Archive for the ‘Fidél Castro’ category

Castro gör upp med antisemitismen

14 september, 2010

Kubas mångårige kommunistiske diktator Fidél Castro är i dag inte lika maktfullkomligt allenarådande som han en gång var, utan har till största delen överlåtit despotrollen åt sin yngre broder Raúl. 84-årige Fidél synes numera i första rummet kreera rollen som vis, äldre statsman och har som sådan givetvis alltfort ett betydande inflytande över vad som händer och sker på Kuba.

I sin nya roll tycks den gamle diktatorn känna sig friare än tidigare att framföra heterodoxa åsikter i olika frågor. På detta tyder uttalanden han nyligen gjorde i ett flera timmar långt samtal med den judiske amerikanske journalisten Jeffrey Goldberg, medarbetare i den amerikanska tidskriften the Atlantic. Upprinnelsen till Goldbergs Kuba-visit var att Fidél Castro hade läst en artikel om förhållandet mellan Israel och Iran som Goldberg skrivit. Den kubanske ledaren uttryckte därför en önskan om att träffa Goldberg för ett samtal om dagsaktualiteter. Det råder visserligen ett generellt förbud för amerikaner att besöka det kommunistiska och USA-fientliga Kuba, men Jeffrey Goldberg lyckades från amerikanska utrikesdepartementet (State Department) utverka ett undantag härifrån för sig själv och hustrun Julia.

I första delen av en eposé om sitt unika Kuba-besök betitlad ”Fidel to Ahmadinejad: ‘Stop Slandering the Jews'” inleder Goldberg med att fråga Castro om han på äldre dagar ändrat sig i fråga om sin ateistiska inställning. Kuba-diktatorn svarar dock (min översättning): ”Jag är ledsen, men jag är fortfarande en dialektisk materialist.” Goldberg framhåller att svaret i hög grad roar honom, eftersom han själv genomgått motsatt utveckling.

Enligt Fidél Castro framstår en väpnad konflikt mellan USA/Israel och Iran som ofrånkomlig. Vidare menar han att Israel endast kan känna sig säkert om man avskaffar sina (förmodade) kärnvapen. Enligt Jeffrey Goldberg lyder Castros budskap till Irans diktatur Mahmout Ahmadinejad på följande sätt:

”Han kritiserade Ahmadinejad för att denne förnekar Holocaust (Förintelsen) och förklarade varför den iranska regeringen bättre kunde tjäna fredens sak genom att erkänna antisemitismens ‘unika’ historia och försöka förstå varför israelerna fruktar för sin existens.”

Vis, äldre statsman?

Castro redogjorde därpå för sitt eget möte med antisemitismen som en fem-sex års pojke på Kuba. Under påskfirandet fick han då av de troende katolikerna höra att ”Gud är död” och att ”judarna dödade Gud.” Vid denna tidpunkt hade förstås unge Fidél ingen aning om vad judar var för något. Om den teologiska antisemitismen citeras Castro på följande sätt av Goldberg:

”Detta pågick i kanske tvåtusen år. Jag tror inte att någon blivit förtalad mer än judarna. Jag skulle vilja säga ännu mycket mer än muslimerna.”

Castro övergick sedan till att återberätta historien om hur judarna drevs ut ur sitt eget land och därefter kom att förföljas var de än slog sig ner runtom i världen.

Om Fidél Castro är det känt att han föddes på en sockerplantage på östra Kuba den 13 augusti 1926 som son till en spansk immigrant/jordägare i dennes förhållande med en tjänarinna i hushållet. Enligt vissa källor tror  Fidél Castro att han själv har judiskt påbrå, vilket skulle kunna förklara hans uppmaning till Ahmadinejad att sluta förneka Förintelsen och försöka förstå Israels situation. Det finns även en teori om att Ahmadinejad har judisk bakgrund men att han genomgått en utveckling som gjort honom till en ”självhatande jude”.

Jag har, såvitt jag kommer ihåg, aldrig tidigare yttrat ett gott ord om Fidél Castro. Och förvisso förtjänar han all kritik för den hänsynslösa diktatur som han och hans partikamrater pinat det kubanska folket med i över ett halvt sekel. Det finns emellertid ett gammalt talesätt som lyder ”när Fan blir gammal blir han religiös”. Detta stämmer ju inte helt och hållet på Castro, som fortfarande säger sig vara en ”dialektisk materialist”, men hans yttranden om antisemitismen och Israel kan ändå vara tecken på någon form av senkommen andlig insikt.

Hela Jeffrey Goldbergs artikel kan läsas här:

http://www.theatlantic.com/international/archive/2010/09/fidel-to-ahmadinejad-stop-slandering-the-jews/62566/

En hyllning till min favoritkommunist

19 augusti, 2009

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Den socialistiske manipulatören Zelaya

9 juli, 2009

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!