Kristdemokraterna erhåller 3,7 procent vid Expressen-Demoskops senaste opinionsmätning och hamnar därmed under riksdagens fyraprocentsspärr. Det får Expressens vänsterkommentator Lotta Gröning (3 juli) att ifrågasätta, om partiet platsar i vad hon kallar ”ett upplyst samhälle”.
Göran Hägglund i rosa skjorta. Foto: Günther Fliesenburgh.
Vad Gröning anser om KD och det så kallade upplysta samhället kan vi nog med fördel bortse från. Däremot är det av större intresse att notera vad kommentatorskollegan Marie Söderqvist till höger har att säga. Hon pekar på att KD inte är tillräckligt tydligt ”om rätt fel”. ”Politik är att våga, brukar det heta”, skriver Söderqvist, ”och det kristdemokraterna måste våga är att vara tydliga. Inte skämmas för att vara borgerliga och ha en tydlig uppfattning om bra och dåligt, rätt och fel.”
Så är det, naturligtvis. Den som velar för mycket i politiken råkar förr eller senare ut för ett ordentligt bakslag, eftersom också kärnväljarna då till slut får nog och vänder sig till ett parti som bättre lever upp till krav på tydlighet och rakryggadhet. Och velat, det har dagens KD med partiledare Göran Hägglund i spetsen gjort med besked. Om aborter. Om äktenskap. Om miljöpolitik. Med mera.
http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/25/hagglunds-linjetal-klingade-kulturkonservativt/
Märkligt nog tycks dock KDs konservativa falang vara relativt nöjd med partiledare Hägglunds insatser. När han nyligen höll ett ”linjetal” på rikstinget i Västerås kallades det av skribenten Jacob E:son Söderbaum på den konservativa sajten ”Tradition & Fason” för ”konservativt.” Söderbaum lät sig dessutom imponeras av att Hägglund gjorde en så kallad stagedive från scenen. (Se länken ovan).
Det ”konservativa” bestod, om jag fattat Söderbaum rätt, främst i att KD-ledaren inte ansåg det självklart att riva hus från 1700- och 1800-talet när man renoverar svenska stadskärnor. Hägglund lär också ha sagt något om förkastligt vänsterflummande i allmänhet.
Inte bara Söderbaum utan också den konservative KDU-ordföranden Charlie Weimers, som jag tidigare berömt i min blogg, var nöjd med Hägglunds ”linjetal” och pekade i sin blogg på att KD har mycket att vinna på att inta en mer värdekonservativ hållning. (Se länk nedan). Dock bör denna värdekonservatism, betonade Weymers, vara av frihetlig karaktär. Denna specificering förbryllar åtminstone mig något, ty just frihet under ansvar är väl en av värdekonservatismens mest grundläggande värderingar som inte särskilt behöver påtalas!
Det krävs dock tydligen inte särskilt mycket för att de konservativa inom KD skall bli glada och nöjda!
Mig förefaller det som om Trelleborgs Allehanda tillhandahåller det mest sanningsenliga omdömet om Hägglunds ”konservativa linjetal”:
”Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ‘människan i centrum’ locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.”
Risken med ett sådant sätt att närma sig politiken är att ingendera målgruppen blir nöjd. De konservativa tycker det blir för urvattnat, de sekulariserade att det blir för gammalmodigt. Detta förhållande kan leda till att hela kristdemokratiska partiet riskerar att ”stagediva” ut från Sveriges riksdag vid valet i september nästa år och att dess plats på den värdekonservativa scenen övertas av Sverigedemokraterna (SD), som knappast har några problem med att vara tydliga.
Jag är i egenskap av sverigedemokrat på intet sätt opartisk, och jag vill heller inte dödförklara KD. Mycket hinner hända fram till valet 2010. Dessutom hyser jag ett slags hatkärlek till KD, ett parti som jag sedan mitten på 1990-talet röstat på i flera val, och detta just på grund av dess tidigare värdekonservativa profil. Efter Hägglunds klartecken för abortturism stod det dock klart att KD inte var ett parti jag ville fortsätta stödja, och vilket parti jag valt att engagera mig i vet ni redan. SD fick för övrigt jämnt fyra procent vid senaste opinionsmätning, som visar på ett övertag för de röd-gröna.
Jag undrar ändå om inte det vi ser nu kan vara början på KDs dödskamp, i alla fall som riksdagsparti. Skulle partiet åka ur riksdagen finns det dessutom en klar risk att KD spricker i sina beståndsdelar.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 