Om en meteor, ett mordminne och en melodifestival

 En meteor på väg mot jorden.

I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.

Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.

Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.

 Supernova.

Av dessa mer eller mindre fantasirika förklaringar har jag fastnat för det sistnämnda (tack, Helena Sterner!): en meteor. Det är ett faktum att en meteor dök upp i atmosfären ungefär samtidigt som jag siktade eldklotet och sedan störtade i Atlanten: http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/en-meteor-har-tr%C3%A4ffat-jorden-%E2%80%93-och-du-har-inte-m%C3%A4rkt-n%C3%A5gonting/ar-BBq06I5?li=AAb2bl2&ocid=mailsignoutmd#image=BBpZQpF

En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.

Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016

Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/

 Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.

Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.

Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.

I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.

 Asylkrisen.

På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/

I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.

Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/

 

En afton med några goda vänner…och så litet Bellman

 Mitt sällskap denna kväll. Foto: Tommy Hansson

Det blev ju en ganska lyckad kväll det här också.

Men så åtnjöt jag också sällskap av mina förtroliga vänner mr. James Beam och mr. Dean Martin. Även hr. Pripp behagade infinna sig. Lägg därtill att jag i televisonen (SVT) hade nöjet  beskåda den norska filmen Fuck up om några sorgliga existenser, vilka var invecklade i allsköns sorglustiga kriminalfall med narkotisk anknytning.

Okej, okej, så jag kanske har varit nyktrare när jag skriver detta. Några stavfel kommer ni emellertid icke att finna, kära läsare. Jag har nu varit hemma med förkylning några dagar och hackat och hostat något väldeliga. Detta verkar nu vara å regress, utan tvivel med benägen medverkan av främst den välgörande mr. Beam.

Nu laddar jag så smått inför den traditionsenliga bluespicnicken på Torekällberget, den goda staden Söder Taelghias svar på Skansen, vilken löper av stapeln lördagen den 13 dennes. Jag måste bekänna att jag inte lyssnat mycket på musikgenren blues i mina dar, men en man som sålde begagnade CDs på Stora torget härförleden försäkrade mig om att jag faktiskt såg ut som en ”blueskille”.

 Utsikt från min balkong. Foto: Tommy Hansson

Min kära dotter Isabella, som är hemma på snabbvisit från studiestaden Glasgow, kommer att medfölja och stanna någon timme innan hon drar vidare från sin gamle grånade, giktbrutne far. Innan dess hoppas jag få tillfälle bjuda henne på en god middag, ihopkommen genom min icke föraktliga kokkonst. Sonen, Sebastian, föredrar sin mosters sällskap på en resa till Danmark och en konsert med Kylie Minogue.

Förliden afton har jag till del tillbringat å balkongen, inmundigande ovan nämnda drycker samt cashewnötter, till del framför TVn med tusenfotingtjejen Tussan som trevligt och glatt sällskap. Dean Martin har förstås avnjutits via CD-spelaren.

 Tussan på vardagsrumssoffan – alltid lika glad. Foto: Tommy Hansson

Det finns inte många botemedel mot ett kroniskt brustet hjärta, men de jag nyttjat ikväll besjungs redan av Bellman i Fredmans epistel numro 7 och får nog sägas vara ordentligt beprövade:

När jag ser dig, så tänk att jag finner
kyla, svalka, ro i mitt bröst
Ty med ditt glas du mig påminner
att mot kärlek finnes tröst

Mikael Samuelsson och Mats Bergström visar i följande helt obetalbara inspelning från 1990 att det finns en rad olika sätt att framföra denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=USTqvN4avTM

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.