Muslimska brödraskapet uppmanar till jihad

Medan världen gläds åt Egyptens diktator Hosni Mubaraks avgång och hoppas på en demokratisk utveckling i Egypten smider landets mest välorganiserade politiska gruppering – Muslimska brödraskapet – oroande planer. Dessvärre finns det en överhängande risk för att den egyptiska omvälvningen kan kasta landet ur askan in i elden. Dessutom kan, om brödraskapet får en maktposition i ett framtida Egypten, maktbalansen i hela regionen komma att rubbas.

Imam Hassan al-Banna iförd fez.

Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna (1906-49) som en muslimsk reformrörelse. Dess övergripande målsättning är att skapa en muslimsk stat, grundad på sharia, för all världens muslimer. Brödraskapet är i dag världens mest välorganiserade och inflytelserika islamistiska rörelse och finns i flera muslimska länder med Egypten som maktbas.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som rörelsen är formellt förbjuden i Egypten – Mubarak och dennes företrädare Anwar Sadat betraktade brödraskapet som sina dödsfiender. Parlamentsvalet 2008 resulterade i att 30 procent av platserna besattes av medlemmar i brödraskapet – dessa tvingades ställa upp som oberoende kandidater på grund av förbudet.

Muslimska brödraskapet har gjort sig populärt inom folkets breda lager genom att etablera skolor och sjukhus och bedriva ett uppskattat socialt arbete. Rörelsen har ofta anklagats för att stödja terrorism eller själv begå terrorhandlingar men alltid nekat till detta. En analys av uttalanden av rörelsens nuvarande ledare, Muhammad Badi’, samt det förslag till politisk plattform som läcktes ut till media 2007, gör det dock svårt för Muslimska brödraskapet att framhärda i dessa förnekanden. Nedanstående uppgifter och citat bygger på en sammanställning från The Middle East Media Research Institute (MEMRI) den 3/2 2011; citaten översatta av mig från engelskan.

Muslimska brödraskapets nuvarande ledare Muhammad Badi’.

I en predikan hållen i september 2010 hävdade Badi’ att USA var på väg att kollapsa och snart skulle falla, precis som Sovjetunionen gjorde 1991:

Ty en nation som inte upprätthåller moraliska och humanitära värden kan inte leda mänskligheten, och dess rikedom förslår inte när väl Allah har sagt Sitt, vilket hänt mäktiga länder i det förflutna.

I samma predikan sade Badi’ att den muslimska världen snart skall framgå som segerrik över sina fiender, precis som Allah utlovat i Koranen:

Allahs fiender kommer alla att krossas och kommer att vända om och fly (Koranen 54:45).

Badi’ uppmanar i sitt budskap alla muslimer att förena sig mot sina fiender vars ”förtryck och tyranni” de inte behöver frukta.

I dag märker vi hur mycket (den muslimska) nationen behöver enighet…O muslimska nation, förena er! O Palestinas söner, förena er, allihop, framför ansiktet på fienden som kommer att hålla rådslag mot er, och vet att Allah är den främste av rådslagare, att ni genom Honom skall förinta dem.

Mohammad Badi’ försäkrade sina åhörare att Allah förutbestämt muslimernas seger i konfrontationen med deras fiender. Han trodde sig också veta, vilket han gav uttryck för i en tidigare predikan i mars 2010, att Allah lovat förgöra nationer skyldiga till ”förtryck, aggression och tyranni.” Över huvud taget orerar Muslimska brödraskapets ledargestalt en hel del över temat död, förstörelse och allehanda olyckor som skall komma att drabba den påstådda fienden. Intet tal om att älska sin fiende där, inte…

Brödraskapets förnekanden av terrorstöd rimmar illa med det faktum, att Muhammad Badi’ uppfordrar muslimska ledare världen över att uppmuntra till jihad som en helig plikt för alla islamska trosbekännare; detta uppges vara det säkraste sättet att återupprätta den muslimska ummah till dess forna glans. Den arabiska termen ummah betyder i islamskt språkbruk ”den muslimska nationen”, det vill säga alla islamska trosbekännare världen över.

Badi’ förnekar att jihad skulle innebära terrorism . I stället menar han att det är en berättigad försvarsåtgärd gentemot den terrorism som bestås av vad han kallar ”utländska elements ockupation av land.” I realiteten är detta en krigsförklaring mot den judiska (”sionistiska”) staten Israel. I ovan nämnda predikan i september 2010 sade Muhammad Badi’ bland annat följande:

I dag behöver muslimerna desperat en hedersmentalitet och maktmedel (som sätter dem i stånd) att konfrontera den globala sionismen. (Denna rörelse) känner ingenting annat än våldets språk, så (muslimerna) måste bemöta dem med järn och (till och med ännu kraftfullare) stormvindar.

Med andra ord: angrepp mot Israel, en stat som brödraskapet inte erkänner, är ingenting annat än berättigat försvar. Det som den muslimska staten söker kan endast nås genom ”jihad och offer” samt genom att ”uppbringa en jihadgeneration som eftersträvar döden precis som fienderna eftersträvar livet.” Alla former av förhandlingar med fienden (läs: Israel, USA och deras bundsförvanter) avvisas av brödraskapet genom Badi’, som i stället förordar den våldsamma formen av jihad (det finns ju också en fredlig typ av jihad som går ut på inre mognad och förkovran, men det är definitivt inte den som Badi’ avser i sin retorik).

Camp David-avtalet bekräftas genom ett handslag mellan Sadat (till vänster) och Begin under Carters överinseende.

Särskilt vänder sig Muhammad Badi’ mot det banbrytande Camp David-avtalet, som 1978 under USAs president Jimmy Carters överinseende förhandlades fram mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin och gav världen hopp om fred i Mellanöstern.

Som ett genomgående tema i Muslimska brödraskapets och Muhammad Badi’ s budskap finns övertygelsen att Koranen – som anses via uppenbarelser ha förmedlats från Allah till profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriels försorg –  skall vara rättesnöret  för allting.

En konsekvens av denna övertygelse är att brödraskapet kräver att utländska turister måste anpassa sig till de ideal och värderingar som uttrycks i Koranen, något som framkallat vrede hos egyptiska statens turistorganisationer.

Jag hoppas, liksom alla andra, att resningen i Egypten skall leda till frihet och demokrati, och inte bara där: händelserna i Egypten (och dessförinnan i Tunisien) har som bekant även inspirerat till protester mot diktaturregimerna i länder såsom Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen, Bahrain och Iran. Samtidigt är det föga troligt att dessa folkliga reaktioner i en handvändning kommer att göra hela den muslimska världen demokratisk.

Libyens bisarre Ghadaffi: näste muslimske diktator som tvingas avgå?

Daniel Pipes, kolumnist i den ansedda brittiska tidskriften The Economist, tillhör dem som påpekat att de frihetliga strävandena i den muslimska delen av världen handikappas av bristen på demokratiska traditioner. Ta gärna del av Pipes synpunkter på omvandlingen i Egypten här:

http://www.danielpipes.org/9420/democratic-egypt

Slutligen hyser jag all förståelse för att Israel följer utvecklingen i Egypten med viss oro. Med Mubarak visste man vad man hade: en auktoritär arabregim med vilken man kommit hyggligt överens sedan Camp David. Vad som kommer efter Mubarak är det ingen som vet.

Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Zvi Mazel – israelisk ambassadör som blev hjälte

Zvi Mazel, född 1939, var Israels ambassadör i Stockholm från december 2002 till april 2004, då han efterträddes av Eviatar Manor. Mazel hade tidigare tjänstgjort vid israeliska beskickningar i Antananarivo på Madagaskar, Paris i Frankrike och Kairo i Egypten. Numera lever han som pensionär i Israels huvudstad Jerusalem.

 Zvi Mazel.

Det var den 16 januari 2004 som Zvi Mazel blev internationellt känd sedan han saboterat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”, ingående i utställningen Making Difference på Statens historiska museum i Stockholm, genom att koppla ur den elektriska förbindelsen till konstverket i fråga vilket utformats av den israelisk-svenske konstnären och musikern  Dror Feiler och dennes hustru Gunilla Sköld Feiler.

Dror Feiler föddes i Israel 1951 och gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmsjägare 1970. Han blev emellertid så kallad refusenik sedan han vägrat tjänstgöra i områden som erövrats av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967. Dror Feiler är en uttalad vänsterradikal som stöder den kommunistiska FARC-gerillan i Colombia.

Jag gör ingen hemlighet av att jag betraktar ambassadör Zvi Mazel som en hjälte. Vad han gjorde var att sabotera en installation som framställde den kvinnliga palestinska självmordsbombaren Hanadi Jaradat, till tonerna av J. S. Bachs ”Mein Herz schwimmt in Blut”, som en rättfärdig martyr för den palestinska saken. Vad jag kan invända mot är att ambassadör Mazel genom sin handling bidrog till att skapa ökad uppmärksamhet kring Feilers smaklösa så kallade konstverk, men jag tror ändå att de internationella svallvågorna kring den modiga gärningen i stort skapade en välbehövlig opinion mot stödet för den palestinska terrorn. Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon ringde för övrigt upp Mazel och uttalade å den israeliska regeringens vägnar stöd för Mazels handling.

Ambassadör Zvi Mazel medverkar som intervjuobjekt i boken ”Behind the Humanitarian Mask” i redaktion av Manfred Gerschenfeld (Jerusalem Center for Public Affairs, Institute for Global Jewish Affairs, Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies, 2008), som behandlar antiisraeliska och antisemitiska stämningar i de skandinaviska länderna.

Mazel uttalar sig på följande sätt om förhållandena i Sverige avseende antiisraelism och antisemitism (översättning från engelskan av bloggaren):

”Sverige gör anspråk på att vara en superdemokrati, ett exempel på upplysning och öppenhet. Människor med sådana anspråk borde vara litet mer välunderrättade om Israel, som trots allt är en annan demokrati. Och ändå vet den vanlige svenske medborgaren inte mer än vad landets ytliga medier talar om för henne. Detta är ofta antiisraeliskt och allmänheten påverkas av detta.”

Det skall här inskjutas att Mazel innan han utnämndes till Israels ambassadör i Sverige var ambassadör i Kairo i fem år, under vilken tid Israel så gott som dagligen gavs skulden för allt ont som hände i världen – Egypten anses dock vanligen vara ett ”moderat” muslimskt land. ”Jag väntade mig inte att finna en på något sätt liknande atmosfär i ett demokratiskt land som Sverige”, förklarar Mazel i boken.

”Snövit och sanningens vansinne” hyllade en palestinsk självmordsmördare.

Zvi Mazel är djupt kritisk till ledande svenska massmedia, vilka han menar genomgående betraktar staten Israel som ondskans representant i Mellanöstern-konflikten. I denna situation, menar han, är det inget under att  nazistiska och/eller extrema muslimska opinionsgrupper får vind i seglen. Mazel pekar i sammanhanget ut partier och grupperingar med sympatier för vänstern, miljöfrågor och socialdemokratin som klart antiisraeliska respektive antisemitiska.

Zvi Mazel uttrycker i intervjun viss sympati för förre statsministern Göran Perssons initiativ att sammankalla en större internationell konferens om Förintelsen, Stockholm International Forum on the Holocaust i januari 2000. Mazels kritik mot den svenska socialdemokratin är annars inte nådig. I intervjun säger han bland annat:

”Aftonbladets redaktör, Helle Klein, är en avkomma av en känd rabbin men hon finner ingenting gott i Israel och hennes tidning anklagar oss regelbundet…Sedan Olof Palme blev socialdemokratisk ledare 1969 har partiet följt en antiisraelisk linje, som fortsätter tills i dag.”

Även Dagens Nyheter får sig en släng av sleven i Zvi Mazels intervjusvar. Särskilt anklagar Mazel tidningen för att ha publicerat en debattartikel av den så kallade islamkännaren Jan Samuelson, vilken skrev att det var fullt tillåtet för muslimer att hata judar till följd av Israels ”ockupation” av ”palestinska” territorier. Samuelsons DN-artikel var, i Mazels perspektiv, den värsta antisemitiska artikeln han läst i etablerad svensk press.

Sveriges förra utrikesminister Anna Lindh må vidare vara död, mördad av en sinnesförvirrad svensk-serb, men det innebär icke att ambassadör Mazel anser sig behöva skönmåla hennes minne:

”Hennes hat gentemot Israel kan endast beskrivas som patologiskt. Under hennes ledarskap publicerade Sverige fler ensidiga fördömanden av Israel än något annat land i EU.”‘

Anna Lindh, patologisk Israel-hatare, här tillsammans med PLO-führern Yassir Arafat.

”Den nya regeringen har slutat göra extremt antisisraeliska uttalanden”, hävdar Mazel, ”men under ytan fortsätter antiisraelismen och antisemitismen att frodas och väntar på ett nytt tillfälle att bryta ut.”

Nej, den borgerliga alliansregeringens representanter plägar inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionens företrädare, uppträda på demonstrationer tillsammans med Hamas-anhängare eller göra vansinniga antiisraeliska uttalanden, men dess utrikesminister Carl Bildt kan likväl på goda grunder anses vara en representant för den avmätta antisemitism som sedan länge utmärkt delar av den svenska överklassen. När Israels premiärminister Benyamin Netanyahu nyligen gav stöd åt tanken på en palestinsk stat valde således Bildt att fokusera på vad han ansåg vara de negativa aspekterna av Netanyahus uttalande.

Zvi Mazel passar även på att ge en välförtjänt känga åt Svenska kyrkan och dess förre, extremt antiisraeliske ärkebiskop K. G. Hammar samt åt den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia och den socialdemokratiska så kallade kristna Broderskapsrörelsen. Ingendera organisationen har något som helst positivt att säga om den judiska staten Israel.

Mazel kritiserar även justitiekanslern Göran Lambertz för att ha lagt ner utredningen om anklagelserna mot Stora moskén för dess saluförande av extremt judefientliga kassettband.

Ambassadör Zvi Mazel är och förblir en av mina hjältar för sitt modiga initiativ att sabotera den vedervärdiga installationen ”Snövit och sanningens vansinne.” Glorifiering av självmordsmördare skall inte få förekomma under några som helst omständigheter!

En utflykt i det judiska Stockholm

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det ”judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken ”Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen ”Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett ”skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Hamburgs hamn som den förvandlades till kaffeved av nationalsocialistiska tyska hamnarbetare. Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): ”Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark – i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig ”antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.

Ambassadör Dagan talar ut

Benyamin ”Benny” Dagan har varit Israels ambassadör i Sverige sedan augusti förra året men redan hunnit bli relativt välkänd för offentligheten. Men så är Dagan också en engagerad, aktiv och påläst företrädare för Mellanösterns enda demokrati. Jag hade häromdagen förmånen att få höra honom uttala sig om aktuella frågor inför det förestående svenska ordförandeskapet i EU.

 Ambassadör Dagan har hopp för Sverige…

Enligt ambassadör Dagan har Sverige en mycket seriös inställning till det förestående, halvårslånga ordförandeskapet i den Europeiska unionen (EU), något som underlättar Israels ansträngningar att få gehör för sina synpunkter.

– Våra samtal med den svenska regeringen började för cirka ett halvår sedan, säger Benny Dagan. Det har varit många besök från Sverige till Israel sedan dess, inte minst från utrikesdepartementet, och våra båda länder har bland annat diskuterat den viktiga Iran-frågan. Samtalen kommer att fortsätta under de närmaste veckorna, och besök kommer att ske på ministernivå. Det är en utmaning för oss att se till att det som byggts upp kommer att fortsätta. Det är viktigt, eftersom Mellanöstern-frågan kommer att knacka på dörren vare sig man vill det eller inte. Om frågor som har att göra med Iran, Afghanistan och Pakistan inte sköts ordentligt kommer det att bli konsekvenser också i Europa. I allt detta måste man ha ett välfungerande samarbete med Israel.

Dagan menar att det från officiell svensk sida finns mycket engagemang när det gäller problematiken i Mellanöstern, också på hög nivå. Han tycker också att alliansregeringen har visat prov på ett föredömligt tålamod när det gäller tillkomsten av den nya högerregeringen med Benyamin Netanyahu som premiärminister.

– Inom fyra-fem veckor har regeringen utformat sin politik. När Netanyahu besöker Washington, D. C. i maj kan omvärlden börja dra sina slutsatser. En sak är dock klar, och det är att den nya regeringen kommer att respektera tidigare ingångna avtal och därmed bekänna sig till den kontinuitet som är så viktig.

Det finns förvisso många viktiga frågor att ta hänsyn till. Den kanske allra viktigaste är tvåstatslösningen, det vill säga konceptet att en judisk och en palestinsk stat skall existera sida vid sida. Det gäller dock att se till så att detta koncept icke missbrukas.

– Vi var skeptiska till överenskommelsen i Annapolis 2007, eftersom palestinierna var emot en lösning med två folk sida vid sida. Detta kom således ej med i Annapolisdeklarationen. Vi har problem med dem som tror att det dels skall finnas en palestinsk stat för araber, dels ett Israel som inte är en judisk stat utan någonting annat. Vår önskan är att samtliga, också USA, skall säga klart att det skall finnas en judisk stat. USAs Mellanöstern-representant, Mitchell, har också använt just den formuleringen.

Om Israels förhållande till Europa säger Benny Dagan att ”vi var det tredje landet i världen som erkände EU som en enhet”.

– Ungefär vart tionde år utvecklas förhållandet mellan Israel och Europa. 1975 kom ett frihandelsavtal, på 1990-talet ett associationsavtal och 2004 en ny politik avseende EUs grannstater. Vi har alltid varit det mest aktiva landet i Mellanöstern när det gäller samarbete med Europa, och kanske kan våra förbättrade relationer med EU också gynna arabvärlden som har sina egna mekanismer. Ibland hörs röster inom EU att förbindelserna med Israel inte skall uppgraderas, men om så sker så skadas även palestiniernas sak.

Faktum är att just den dag detta skrivs så har representanter för EU uttryckt att det inte kan ske någon uppgradering av förbindelserna med EU, så länge regeringen Netanyahu inte klart uttalar att man tänker fortsätta överläggningarna med den palestinska myndigheten. Något som kan ses som ännu ett uttryck för att tålamodet med palestinaraberna från EUs sida tycks vara oändligt, medan kraven på Israel hela tiden pockar på.

– Det är viktigt att klargöra att detta inte är någon enkelriktad väg, framhåller ambassadör Dagan. Det ligger i Europas intresse att ha en bra relation med Israel, också för att det skall finnas en bra relation med det övriga Mellanöstern. Det är en dubbelriktad väg för båda sidorna. Varje vecka kommer europeiska ministrar på besök till Israel, och ibland uppstår en ”propp” som i fallet med kriget i Gaza. Men processen går ändå ständigt framåt.

Det vore att begära för mycket, menar ambassadör Dagan, att förhållandet mellan Israel och Europa skall vara detsamma som den speciella relationen mellan Israel och USA. Ändå, menar han, kan Europa utveckla sina relationer med Israel betydligt.

– Varken kritik från omvärlden för Gaza-händelserna eller något annat, såsom Durban II-mötet i Genève – vi har en plikt att försvara våra egna medborgare – kommer att hindra oss från att förbättra våra relationer med Europa. Vi har byggt upp en bra bas för samarbete med Sverige inför dess ordförandeskap för EU för ett halvår framåt. Och vi hoppas att vi även, när detta halvår är till ända, kommer att fortsätta utveckla våra förbindelser med Sverige.

När det gäller förhållandena mellan Israel och dess grannar förklarar Benny Dagan att Israels regering inte har givit upp hoppet om att få till stånd en frigivning av den fängslade israeliske soldaten Shalit, som inte ens får sina grundläggande rättigheter som krigsfånge tillgodosedda; han tillåts exempelvis inte ta emot besök från Röda korset.

– En viktig fråga för oss är vidare smugglingen av raketer till Hamas i Gaza, säger ambassadör Dagan. Vi kommer att kräva att Egypten gör något åt detta problem. En annan fråga är vad Hizbollah i södra Libanon sysslar med. Om Hizbollah återupptar raketbeskjutningarna mot mål i norra Israel kommer Israel att på ett dramatiskt sätt svara med massiv vedergällning. Här gäller inga kompromisser, vilket jag klargjort för svenska UD.

Israels ambassad har även regelbundna kontakter med den svenska vänsteroppositionen, förklarar ambassadör Dagan.

– Det är viktigt för oss att ha kontakter med oppositionen, även med Miljöpartiet, säger Dagan. Det framgår av hans presentation av ämnet att dessa kontakter inte alltid är de lättaste. Miljöpartiet har bland annat hävdat att Israel dödade 400 barn under Gaza-offensiven, men ambassadör Dagan har tålmodigt förklarat att detta inte stämmer.

– Oppositionen talar ofta med olika röster, till exempel i fråga om Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö som många ville bojkotta. Jag tror dock man inser att man gick för långt den gången, frågan utvecklades närmast till en besatthet hos vissa. I Malmö och på andra plater blev inte bara israeler utan också judar måltavlor för vreden, men jag hörde tyvärr inga protester mot detta från oppositionens sida.

– Men vi har haft seriösa diskussioner, tillägger Dagan, och jag är inte den som predikar om vad man skall göra. De kan under alla omständigheter inte bortse från våra säkerhetsbehov, inte minst avseende våra relationer med Iran.

Om förhållandet till palestinaaraberna säger Benny Dagan att det pågår en fortgående dialog med den palestinska myndighetens president Abu Mazen och att Israel inser behovet av en palestinsk stat.

– Vi måste emellertid insistera på att det också skall finnas en judisk stat i enlighet med internationella överenskommelser – det finns redan tillräckligt med arabiska stater i området!

Antisemitismen – ett växande problem, icke minst i Sverige.

När det gäller den tydligt urskiljbara, ökande antisemitismen understryker ambassadör Dagan att detta inte endast är en israelisk fråga, utan att det ”in the end of the day” är en fråga för hela den civiliserade världen ”om denna vill fortsätta kalla sig civiliserad”.

– En del av det som hände i Genève är ägnat att inge hopp, och det finns nu med en klausul i deklarationen om Förintelsen. Så vissa deltagare i den första Durban-konferensen 2001 kanske inser att man gick för långt i kritiken av Israel.