Archive for the ‘Expressen’ category

Expressen avslöjar!

9 juni, 2011

Tidningen Expressen går från klarhet till klarhet. På torsdagen (9 juni) chockade tidningen hela svenska folket med den skakande löpsedelsnyheten:

MADDES HUND FLÖG HEM I PRIVATJET

Det var det hänsynslöst grävande journalistproffset Niklas Svensson som svarade för bragden. För tänk om prinsessan Madeleine hade lyckats med sin försåtliga kupp mot det svenska folkets kollektiva moral: att låta sin loppiga byracka flyga från USA till Sverige helt obemärkt! Jag vågar knappt ens tänka tanken…

Prinsessan och hunden.

Läs Niklas Svenssons föredömliga grävarsvenska, som tvivelsutan kommer att citeras vid tallösa lektioner för blivande journalister, här:

Prinsessan Madeleine flög hem sin hund Zorro med privatjet från New York. Prinsessan bjöds på resan från USA till Sverige – men hovet vägrar berätta av vem. – Jag har pratat med prinsessan och hon tycker att det här är privat, säger hovets informationschef Bertil Ternert till Expressen.

Går man vidare i texten kan man inte låta bli att falla i beundran inför redaktör Svenssons modiga journalistbragd. Lyckligtvis har vi i honom en skrivarbjässe som kan få kungafamiljen att inse, att alla tankar på ett privatliv bara är en illusion. Ytterligare ett utdrag ur Svenssons banbrytande text:

Lagen säger att alla hundägare i landet måste registrera sina hundar i Jordbruksverkets hundregister. Men där finns ingen notering om att prinsessan äger en hund. Det förklarar Bertil Ternert med att hunden är registrerad på hovförvaltningen: – Det är så enligt sedvanor och bruk. Man registrerar inte på de kungliga.

Usch, fy och skäms, skäms, skäms. Sedvanor och bruk, jo jag tackar! Nu måste väl hela kungafamiljen abdikera och lämna plats för republiken. Och nu måste väl Nicke få guldspaden för sin grävande journalistik om Madde?

Som om inte detta vore nog kommer Expressen med en annan journalistbragd samma dag. Över hela förstasidan och över en helsida inne i tidningen ges en inträngande inblick i de före detta makarna Skarsgårds – Stellan och My – stormiga liv med alkoholism och annat elände. Den som svarar för denna bedrift – genom att skriva av en artikel ur Damernas Värld – är Mia Karlsson.

Guldspaden nästa?

Expressen über alles: om halmhattar och halmgubbar

24 juli, 2010

Socialliberaler i allmänhet och tidningen Expressen i synnerhet har en otvetydig tendens att anse sig vara litet förmer än alla andra. Det är de egna tankarna och övertygelserna som är mest sanna, medvetna, engagerade, inkännsamma, vad ni vill.

Med andra ord: socialliberlismen har rätt i alla lägen!

Jag noterade denna förmätenhet redan på halmhattarnas tid, det vill säga då Per Ahlmark, Lars Leijonborg, Bengt Westerberg och de andra glada galoscherna i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) i slutet på 1960-talet spred socialliberliamsnes evangelium. FPU var ett slags mellanting mellan liberal marknadsorientering och rosafärgad socialism, för vilka det var en självklarhet att stödja både Adam Smith och Viet Cong och att hylla Demokraternas vänstervridne presidentkandidat Hubert Humphfrey i USA.

 Folkpartistisk skönhet modell/68.

Johannes Forssberg heter en ung ledarskribent på Expressen som synes ha anammat den muntra halmhattspolitiken. Det behöver inte särskilt understrykas att Sverigedemokraterna inte tillhör hans favoritpartier. I en ledarartikel den 22/7 som är stinn av den övliga socialliberala överlägsenheten försöker unge Forssberg leda i bevis, att SDs partiledare Jimmie Åkesson är en hal figur som söker tillfredsställa alla smakriktningar.

Det får Forssberg att rubricera sin text ”Mädchen für alle”.

Just det – Forssberg lyckas åstadkomma ett uppenbart grammatikaliskt fel i rubriken till sin ledare, vilket inte är särskilt lyckat när man har ambitionen att så där litet von oben häckla Sverigedemokraternas politik. Det förtar liksom effekten av de egna ambitionerna. Forssbergs artikel här:

http://www.expressen.se/ledare/forssberg/1.2072401/johannes-forssberg-madchen-fur-alle

Jag är själv långt ifrån någon expert på tyska – jag lyckades få betyg 1 i ämnet sista året jag läste det på gymnasiet – men till och med jag hajade till då jag noterade Johannes Forssbergs blunder. Kanske räckte rubrikutrymmet inte till för s:et efter ”alle”, vad vet jag. Fel blev det i alla fall.

Forssberg fick inte till det i rubriken och han får inte till det i texten heller. Huvudtesen i artikeln är att Sverigedemokraterna har en ”hal” partiledare som söker ragga röster hos ”rasister och irakier, homofober och homosexuella, religiösa och sekulära, och så vidare.” och att man därför använder sig av ”grov manipulation.” Det är bara det att Forssbergs schablonbild inte alls stämmer.

Johannes Forssberg gör som så många andra SD-belackare, det vill säga han ställer upp en ”halmgubbe” som får representera det hatade partiet och sedan argumenterar han emot den. Problemet är att Forssbergs halmgubbe har få eller inga likheter med verkligheten.

Enligt Forssberg är alltså Jimmie Åkesson ”hal”. Varför? Jo, förkunnar Forssberg ödesmättat, ”Han har en tendens att anpassa sina svar”, det vill säga han ger inte exakt samma slags svar till den kristna tidningen Dagen som till en kristen irakisk webbtidning för att anknyta till Forssbergs exempel. Åkessons förbrytelse består således i att han använder samma tillvägagångssätt som alla andra toppolitiker gjort sedan urminnes tider.

Om exempelvis FPs Jan Björklund talar inför Sveriges Officersförbund så går han inte ut med att Sverige bör dra ner på det militära försvaret. Det skulle knappast ens Lars Ohly (V) göra. På samma sätt ligger Jimmie naturligtvis lågt med religionskritik då han möter en reporter från en religiös tidning.

Problemet för Johannes Forssberg och andra representanter för etablerade medier är naturligtvis att det inte längre går att avfärda Sverigedemokraterna som ett enfrågeparti med endast invandringskritik på programmet. Inte när partiet antagit ett valmanifest i 14 punkter och ett budgetförslag på 80 sidor. Då får man i stället försöka med halmgubbetaktiken eller köra med ironi och raljeri.

Forssberg testar båda metoderna men kommer alltså av sig redan i rubriken. Den tyska språkmissen var heller inte Forssbergs enda faktiska blunder. När han i texten nämner SDs kände irakiske medlem Nader Helawi – tvåa efter mig på Södertälje-listan – lyckas han stava dennes förnamn fel så att det blir ”Naser.”

Men jag är nog alltför elak mot unge Johannes. Felet är kanske att Expressens språk- och faktagranskare har semester. Eller har fått sparken. Resultatet blir under alla omständigheter detsamma. Inte heller har man, när detta skrivs, korrigerat missarna i nätupplagan.

Vilket kanske inte är så konstigt, ty i de egna ögonen har Expressen antagligen rätt även när man har fel. Expressen über alles.

Federleys dråpliga kebabhumor

6 juli, 2010

Det hände sig att Centerpartiets något flamboyante riksdagsledamot Fredrick Federley med sin mobiltelefon plåtade en sverigedemokrat i SDUs gula, granna tröja i en kebabkö i Visby.

Hö, hö, sverigedemokrater borde väl hålla sig till bruna bönor och paltbröd med fläsk, ursvenskt liksom, ni fattar väl poängen, ha ha…

Bilden hamnade småningom i Expressen (6/7) med Federleys djupsinniga kommentar: ”Är det inte ironi med sverigedemokraten som köar till kebaben?”

Kanske det. Måhända lika ironiskt som en bild på riksdagens grand dame iförd manskläder eller kissande i stående ställning.

Hur vore det om Federley ansträngde sig litet för att ta reda på vad Sverigedemokraterna verkligen står för?

Reflektioner kring ett bröllop

20 juni, 2010

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Den ”Israel-vänliga” Expressen

24 mars, 2010

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Bildt sista hoppet för gammelpartierna?

2 mars, 2010

Stackars Bo Rothstein.

I en debattartikel i Expressen den 1/3 menar han att sista chansen att stoppa Sverigedemokraternas framgångar är att skicka fram utrikesminister Carl Bildt som hatchet man (ungefär torped) i valrörelsen. Arbetsbeskrivningen skall enligt Rothstein se ut på följande sätt:

”Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.”

Jag ser det framför mig: en solbränd Carl Bildt framträder i Almedalen med sin studentikosa humor och skorrande ”rrrr”, får skrattarna på sin sida och ser till så att SD bara får 2,5 procent i efterföljande opinionsmätning – SDs väg mot riksdagen är effektivt avstängd. Bildt blir gammelpartiernas och andra SD-hatares hjälte. Ridå.

 Alliansens hatchet man?

Ungefär så måste det också ha sett ut i professor Bo Rothsteins vision. Frågan är då varför Rothstein är så angelägen om att ”kväsa SD.” Det förklaras inte närmare. Rothstein, som åtminstone jag trodde var en mer innovativ debattör än så, nöjer sig med att rapa upp de vanligaste vulgärargumenten om att SD är ett ”främlingsfientligt missnöjesparti som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.”

Då skulle jag vilja fråga professorn hur det kommer sig att SD här i min hemkommun Södertälje har ett massivt stöd exempelvis bland den kaldeiska invandrargruppen och andra kristna med sina rötter i Mellanöstern? Och hur kommer det sig att det i sverigedemokratiska styrelser och medlemslistor runt om i landet, liksom på kandidatlistor till de olika valen i höst, vimlar av personer med exempelvis arabiska, ryska, östeuropeiska, finska och balkanska namn?

Jag är övertygad om att Rothstein på ett eller annat sätt får korn på det här blogginlägget. Därför vill jag ha ett svar från honom på följande fråga:

Är det inte bara oinformerade fördomar och slappt, politiskt korrekt schablontänkande som får dig att kolportera ut sådana här missuppfattningar och uppenbara vrångbilder om Sverigedemokraterna?

Beträffande visionen om Bildt som en överlägset raljerande Sankt Göran i kampen mot den snöda SD-draken tillåter jag mig tvivla. Ty varför skulle en högdragen, raljerande och skorrande adlig Bildt som SD-kritiker gå hem i stugorna, när inte andra debattknep tycks hjälpa? Också i den här varianten kommer Bildt  med all sannolikhet att framstå som överhetens och etablissemangets pompöse företrädare som bara är ute efter att göra ned en pigg nykomling.

 Statsvetaren och superfeministen Bo Rothstein har tänkt till…

En gångbar parallell i sammanhanget är Olof Palmes TV-debatter mot Thorbjörn Fälldin, där Palme med sin överlägset arroganta debatteknik framstod som formell segrare. Men där den tungfotade men rejäle Fälldin fick folkflertalets sympatier på sin sida.

En sak kan jag hålla med Bo Rothstein om. Det är att Bildt nog inte skulle bli bli en lika lätthanterlig pushover i en debatt mot Jimmie Åkesson som Maud Olofsson framstod som i TV-fåtöljen härförleden. Här hade Jimmie Åkesson i princip öppet mål. Men är det någon som på fullt allvar tror att Bildt skulle våga ställa upp öga mot öga med Åkesson i televisionen eller något annat sammanhang?

I själva verket skulle Bildt ha allt förlora. Risken skulle vara alltför stor för att han skulle framstå som etablissemangets handgångne man mot Åkesson, ungefär som i Hollywood-rullen ”Mr. Smith Goes to Washington”. Givetvis är det då Åkesson som kreerar den karaktär som blev James Stewarts genombrottsroll i Frank Capras film från 1939, den fräsche uppstickaren som framgångsrikt utmanar de gamla och förstockade politiska strukturerna.

Dessutom tror jag Rothstein har glömt en sak: Jimmie Åkesson står på sitt sätt knappast Bildt efter i rollen som raljerande debattör. Jimmie är en slipad akademiker som började med politik i ungefär lika unga år som den nu 61-årige Carl och som är väl förtrogen med alla debattknep som en studentikos Carl Bildt kan tänkas damma av.

Jimmy Stewart som Mr. Smith, som gör stor  lycka i USAs politiska hetluft.

Jag kan dessutom försäkra Bo Rothstein om att det i SDs gömmor finns åtskilligt av intresse när det gäller Bildts bakgrund att gräva fram och som nog en större publik skulle ha ett visst intresse av, för att uttrycka sig milt…

Så: stackars Bo Rothstein!

Jag måste i rättvisans namn tillägga att professor Rothstein genom åren vid tillfällen har svarat för värdefulla omvärldsanalyser inom sitt specialområde statsvetenskap. Hans stöd för den fullkomligt sjövilda feminazisten Tiina Rosenberg för några år sedan drar dock ned omdömet betydligt. Rothstein förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter att han håller med Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och en ”kvinnofälla”:

http://www.dn.se/opinion/debatt/heterosexuella-karnfamiljen-ett-antifeministiskt-projekt-1.443491

Det här tycker jag personligen Bosse Rothstein borde rullas i tjära och fjädrar för, men det är förstås bara min personliga – kanske ”raljerande” –  uppfattning,  för att nu använda Rothsteins egna ord.

Jimmie Åkesson: ”Riksdagen är inte slutmålet!”

28 februari, 2010

Söndagen den 28 februari höll Sverigedemokraterna i Stockholms län och stad sina respektive årsmöten. Dessa förgylldes av celebert besök i form av partiordförande Jimmie Åkesson, som ett höll ett på samma gång sakligt och inspirerande tal till de hundratalet församlade SD-medlemmarna. Bland närvarande media märktes Expressen och kaldeiska Batnaya.

– SD prioriterar invandringen, kriminalpolitiken och äldreomsorgen, framhöll Jimmie Åkesson.

Jimmie inledde med att citera Linus Bylunds,  nyvald ordförande i SD Stockholms stad, ord om att Sverigedemokraterna är ”på en sagolik resa” under år 2010 där det omedelbara målet givetvis är att komma in i Sveriges riksdag vid valet den 19 september.

– Det har hänt förr att små partier som Kristdemokraterna och Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen, påminde Jimmie och refererade till de framgångar SD noterats för i opinionsmätning efter opinionsmätning; senast när detta skrivs blev det 5,6 procent i Synovate, högst någonsin hos detta institut. Dessa framgångar beror inte bara på mina insatser utan är i hög grad ett resultat av partimedlemmarnas hårda slit. Det kommer att krävas hårt arbete för att komma in i riksdagen. Men det kommer också att bli roligt – för nu börjar vi se ljuset i tunneln!

Hur viktigt det än är att nå den hägrande riksdagen, underströk Jimmie, är detta dock inte slutmålet. Vi sverigedemokrater kan inte luta oss tillbaka och njuta av hur trevligt det är att vara i riksdagen när vi väl är där:

– Vår målsättning måste vara att bli ett så stort parti så att vi kan få  stort inflytande i svensk politik, också över regeringspolitiken. Därför har partistyrelsen antagit som sin målsättning att SD skall bli tredje största parti i riksdagsvalet. Hittills har vi inte rått på Miljöpartiet utan som bäst varit fjärde största parti i opinionsmätningarna. Men all erfarenhet säger att vi regelmässigt underskattas i mätningarna, så detta är ett fullt realistiskt mål.

Således innebär detta, menade Jimmie Åkesson, att när SD nu etablerat sig på en nivå runt 4 – 5 procent i mätningarna partiet med all sannolikhet i verkligheten attraherar betydligt mer omfattande sympatier än så:

– I EU-valet låg vi till exempel runt 2 – 2, 5 procent i opinionsmätningarna för att sedan landa på litet över 3 procent.

Det är icke minst viktigt, underströk Jimmie, att SD inte bara centralt utan även regionalt och lokalt har tydliga målsättningar. Exempelvis att nå tre mandat i Stockholms stadshus, en politisk församling som nästan, men inte riktigt,  kan mäta sig med riksdagen i prestige. En realistisk målsättning är vidare att nå över 3 procent i landstingsvalen för att därmed få representation i landstingsfullmäktige.

Sveriges riksdag – kommande arbetsplats för ett antal sverigedemokrater.

– Helt avgörande för partiet är vidare att vi ställer upp i alla kommuner och att det finns folk som är villiga att vara kandidater till landets kommunfullmäktige. Om vi når målsättningen lokalt kommer vi också att nå målsättningen centralt!

Jimmie Åkesson berörde i sitt tal vidare det faktum, att tidigare i partiets historia så har SDare inte sällan tvingats sitta som ensamma partirepresentanter, vilket alla gånger inte varit så roligt – detta kan till en del förklara varför en del hoppat av sina kommunala uppdrag, låt vara att medierna våldsamt överdrivit frekvensen av SD-avhopp i kommunerna.

– Det kan kännas tungt att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige. Så var fallet när jag själv blev invald i min hemkommun Sölvesborg för tolv år sedan. Efter hand som det går bättre och man får fler kolleger blir det dock roligare – i Sölvesborg är vi nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter, och det kan vara riktigt skoj!

Ett konstaterande som säkerligen piggade upp och inspirerade mången SD-medlem som mött upp vid Stockholms-distriktens årsmöten denna töiga februarisöndag.

– Om alla som är här i dag skulle kandidera i kommunerna i Stockholms-trakten skulle det se väldigt ljust ut för oss, ansåg Jimmie Åkesson. Det ser mycket bättre ut för vårt parti än det gjorde i samband med valet 2006. Då kom vi in i fullmäktige i ungefär hälften av landets kommuner, men den här gången skall vi komma in i samtliga kommuner!

Det är ett känt faktum att Skåne och Sydsverige är Sverigedemokraternas starkaste fäste. I Stockholms-regionen har det hittills inte gått riktigt lika bra.

– Därför prioriterar nu partistyrelsen Stockholm, betonade Jimmie i sitt anförande. Om det blir pengar över efter de satsningar vi måste göra centralt så kommer partiet att stödja era ansträngningar. Men ni måste själva dra upp strategier lokalt och regionalt. Jag har ett ”helikopterperspektiv” på hela landet, men ni själva vet bäst hur ni skall satsa i era kommuner.

Därpå kom Jimmie in på vilka frågor SD skall prioritera i det kommande valet.

– Någon här kom med en påstötning i pausen om att ett parti bör koncentrera sig på högst tre huvudfrågor för att nå ut med sitt budskap. Det håller jag med om. Vi kommer därför att prioritera de tre sakfrågorna invandring, kriminalpolitik och äldreomsorg. Sedan kommer det valmanifest som nu håller på att arbetas fram att omfatta 13 eller 14 områden med fem till sju konkreta förslag inom varje område.

Innan han avslutade sitt bejublade framträdande gav Jimmie Åkesson mötesdeltagarna följande ord med på vägen:

– När vi går härifrån är det viktigt att vi sätter igång med valarbetet så fort som möjligt. Det är bara drygt ett halvår kvar till valet och tiden går fort – vi måste börja nu!

Därmed, menade Jimmie, får media svårt att avfärda SD som ett ”enfrågeparti.”