Archive for the ‘Eugen Sandberg’ category

Bra och dåliga spioner

1 augusti, 2009

Den 1 november 1978 bevistade jag  en välbesökt presskonferens i Wennergren-skrapan i Stockholm. Detta i anledning av att säkerhetsexperten Dragan Jovius, som jag kände väl, gav ut sin bok Sovjetspionage i Sverige – dess taktik och verksamhet (S:t Georgs förlag). Till presskonferensens muntrationer hörde att Jan Guillou blev nekad inträde; man måste nämligen ha en speciell inbjudan, och det hade nu inte Guillou.

Men det var inte bara munterhet vid presskonferensen. Bland inbjudna gäster fanns även en drygt 40-årig, lätt fetlagd och undersätsig man med tjusarmustasch och rikligt med pomada i håret. Han hade en yrkesbakgrund inom svensk underrättelsetjänst och ansågs vara en ”stenhård antikommunist” och därför sovjetätare. Mannens namn var Stig Bergling. Han dömdes påföljande år till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha gripits i Israel av underrättelsetjänsten Mossad.

2759659_993_1200 Den Stig Bergling jag träffade vid ett par tillfällen.

Jag hade stött på Bergling åtskilliga år tidigare, då han dök upp vid de försäljningsaktioner som anordnades i Stockholms city varje helg av den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians inom vilken jag var engagerad. Jag minns inte exakt vad han sade vid dessa tillfällen, men troligen orerade han vitt och brett om hur fantastiskt bra vi ungdomar var som vågade stå upp mot kommunismen och gå emot vänstervridningen i samhället.

Landsförrädaren Stig Bergling dömdes alltså till livstids fängelse efter att bland annat till Sovjetunionen ha lämnat ut den så kallade befästningskoden med datoriserade uppgifter om samtliga försvarsanläggningar i Sverige. 1987 avvek Berling från en permission och lyckades rymma till Moskva. Han levde därefter omväxlande i Ryssland, Libanon, Ungern och Israel innan han återvände frivilligt till Sverige 1994. Han fortsatte här att avtjäna sitt straff innan han 1997 blev villkorligt frigiven.

Stig Bergling, alias Eugen Sandberg, alias Stig Sydholt, född 1937, är numera inhyst i ett äldreboende i Stockholm. Han har fortsatt att göra avtryck i massmedia. 2006 väckte det visst uppseende då det framkom att han blivit medlem i Vänsterpartiet, med en partipolitisk bakgrund som landsförrädarpartiet par preference i Sverige; dess närmaste föregångare, Vänsterpartiet kommunisterna, var hårt Moskva-styrt ända fram till sovjetväldets implosion 1991.

I en debattartikel i Expressen den 13 juli 2008 uttalade Bergling/Sydholt sitt starka stöd för den omdiskuterade FRA-lagen, bland annat med följande händelsevis alldeles korrekta motivation:

”Det kalla kriget avslutades aldrig i Ryssland, samtidigt som resten av världen lät sig duperas om avspänning och fred. Den ryska generalstabens underrättelsetjänst (GRU) har vuxit sig så stark att den blivit en stat i staten.”

Såvitt jag vet har Stig Bergling aldrig visat någon ånger över att sannolikt ha åstadkommit mer skada för Sveriges militära försvar än någon annan spion, också i jämförelse med ”spionöversten” Stig Wennerström som dömdes till livstids straffarbete 1964 och släpptes tio år senare. Exempelvis den beryktade Enbomligan var rena småhandlare vid en jämförelse med Berglings spioneri.

Stig Bergling tillhör den kategori landsförrädare som inte drivs av någon som helst övertygelse, utan gör vad de gör på grund av pengar, spänning och/eller känslan av att känna sig betydelsefulla. Dessa personer besväras inte av något samvete eller fosterlandskärlek, men kan i efterhand söka försvara sitt agerande med att de – exempelvis – i själva verket befrämjade världsfreden. Wennerström påstod på fullt allvar i sina memoarer att det var bra att ryssarna fick västliga hemligheter, eftersom detta var tjänligt för balansen mellan stormakterna under det Kalla kriget. Själv var han naturligtvis den största av fredkämpar.

Också Bergling har varit inne på liknande tankar i TV-intervjuer – hans spioneri har gynnat såväl Sverige som nationalstat som freden i världen. Och det är inte så märkligt att personer utan vare sig övertygelse eller samvete tillgriper sådana befängda ursäkter, som väl bara de allra mest naiva och historielösa medlemmarna i Röd ungdom kan tro på. I avsaknad av inre övertygelse måste de sannolikt inför sig själva rationalisera sina illgärningar för att över huvud taget orka stå ut med att leva.

Det vore lätt för mig att säga att jag känner förakt för i grunden ynkliga personer som Bergling och Wennerström, men sanningen är att jag känner stort medlidande. Här en länk till ett insiktsfullt blogginlägg om Bergling:

http://safflemannen.se/?p=9956

Men är alla spioner ynkliga och värda förakt? Så kan man möjligen resonera om man anser att det egna fosterlandet är det högsta goda och därmed alltings mått. Detta är dock inte min uppfattning. Det helt avgörande är, utifrån min måttstock, huruvida en person med sitt spioneri främjar det onda eller goda. I fallen Bergling och Wennerström är det enkelt – de lämnade under det Kalla kriget ut statshemligheter till fientlig makt, som därtill var världens kommunistiska supermakt, Sovjetunionen, motståndare till den fria världen och därmed värden som frihet, demokrati och yttrandefrihet. Bergling, Wennerström och deras gelikar förtjänar därför dubbelt fördömande.

Sedan har vi spioner och ”landsförrädare” såsom Oleg Penkovskij och Ryszard Kuklinski.

Oleg Penkovskij hade 1960 utsetts till överste i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Bakom den oklanderliga sovjetmasken dolde han ett gränslöst förakt för det kommunistiska Sovjetunionen, säkerligen delvis beroende på att hans fader hade varit officer i tsararmén och medlem i de vita styrkorna under inbördeskriget mellan röda och vita 1917-20. Penkovskij bestämde sig för att förse Väst med hemligheter sedan han i Moskva stött på den engelske affärsmannen och säkerhetsmedarbetaren Greville Wynne.

 Penkovskij offrade sig för friheten.

Penkovskij överlämnade en mängd topphemliga och strategiskt högintressanta dokument till Storbritannien och USA under några år i början på 1960-talet och bidrog därmed i hög grad att stärka Västs försvar gentemot Sovjetunionen. Till slut avslöjades emellertid verksamheten, och både Penkovskij och Wynne greps av KGB. Penkovskij fick det i sammanhanget enda tänkbara straffet – döden – under det att Wynne dömdes till åtta års fängelse.

Penkovskij avrättades efter grym tortyr, medan Wynne efter en tid utväxlades mot sovjetspionen Gordon Lonsdale (egentligen Konon Molody) som gripits i London. (Om Penkovskij, Lonsdale och andra spioner kan man läsa i boken Sanna historier om spioner, Historiska media).

Ryszard Kuklinski (1930-2004) överlämnade under tioårsperioden 1971-81 stora mängder hemligstämplade, främst sovjetiska, dokument till USAs underrättelsetjänst CIA. Kuklinskis fader hade varit antinazistisk motståndsman under Andra världskriget och dog i koncentrationslägret Sachsenhausen. Också sonen skulle bli motståndsman på sitt sätt, men då under den sovjetkommunistiska ockupationen av Polen.

Förre CIA-chefen George Tenet har sagt att Kuklinski var ”en av det Kalla krigets sanna hjältar” och vidare:

”Denne passionerade och modige man bidrog till att det Kalla kriget inte blev hett när han försåg CIA med värdefull information  på vilket så många viktiga säkerhetsbeslut vilade. Han gjorde det för den ädlaste av orsaker – att främja frihetens och fredens helgade ideal i sitt hemland och över hela världen.”

 Kuklinski – polsk patriot och frihetsvän.

Kuklinski valde således att arbeta för Väst just därför att han var en äkta polsk nationalist och därmed såg till sitt lands sannaste intressen. Som tack för hjälpen fick Kuklinski av den amerikanska underrättelsetjänsten utmärkelsen Distinguished Service Medal samt en bostadsort i USA. 2006 invigdes ett museum i Warszawa till Kuklinskis minne av den polske försvarsministern Radoslaw Sikorski.

Genom sin tjänstgöring inom den polska armén kom Ryszard Kuklinski i kontakt med dokument som vittnade om sovjetiska planer på ett militärt angrepp mot Västeuropa. I dessa planer ingick att Polen i ett krigsläge skulle komma att offras och riskera att utsättas för 400-600 kärnvapenträffar. Kuklinski insåg att han måste förhindra detta och sökte samband med CIA; han överlämnade i Polen vid 63 tillfällen hemlig information till CIA.

Militära bedömare anser att det material Kuklinski vidarebefordrade fick ett avgörande inflytande på NATOs militära planering för Europa, vilken korrigerades på basis av den information Kuklinski bistått med. CIA vidarebefordrade jämväl viss information till Vatikanstaten, som vid denna tid styrdes av den polskfödde påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyla), som ju var en av de personligheter som allra verksammast bidrog till Västs seger i det Kalla kriget.

Denne polske hjälte fick dock betala ett högt pris. Själv dömdes han till döden av en militärdonstol i Warszawa 1984, och hans båda söner omkom under misstänkta omständigheter i USA på 1990-talet.

En av de mest intressanta landsförrädarna i modern tid är Jonathan Pollard, den ende amerikanske spion som dömts till livstids fängelse utan att ha varit anklagad för högförräderi. Dessutom spionerade han för ett allierat land, Israel, ett brott för vilket det normala straffet är två till fyra års fängelse. Den 55-årige Pollard är nu inne på sitt 25e år bakom lås och bom.

Jonathan Jay Pollard föddes i ett judiskt hem i Galveston, Texas 1954. Han var ett begåvat barn som tidigt blev medveten om sin judiska identitet. Han var vid gripandet en civilanställd analytiker vid den amerikanska flottans säkerhetstjänst i Washington, D. C. Pollard ansågs vara en kompetent om än något excentrisk tjänsteman. Ett av hans förslag hade varit att man skulle lagra underrättelseinformation från den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Förslaget bedömdes så kontroversiellt att Pollards möjlighet att få tillgång till hemlig information tillfälligt drogs in.

 Jonathan Pollard, orättvist dömd?

Det var när Pollard upptäckte att USA, trots ett ömsesidigt avtal med Israel om utbyte av säkerhetsinformation, inte vidarebefordrade viktiga uppgifter till israelerna om hot från arabvärlden och terrorismen. Han började då kopiera hemliga dokument som han mot betalning överlämnade till israeliska kontakter; Pollard fruktade att den judiska staten stod inför hotet om en ny Förintelse. Enligt somliga underrättelseuppgifter skall Jonathan Pollard ha överlämnat så många som en miljon hemliga handlingar inklusive satellitfoton.

När Pollard som en  följd av sin spionageverksamhet till slut blev okoncentrerad på jobbet fattade hans överordnade misstankar. Innan han greps 1985 körde han och dåvarande hustrun, Anne Henderson Pollard, i sin bil i rasande fart, med FBI hack i häl, i riktning mot den israeliska ambassaden. Paret lyckades ta sig in på ambassadområdet men avvisades bryskt av en säkerhetsvakt, varefter de greps, åtalades och dömdes. Hustrun var snart ute igen, men inte Pollard.

Fallet Jonathan Jay Pollard är komplicerat och motsägelsefullt, och jag tänker här inte gå in på alla dess enskildheter.  Klart tycks emellertid vara att försvaret inte skötte sina åligganden på bästa sätt, och det verkar också som om domstolen agerade under starka påtryckningar från USAs regering när den dömde Pollard till livstids fängelse. Den välkände judiske amerikanske advokaten Alan Dershowitz har i en TV-intervju som sin mening framfört, att orsaken till att Jonathan Pollard alltjämt hålls i fängsligt förvar är hans judiskhet – vilken icke-jude som helst i hans situation skulle ha frigivits för länge sedan.

Varken Pollard själv, hans nuvarande hustru Esther Pollard eller hans anhängare i Israel eller på andra platser har givit upp hoppet om hans slutliga frigivande. Man förnekar inte att Pollard bedrivit spionageverksamhet men hänvisar till, att straffet är alldeles för hårt i förhållande till brottets art och att han, trots allt, spionerade för en allierad makt. Pollards officiella hemsida ”Justice for Jonathan Pollard” finns här:

http://www.jonathanpollard.org/

Esther Pollard hänvisade i en intervju i det israeliska TV-inslaget ”Frontline” 2007 till att det finns liknande fall där domarna blivit helt annorlunda. En person som avslöjats spionera för Kina dömdes således till tre månanders fängelse, medan Michael Schwartz, som överlämnade hemligstämplad information till Saudiarabien, inte behövde skaka galler alls!

Av de spionfall som redovisats här ovan står det klart att Stig Bergling och Stig Wennerström är ”dåliga” spioner då de, helt utan ideologisk motivation, sålde ut sitt fosterland för en grynvälling. ”Flottspionen” Hilding Andersson och medlemmarna i Enbomligan hade i alla fall en ideologisk övertygelse som grundplåt.

Penkovskij och Kuklinski är däremot ”bra” spioner, eftersom de ville rädda sina länder – Ryssland och Polen – undan det totalitära förtrycket och göra en insats mot den omänskliga kommunismen.

Med Pollard är det mer komplicerat. Han förrådde sitt påtagliga fosterland USA till förmån för det andliga hemlandet Israel. Man kan säga att han handlade fel, men utifrån en god bevekelsegrund, och fick ett omänskligt straff. För mig framstår det som en gåta att USAs regering låter honom försmäkta i sitt fängelse år efter år medan personer som begått liknande brott klarat sig lindrigt undan.