Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Alliansens förräderi mot Sverige

Den borgerliga regeringsalliansen avslog den 23 oktober oppositionens förslag om att stoppa den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön, som avses dras strax öster om det så gott som oförsvarade Gotland. Det är ett beslut som djupt beklagas av Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmie Åkesson sade i ett uttalande bland annat:

Planerna på en rysk gasledning genom Östersjön står i allvarlig strid med Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi är också kritiska till gasledningen av miljöpolitiska skäl.

Den planerade ryska gasledningen sträcker sig från Viborg i Finska viken till Greifswald vid den tyska Östersjö-kusten.

Det finns fler än Sverigedemokraterna som har en kritisk inställning till det rysk-tyska konsortiet Nord Streams planer på en 120 mil lång gasledning i form av en jättelik pipeline från Viborg till Greifswald. Således skrev den välkände bloggaren Dick Erixon i sin blogg ”I hjärtat rebell” den 26 januari under rubriceringen ”Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst” följande:

Det ryska gasprojektet är en Trojansk häst för att komma in på Östersjöns farvatten igen. Det ger rysk militär legitima skäl att åter patrullera och kontrollera Östersjön.

Se hela texten här:

http://erixon.com/blogg/2009/01/rysk-gasledning-i-ostersjon-ar-en-trojansk-hast/

Förvisso är det så. Nord Streams och Putins gasledning bör förstås som ett allvarligt ryskt försök att förverkliga den gamla visionen om Östersjön som ett ryskt innanhav. Om projektet förverkligas – och få tvivlar väl på att så blir fallet – kommer den europeiska stormakten Tyskland och även EU som helhet att hamna i ett långvarigt beroendeförhållande till det alltmer aggressiva, nationalistiska Ryssland.

Regeringen Reinfeldt har uppenbarligen bestämt sig för att med hull och hår bejaka den ryska dominansen av Östersjön. Har man ens insett att gasledningen, om den förverkligas, kommer att ställa höga krav på kustbevakningen och därmed tarva en militär upprustning på detta område? Troligen inte.

Jag tvekar därför inte att beteckna beslutet om att avslå den röd-gröna oppositionens förslag om att stoppa gasledningen som ett svek mot svenska säkerhetsintressen, ja ännu värre: alliansens handlande är ett förräderi mot Sverige!

Jag uppmanar alliansens regeringsledamöter och riksdagsmän att läsa på om den nya ryska imperialismen i riksdagsman Mats Johanssons lättlästa och välinformerade skrift Det nya kalla kriget (Timbro Debatt 2008, 83 sidor).

 Mats Johansson (M).

Det länder slutligen oppositionen till heder att man haft vett att vilja stoppa den trojanska häst som den planerade gasledningen innebär.

Shamefestivalen rullar igång

Jag medger att ovanstående rubrik är provokativ. Det är också meningen. Pridefestivalen har nämligen under en följd av år nu medvetet provocerat alla oss som bekänner oss till en traditionell moral vad avser sexualitet och familjebildning. Därför tycker jag gott att Pride-folket kan få stå ut med en tesked av samma beska medicin.

 Stockholmsbussarna flaggar regnbågsfärgat.

Dick Erixon har i ett blogginlägg den 28 juli egentligen sagt allt det jag vill säga i frågan, men eftersom jag har svårt att hålla fingrarna i styr kan jag inte låta bli att brodera ut temat en aning. Först en länk till Dicks blogg:

http://erixon.com/blogg/2009/07/pride-utnyttjar-minoriteter-i-syfte-att-predika-normloshet/

Dick Erixon inleder med att citera pålitliga Nya Wermlandstidningen:

”I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ‘den som inte är med oss är emot oss’-attityd.”

Dick Erixon fyller på med följande:

”Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.”

Så sant som det är sagt av vår förmodligen mest skärpta borgerliga debattör. (Se för övrigt C. G. Holms intervju med Dick Erixon i tidskriften Contra nr. 2 2009). Shamefestivalen i Stockholm har i alla år framförallt utmärkts av en tydligen ohejdbar vulgaritet och extrem sexualfixering, som jag är säker på långt ifrån utmärker alla homosexuella. Det finns säkerligen otaliga homosexuella som aldrig i sitt liv skulle kunna tänka sig att stå och hångla på Sergels torg med vilt främmande människor, så som skedde i upptakten av årets Shame vilken som bekant har ”Hetero” som röd tråd.

Som Erixon så riktigt skriver: ”Man är inte sin sexuella läggning.” Få vågar dock påtala detta av rädsla för att framstå som intoleranta och bigotta. Dick Erixon, och även Nya Wermlandstidningen, är all heder värda för att de vågat gå mot den politiskt korrekta strömmen.

Det är jag också, om jag skall göra avkall på min naturliga blygsamhet för en stund. I min senaste bok Destruktörerna (Contra förlag 2008) berör jag i ett avsnitt som behandlar kulturvänsterns förstörelseverk bögeriets roll i det vänsterradikala projektet. Jag konstaterar i sammanhanget att den första mer bemärkta skribent som ifrågasatte den traditionella moralen var  Kristina Ahlmark-Michanek, som 1962 kom ut med boken Jungfrutro och dubbelmoral. 1964 publicerade så läkaren Lars Ullerstam boken De erotiska minoriteterna samt Henning Pallesen De avvikande. Enligt den begynnande radikala tidsandan skulle den gamla mossiga moralen rivas upp till förmån för en hejdlös tolerans gentemot det aparta. En annan tillskyndare av detta synsätt var Barbro Backberger, som gick till storms mot ”den heliga familjen” och bröt en lans för, bland andra ömkansvärda grupperingar, de homosexuella.

 Den trägne bordellkunden Lennart Geijer tog initiativet till sexualbrottsutredningen.

Ett tidstypiskt utflöde av den nya, promiskuösa och normbefriade sexualsynen blev ”sexualbrottsutredningen” som tillsattes 1972 av justitieminister Lennart Geijer, själv beryktad ”torsk”. Göran Hägg skriver följande om sexualbrottsutredningen i sin bok Välfärdsåren (2005 ):

”Tanken var att avkriminalisera incest, upphävda åldersgränser för sexualumgänge, tillåta blottare att följa sin böjelse utan påföljd samt mildra straffet för sexuella övergrepp och våldtäkt.”

Utredningens förslag presenterades i ett betänkande med titeln Sexuella övergrepp – förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott (SOU 1976:2). Detta vämjeliga aktstycke blev emellertid nedsablat efter konstens alla regler, men det som lever kvar är romantiseringen av homosexualitet och avvisandet av sexuell avhållsamhet som medel för att exempelvis komma till rätta med könssjukdomar och tonårsaborter; i stället är det kondomevangeliet som gäller.

Jag var inne på detta tema redan i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), där jag i avsnittet ”Vänsterns nya kläder” analyserar den moderna homosexrörelsen under rubriceringen ”Bögrevolten”. Jag ber att få citera härur:

”Den som nu vill jämställa en aktivt homosexuell livsstil med heterosexualitet har naturligtvis full frihet att göra det utifrån ett liberalt, sekulärt synsätt; därmed inte sagt att ett sådant synsätt är riktigt vilket jag snart skall belysa. Jesus uppmanar oss jämväl att iakttaga elementär tolerans och ej kasta första stenen mot de av våra medmänniskor som lever i olika grader av synd. Jag vill också gärna betona, att det inte är de homosexuella som individer jag vänder mig emot. Jag har aldrig gjort några stickprovskontroller i folks sovrum och tänker inte börja nu. Vad som intresserar mig är i stället den politiska homosexualiteten, den sexuella identiteten som revolutionärt projekt. Det är detta jag protesterar mot.”

Vidare i texten:

”Att vara för ökade rättigheter för bögar och lesbianer är en sak, och det skulle aldrig falla mig in att behandla en person på ett nedlåtande eller ohövligt sätt därför att vederbörande är homosexuell. Men det finns också en revolutionär strömning i den homosexuella befrielserörelsen som inte nöjer sig med att vara för ökade rättigheter och mot diskriminering, utan som är just – revolutionär. Denna strömning vill ingenting mindre än att omvandla själva den mänskliga naturen och ställer sig därmed på samma plan som kommunismen. Båda dessa inriktningar går därmed emot naturen: kommunismen därigenom att den via statlig centralism och ideologisk intolerans syftar till att snöpa den mänskliga kreativiteten; bögrevolutionismen på så sätt att den vill skapa en ny människotyp oberoende av könsidentitet.”

Om queeraktivisternas agenda kunde förverkligas fullt ut skulle detta leda till samhällets och dess normers totala upplösning. Familj och tvåsamhet mellan man och kvinna skulle hamna på historiens beryktade soptipp. Tyvärr är det ytterligt få politiker och samhällsdebattörer som inser detta, och de som till äventyrs gör det vågar  ändå inte tala ur skägget av fruktan för att bli utstötta och marginaliserade. I stället springer de benen av sig för att skymta i TV-rutan under den aidsdoftande Shamefestivalen och/eller hyllas som ”årets hetero” eller liknande av den mäktiga homosexlobbyn.

Det talas ofta om så kallade hatbrott, dit våld mot homosexuella hör. Sådant våld är avskyvärt och skall beivras på ett nitiskt sätt inom ramen för gällande lagstiftning. En annan intressant fråga är dock den verbala våldsutövning som alla vi som inte ställer upp på homosexromantiken ständigt utsätts för, där tillmälen som ”homofob” tillhör de mildaste varianterna. Vi som inte uppskattar att, bildligt talat, få läderpiskan uppkörd i röven varje år i slutet av juli. Vem tillvaratar våra intressen?

Dick Erixon tillhör undantagen och det är han värd allt tänkbart beröm för!