från EUs sida tycks vara oändligt, medan kraven på Israel hela tiden pockar på.

– Det är viktigt att klargöra att detta inte är någon enkelriktad väg, framhåller ambassadör Dagan. Det ligger i Europas intresse att ha en bra relation med Israel, också för att det skall finnas en bra relation med det övriga Mellanöstern. Det är en dubbelriktad väg för båda sidorna. Varje vecka kommer europeiska ministrar på besök till Israel, och ibland uppstår en ”propp” som i fallet med kriget i Gaza. Men processen går ändå ständigt framåt.

Det vore att begära för mycket, menar ambassadör Dagan, att förhållandet mellan Israel och Europa skall vara detsamma som den speciella relationen mellan Israel och USA. Ändå, menar han, kan Europa utveckla sina relationer med Israel betydligt.

– Varken kritik från omvärlden för Gaza-händelserna eller något annat, såsom Durban II-mötet i Genève – vi har en plikt att försvara våra egna medborgare – kommer att hindra oss från att förbättra våra relationer med Europa. Vi har byggt upp en bra bas för samarbete med Sverige inför dess ordförandeskap för EU för ett halvår framåt. Och vi hoppas att vi även, när detta halvår är till ända, kommer att fortsätta utveckla våra förbindelser med Sverige.

När det gäller förhållandena mellan Israel och dess grannar förklarar Benny Dagan att Israels regering inte har givit upp hoppet om att få till stånd en frigivning av den fängslade israeliske soldaten Shalit, som inte ens får sina grundläggande rättigheter som krigsfånge tillgodosedda; han tillåts exempelvis inte ta emot besök från Röda korset.

– En viktig fråga för oss är vidare smugglingen av raketer till Hamas i Gaza, säger ambassadör Dagan. Vi kommer att kräva att Egypten gör något åt detta problem. En annan fråga är vad Hizbollah i södra Libanon sysslar med. Om Hizbollah återupptar raketbeskjutningarna mot mål i norra Israel kommer Israel att på ett dramatiskt sätt svara med massiv vedergällning. Här gäller inga kompromisser, vilket jag klargjort för svenska UD.

Israels ambassad har även regelbundna kontakter med den svenska vänsteroppositionen, förklarar ambassadör Dagan.

– Det är viktigt för oss att ha kontakter med oppositionen, även med Miljöpartiet, säger Dagan. Det framgår av hans presentation av ämnet att dessa kontakter inte alltid är de lättaste. Miljöpartiet har bland annat hävdat att Israel dödade 400 barn under Gaza-offensiven, men ambassadör Dagan har tålmodigt förklarat att detta inte stämmer.

– Oppositionen talar ofta med olika röster, till exempel i fråga om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö som många ville bojkotta. Jag tror dock man inser att man gick för långt den gången, frågan utvecklades närmast till en besatthet hos vissa. I Malmö och på andra plater blev inte bara israeler utan också judar måltavlor för vreden, men jag hörde tyvärr inga protester mot detta från oppositionens sida.

– Men vi har haft seriösa diskussioner, tillägger Dagan, och jag är inte den som predikar om vad man skall göra. De kan under alla omständigheter inte bortse från våra säkerhetsbehov, inte minst avseende våra relationer med Iran.

Om förhållandet till palestinaaraberna säger Benny Dagan att det pågår en fortgående dialog med den palestinska myndighetens president Abu Mazen och att Israel inser behovet av en palestinsk stat.

– Vi måste emellertid insistera på att det också skall finnas en judisk stat i enlighet med internationella överenskommelser – det finns redan tillräckligt med arabiska stater i området!

Antisemitismen – ett växande problem, icke minst i Sverige.

När det gäller den tydligt urskiljbara, ökande antisemitismen understryker ambassadör Dagan att detta inte endast är en israelisk fråga, utan att det ”in the end of the day” är en fråga för hela den civiliserade världen ”om denna vill fortsätta kalla sig civiliserad”.

– En del av det som hände i Genève är ägnat att inge hopp, och det finns nu med en klausul i deklarationen om Förintelsen. Så vissa deltagare i den första Durban-konferensen 2001 kanske inser att man gick för långt i kritiken av Israel.

De autonoma rödfascisterna i Malmö

Den här eftermiddagen och kvällen har jag häckat framför TVn och sett Sverige förlora den omtalade Davis Cup-matchen mot Israel i Baltiska hallen i Malmö med 3-2. Det såg bra ut efter Simon Aspelins och Robert Lindstedts dubbelvinst på lördagen, men sedan Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra förlorat sina singlar i hårda femsetare på söndagen var det god natt. Den sportsliga förlusten svider naturligtvis i skinnet på ett blågult fan som jag, men å andra sidan unnar jag innerligt israelerna segern efter det ohemula sätt de behandlats på i Sverige.

Det är dock en annan förlust som svider desto mer: den moraliska förlust det innebär för Sverige att låta den sossestyrda fritidsnämnden i Malmö, påhejad av det Israel-hatande kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), stänga Baltiska hallen för allmänheten. Än en gång har alltså socialdemokraternas fientlighet mot Israel skämt ut Sverige, precis som skedde under Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. Och det blir inte ett dugg bättre av att något hundratal autonoma våldsverkare gjorde sitt bästa för att ta kål på polisen på lördagen, drygt en vecka efter det att (nästan säkert) samma kategori busar satt eld på fyra varuhus i den goda staden Södertälje.

Det stod tidigt klart att arrangörerna av protestdemonstrationen mot DC-matchen Sverige-Israel, som kallade sig ”Stoppa matchen”, avsåg låta ett gäng så kallade autonoma gå med i marschen från Stortorget till Stadion-området i Malmö där talare som Lars Ohly och Per Gahrton hörde till attraktionerna. Detta trots att man mycket väl visste att de autonoma förklarat att man ”med alla till buds stående medel” skulle försöka stoppa matchen, och trots att man mycket väl vet att varje gång detta svartklädda spökpack finns med i bilden blir det ofelbart kravaller.

Per Gahrton, alltid en attraktion i antiisraeliska sammanhang.

Magnus Sandelin, författare till den omtalade boken ”Extremister” och expert på olika slags extremgrupper, citeras på följande sätt i Expressen den 8 mars: ”Om arrangörerna vill framstå som trovärdiga skulle de sagt rent ut att de autonoma nätverken inte är välkomna. Självklart var de medvetna om risken för kravaller, men de vill inte klippa banden till den vänsterextrema rörelsen. För att bekämpa extremismen måste alla ta avstånd från den. Det var oerhört naivt av arrangörerna att låta de autonoma gå med i tåget.”

Detta låter för alla vettiga människor som ett uttryck för vanligt sunt förnuft. Dock inte för ”Stoppa matchen”-arrangörerna.

Det omkring 6000 deltagare starka demonstrationståget utgick i, som det brukar heta, ”god ordning” från Stortorget. Längst bak i en grupp för sig marscherade de autonoma. När tåget når Åhléns varhus kastas färgbomber mot polisen, som av de autonoma nätverken principiellt ses som ”det kapitalistiska samhällets” stödtrupper. Därefter överöses polisen med slangbomber, färgbomber, smällare och raketer. Väl framme vid Baltiska hallen försöker några demonstranter göra olaga intrång genom att storma hallen. Flera polisfordon får däck punkterade och gatsten kastade mot rutorna. Flaskor kastas mot de tjänstgörande poliserna. En polisman drar sitt tjänstevapen sedan han känt sig hotad av vänsterpöbeln.

I det stora hela tycks den inkallade polisstyrkan – det talades om att ettusen poliser skulle ställas på benen – ha skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt. Ett 90-tal individer omhändertogs och bussades till platser utanför staden. Vidare greps åtta personer, misstänkta för bland annat narkotikainnehav, våldsamt motstånd samt intrång. En kvinna greps för våld mot tjänsteman sedan hon kastat flaskor mot polisen.

Den våldsbenägna extremvänstern utgör tveklöst ett växande problem för vårt samhälle. Mest omtalat i sammanhanget är det så kallade Antifascistisk aktion (AFA), som har den egenartade metoden att bekämpa vad man kallar fascism genom att själv tillgripa fascistmetoder. AFA bildades 1993 och sägs i tidskriften Fokus (10/2009) ha 16 svenska lokalgrupper. AFA påstår sig vilja bekämpa kapitalism, rasism, sexism och homofobi. AFA har tagit på sig ansvaret för den grova misshandeln av nationaldemokraten Vavra Suk nyligen. Mycket omtalat i samband med södertäljebränderna var vidare Global intifada, som tidigare bland annat angripit ryska och polska beskickningar i Sverige samt Försvarets materielverk (FMV). Global intifada är, som namnet antyder, hätskt Israel-fientligt och oreflekterat arabvänligt. Revolutionära fronten bildades 2001 och finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vill med våldsamma metoder bekämpa kapitalism, rasism och högerextremism. Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) bildades samma år som AFA och betonar, enligt Fokus, antifascism och klasskamp. Flera organisationer och/eller nätverk skulle kunna nämnas, men jag stoppar där.

Ovan nämnda företeelser har samma infantilt enkelspåriga ideologi som på sin tid uppbar europeiska metropolgerillor såsom västtyska Rote Armé Fraktion (RAF), franska Action Directe och italienska Brigate Rossi: ”kapitalismen” och ”imperialismen” skall bekämpas med våldsmetoder inklusive kidnappningar och bomber mot varuhus, flygplatser och andra offentliga platser. De mest kända kidnappningarna med dödlig utgång var RAFs tillfångatagande av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer samt Brigate Rossis motsvarande behandling av den italienske veteranpolitikern Aldo Moro. Ännu så länge har det svenska extremvåldet inte skördat några dödsoffer, men det är måhända bara en tidsfråga innan så sker.

Bo Cavefors bokförlag tog i slutet av 1970-talet det kontroversiella steget att ge ut boken ”RAF: texter”, en dokumentsamling som belyste Rote Armé Fraktions ideologiska synsätt. Det är onekligen fascinerande läsning, som kan rekommenderas för den som vill sätta sig in hur människor av det här slaget resonerar. Boken består av en samling svåruthärdligt svamliga och pseudointellektuella texter (som i den löpande texten inte innehåller några stora bokstäver) varav här ett centralt avsnitt citeras (sidan 236):

”ni talar inte om det politiska priset för den imperialistiska staten, för denna jakt på endast en liten enhet av raf. eftersom ett mål för den revolutionära aktionen – för dess taktik i denna utvecklingsfas – är att tvinga staten till öppet framträdande,  till en reaktion, där repressionens, repressionsapparatens struktur, blir synbar, fattbar och förmedlas som en kampbetingelse för det revolutionära initiativet.”

Genom sina terroraktioner ville alltså RAF framtvinga en våldsam reaktion från det etablerade samhällets sida på det att dess ”fascistoida” tendenser måtte blottläggas. Det är av samma anledning som dagens autonoma grupper i Sverige med förkärlek ger sig på polisen i dennas egenskap av det ”kapitalistiska” samhällets försvarsstyrkor. Det framgick med ovanlig tydlighet vid kravallerna i Göteborg 2001 och det framgick lika klart i samband med upploppen under demonstrationerna mot DC-matchen i Malmö. Polisen skall provoceras till överilat våld vilket anses gynna de autonomas sak.

Extremistvåldet borde vara en svår huvudvärk för de etablerade politiska partierna, men dessa har så här långt i stort förhållit sig uppseendeväckande passiva. Många politiker, framförallt på vänsterkanten, flirtar mer eller mindre öppet med grupper som AFA och SUF i syfte att själva framstå som radikala och lyhörda gentemot det ungdomliga engagemanget. Nästan säkert finns också föreställningen att det våldsamma engagemanget en dag skall ge vika, och då kommer de unga aktivisterna att söka sig till exempelvis socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Men inte heller de borgerliga partierna är särskilt mycket bättre. Den enda reaktion från alliansregeringens håll som i alla fall jag noterat i samband med malmöhändelserna var folkpartiledaren Jan Björklunds kritik mot kommunalrådet Reepalu, för att med sina Israel-fientliga utspel ha hetsat mot de judiska tennisspelarna från Israel.

Då har Sverigedemokraterna (SD) varit betydligt mer på bettet. SD-gruppen i Malmö fullmäktige föreslog så, kort före matchen, att Malmö stad skulle inleda vänortssamarbete med en stad i Israel. Kommunalrådet (SD) Sten Andersson, tidigare riksdagsman för moderaterna, ilsknade vidare till ordentligt efter vänstervåldet utanför Baltiska hallen och krävde att alla vänsterorganisationer, inklusive SSU och Röd ungdom, skulle få sina kommunala stödpengar indragna.

Slutligen roade jag mig med att gå in på stiftelsen Expos hemsida sedan Harel Levy slagit in Israels matchboll mot Andreas Vinciguerra på söndagskvällen. Vid det laget borde man på Expo ha haft tid att formulera några kritiska kommentater om huliganfasonerna i Malmö. Men icke – den enda kommentar som anknöt till matchen var skriven den 5 mars och handlade om att en obskyr, nazianstucken grupp i Karlskrona ville ventilera sitt judehat genom att gå med i ”Stoppa matchens” demonstrationståg. Denna önskan avvisades (surprise!) av arrangörerna.

Som dock inte hade något att erinra mot att de autonoma rödfascisterna gjorde dem sällskap.