Archive for the ‘Ernesto ”Che” Guevara’ category

Den sanna bilden av ”Che” Guevara

16 oktober, 2010

Alberto Korda med sin berömda Che-ikon.

För 43 år sedan fick Ernesto ”Che” Guevara en överdos av sin egen medicin. Han förklarades av boliviansk militär utan rättegång vara en mördare, ställdes upp mot en vägg och sköts utan pardon. I ett historiskt perspektiv är det sällan rättvisa har skipats på ett mer relevant om än inte juridiskt korrekt sätt.

Ernesto Guevara de la Serna e Lynch föddes i Buenos Aires i Argentina 1928. Som ung reste han runt Sydamerika på en motorcykel och skrev under den tiden sina famösa dagboksanteckningar Motorcycle Diaries (Dagbok från en motorcykel), som 2004 förvandlades till film med den notoriske Hollywood-liberalen Robert Redford som producent.

Filmen är ett varmhjärtat porträtt av revolutionsikonen Guevara och framställer denne som ett moraliskt föredöme och en rättvisans förkämpe av stora mått. Ingen skildring av denne fege revolutionäre massmördare kan vara längre från verkligheten. Ett citat från dagböckerna som Redford utelämnar lyder (min översättning från engelska):

Mina näsborrar utvidgas medan jag njuter av att inandas den fräna lukten av krut och blod. Galen av ursinne kommer jag att söla ned mitt gevär medan jag slaktar den besegrade fiende som faller i mina händer.

Det här är tveklöst ord som nedtecknats av en svårt mentalt störd person.

Ernesto ”Che” Guevara, som led av astma under större delen av sitt korta liv, utbildade sig i unga år till läkare. Efter att ha kommit att hata USA efter en amerikanskstödd militärkupp i Guatemala 1954 kom Che 1955 i kontakt med de revolutionära Kuba-bröderna Fidél och Raúl Castro.

Sedan de kubanska gerillakämparna med bröderna Castro i spetsen störtat Kubas auktoritäre ledare Fulgencio Batista (1901-73) på nyåret 1959 kom Che Guevara att bli en nyckelperson i den kommunistiska samhällsomvandlingen på Kuba.

Bland annat fick han uppdraget att rensa ut militärer och poliser i Batistas tjänst samt att ta itu med de revolutionens fiender som kallades ”desertörer” eller ”spioner”, vilket i realiteten oftast innebar att de var övertygade demokrater. Efter hand kom även ett betydande antal tidigare revolutionärer, vilka tröttnat på Castros styre, att inrangeras bland dessa kategorier. Det blev Ches uppgift att organisera det system av fängelser och interneringsläger i vilket omkring 25 000 döda och 100 000 inspärrade offrades på den kubanska revolutionens blodbesudlade altare.

Guevara skrev i sitt tjänsterum i La Cabaña-fängelset under flera hundra dödsdomar. Hans beryktade blodtörst gav i utländsk press upphov till öknamnet ”Slaktaren från La Cabaña”.

Che Guevaras blodtörst kunde dock inte tillfredsställas enbart genom ett passivt undertecknande av dödsdomar. Lyckligast var han när han själv fick ta aktiv del i dödandet. Den före detta politiske fången Roberto Martin-Perez omtalade för den kubansk-amerikanske författaren, bloggaren och debattören Humberto Fontova följande (min översättning från engelskan):

När man såg det strålande uttrycket i Ches ansikte när offren bands vid pålen och rycktes isär av exekutionsplutonen, såg man att det var något som var allvarligt och grundläggande fel med Che Guevara.

Se hela Fontovas text här:

http://townhall.com/columnists/HumbertoFontova/2010/10/09/che_guevara;_guerrilla_doofus_and_murdering_coward/page/full/

En av Guevaras favoritsysselsättningar var att utdela nådaskottet i huvudet på de offer som överlevt exekutionsplutonens salva.

Den astmatiske argentinske läkaren Ernesto ”Che” Guevara blev på kort tid en av den kubanska revolutionens mest uppburna och mytomspunna gestalter, vilket inte var enbart hälsosamt för honom själv. Han kom således att av Fidél Castro uppfattas som ett potentiellt hot mot den egna maktställningen, och när Che började lägga sig i utrikespolitiken fick diktatorn nog. Han skickade därför iväg Che på ett revolutionärt uppdrag till det oroliga Kongo som utvecklades till ett totalfiasko, därför att kongoleserna betackade sig för all kubansk assistans.

Snart skickades Che Guevara iväg igen, denna gång till det militärt styrda Bolivia och med uppgiften att dra igång den saliggörande kommunistiska revolutionen i Sydamerika. Det blev återigen fiasko och Che kunde gripas i djungeln av boliviansk militär. När han greps utropade han: ”Skjut inte, jag är Che och mer värd för er levande än död.”

Guevara hölls vid liv ett tag innan det obevekliga slutet kom den 9 oktober 1967, då den spektakuläre revolutionsikonen helt oceremoniellt ställdes upp mot en husvägg och sköts utan rättegång som den laglöse mördare han var.

Che Guevaras lik visas upp.

Che Guevara har av både vänner och fiender beskrivits som en auktoritär och hänsynslös person som ansåg att våld och terror var nödvändiga medel inom ramen för den revolutionära politiken. Hans främsta förebilder var Josef Stalin, Vladimir Lenin – Guevara lät uppkalla en son efter denne – och Mao Tse-tung, det vill säga den kommunistiska revolutionens värsta folkförstörare.

En avgörande roll i glorifieringen av Che Guevara spelade det berömda fotografi som producerades av den kubanske fotografen Alberto Diaz Gutiérrez (1928-2001), mer känd som Alberto Korda, den 5 mars 1960. Vi har alla sett detta foto i otaliga sammanhang: på tröjor, på affischer, på kaffemuggar, på väskor och naturligtvis i publikationer av olika slag.

Kordas foto har blivit en symbolladdad ikon inte bara för personen och revolutionären Che Guevara utan också som ett uttryck för någon som vågar ta strid för sina ideal, fribytaren som går mot strömmen och utmanar etablissemanget. Det faktum att bilden även för många för tankarna till Jesus Kristus gör saken knappast sämre i sammanhanget.

Korda dog i Paris 2001 och numera är det hans efterkommande som har copyright på ikonbilden. Det är onekligen en ironi att en av den kommunistiska revolutionens mest notoriska våldsförespråkare och massmördare har blivit en symbol för något gott och positivt. På detta sätt lever Che Guevara vidare i sinnena hos otaliga revolutionsromantiker och vänsterradikaler världen över.

Bland svenska Guevera-beundrare märks konstnären och vänsterpolitikern Dror Feiler, som fanns med på Vänsterpartiets riksdagslista (han kom dessbättre inte in) i valet 2010. Israelfödde Feiler, som bland annat producerat den proterroristiska installationen ”Snövit och sanningens vansinne” samt samarbetat med den colombianska Farc-gerillan, citeras så här i tidningen Stockholm City den 6/9:

Jag valde att träffa Farc i ett konstprojekt. Det betyder inte att jag inte är kritisk till dem. Men jag förstår inte varför Che Guevara skulle vara en dålig förebild.

dror_feiler

 Chebeundraren Dror Feiler med Lenin-skägg.

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.