Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

 Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

 Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.

Om väntanstider, lycka och familj

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

 Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

 Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

 Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!