Slå på ljuset för livet!

Den 27 mars håller klimatalarmisterna och miljöknäppisarna sitt numera årliga jippo ”Earth Hour”. Genom att stänga av all elbelysning under en timme – mellan klockan 20.30 och 21.30 – och därmed minska ner på energianvändningen vill de  inbilla mänskligheten att jorden blir en bättre plats att leva på.

Detta är helt fel. Initiativet Earth Hour utgår från den felaktiga premissen att klimatet försämras – det vill säga blir varmare – till följd av mänskliga aktiviteter såsom koldioxidutsläpp och modern industriverksamhet. Det finns emellertid inga reella bevis härför mer än FNs klimatpanels (IPCC) datoranimerade modeller. Samma IPCC som nyligen ertappades med att bluffa om glaciärers nedsmältning och annat i samma väg.

Jag skall inte trötta er läsare med att rabbla upp en massa argument som stöder min tes utan hänvisar till mina tidigare blogginlägg i frågan.

Tänd så många ni kan!

Det jag vill göra är att uppmana er att slå på all belysning ni har därhemma under den tid då fanatikerna vill att ni skall släcka ner den. På detta sätt gör vi en gemensam manifestation för livet, ty en förutsättning för att vi skall kunna råda bot på all fattigdom och annat elände runt hela vår planet är att vi har tillgång till elektricitet och de källor som framalstrar den. Det vill säga i första rummet kärnkraft.

Bara genom att bygga ut kärnkraften kan vi säkra vår egen generations och våra barns och barnbarns generationers energibehov. Kärnkraften är dessutom den renaste och effektivaste energiform vi för närvarande har.

Gör gärna som jag och gå med i Facebook-gruppen ”Life Hour” – se länken nedan – som pläderar just för att vi skall slå på, ej stänga av, ljuset den 27 mars mellan 08.30 0ch 09.30. Själv kommer jag inte att personligen kunna göra detta eftersom jag är upptagen av Sverigedemokraternas valkonferens, men jag skall se till så att ”de därhemma” gör det!

http://www.facebook.com/pages/Life-Hour/111512068862330

Pseudohändelser

Ibland sker händelser som, trots att de trumpetas ut med buller och bång och påstås vara mer eller mindre avgörande för människosläktets fortlevnad, i verkligheten inte är något annat än pseudohändelser.

Jag tänker närmast på den så kallade Earth Hour lördagen den 28 mars, då människor över hela jorden av den maktstinna internationella klimatmaffian uppmanades släcka ljuset i 60 minuter. I sena nyhetssändningar samma kväll kunde vi TV-tittare sedan andäktigt beskåda hur exempelvis Eiffeltornet i Paris mörklades, liksom Parthenontemplet i Athen, multimiljonstaden Shanghai i Kina etcetera. Det var visst också några som släckte ner på Strandvägen i Stockholm.

Så här skrev James Leape, generaldirektör i Världsnaturfonden, i en krönika i tidningen Metro den 27 mars:

”Från London till Peking, från Kapstaden till New York, i fler än tusentals städer och byar kommer invånarna att skicka en tydlig signal till världens ledare att de vill sätta locket på den globala växthuseffekten. Genom att släcka ljuset i 60 minuter kan du berätta för politiker och beslutsfattare att du kommer att följa dem noga – hela vägen till Köpenhamn i december där de träffas för avgörande samtal om klimatförändringen…Alla de hundratals miljoner människor – bland annat du – som stänger av ljuset i 60 minuter kommer att vara en del av en manifestation för att säkra en bättre framtid för våra barn och barnbarn.”

Den högstämt banala retoriken känns igen från otaliga sammanhang, där världsförbättrare av olika slag uppmanar oss att rädda världen för våra barn och barnbarn – vilka ofelbart dras in i sådan här politiskt korrekt svada – genom att manifestera vår oomkullrunkeliga ståndpunkt för dem som makten haver. Det är bara det att det nästan alltid rör sig om bluff och båg, så ock denna gång.

Allt fler forskare och vanliga människor världen över har insett, eller börjat komma till insikt om, att det så kallade klimathotet ”mot vår planet” är våldsamt överdrivet och bygger på falska premisser. Det finns nämligen inga oomtvistliga vetenskapliga rön som visar att klimatet förändras på grund av att vi människor kör bilar som släpper ut koldioxid eller driver industrier som avger ”växthusgaser”. Däremot kan det mycket väl vara så att jorden för närvarande är inne i en period där temperaturen stiger marginellt, vilket i så fall med största sannolikhet beror på garanterat opåverkbara aktiviteter i solen och möjligen i någon mån på världshaven.

Så har det alltid varit. När jorden drabbats av istider i förgångna var det inte människans fel. Det var det inte heller när vi på våra nordliga breddgrader hade medelhavsklimat under bronsåldern. Visserligen hävdar en del i våra dagar att djur släpper ut växthusgaser när de rapar och släpper sig, vilket föranlett den amerikanska motsvarigheten till miljödepartementet att föreslå särskilda avgifter för kreatursägare som håller kor, får och svin som ägnar sig åt denna sysselsättning (jo, det är faktiskt sant!). Det måste dock ha varit ett fasligt rapande och pruttande här i högan nord under bronsåldern för att det skall ha påverkat klimatet. Man kan vidare undra vilken typ av aktiviteter från djur och människor som gjorde att Grönland var just grönt (därav namnet!) på vikingahövdingen Leif Erikssons tid. Eller för den delen vad marsianerna sysslar med som fått temperaturen även på planeten Mars att stiga.

En staty av vikingahövdingen Leif Eriksson. På hans tid var Grönland grönt.

Jag tror inte jag behöver skoja till det så mycket mera för att mina läsare skall förstå vad jag menar. ”Earth Hour” var ingenting annat än ett spektakulärt jippo, en pseudohändelse ägnad att backa upp klimatmaffians teori om att jordens temperatur stiger på grund av mänsklig verksamhet. Ett slag i luften. Jag utesluter dock inte att jordetimmen faktiskt kan ha haft positiva effekter som terapi av ungefär samma slag som när folk sorterar köksavfallet i olika påsar och tror att det för något gott med sig. Man tror att man ”påverkar” något. Särskilt ensamma människor kan också tänkas känna en sorts gemenskap när de gör en sådan här sak tillsammans med miljoner andra över hela världen.

Men för det utbasunerade syftet – att påverka jordens klimat – betydde ”Earth Hour” inte ett dyft. Symboliskt stod spektaklet emellertid för en hel del. Kanske var det här timmen då hoppet om att världens makthavare skulle inse att ”klimathotet” ingenting annat är än en ren bluff definitivt släcktes. I fortsättningen kan vi i så fall räkna med att klimatmaffian, med dess otaliga förgreningar, kommer att inmuta alltfler samhällsfält för sin destruktiva verksamhet. Vilken – om den får fortsätta lika ohejdat som hitintills – kommer att leda till att mänskligheten för första gången i historien frivilligt sänker sin levnadsstandard och definitivt gör det omöjligt för människorna i den mindre utvecklade delen av världen att mäta sig med oss i det (i alla fall materiellt) priviligierade Väst.

Några timmar efter nedsläckningen inträffade något annat som på goda grunder kan kallas en pseodohändelse. Nämligen återinförandet av sommartid. Vi har sedan 30 år tillbaka bibringats uppfattningen, att när vi ställer fram klockan en timme i slutet av mars så sker någonting revolutionerande. Plötsligt blir allting ljusare! Men i egentlig mening händer ju absolut ingenting, alltså mer än att vi ställer fram våra klockor.

Tanken bakom sommartiden är att vi skall kunna utnyttja dygnets befintliga ljus på ett bättre sätt och, kanske, därmed spara energi. Fast då borde det väl finnas större anledning att ha sommartid under den mörkaste delen av året, då vi verkligen kan behöva lysas upp litet – kanske kunde vi då ställa fram klockan till och med två timmar? Att utnyttja ljuset under den redan ljusa delen av året förefaller betydligt mindre logiskt, i alla fall för mig.

Eller också kunde vi ha sommartid under hela året.

Skurkarna förstör min stad!

I dag var jag nere på stan i min födelsestad, tillika nuvarande bostadsort, Södertälje, i akt och mening att uträtta ett bankärende i Swedbank på Storgatan. Det gick inte så bra. Området utanför banken var nämligen avspärrat med blå-vit plasttejp efter ett rån som ägt rum strax innan jag anlände. Mellan banken och huset intill, där bland annat Länstidningen och matvarubutiken COOP huserar, var polismän i färd med att leda in vittnen i banklokalen för förhör. Ett vittne hade videofilmat rånarna med sin mobil.

I Länstidningens nätupplaga läser jag att två rånare vilka av vittnen beskrivs som ”snorungar” och ”mörkhyade” –  skidmasken (”rånarluvan”) på en av rånarna hade hamnat på sned – medelst pistolhot sannolikt tilltvingat sig pengar ur banken. Rånarna sprang sedan från brottsplatsen efter att ha hotat ett vittne och sågs köra i väg i en blå Opel, där ytterligare två personer satt. I syfte att avleda polisens uppmärksamhet hade man tidigare eldat upp en stulen bil. I närheten av Tom Tits skall man sedan ha bytt till en annan bil.

När detta skrivs finns inga uppgifter om något gripande. Valet av tid och plats för rånet förefaller under alla omständigheter mindre väl valt. Brottet skedde under lunchtid då mycket folk är ute i rörelse, och det fanns följaktligen en uppsjö av ögonvittnen. Dessutom är Swedbank-kontoret i fråga beläget endast något hundratal meter från polisstationen. I övrigt har rånarna följt gängse mall med avledningsmanöver, flyktbil från platsen samt ytterligare en bil som står och väntar.

För några veckor sedan utsattes fyra stora varuhus i Södertälje för brandattentat som anställde skador för mångmiljonbelopp. Dessa bränder syntes vara väl planerade och synkroniserade och hade föregåtts av försök till bränder i ett par andra varuhus. En så kallad autonom organisation som kallar sig Global intifada hade dessförinnan klistrat upp affischer med uppmaning till mordbrand i varuhus som saluför amerikanska varor samt dessutom instruerat i hur man tillverkar en brandbombsmekanism. Varuhusbränderna kan därför antas ha haft politiska syften med antikapitalistiska och antiamerikanska förtecken.

Jag utesluter inte möjligheten av att även bankrånet i dag kan ha haft en politisk motivbild. Man kan här lämpligen dra paralleller till den anarkistisk-kommunistiska terrorgruppen Rote Armé Fraktion (RAF, känt som Baader-Meinhof-ligan) i dåvarande Västtyskland på 1960- och 1970-talen. Innan Andreas Baader, Ulrike Meinhof och deras kumpaner satte igång med att kidnappa och mörda personer ur näringsliv och statsapparat hade man ”värmt upp sig” med bankrån och attentat mot varuhus. Sedan pengar börjat strömma in från länder som Östtyskland och Libyen kunde man dock lämna trivialiteter som de sistnämnda bakom sig.

Ulrike Meinhof och Andreas Baader.

Den som är intresserad av RAF/Baader-Meinhofs ideologiska tankar och synpunkter kan med fördel läsa boken ”RAF: texter” (Bo Cavefors bokförlag, 1977). Här förekommer exakt samma slags pseudointellektuella vänstersvammel som man brukar höra från grupperingar av typ AFA, Syndikalistisk ungdom (SUF), Revolutionär front med flera nätverkare inom den autonoma rörelsen, det vill säga i stort samma förtjusande klientel som krigade med polisen i Malmö i samband med Davis Cup-matchen Sverige-Israel härförleden.

Vi får väl se om polisen lyckas gripa Swedbank-rånarna och i så fall om motivet var politiskt eller ordinärt kriminellt. I vilket fall som helst måste jag som inbiten södertäljebo protestera mot att skurkarna håller på att förstöra min hemstad och ge den rykte om att våra våldets huvudstad nummer 1 i gamla Sverige. Det var bara ett drygt halvår sedan en sinnesförvirrad exjugoslav knivskar en 16-årig flicka till döds några hundra meter från min bostad. Sedan kom varuhusbränderna vilka råkade drabba två butiker – Willys och ICA i anslutning till Weda-området – där jag och min familj ofta brukade göra våra inköp. Strax därefter skedde en skottlossning med personskada som följd vid en parkeringsplats inte långt från vårt hem. Och nu drabbas alltså vår bank av den grova brottsligheten.

Man bör tänka på att brottslighet av nämnd kaliber inte bara drabbar människor som befinner sig så att säga i skottlinjen. Många andra mår dessutom dåligt psykiskt av händelser sådana som dessa, kanske särskilt äldre personer som nog tänker sig för både en och två gånger innan de härnäst vågar lämna bostaden.

Jag har ingen patentmedicin mot den accelererande kriminaliteten i Södertälje och annorstädes, även om det står fullt klart för mig och andra tänkande människor att polisen (inklusive SÄPO) måste få större personella och materiella resurser till sitt förfogande. Något kan jag dock göra själv, och det är att engagera mig politiskt. I mitt fall betyder det att jag anslutit mig till Sverigedemokraterna (SD), som jag avser kandidera för i valet till kommunfullmäktige 2010.

En av SDs absolut viktigaste programpunkter är att verka för lag och ordning i samhället, så att icke minst våra äldre medborgare kan röra sig ute på stan utan att behöva riskera liv och lem. Detta gäller såväl på riksplanet som i Södertälje.

De autonoma rödfascisterna i Malmö

Den här eftermiddagen och kvällen har jag häckat framför TVn och sett Sverige förlora den omtalade Davis Cup-matchen mot Israel i Baltiska hallen i Malmö med 3-2. Det såg bra ut efter Simon Aspelins och Robert Lindstedts dubbelvinst på lördagen, men sedan Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra förlorat sina singlar i hårda femsetare på söndagen var det god natt. Den sportsliga förlusten svider naturligtvis i skinnet på ett blågult fan som jag, men å andra sidan unnar jag innerligt israelerna segern efter det ohemula sätt de behandlats på i Sverige.

Det är dock en annan förlust som svider desto mer: den moraliska förlust det innebär för Sverige att låta den sossestyrda fritidsnämnden i Malmö, påhejad av det Israel-hatande kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), stänga Baltiska hallen för allmänheten. Än en gång har alltså socialdemokraternas fientlighet mot Israel skämt ut Sverige, precis som skedde under Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. Och det blir inte ett dugg bättre av att något hundratal autonoma våldsverkare gjorde sitt bästa för att ta kål på polisen på lördagen, drygt en vecka efter det att (nästan säkert) samma kategori busar satt eld på fyra varuhus i den goda staden Södertälje.

Det stod tidigt klart att arrangörerna av protestdemonstrationen mot DC-matchen Sverige-Israel, som kallade sig ”Stoppa matchen”, avsåg låta ett gäng så kallade autonoma gå med i marschen från Stortorget till Stadion-området i Malmö där talare som Lars Ohly och Per Gahrton hörde till attraktionerna. Detta trots att man mycket väl visste att de autonoma förklarat att man ”med alla till buds stående medel” skulle försöka stoppa matchen, och trots att man mycket väl vet att varje gång detta svartklädda spökpack finns med i bilden blir det ofelbart kravaller.

Per Gahrton, alltid en attraktion i antiisraeliska sammanhang.

Magnus Sandelin, författare till den omtalade boken ”Extremister” och expert på olika slags extremgrupper, citeras på följande sätt i Expressen den 8 mars: ”Om arrangörerna vill framstå som trovärdiga skulle de sagt rent ut att de autonoma nätverken inte är välkomna. Självklart var de medvetna om risken för kravaller, men de vill inte klippa banden till den vänsterextrema rörelsen. För att bekämpa extremismen måste alla ta avstånd från den. Det var oerhört naivt av arrangörerna att låta de autonoma gå med i tåget.”

Detta låter för alla vettiga människor som ett uttryck för vanligt sunt förnuft. Dock inte för ”Stoppa matchen”-arrangörerna.

Det omkring 6000 deltagare starka demonstrationståget utgick i, som det brukar heta, ”god ordning” från Stortorget. Längst bak i en grupp för sig marscherade de autonoma. När tåget når Åhléns varhus kastas färgbomber mot polisen, som av de autonoma nätverken principiellt ses som ”det kapitalistiska samhällets” stödtrupper. Därefter överöses polisen med slangbomber, färgbomber, smällare och raketer. Väl framme vid Baltiska hallen försöker några demonstranter göra olaga intrång genom att storma hallen. Flera polisfordon får däck punkterade och gatsten kastade mot rutorna. Flaskor kastas mot de tjänstgörande poliserna. En polisman drar sitt tjänstevapen sedan han känt sig hotad av vänsterpöbeln.

I det stora hela tycks den inkallade polisstyrkan – det talades om att ettusen poliser skulle ställas på benen – ha skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt. Ett 90-tal individer omhändertogs och bussades till platser utanför staden. Vidare greps åtta personer, misstänkta för bland annat narkotikainnehav, våldsamt motstånd samt intrång. En kvinna greps för våld mot tjänsteman sedan hon kastat flaskor mot polisen.

Den våldsbenägna extremvänstern utgör tveklöst ett växande problem för vårt samhälle. Mest omtalat i sammanhanget är det så kallade Antifascistisk aktion (AFA), som har den egenartade metoden att bekämpa vad man kallar fascism genom att själv tillgripa fascistmetoder. AFA bildades 1993 och sägs i tidskriften Fokus (10/2009) ha 16 svenska lokalgrupper. AFA påstår sig vilja bekämpa kapitalism, rasism, sexism och homofobi. AFA har tagit på sig ansvaret för den grova misshandeln av nationaldemokraten Vavra Suk nyligen. Mycket omtalat i samband med södertäljebränderna var vidare Global intifada, som tidigare bland annat angripit ryska och polska beskickningar i Sverige samt Försvarets materielverk (FMV). Global intifada är, som namnet antyder, hätskt Israel-fientligt och oreflekterat arabvänligt. Revolutionära fronten bildades 2001 och finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vill med våldsamma metoder bekämpa kapitalism, rasism och högerextremism. Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) bildades samma år som AFA och betonar, enligt Fokus, antifascism och klasskamp. Flera organisationer och/eller nätverk skulle kunna nämnas, men jag stoppar där.

Ovan nämnda företeelser har samma infantilt enkelspåriga ideologi som på sin tid uppbar europeiska metropolgerillor såsom västtyska Rote Armé Fraktion (RAF), franska Action Directe och italienska Brigate Rossi: ”kapitalismen” och ”imperialismen” skall bekämpas med våldsmetoder inklusive kidnappningar och bomber mot varuhus, flygplatser och andra offentliga platser. De mest kända kidnappningarna med dödlig utgång var RAFs tillfångatagande av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer samt Brigate Rossis motsvarande behandling av den italienske veteranpolitikern Aldo Moro. Ännu så länge har det svenska extremvåldet inte skördat några dödsoffer, men det är måhända bara en tidsfråga innan så sker.

Bo Cavefors bokförlag tog i slutet av 1970-talet det kontroversiella steget att ge ut boken ”RAF: texter”, en dokumentsamling som belyste Rote Armé Fraktions ideologiska synsätt. Det är onekligen fascinerande läsning, som kan rekommenderas för den som vill sätta sig in hur människor av det här slaget resonerar. Boken består av en samling svåruthärdligt svamliga och pseudointellektuella texter (som i den löpande texten inte innehåller några stora bokstäver) varav här ett centralt avsnitt citeras (sidan 236):

”ni talar inte om det politiska priset för den imperialistiska staten, för denna jakt på endast en liten enhet av raf. eftersom ett mål för den revolutionära aktionen – för dess taktik i denna utvecklingsfas – är att tvinga staten till öppet framträdande,  till en reaktion, där repressionens, repressionsapparatens struktur, blir synbar, fattbar och förmedlas som en kampbetingelse för det revolutionära initiativet.”

Genom sina terroraktioner ville alltså RAF framtvinga en våldsam reaktion från det etablerade samhällets sida på det att dess ”fascistoida” tendenser måtte blottläggas. Det är av samma anledning som dagens autonoma grupper i Sverige med förkärlek ger sig på polisen i dennas egenskap av det ”kapitalistiska” samhällets försvarsstyrkor. Det framgick med ovanlig tydlighet vid kravallerna i Göteborg 2001 och det framgick lika klart i samband med upploppen under demonstrationerna mot DC-matchen i Malmö. Polisen skall provoceras till överilat våld vilket anses gynna de autonomas sak.

Extremistvåldet borde vara en svår huvudvärk för de etablerade politiska partierna, men dessa har så här långt i stort förhållit sig uppseendeväckande passiva. Många politiker, framförallt på vänsterkanten, flirtar mer eller mindre öppet med grupper som AFA och SUF i syfte att själva framstå som radikala och lyhörda gentemot det ungdomliga engagemanget. Nästan säkert finns också föreställningen att det våldsamma engagemanget en dag skall ge vika, och då kommer de unga aktivisterna att söka sig till exempelvis socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Men inte heller de borgerliga partierna är särskilt mycket bättre. Den enda reaktion från alliansregeringens håll som i alla fall jag noterat i samband med malmöhändelserna var folkpartiledaren Jan Björklunds kritik mot kommunalrådet Reepalu, för att med sina Israel-fientliga utspel ha hetsat mot de judiska tennisspelarna från Israel.

Då har Sverigedemokraterna (SD) varit betydligt mer på bettet. SD-gruppen i Malmö fullmäktige föreslog så, kort före matchen, att Malmö stad skulle inleda vänortssamarbete med en stad i Israel. Kommunalrådet (SD) Sten Andersson, tidigare riksdagsman för moderaterna, ilsknade vidare till ordentligt efter vänstervåldet utanför Baltiska hallen och krävde att alla vänsterorganisationer, inklusive SSU och Röd ungdom, skulle få sina kommunala stödpengar indragna.

Slutligen roade jag mig med att gå in på stiftelsen Expos hemsida sedan Harel Levy slagit in Israels matchboll mot Andreas Vinciguerra på söndagskvällen. Vid det laget borde man på Expo ha haft tid att formulera några kritiska kommentater om huliganfasonerna i Malmö. Men icke – den enda kommentar som anknöt till matchen var skriven den 5 mars och handlade om att en obskyr, nazianstucken grupp i Karlskrona ville ventilera sitt judehat genom att gå med i ”Stoppa matchens” demonstrationståg. Denna önskan avvisades (surprise!) av arrangörerna.

Som dock inte hade något att erinra mot att de autonoma rödfascisterna gjorde dem sällskap.

Hübinette – vänsterextremist i vardagsrummen

http://www.youtube.com/watch?v=I3ZmAegLwSU&feature=related

Ovan finns en länk till en kortfilm som nyligen producerats av Tobias Hübinette som ett inlägg i den pågående diskussionen om utländska adoptioner. Enligt Hübinette, som har för vana att debattera som en väderkvarn – och det är när han är som mest sansad – , utsätts praktiskt taget alla adopterade svenskar med utländsk bakgrund för rasism och utvecklar som en följd härav psykiska störningar. Hübinette har dock fått kritik för denna ovanligt enkelspåriga analys, bland andra av kända adopterade personligheter som Tove Lifvendahl och Lena Sundström.

Den särdeles produktive Tobias Hübinettes senaste debattinlägg är studien ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet”, utgiven av Mångkulturellt centrum i Fittja i Botkyrka kommun. Medförfattare är Carina Tigervall. Boken har behandlats i bland annat Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten i samband med utgivningen i slutet av 2008, och författarna har även intervjuats i riksradion.

Historien om Tobias Hübinette är berättelsen om en rosenrasande vänsterextremist som samtidigt tas på allvar som ”debattör” och ”forskare” i ett Sverige, där dagordningen sätts av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett etablissemang som inte bryr sig om att Hübinette är en dömd brottsling som på ett hänsynslöst sätt, i och ord och handling, ägnat sig åt förföljelse och smutskastning av individer och grupperingar han ogillar. Han har under resans gång förvisso, och på ovanligt goda grunder, utsatts för kritik och angrepp. Men allt verkar rinna av honom som vatten man häller på en gås. Nu är han vänsterextremisten som tagit klivet in i de svenska vardagsrummen, i och för sig ingen ovanlig karriärväg. Detta är berättelsen om Tobias Hübinette (tidigare Carlsson), eller Lee Sam-dol, som är hans koreanska namn.

Född i Cholla-provinsen i Sydkorea den 12 augusti 1971 adopterades Lee Sam-dol av en svensk familj och växte upp i Motala i Östergötland. Det framgår av uttalanden han senare gjort att han upplevde uppväxten i Sverige som traumatisk. I en intervju i Svenska Dagbladet den 17 juni 2005, apropå en av de många kontroverser han varit inblandad i, citerades Tobias Hübinette så: ”Jag är ingen omvänd rasist…I grunden är det en ilska över sakernas tillstånd som driver mig…Jag valde inte att hämtas hit.” Bakgrunden var att Hübinette hamnat i blåsväder på grund av sin verksamhet vid Stockholms universitet, där han formulerat sig nedsättande om vita män i texter om internationella adoptioner och västvärldens föregivna dominans över Asien. Inte nog därmed – Hübinette hade också ägnat sig åt kartläggning av hur många Ostasien-forskare som gift sig med asiatiska kvinnor. Flera aktade akademiker och forskare uttryckte allvarlig oro över att Hübinettes obalanserade framfart riskerade att skada Stockholms universitet.

Stämmer det att Tobias Hübinette inte är en omvänd rasist? Döm själv när du tagit del av nedanstående!

Så vitt jag kunnat utröna blev Tobias Hübinette politiskt aktiv i början av 1990-talet. I Hübinettes fall är detta också liktydigt med starten på hans brottsliga karriär. I maj 1992 dömdes han således för skadegörelse, sabotage och uppvigling till en månads fängelse. Han skall också ha framfört sin politiska ståndpunkt genom att kasta syra på en medlem i Sverigedemokraterna. På meritlistan står också sprängningen av en mast till en lokal TV-station. 1995 dömdes Hübinette, då aktiv i den ökända våldssekten AFA, till en månads villkorligt fängelse och vidare att betala skadestånd till ett antal personer för ofredande och förtal. Han hade i brev till olika personer (ibland också till anhöriga och arbetsgivare) med för honom misshagliga åsikter anklagat dem för att vara rasister. I samband med domen tvingades Hübinette genomgå en ”paragraf 7-undersökning”, det vill säga en liten sinnesundersökning. Resultatet härav blev att Hübinette visserligen förklarades lida av instabil mental hälsa, dock inte i tillräcklig grad för att vara i behov av institutionsvård.

1995-97 var Tobias Hübinette verksam i redaktionen för den så kallat antirasistiska tidskriften Expo och anges stundom också som en av dess grundare. Han är heller ingalunda ensam med en bakgrund som vänsterextremist när det gäller denna illustra publikation. Kollegan Stieg Larsson började sin bana som trotskist. En sentida kollega, Daniel Poohl, är en före detta AFA-aktivist. 1996 väckte Hübinette  uppseende genom att i tidskriften Creol avleverera följande salva: ”Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!” Författarens formuleringar tyder på att han förläst sig på den anarkistiske chefsideologen Michail Bakunin, men det är knappast någon bra ursäkt.

Tobias Hübinette omtalas ibland som expert på nationalsocialismen, men det är en sanning med betydande modifikation. I boken ”Nationalsocialismen i Sverige. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” namnger han 28 000 påstått nazivänliga svenskar på ibland mycket lösa boliner, som till exempel att någon sänt en julhälsning till Tyskland och liknande. I Hübinettes ögon suspekta svenskar – män, kvinnor och barn av alla åldrar och alla samhällsklasser- varav de flesta avlidna, hängs ut på ett hänsynslöst sätt. I några fall rör det sig dessutom om dokumenterade antinazister, såsom kapten Gösta Benckert vilken var aktiv i motståndet mot nazistyret i Norge. Hübinettes lista i bokform, präglad av den beprövade taktiken ”guilt by association”, får vid en jämförelse salig senator McCarthy att framstå som en vattenkammad amatör. Mycket riktigt utsattes också studien för hård kritik från historiker av facket; en av kritikerna var militärhistorikern Stellan Bojerud. Det framstår som en gåta att Hübinette fick historikern Klaus Böhme att skriva bokens förord.

2006, några år efter Hübinettes allmänt nedsablade bok om påstådda svenska nazister, blev författaren förstasidesstoff då han anhölls  misstänkt för mordbrand. Han erkände att han anlagt bränder i anslutning till sin forna hustrus och dennes pojkväns lägenheter och sades även ha misshandlat tidigare flickvänner. I samband med anhållandet bestämdes också att Hübinette på nytt skulle genomgå en liten sinnesundersökning.

Efter att sparkats ut från Stockholms universitet är Tobias Hübinette numera ”forskare” vid Mångkulturellt centrum i kommundelen Fittja i Botkyrka. I sitt CV har han bland annat skrivit att han är fil. kand. i iriska i Uppsala och fil. mag. i koreanologi i Stockholm där han också producerat sin doktorsavhandling 2005. Han har också skrivit ett antal demagogiska artiklar på svenska, koreanska och engelska, förklädda som akademiska uppsatser, där han påstår sig vara chockerad över att så många svenska ”högerextremister” intresserat sig för Asien genom åren.

Och ja, du har rätt – också denna bloggare har blivit föremål för doktor Hübinettes uppmärksamhet. De metoder han använt sig av i detta sammanhang består bland annat i att, under falskt namn (jag vill minnas att han kallade sig ”Stefan Johansson”), ringa upp såväl mig personligen som vänner och medarbetare till mig och påstå sig vara intresserad av mina böcker, tidskrifter jag medarbetat i och den religiösa rörelse med koreanskt ursprung  jag varit och är medlem i.

Att en person med Tobias Hübinettes antecedentia använder sig av snuskiga metoder som dessa är naturligtvis inget att förvåna sig över – man får vara glad så länge han inte skickar en brevbomb eller tuttar på bostaden…

Det är kanske riktigt att Tobias Hübinette inte är någon omvänd rasist. Det räcker så bra med bara ”rasist”, det kan ingen akademisk fernissa i världen dölja. Hans så kallade forskarverksamhet är i verkligheten bara en täckmantel för att smutskasta det västerländska samhället, dess demokrati, dess vita ”ras” och dess medborgare. Däri skiljer han sig inte nämnvärt från sina extremistiska vänner med anknytning till islamismen.

Gatans parlament i aktion

Lördagen den 7 februari misshandlades Vavra Suk, redaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag, av ett gång våldsverkare från det så kallade Antifascistisk Aktion (AFA). Det var knappast oväntat, ty det är ju så här detta gatans parlament brukar uttrycka sina politiska åsikter.

För den som vill veta mera om hur våldsbrukande extremister brukar resonera och agera rekommenderas journalisten Magnus Sandelins klargörande bok ”Extremister. Människorna bakom attentaten” (Pocketförlaget 2007). Här beskrivs tre typer av politiska extremister, som anser att våldet är ett fullt legitimt medel i politiken: nazister, autonoma och jihadister. Berättelserna knyts upp till tre uppmärksammade attentat under senare år.

Avsnittet om de autonoma, det vill säga en gruppering som samlar anarkister, djurrättsaktivister, kommunister, antirasister och liknande, handlar om hur några ungdomar från väletablerade hemförhållanden försökte brandbomba en McDonald´s-restaurang i Nyköping för ett par år sedan. Attentatet misslyckades eftersom den hemmagjorda bomben, placerad ovanför takplattorna till en toalett, aldrig detonerade. Polisen kunde emellertid gripa de två huvudagerande, den ene från Lidköping, den andre från Södertälje. I den efterföljande rättegången, som renderade de dömda löjligt korta fängelsestraff, gjorde båda ynglingarna gällande att de medvetet hade gjort bomben funktionsoduglig i syfte att spara liv. Av polisen avlyssnad telefonkommunikation visade dock att detta inte stämde. I stället hade attentatsmännen varit fulla av förväntan inför bombsmällen och var märkbart frustrerade när den frös inne.

Ty det här skulle ju bli det stora slaget mot kapitalismen och imperialismen, var det tänkt.

Båda ynglingarna  – som i boken går under pseudonymerna Jonas Olsson respektive Martin Lundin – rörde sig i autonoma och anarkistiska miljöer där det politiska våldet ses som en självklarhet. Polis, myndighetspersoner, politiker och alltså även vuxna och barn som väljer att inmundiga ett mål på McDonald´s anses i sammanhanget vara legitima måltavlor för väpnade aktioner. Dock valde AFA i just det här fallet att ta avstånd från attentatsförsöket.

Det vänsterextrema våldet på våra gator och torg har varit en realitet åtminstone sedan början på 1990-talet, då en ekonomisk kris drog fram över västvärlden inklusive Sverige. De första uppmärksammade, väpnade aktionerna ägde rum i samband med 30-novemberföreningens manifestationer i Lund på Carl XIIs dödsdag.  Så kallade antirasister och anarkister, många av dem tillresta BZ-aktivister från Danmark, ställde då till kaos i form av skadegörelse och misshandel i centrala Lund med sina molotovcocktails, järnkedjor, påkar och stenar. Våldsverkarna var överlag försedda med balaklavor, populärt kallade rånarluvor.

Jag skrev en artikel om vänstervåldet med rubriceringen ”Den nya fascismens ansikten” i tidskriften Contra nummer 4 1997. Jag valde här att benämna extremvänsterns företrädare – vare sig de kallade sig antirasister, djurrätts- och miljöaktivister, antifascister eller något annat – för representanter för den nya fascismen. Detta med tanke på de metoder de använde sig av och det tydliga människoförakt de representerade. Detta föranledde den icke okände Stieg Larsson att i tidskriften Expo ge sig på artikelförfattaren och i en artikel tala om ”Contras falska debatt”.

Gamle trotskisten Stieg Larsson.

Framlidne Larssons attityd är symptomatisk för vissa representanter för den etablerade vänstern; Larsson hade för övrigt själv ett förflutet som kommunist av trotskistiskt snitt och hade säkert inga problem att identifiera sig med AFA-slöddret. Magnus Sandelin ger i sin utmärkta bok ett flertal exempel på undfallenheten gentemot extremvänstern. Ett sådant exempel utgör Nätverket mot rasism, där demokratiska organisationer samsas med AFA-grupperingar. Stundom samarbetar fackförbund, politiska partier och ungdomsförbund med detta dubiösa nätverk. Vidare har Centrum mot rasism och Ung vänster i Göteborg, genom Göteborgs nätverk mot rasism, arrangerat demonstrationer tillsammans med AFA samt den lika extrema och våldsförhärligande Revolutionära fronten. Och när kulturföreningen Glassfabriken i Malmö  hade ett arrangemang, lät de såväl AFA som det likvärdiga Osynliga partiet vara med. Det sistnämnda blev känt för ett par år sedan då man saboterade lokaler och valstugor för främst Centerpartiet.

Ett kapitel för sig är den ovan nämnda tidskriften Expo. Denna publikation, som fått något av helgonstatus i etablerade sammanhang, har en mycket lång och mycket solkig tradition av stöd för extrema vänstergrupper och deras publikationer enligt principen ”allt vänster är bra”. Bland alster Expo rekommenderat återfinns exempelvis syndikalistiska Arbetaren, känd för sitt stöd till islamistiska terrorgrupper och sitt rabiata Israel-hat, och trotskistblaskan Socialisten. Vidare har Expo nära samverkat med europeiska AFA-grupperingar. För den som vill läsa mer i ämnet rekommenderas den seriösa Expo-granskning som Mattias Karlsson svarar för i tidningen SD-Kurirens nätupplaga.

Ett stort antal  politiker och skribenter har på ett eller annat sätt uttryckt sina sympatier för vänsterslöddrets metoder, där även Reclaim the streets regelmässigt återkommande bärsärkargångar i samband med gatufestivaler måste räknas in. Mangnus Sandelin frågar sig med rätta varför och skriver (sidan 165):

”Bristen på klarsyn om demokratins motståndare handlar antagligen om naivitet, att låta sig duperas av vältaliga och engagerade ungdomar inom extremvänstern. Där enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället.”

Det är en vanlig missuppfattning att de vänxterextrema nyfascisterna är avsigkomna ungdomar från knepiga hemmiljöer. Så är det inte. Sandelins bok visar i stället att nästan alla AFA-aktivister och därmed jämförbara element kommer från ordnade och ibland rätt förmögna hemförhållanden. Dock har de det gemensamt, att deras föräldrar/målsmän oftast har noll koll på vad deras ungdomar sysslar med och att dessa inte fått lära sig skilja på rätt och fel under sin uppväxt. Denna släpphänta föräldraattityd kan sägas ha haft sitt ursprung med 1960- och 1970-talens ingång, då inte bara extremvänstern började förbanna USA och organisera sig i kommunistiska bokstavssekter, utan också tunga droger började flöda alltmer. Inga föräldrar fanns hemma när barnen och ungdomarna kom hem efter skolan, utan dessa lämnades vind för våg.

Jag har inte hört någon enda ledande politiker eller annan tongivande personlighet fördöma gängmisshandeln av Vavra Suk i Rågsved i södra Stockholm. Det hade alldeles säkert varit annorlunda om någon etablerad politiker och inte en företrädare för en extremnationalistisk sekt hade drabbats. Jag vill understryka att jag själv inte har något som helst till övers för Nationaldemokraterna. Men om  man drar gränsen för medmänsklighet och omtanke om demokratin vid vad som är politiskt korrekt eller inte – vilket uppenbarligen är fallet här – så är man inne på farliga vägar.

Här borde särskilt Mona Sahlin tänka sig för, folkliga Mona med sin breda stockholmsdialekt som brukar finnas med vid manifestationer där Hamas-flaggor vajar och israeliska fanor bränns eller förses med hakkors. Och där demonstranterna brukar skandera grova smädelser riktade mot judar. Fast vad bryr sig folkliga Mona om det – hon kan ju inte arabiska!

Det är just ett snyggt exempel hon förser det uppväxande släktet med.