Archive for the ‘Faktoider’ category

Avdelningen faktoider: Göring om att ”osäkra sin revolver”

4 mars, 2021

Den nationalsocialistiske sabotören Albert Leo Schlageter arkebuserades den 26 maj 1923.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.

Citatet ovan brukar tillskrivas nazistkoryfén Hermann Göring eller kanske någon av kollegerna Joseph Goebbels eller Heinrich Himmler, ökända befattningshavare i Tredje riket. https://www.ordspraket.se/N%C3%A4r-jag-h%C3%B6r-ordet-kultur,-os%C3%A4krar-jag-min-revolver.

Detta är dock en ”sanning” med betydande modifikation som rätteligen hör hemma inom begreppssfären faktoider. Det vill säga saker som hålls för sanna men som visar sig vara osanna när man skrapar lite på ytan. Ofta innehåller de ändå ett korn av sanning.

Det är i och för sig tänkbart att Göring och/eller andra nazityska potentater uttryckte sig på detta sätt, men ursprunget till talesättet härrör i själva verket från teaterpjäsen Schlageter av den tyske författaren Hanns Johst. Den hade premiär på Adolf Hitlers 44-årsdag den 20 april 1933. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

Pjäsen handlar om Albert Leo Schlageter (1894-1923), en veteran från västfronten i Första världskriget. Schlageter promoverades till löjtnant och tilldelades Järnkorset av första graden för visad tapperhet i fält. Efter det stora kriget gick han med i en av de frikårer som krigade i Baltikum och vars kämpar utgjorde en viktig grund för den gryende nationalsocialismen.

Leo Schlageter anslöt sig redan 1922 till nazistpartiet NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) och kom att leda en grupp med uppgift att sabotera järnvägsspår i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området i norra Tyskland. Han angavs till de franska myndigheterna och avrättades genom arkebusering i närheten av Düsseldorf den 26 maj 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Albert_Leo_Schlageter

Efter sitt frånfälle blev Leo Schlageter något av en martyr för nationalsocialisterna och således ett fullt logiskt ämnesval för  Hanns Johst (1890-1978), som anslöt sig till NSDAP 1932 och tilldelades en officersgrad inom SS. Ursprunget till ovanstående citat härrör från pjäsens akt I, scen 1, då rollfiguren Friedrich Thiemann säger till Schlageter:

”Nein, zehn Schritte vom Leibe mit dem ganzen Weltanschaungssallat. Hier wird scharff geschossen! Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning”. På svenska ungefär: ”Nej, man måste hålla hela världsåskådningssalladen på tio stegs avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning,”

I sammanhanget väsentligt är att Browning inte är en revolver utan en semiautomatisk pistol. Revolvrar har historiskt sett därtill inte varit försedda med säkringsmekanismer.

En uniformerad Hermann Göring (1893-1945).

Som framhålls ovan är det inte helt otänkbart att Hermann Göring i något sammanhang ur minnet litet vårdslöst kan ha återgett citatet ur pjäsen Schlageter, vilken han säkerligen hade sett. Han gick klädd i uniform genom hela Andra världskriget och var då ofta beväpnad med en revolver som han hade i ett hölster. Det är dock svårt att tänka sig att Göring inte skulle ha känt till att man inte behöver osäkra en revolver.

Pjäsförfattaren Hanns Johst överlevde kriget men blev efter detsamma, av fullt naturliga skäl, föremål för denazifieringsåtgärder och fick tillbringa tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Avdelningen faktoider: Orkestern på Titanic spelade ”Närmare, Gud, till dig”

24 december, 2020

Fartygsorkestern spelade in i det sista.

Den 15 april 1912 havererade den som osänkbar ansedda atlantångaren RMS (Royal Mail Steamer) Titanic. En av de myter som existerar om fartyget är att fartygsorkestern som avskedsnummer spelade psalmen ”Närmare, Gud, till dig” (”Nearer, My God, to Thee”) med text av Sarah Flower Adams (1841) och musik av Lowell Mason (1856). https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%A4rmare,_Gud,_till_dig

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, bekräftar i en artikel i Svenska Dagbladet den 18 april 2015 att psalmen ifråga enligt vissa uppgifter skall ha spelats under tiden fartyget höll på att sjunka efter sin krock med det fatala isberget. http://blog.svd.se/historia/2015/04/18/narmare-gud-till-dig/

Den överlevande1.-klass-passageraren fru Vera Dick hävdade exempelvis detta kort tid efter haveriet. Problemet med hennes utsaga är, menar Harrison, att hon lyckades lämna Titanic i ett tidigt skede efter kollisionen och omöjligt kan ha hört vilka melodier orkestern spelade under den sista timmen.

Skeppstelegrafisten Harold Bride å sin sida – vilken varit placerad i orkesterns omedelbara närhet – sade att en psalm med titeln ”Songe d´Autumne” spelats kort före undergången. Överste Archibald Gracie, som överlevde kollisionen med knapp nöd men avled några månader senare, framhöll att orkestern företrädesvis spelat glada och uppmuntrande tongångar och inte psalmer med döden som motiv.

RMS Titanic byggdes av Harland & Wolff i Belfast.

Harrision framhåller avslutningsvis: ”Idag menar flertalet Titanic-experter att ”Närmare, Gud, till dig”-uppgiften är en myt som visserligen spreds kort tid efter katastrofen men som inte förtjänar tilltro.”

Bland dem som spridit myten om psalmen som Titanic-orkesterns slutkläm märks den kommunistiske trubaduren Mikael Wiehe. I Wiehes tolkning är Titanic givetvis synonymt med den till undergång dömda kapitalismen. https://www.youtube.com/watch?v=CjzP137fWj4

Av total 2229 passagerare – det fanns livbåtar till endast 1178 – överlevde 745 katastrofen. 75 procent av de förolyckade var män, då kvinnor och barn prioriterats vid räddningsansträngningarna. Bland de omkomna fanns de åtta medlemmarna i fartygsorkestern: Wallace Henry Hartley (kapellmästare), Theodore Ronald Brailey, Roger Marie Bricoux, John Frederick Preston Clarke, John Law Hume, Georges Alexandre Krins, Percy Cornelius Taylor och John Wesley Woodward.

Uppgiften om vilken melodi Titanic-orkestern spelade passar slutligen mycket väl in på termen faktoid – det vill säga en uppgift som allmänt hålls för sann men i verkligheten är falsk.

 

 

Avdelningen faktoider: Den mytiska ättestupan

30 juli, 2019

Den här klippan i anslutning till Mösseberg i Västergötland har av traditionen pekats ut som ättestupa.

Faktoider kallas påståenden som hålls för sanna fast de inte är det. Ett typiskt sådant exempel är tesen att strutsar gömmer huvudet i sanden när de blir rädda. Det förekommer visserligen att strutsar ägnar sit åt detta slags beteende, men då av andra orsaker än upplevd rädsla. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/07/14/avdelningen-faktoider-strutsar-med-huvudet-i-sanden-som-skydd-mot-fara/

En annan faktoid som jag tänkte belysa här är den om den så kallade ättestupan. Det vill säga ett brant berg eller stup från vilket gamlingar som inte längre kunde klara sig själva, och därmed utgjorde en belastning för sina familjer, kastades ner eller tvingades hoppa. Det finns runt om i Sverige ett antal platser där ättestupor påstås ha funnits. https://popularhistoria.se/samhalle/har-attestupor-existerat

Myten om ättestupan emanerar från den isländska sagoberättelsen Gautreksagan, som troligen författades på 1200-talet. Sagan handlar om en ätt i Västergötland och skildrar i humoristiska ordalag hur ätten brukade avliva sina alltför ålderstigna medlemmar genom ättestupan.

Professor Olof Verelius översatte Gautreksagan till svenska.

Berättelsen översattes till svenska av vår förste professor i fornkunskap, Olof Verelius i Uppsala (1618-82), vilken dock inte var särskilt hemma på isländska varför han översatte termen aetternis stupni – släktklippan – litet slarvigt till ättestupan. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Länge accepterades ättestupan och dess makabra funktion som dagsens sanning, detta till och med av en aktad skald och historiker som Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Några andra historiska belägg än muntliga traditioner av oklart slag existerade emellertid inte varför historievetenskapen kom fram till att det rörde sig om mytbildning.

Det finns även ett par andra historiska källor som omtalar företeelser som liknar ättestupan i form av exempelvis Prokopios skildring av herulerna från 500-talet samt Solinus skriverier om de lyckliga hyperboréerna vid Nordpolen.

Myten om ättestupan har levt vidare ända in i vår tid, där den inte sällan dammas av för att illustrera missförhållanden inom äldrevården. Min gissning är att många faktiskt tror att myten är sann.

En variant av ättestupan är ätteklubban – ett tungt träredskap som skall ha använts för att klubba ihjäl de gamla. Den finns bland annat representerad på Nordiska muséet och på några andra platser i landet. Inte heller avseende ätteklubban finns det några pålitliga belägg för att redskapet i fråga användes just på angivet sätt.