Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Shamefestivalen rullar igång

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!

Det finns bara en människoras!

Jag har städse haft uppfattningen, att allt tal om mänskliga så kallade raser är såväl felaktigt som skadligt. Min utgångspunkt är att det bara finns en människoras – homo sapiens sapiens. Om någon skulle ha bett mig bevisa detta utifrån vetenskapliga argument hade jag dock, det erkännes, blivit tämligen svarslös. Så icke längre. Det finns nu klara vetenskapliga belägg för att allt tal om mänskliga ”raser” bygger på falska premisser.

Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet, har nämligen skrivit en som jag förstår banbrytande artikel vilken publicerades i Dagens Nyheter den 12 april. Jag citerar:

”Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare…vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.”

Pettersson hävisar därpå till den amerikanske forskaren Richard Lewontin, som redan 1972 drog slutsatsen att skillnaden mellan så kallade människoraser är små och uppgår till endast några få procent av alla genetiska variationer hos mänskligheten. Relevant forskning har visat att den överväldigande majoriteten av alla genetiska skillnader är gamla och återfanns redan hos den population homo sapiens som lämnade den afrikanska kontinenten för omkring 50 000 år sedan för att sedan sprida sig över klotet. Således finns inga ”rasspecifika” gener eller genvarianter. Professor Ulf Pettersson drar från denna utgångspunkt följande slutsatser:

”En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika…Resultaten talar för…att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.”

När någon i dag talar om mänskliga ”raser” går tankarna, av förklarliga skäl, osökt till den nationalsocialistiska galenskapen och massmordet på omkring sex miljoner judar samt andra av nazisterna oönskade folkslag. De tyska nationalsocialisternas patologiska hat gentemot judarna och andra ”icke-arier” byggde i sin tur på tankar och idéer som går tillbaka till åtminstone 1700-talet. Vår egen Carl von Linné kan här inte frigöra sig från skuld.

Rasbiologen Carl von Linné.

Liksom han på ett så förtjänstfullt sätt hade kartlagt och indelat växt- och djurrikena, strävade han även efter att göra sammalunda med människorna. Att Sverige faktiskt varit ett föregångsland när det gäller rasteoretiserande visas vidare av, att i början av 1920-talet bildades (efter riksdagsbeslut) Rasbiologiska institutet i Uppsala med Herman Lundborg som föreståndare. Hit kom såväl forskare som politiskt verksamma personer från när och fjärran, icke minst från Nazityskland, i syfte att inhämta lädom.

Linné och andra forskare efter honom gjorde misstaget ”att”, med Pettersson ord, ”inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ‘raser’ olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.”

Jag skall vara förmäten nog att avrunda med ett citat ur min nyligen publicerade bok ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008), avsnittet om Herman Lundborg vilken enligt min mening är en av de mest prominenta destruktörerna av det svenska moraliska och kulturella arvet:

”Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enlighet med rastillhörighet låg alltså i hög grad ‘i tiden’ kring förra sekelskiftet och hämtade näring ur såväl Charles Darwins teorier om de starkaste arternas överlevnad som den därur sprungna socialdarwinismen utformad av Herbert Spencer. Om man omsatte dessa tendenser i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att ‘förädla’ den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden, sjukdom och/eller intelligensnivå. Detta låg till grund när man i Sverige med stöd av lagstiftning började sterilisera människor, en praxis som inte avskaffades förrän steriliseringslagarna slopades 1975.”

Rasbiologen Herman Lundborg.

Ulf Petterssons artikel visar att hela grunden för rastänkandet, applicerat på mänskligheten, är falsk. Det är givetvis desto mer tragiskt att detta synsätt lett till för enskilda människor såväl som för folkgrupper så katastrofala konsekvenser.

Det finns bara en människoras!

Direkt från trycket: ”Destruktörerna”!

 

I det här inlägget tänkte jag vara skamlös nog att slå ett slag för min nya bok, ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008, 170 sidor). Det är min nionde bok i ordningen sedan debuten med ”Slaveri i vår tid” (Contra 1989, 248 sidor). Bokens motto är hämtat från Ordspråksboken 16:29 i den judiska bibeln:

”Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som inte är god.”

”Destruktörerna” är en bearbetning och uppdatering i bokform av en artikelserie som löpte i  tidskriften Contra 1999 – 2005 med vinjetten ”De förstörde Sverige”. Boken porträtterar 13 män, två kvinnor samt kulturvänstern, vilka jag menar i hög grad bidragit till förstörelsen av det etiska och andliga arv som en gång präglade Sverige. Den avslutande artikeln analyserar, utifrån mordet på Anna Lindh, hur det kunde gå så här illa. Genom dessa personporträtt vill jag även peka på individens betydelse i det historiska skeendet.

Övervägande delen av de samhällsdestruktörer som porträtteras är socialdemokrater. Jag vill inte föneka den stora insats som arbetarrörelsens pionjärer gjorde när det gällde att avskaffa de samhällets orättvisor som präglade det gamla Sverige. De protesterade och agerade mot överklass- och bolagsvälde och gick samtidigt till rätta med otidsenliga värderingar på en rad områden. Det står helt klart att  det svenska samhället var i trängande behov av reformer. Hjalmar Branting, den förste socialdemokratiske statsministern, gjorde också en avgörande insats då han slutgiltigt avvisade arbetarrörelsens antidemokratiska – läs kommunistiska – tendens och tog avstånd från bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917.

Socialisternas roll i den nödvändiga samhällsomvandlingens tjänst har dock kraftigt överdrivits, något som är en följd av att det i hög grad är socialdemokratin som svarat för historieskrivningen. För mig är det uppenbart att liberala, konservativa och kristna aktörer har väl så stor förtjänst i att Sverige under 1800- och tidiga 1900-talet kunde lyftas ur social misär och dryckenskap. Några namn att nämna härvidlag är politiker som Louis De Geer, Carl Staaff, Arvid Lindman och Bertil Ohlin. Bland kristna opinionsbildare och aktivister finns viktiga namn som Peter Wieselgren, Hanna Oucherlony, makarna Hedvig och Herman Lagercrantz, Manfred Björkquist, Gottfrid Billing, Nathan Söderblom och Lewi Pethrus. Bankmannen André Oscar Wallenberg spelade också en viktig roll.

Socialdemokratin kunde ha fått en mer godartad betydelse i modern tid om den inte hade hamnat i knät på Axel Hägerström, den inflytelserike filosof som gav upphov till den så kallade värdenihilismen enligt vilken det inte finns några eviga och beständiga värden; absolut gott och absolut ont, rätt och fel, var enligt Hägerström blott uttryck för människans egenintresse och subjektiva ställningstagande. Därmed var det fritt fram för nihilism, relativism och materialism. Dörren öppnades för avgrunden och företeelser som familjeinstitutionens sönderfall, förgudning och missbruk av sexualiteten, massaborter, drogromantik, avtagande respekt för lag och ordning, stöd för totalitära ideologier som nationalsocialism och kommunism, samt en politisk korrekthet som oblygt undertrycker åsikter som inte stämmer överens med det man ”skall tycka”.

Axel Hägerström – prominent destruktör.

Om jag skall framhäva en destruktör som har ett större ansvar för förstörelsen av Sverige än övriga operatörer så blir det alltså Axel Hägerström, som tilldelats ”privilegiet” att inleda mitt personliga skräckgalleri. Liksom en rad andra av de av mig biograferade personligheterna var Hägerström ursprungligen en kristen bekännare som avföll från tron för att i stället bli en enveten förnekare. Han efterträddes på den svenska filosoftronen av Ingemar Hedenius, som jag med viss tvekan inrangerar bland Sveriges destruktörer. Hedenius var en lysande stilist och skicklig debattör som ställde till stort rabalder med sin gudsförnekande filosofi, varmed han fullföljde hägerströmianismens syftemål och lade grunden för det utpräglat sekulariserade svenska samhälle vi i dag har det tvivelaktiga nöjet att leva i. Till Hedenii försvar skall sägas att han hade vett att ansluta sig till Herbert Tingstens kritik av kommunismen på 1950-talet och avvisa ”tredje ståndpunktarnas” försåtliga prokommunism.

Eftersom utrikespolitik är ett av mina huvudintressen har jag även utvalt några gestalter som bär skulden för att Sverige i ungefär ett halvsekel i väsentliga hänseenden ställde sig på kommunismens sida under det Kalla kriget, på ungefär samma sätt som vårt land under  Första och Andra världskriget favoriserade det auktoritära Kejsartyskland respektive Nazityskland  – så länge det gick bra för dessa. Här kan man tydligt se en konsekvens av Hägerströms nihilistiska filosofi, vilken i sin förlängning ledde till acceptans för synsättet ”makt är rätt”. Eller för att tala med Gustaf Vasa: ”Rätten sitter i spjutstångs ände.”

Våra främsta utrikespolitiska prokommunister har enligt min uppfattning varit följande gestalter:

Östen Undén, den svenska utrikespolitikens ”onda genius” som till Stalin överlämnade 146 baltiska och 2700 tyska krigsflyktingar samt  blev prickad i riksdagen för att han hade struntat i frekventa varningar om att överste Stig Wennerström var sovjetspion; Ernst Wigforss, som tenderade att favorisera Sovjetunionen på Förenta staternas bekostnad; Olof Palme, den konfrontatoriske och illvillige demagog som i sin retorik omvandlade marxist-leninistiska terroriströrelser som Viet Cong i Vietnam och MPLA i Angola till ”befrielserörelser”, samtidigt som han spelade under täcket med USA och NATO; den lismande och falske Sten Andersson som tillsammans med Palme idoliserade de palestinska terroristerna i PLO och satte Mellanösterns enda demokrati, Israel, på undantag; Pierre Schori, revolutionsromantikern som var KGBs främsta informationskälla i Sverige; samt Birgitta Dahl, hysterikan som slog ett slag för Pol Pots Röda khmerer i Kambodja och i det längsta vägrade erkänna att hon haft fel – att Dahl kunde kröna sin karriär med att bli riksdagens talman är en av det moderna Sveriges största skandaler.

 

Den homosexuelle diplomaten Sverker Åström -var han också KGB-agent?

Min exposé över kulturvänstern spänner över cirka 200 år från litteratören och revolutionsvännen Tomas Thorild till den homosexuelle diplomaten Sverker Åström, som enligt somliga bedömare var KGB-spion. Några minnesvärda personligheter i detta sammanhang är författaren Carl Jonas Love Almqvist, som med sin idéroman ”Det går an” lade grunden för upplösningstendenserna på familjeområdet genom att göra gällande, att det går lika bra för män och kvinnor att leva tillsammans utan att vara gifta; samhällsomstörtaren August Strindberg, vilken bland annat hetsade mot judarna i Sverige; författaren och kritikern Fredrik Böök, som ställde sig på Nazitysklands sida under Andra världskriget; författaren och narkomanen Lars Görling, som med sin bok ”491” bröt alla sexuella tabun genom att också skildra sex mellan djur och människor (Vilgot Sjöman gjorde senare film av boken); den antisemitiske politikern och skribenten Per Gahrton, vilken städse ställt sig på Palestina-terroristernas sida i Mellanöstern-konflikten; den marxistiske spionen och författaren Jan Guillou, som avslöjade den socialdemokratiskt präglade underrättelsetjänsten IB i syfte att undergräva det svenska samhället och i likhet med Gahrton hatar Israel och USA; och förre ärkebiskopen K. G. Hammar, som förutom att etablera homosexromantiken i Svenska kyrkan också hetsade mot Israel.

Det var för övrigt Hammar som för tio år sedan fick mig att lämna Svenska kyrkan genom sitt stöd för Elisabeth Ohlssons perversa fotoutställning i Uppsala domkyrka om Jesus som bög och lärjungarna som transvestiter. Hammars efterföljare i ämbetet, Anders Wejryd, tycks göra sitt bästa för att fullfölja Hammars verk, bland annat genom att flagga för homoäktenskap i kyrkan och inbjuda schamaner och häxor till klimatöverläggningar i domkyrkan.

När det gäller Sveriges destruktörer får vi inte heller glömma rasbiologen och nazisympatisören Herman Lundborg, som under sin tid som chef för det av riksdagen inrättade Rasbiologiska institutet i Uppsala byggde vidare på de idéer om att man skulle indela och värdera mänskligheten enligt rastillhörighet som sedan mer än ett sekel tillbaka låg i tiden. Rasbiologiska institutet blev en central ”tankesmedja” för den internationella raspolitiken och fick besökare från inte minst Tyskland, vilka i Uppsala hämtade inspiration till den kommande Förintelsen. Lundborg dog 1943 och slapp därmed uppleva Tysklands krigsnederlag, men hans institut fortlevde ännu något decennium. Det rashygieniska konceptet, som bland annat inbegrep steriliseringar av ”mindervärdiga” individer, fortlevde ända in på 1970-talet med främst socialdemokratiskt stöd.

Min grundtanke kan sammanfattas med följande citat ur boken (sidan 70):

”Varje samhälle behöver, för att kunna fungera på tillbörligt sätt, en utvecklad religiös eller åtminstone etisk doktrin i syfte att vägleda sina medborgare i en godartad riktning. Sverige vägleddes ända in i modern tid av kristendomen…Det är när detta intrikata normsystem börjar upplösas i sina fogar som verkligt svårartade problem – drogmissbruk, ökad brottslighet, moralisk perversion, en känsla av tillvarons meningslöshet – uppstår och tilltar. Enbart humanistisk/politisk övertygelse räcker inte för att fylla det religiösa vakuumet. En sekulariserad tänkare som…insåg detta enkla faktum var polacken Leszek Kolakowski, vilken erkände religionens…värden utan att själv vara aktivt troende. Bland annat kritiserade Kolakowski i en uppmärksammad debattbok det faktum att moderna kristna kyrkor tenderar att avskaffa Djävulen som sinnebild för det onda.”

Jag stoppar där – nu får de av er, kära  läsare, som vill veta mera om Sveriges destruktörer själva köpa boken!

Enklaste sättet att göra detta är att sätta in 190 kronor (inklusive porto) på plusgirokonto 85 95 89 – 4, alternativt bankgiro 5682 – 0392; adressen är Stiftelsen Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Glöm inte att ange att det är en beställning av ”Destruktörerna” som avses!