Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Socker-Jesus och socker-Gud

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.