Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Zarah!

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” och Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda ”Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med ett rungande ”nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen ”Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: ”Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten ”Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn ”Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten ”Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i ”Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten ”Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, ”Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen ”Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: ”Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens ”om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för ”politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. ”Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

 

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids ”karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros ”Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc

Därför är jag konservativ (V)

Mina tidigare inlägg om konservatismen (”Därför är jag konservativ” I-IV), och om hur det kommer sig att just jag är konservativ, har haft en personlig prägel. Jag har sökt visa varför jag personligen kommit till ett konservativt politiskt synsätt och vilka några av mina förebilder har varit. I det här inlägget tänkte jag diskutera konservatismen utifrån ”konservatismens fader”, Edmund Burke.

Carl Johan Ljungberg skriver om Burke i inledningen till sin skrift ”Edmund Burke” (SNS förlag, Pocketbiblioteket, nr. 34, 2008) följande: ”För Burke uppstår all handling i spänningsfältet mellan vana och ännu oprövade möjligheter. Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” Det som gjorde Edmund Burke (1729-97) berömd var hans skrift ”Reflections on the Revolution in France”, som utkom 1790, det vill säga året efter revolutionen men innan skräckväldet satte in och det franska kungaparet mördades av revolutionspöbeln. Contra förlag har givit ut Burkes verk i svensk språkdräkt med titeln ”Reflektioner om franska revolutionen” (1982) med förord av professor Gunnar Heckscher.

Burke väljer att uttrycka sina tankar i form av ett brev till en vän i Frankrike. Han angriper den revolutionära omvälvningen och hävdar sina egna politiska principer – han tillhörde det liberala Whig-partiet i England – i förhållande till ett europeiskt synsätt avseende frihet och tradition. Det är en paradox att en liberal som Burke således givit upphov till den konservativa ideologin. När boken kom ut fick den en oerhörd genomslagskraft, och under första året efter dess utgivning publicerades elva upplagor.

Edmund Burke föddes i irländska Dublin 1729. Hans far var protestantisk advokat medan modern var katolik. Sonen Edmund antog faderns kristna synsätt och yrkesval i det han började studera juridik och praktisera som advokat. Snart övergick han dock huvudsakligen till politisk verksamhet och författarskap. Burkes första mer betydande verk var ”A Vindication of Natural Society” (1756), och 1761 blev han assistent åt ministern för irländska frågor; 1765 blev han sekreterare åt den brittiske premiärministern Lord Rockingham. 1766 blev Burke invald i parlamentet där han var ledamot till 1794.

Edmund Burke tillhörde alltså det liberala Whig-partiet och var partiets ledande talesman i konflikten med konung George III, som strävade efter att utöka kungens makt. Det föll sig därför naturligt för Burke att engagera sig till förmån för de amerikanska kolonisternas frihetssträvanden och mot den brittiska kronans övergrepp. På Burkes tid fanns i Nordamerika omkring två miljoner kolonister från England, Irland och Skottland. De hade utvandrat i tider av religiös förföljelse och ekonomisk knapphet och genom sin driftighet snabbt ernått ett betydande handelspolitiskt inflytande; samtidigt framstod den gamla merkantilismen som föråldrad.

1776 inträffade den amerikanska revolutionen, som till skillnad från den franska motsvarigheten 13 år senare inriktade sig på frihet och gudstro. 1789 bildades en förbundsstat med egen konstitution som fick namnet Amerikas förenta stater (USA). Frigörelseprocessen motarbetades av kung George IIIs brittiska regering vilket gav upphov till det Amerikanska frihetskriget 1775-83.

Ljungberg framhåller: ”I USA växte enligt Burkes åsikt ett modernt representativt styrelseskick fram, som vilade på klassisk och kristen människosyn. I denna ordning var individen och familjen utgångspunkten. Trots människans misstag och ondska fanns en tilltro till hennes förmåga att tygla sina impulser och uppfylla sina förpliktelser i ett öppet samhällsskick.” Burkes ryktbara tal för försoning med de nordamerikanska kolonierna återges i svensk översättning i boken ”Förnuft & inlevelse” under redaktion av Per Dahl och Carl Johan Ljungberg (Timbro 1990).

Edmund Burke avvisade det revolutionära våldet som lösning på samhällsproblemen.

I sitt berömda verk – som måste betecknas som en av tidernas mest inflytelsrika politiska traktat – vänder sig Burke mot revolutionen som medel att förändra det mänskliga samhället. Mot detta ställer Burke reformismens lugna besinning och eftertanke. Som Gunnar Heckscher skriver i förodet till ”Reflektioner om franska revolutionen”: ”Det är för Burke – och hans efterföljare under två århundraden – inte alls fråga om att motsätta sig utveckling och förändringar, ty de är ofrånkomliga. Men innan man förstör det som finns och byggts upp under lång tid skall man veta att något bättre kan sättas i dess ställe.”

Det är inte tillräckligt, menar Burke, att med Strindbergs ord riva ner ”för att få ljus och luft”. ”Mot detta ställer Burke kravet”, skriver Heckscher, ”på att samtidigt bevara och förbättra. Det må vara ett långsamt och mindre spännande tillvägagångssätt, men det är det enda riktiga. Därmed bevaras också jämvikten i samhällssystemet.”

Låt oss lyssna till Burkes egna ord om den franska omvälvningen: ”Jag känner mig ställd inför en omfattande kris, som inte bara rör Frankrikes angelägenheter, utan Europas, och kanske mer än Europas. Totalt sett är den franska revolutionen den mest uppseendeväckande händelse som hittills inträffat i världen. De bästa saker genomförs ofta med de mest absurda och underliga metoder; i de mest underliga sinnesstämningar; och, uppenbarligen, med de mest avskyvärda redskap. All naturlighet tycks satt ur spel i detta kaos av lättsinne och grymhet, och alla sorters brott blandas med alla sorters dårskap. När man betraktar denna avskyvärda tragikomiska scen så når med ett slags förutbestämdhet de mest motsatta lidelser framgång, och ibland blandas de med varandra i sinnet; omväxlande förakt och indignation; omväxlande skratt och tårar; omväxlande hån och skräck.”

Mot denna bakgrund kan man säga att konservatismen är en contrarevolutionär ideologi, men inte bara det. Ett politiskt-ideologiskt tänkesätt som skall ha förutsättningar att nå framgång måste också fyllas med ett positivt innehåll. Den positiva företeelse Edmund Burke i hela sin gärning hyllade var friheten. Utan frihet kan människan inte ge uttryck för sin skapande förmåga eller bygga ett samhälle med tolerans och medmänsklighet. Men det är inte en ovillkorlig frihet Burke förespråkar. Han inser att friheten måste tyglas om den inte skall urarta i kaos och anarki.

I ”Reflektioner…” framhåller Burke således: ”För vad är frihet utan vishet och dygd? Den är det största av alla tänkbara onda, för den är dårskap, lastbarhet, och galenskap; utan upplyst vägledning eller begränsning.” Av största betydelse för Burkes frihetssyn är tanken om naturrätten, som emanerade från Gud och som förband alla människor med varandra.

Carl Johan Ljungberg diskuterar Burkes syn på naturrätten på följande sätt: ”Naturrätten modifieras av Burke i liberal riktning. Burke ser friheten som ett ofrånkomligt villkor för att människor ska uppnå dygd (i klassisk mening). Samtidigt avvisar Burke antikens (Platons) misstänkliggörande av det individuella och personliga som något ofullkomligt. Burke ser individualitet som en tillgång. Detta är ett nytt sätt att tänka. En individ förverkligar, enligt Burke, något allmängiltigt, men individen gör så i personlig form. Man ser hos Burke här en syntes av antik och modern frihetslära.”

 Sveriges konung Gustaf III beundrade Edmund Burke.

Det kan nämnas att Sveriges antirevolutionäre konung Gustaf III – som planerade en contrarevolution i Frankrike och med hjälp av Axel von Fersen gjorde ett aborterat försök att befria den franska kungafamiljen ur dess fångenskap – läste Burkes ”Reflektioner…” och beundrade författarens åskådning. Kungen beviljade enligt Ljungberg till och med Burke en mindre svensk statspension. Burkes idéer kom också att utöva ett visst inflytande över författarna av den nya svenska regeringsform som tillkom 1809.

Det är min uppfattning att Edmund Burkes avvisande syn på den revolutionära samhällsomvandlingen och hans balanserade syn på samhällsutvecklingen bör vara ett riktmärke för varje form av konservativ åskådning, i Sverige som annorstädes.