Inför fri vargjakt i Sverige!

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

EU-valet från min horisont

Jag gjorde något jag inte borde ha gjort i går – åkte in till Stockholm och deltog i Sverigedemokaternas valvaka trots att jag är förkyld och därför inte i bästa fysiska form. Till alla er som träffade mig vill jag dock lugna er med att jag inte har någon anledning tro att det är svininfluensan…

Sven-Olof Sällström blev utan plats i Bryssel och Strasbourg den här gången…

Det blev i vilket fall som helst en minnesvärd tillställning. Mina förväntningar var noll, jag trodde på förhand att det nog snarast skulle bli ett slags gravöl mer än en segerfest med tanke på opinionsmätningarnas blygsamma noteringar. Resultatet från SVTs vallokalsundersökning tycktes bekräfta mina farhågor – gruppen ”övriga”, där SD hamnat jämte bland andra Feministiskt initiativ (FI), noterades för 5,9 procent och det visade sig att SD bara fått 2,4 procent av dessa röster.

Eftersom jag på förhand i ett internt partitips haft grundtipset 2,5 med gardering på 3,1 var jag dock, till skillnad från andra partibröder, inte över hövan nedslagen. Jag visste ju dessutom att många SD-väljare troligen inte är så pigga på att tala vitt och brett om på vilket parti de röstat.

I den första riktiga prognosen i SVTs valvaka var således rollerna ombytta: SD fick 4,0 och FI knappt 2 procent. Värsta jublet bryter ut i lokalen, och närvarande förstanamnet på valsedeln, stabile Östersunds-bon Sven-Olof Sällström, börjar nog i sitt stilla sinne lägga upp planerna över hur han skall få tag på en våning i Bryssel. Diverse reportrar börjar dessutom strömma till.

Efter hand sjunker ju siffrorna, men aldrig längre ner än till 3, 3 procent vilket blir slutresultat och SDs främsta valframgång genom tiderna i ett rikstäckande val. Mer än 2oo procent bättre än i EU-valet 2004 och 0,4 procent bättre än i förra riksdagsvalet – då bör man ändå ta hänsyn till att SD-sympatisörer tenderar att vara mer röstobenägna än flertalet andra väljare när det gäller val till Europaparlamentet (känner flera personer i min bekantskapskrets som sagt att ”om de skall rösta” skall de rösta på SD; sedan har de inte orkat masa sig till vallokalen…).

Jag har i flera sammanhang hävdat att de siffror vi får i EU-valet kan fördubblas i riksdagsvalet i september nästa år, kanske ännu bättre upp. Det står jag fast vid. Nu när vårt parti visat att det på allvar är att räkna med kommer det förhoppningsvis  bli lättare att rekrytera villiga valarbetare och kandidater, liksom naturligtvis väljare i allmänhet (se mitt tidigare inlägg ”Tänk 8-10 procent”).

Mot denna bakgrund håller jag naturligtvis med alla dem – med Jimmie Åkesson i spetsen – som anser att valresultatet är klart godkänt. Jag tycker också det är helt perfekt att vi så att säga smyger upp litet ”i skymundan”, utan att tilldra oss alltför stor uppmärksamhet. Det visar, enligt min analys, att SD fortsätter att vara ett stabilt parti som sakta men säkert växer till sig. Man kan också uttrycka det som unge William Petzäll från Borås gjorde under valvakan, att ”nu kan inget stoppa oss.”

Jag har tidigare partierfarenhet från Ny demokrati (NyD), som jag tillhörde och representerade i fullmäktige i Södertälje 1991-94. Här vill jag påstå att NyD var ett parti mest till namnet: i själva verket var det en samling motstridiga viljor som mest av allt var intresserade av att köra sina egna race ända till det bittra slutet (även om det förstås fanns bra och rekorderligt folk också i NyD).

Forza Silvio!

Då är det en helt annan sak med SD, som efter 2001 – då de blivande Nationaldemokraterna dessbättre tackade för sig – och ännu mer efter 2005 – då Jimmie Åkesson tillträdde som partiordförande – metamorfoserat från att ha varit ett lätt stolligt parti med extremistvarning till att bli ett helt seriöst och konventionellt parti som har arbetat sig fram till den nationella scenen för att stanna. De etablerade partierna torde redan i dag ha börjat lägga upp ritningarna för hur SD skall stoppas, kanhända främst sossarna; Mona Sahlin ansåg  ju valnatten att en av de största framgångarna för hennes parti var att Sverigedemokraterna inte kom in i Europaparlamentet!

Det finns för övrigt säkerligen talrika  SDare som har ett slags ”hat-kärlek” till folkliga Mona, hon utgör med sina många stolliga uttalanden och närmast desperata politiska korrekthet – som gör att hon ibland nästan slår knut på sig själv – något av en tändvätska för oss när det gäller att kavla upp skjortärmarna för att ta SD det sista steget, det som leder in i Sveriges riksdag. Se gärna Robstens inlägg:

http://robsten.blogspot.com/2009/06/ett-stort-tack.html

Vi är vidare säkert många som sliter vårt hår inför beskedet, att 14 procent potentiella SD-väljare valde att rösta med Piratpartiet (PP)  i EU-valet, eftersom man anser detta val vara mindre viktigt än riksdagsvalet: då kan man, tycker man, kosta på sig att ”lattja” litet i syfte att ge etablissemanget en känga. Om inte dessa väljare hade varit hade Sällström, av allt att döma, kunnat börjat leta bostad i Bryssel redan i dag. Det känns surt, naturligtvis, speciellt som PP enligt min åsikt, trots högstämt tal om medborgerliga rättigheter, integritet med mera, ingenting annat är än en grupp smarta mediaestradörer som kommer att förlora sin tjuskraft fortare än du hinner säga ”pajasparti.”

Piratpartiets Amelia Andersdotter har ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac.

Ta förstanamnet Christian Engström, en man som, det erkännes, gjort bra ifrån sig i sina TV-framträdanden. Han har ett förflutet som folkpartist som i sann flumliberal anda inte ser några problem med att legalisera narkotika och prostitution. Engström har i ett inlägg på en kommunistisk blogg sagt sig betrakta SD som ett ”förljuget och rasistiskt parti”. Eller andranamnet Amelia Andersdotter, som sitter i styrelsen för Svenska FN-förbundet vilket, trots det respektingivande namnet, är en tokvänstergrupp som faktiskt vill förbjuda såväl Sverigedemokraterna som andra invandringskritiska grupperingar; hon har dessutom ett förflutet i extremvänsterrörelsen Attac. För mer information, se Mattias Karlssons SD-blogg:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/karlsson/2009/05/27/varning_for_pirater

Som övertygad demokrat respekterar jag under alla omständigheter såväl valresultat som alla väljare som lagt sina röster på PP. Det är tyvärr bara att konstatera att de övriga partierna, inklusive SD, inte gjort tillräckligt när det gäller att attrahera de personer som är intresserade av den typ av frågor som PP tagit på entreprenad.

Om vi skall titta på lokala och regionala valresultat, så kan jag konstatera att det inte gått speciellt bra i Stockholms stad respektive län – 1, 6 respektive 1, 8 procent SD-röster här. Ändå måste det sägas att dessa siffror är klart mycket bättre än vid tidigare val, då kungliga huvudstaden i praktiken varit en tyngd om halsen för SD. Allra bäst tycks det ha gått i Nykvarn, där vårt parti fick 3, 9 procent av rösterna. Fullmäktigeledamoten Anders Berglund är att gratulera! Också här i Södertälje gick det hyfsat, 3, 2 procent, liksom i Botkyrka med 3, 1 – klart bättre än länsresltatet 1, 8 procent.

För mig är det ett kvitto på att vi som har förmånen att få tillhöra Västra Södertörns-föreningen är på rätt väg, vilket jag i första hand vill ge vännerna Robert Stenkvist och Christofer Johnsson en eloge för. Härnäst gäller det att rycka upp Salem (2, 3 procent) litet mer!

Grattis Pia Kjaersgaard och Dansk folkeparti!

Nej, vi sverigedemokrater nådde inte hela vägen fram denna gång. Men vi inspireras av framgången och, just det, av Monas attityd. Dessutom av att det gått rätt väg på rätt många håll i Europa. I Nederländerna blev Geert Wilders Frihetsparti valets moraliska segrare. I Danmark noterade Dansk folkeparti 14, 9 procent och får två mandat i Bryssel och Strasbourg. I Finland nådde Sannfinländarna över 10 procent i teknisk valsamverkan med Kristdemokraterna; båda partierna kommer in.

Och i Italien kunde färgstarke Silvio Berlusconi, alla PK-vänners röda skynke, och hans Frihetens folk glädjas åt närmare 40 procent av rösterna. Forza Silvio!

Slutligen ett memento. Låt oss nu fortsätta arbetet med att bredda SDs ideologiska bas, dels genom arbetet i de olika grupper som kämpar med texter till den blivande valplattformen (och där jag har glädjen ingå i gruppen Försvars- och säkerhetspolitik under Krister Maconis ledning), dels genom verksamheten i de olika kommunerna.

Med mitt särskilda intresse för utrikespolitik anser jag nog att det finns all anledning att också ta hänsyn till den stora värld som finns utanför Europa – här skulle jag rentav kunna tillföra partiet en del av värde!

SD växer – desperationen ökar

Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har ställt ifrån sig kvasten och kokat ihop en brygd (Expressen 8/5) på temat ”SD – vilket skämt”. I häxbrygden saknas visserligen de vanliga ingredienser som brukar utmärka recept utformade av kvinnliga yrkesutövare av hennes uråldriga snitt av typ fladdermusöron, ödleben och grodhjärna, men där återfinns beståndsdelar såsom fördomar, propagandistiska övertoner och politisk korrekthet.

Marteii krönikor på Expressens baksida hade, innan hon upphöjdes till ledarskribent, länge en stående punkt under vinjetten ”Dagens fel” som helt enkelt lydde ”Sverigedemokraterna”. Ingen förklaring eller motivation, blott ”Sverigedemokraterna”. Det är därför föga överraskande att Expressens ledarhäxa nu ger sig på Sverigedemokraterna med de argument som för tillfället står till buds. Huvudingrediensen i den marteuska brygden är en artikel i partiorganet SD-Kuriren för vid pass ett år sedan, där ett gäng SDare inklusive partisekreterare Björn Söder, ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist och pressekreterare Mattias Karlsson skrev en artikel om ett besök på Färöarna. I artikeln uttryckte SD-grabbarna sympati för Färöarnas gamla norröna kultur och berömde särskilt en fosterländsk figur kallad Haraldur.

Nu har det visat sig att sagde ”Haraldur” i själva verket är en färöisk pajas, med Marteii ord ”en påhittad figur, skapad av en vänsterpolitiker som driver med osund nationalromantik.” Tablå, som man brukade säga förr i världen när det sista argumentet gått hem… men nej, kanske inte riktigt.

Jag tycker i och för sig att det glada SD-gänget kunde ha kollat upp vem nämnde Haraldur egentligen var innan man skrev ihop sin artikel om och från Färöarna. Det hade förmodligen räckt med att konsultera de närstående vid det aktuella nationaldagsfirandet för att dimmorna skulle ha skingrats. Nu gjorde man inte det, och resultatet blev mindre lyckat. Men står man verkligen med byxorna nere, som Marteus onekligen anser? Knappast. Ann-Charlotte Marteus hävdar i sin ledarartikel 8/5 att befolkningen på Färöarna är en sorglig, inavlad samling, och kanske är det det som gör att man först nu – efter nästan ett år – behagat reagera över de löjeväckande supernationalisterna från Svithiod. Samtidigt säger den aktuella tidsutdräkten en hel del om den agenda som ledande svenska massmedia delar – ingen ”nyhet” är för gammal när det gäller att smutskasta Sverigedemokraterna.

Excessens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus fortsätter i sin artikel med att gå hårt åt Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, vilken i en artikel i tidskriften Svensk Linje tydligen förespråkat att SD bör inlemmas i ett regeringsunderlag utformat av alliansregeringens medlemspartier. Sådant låter sig naturligtvis icke göras, åtminstone inte ostraffat. Nej, menar Marteus, ”Sverigedemokraterna drivs av två krafter: främlingshat och makthunger. Ingenting annat. Resten är tomhet, kamouflerad med sentimental nationalromantik. Det går inte att kompromissa med den häxbrygden. Det går inte och man får inte. Det enda anständiga är att vara en motkraft.”

Eller som ordstävet lyder: ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”. Främlingshat (vilka främlingar, vilket hat, var god precisera!) existerade möjligen i Sverigedemokraternas barndom i slutet av 1980-talet men är en nullitet – det vill säga något som icke existerar – 2009. Själv gick jag med i partiet i februari 2008 men hade i stället försvaret och familjen som huvudfrågor; vill stärka båda. Marteus förmår uppenbarligen inte skilja mellan faktiskt baserad kritik av svensk invandringspolitik och så kallat främlingshat eller ”främlingsfientlighet”.

Magica de Hex, förlåt Ann-Charlotte Marteus, gör sig vidare lustig över Sverigedemokraternas ledord ”massinvandring”: ”SD har trots allt en hemsida där banala råskinn dillar om hur sött det är med blåsippor och svenska pensionärer samtidigt som de skyller precis allt på MASSINVANDRINGEN.” Jag vet inte vad Marteus har emot blåsippor eller pensionärer, det vore onekligen intressant att veta. Frågeställningen är eljest inte särskilt komplicerad. En sak är klar, och det är att invandring klarar sig inget land utan.

I Sverige hade vi på 1600-talet en invandringsvåg med valloner som bärande element. Det var en renodlad arbetskraftsinvandring som syftade till att stärka den svenska järnhanteringen och därmed göra landet mer komkurrenskraftigt avseende exportindustrin och krigsmakten. Under samma århundrande anställdes också ett betydande antal militärer av utländsk härkomst i den svenska stormaktsarmén, något som var alldeles nödvändigt för den händelse vi ville förbli en stormakt (vilket vi alltså ville). Efter Andra världskriget beslutade sedan den socialdemokratiska regeringen att importera ett antal människor från länder såsom Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien i syfte att hålla industrin igång.

Vallonerna, de utländska militärerna och de utifrån kommande industriarbetarna utgjorde nödvändig arbetskraftsinvandring. Sverige välkomnade med rätta dessa människor, vilka i den mån de valde att bli bofasta i Sverige kom att utgöra en väl integrerad del i det svenska samhället. Invandringsmönstret förändrades emellertid med vänsterradikaliseringen på 1960-talet. Gradvis spred sig det politiskt korrekta konceptet att vårt land skulle välkomna individer som ansågs vara förföljda i sina respektive hemländer. När militären tog makten i Chile 1973 fick därför tiotusentals chilenska vänsterelement av revolutionär prägel en fristad i Sverige, bland dem den brutale chefen för den störtade presidenten Salvador Allendes livvakt, Max Joel Marambio (som sedan blev agent för Castro på Kuba). I fortsättningen bereddes i princip alla chilenare som ville komma till Sverige en fristad här, även efter det att den forna militärdiktaturen blivit föremål för demokratisering.

Allendes tortyrchef, Max Marambio, fann en fristad i Sverige.

Södertälje blev i slutet på 1970-talet mål för en omfattande invandrarvåg bestående av kristna medborgare från Turkiet, vilka – tveklöst med viss rätt – hävdade att de förföljdes av Turkiets muslimska myndigheter. Dessa assyrier/syrianer/kaldéer (i fortsättning benämnda assyrier) har med tidenväxt ut till en betydande och inflytelserik del av Södertäljes population. Många assyrier har under årens lopp etablerat sig som framgångsrika företagare i Södertälje och åtnjuter utan tvivel respekt från stadens etniskt svenska befolkning. Dock är det ingen hemlighet att nämnda folkgrupps ungdomliga medlemmar står för en betydande andel av Södertäljes brottsstatistik.

Det var med den chilenska invandringen till Södertälje under 1970-talets första hälft som vi, det vill säga vi södertäljebor (övriga städer och landsdelar har utan tvivel sina egna erfarenheter i samma genre), begåvades med något som med fog kan kallas massinvandring. Det vill säga ett inflöde av utifrån kommande befolkningselement som mer är ett resultat av sentimental välvilja än en väl övervägd invandringspolitik. Denna massinvandring har lett till att i grunden svenska värderingar och svensk kultur tvingats på defensiven, vilket i sin tur resulterat i missförhållanden som ghettoisering, segregering och kriminalisering. Massinvandring och mångkulturalism har lett till att det svenska samhället fått nya och föga välkomna företeelser som gängvåldtäkter, maffiaetablering och hedersvåld.

Medan de etablerade partierna konsekvent bortser från massinvandringens och mångkulturalismens ovälkomna verklighet har Sverigedemokraterna som enda parti valt att ta strid för det svenska och för svenskarnas rätt att diktera villkoren för alla de människor som väljer att slå upp sina bopålar i vårt avlånga land. Det kan förvisso vara trevligt med utifrån kommande influenser såsom pizza, jeans, kebab och brittisk pop, men det är inte detta SD protesterar mot. Det är när det importerade godset leder till företeelser såsom organiserad brottslighet inklusive terrorism, kvinnoförtryck, hedersvåld och trafficking samt diskriminering och arbetslöshet bland etniska svenskar som det är dags att dra i nödbromsen.

Ann-Charlotte Marteii ledarartikel i Expressen den 8/5 är bara ett exempel på överreaktioner från etablissemangets sida beträffande Sverigedemokraternas tillväxt på olika plan, både medlemsmässigt och när det gäller opinionssiffror. För en tid sedan redovisades i Sveriges Radios (SR) inslag Kaliber i tre program resultatet av omkring 100 timmars inspelningstimmar som åstadkommits av kvinnliga SR-medarbetare vilka försetts med dold avlyssningsutrustning i syfte att dokumentera det fantasifoster som brukar kallas ”Sverigedemokraternas dolda agenda”.

Och vad var det de wirade amazonerna, med massiv uppbackning i Excessen och andra media, lyckades torgföra? Jo, ett antal franka uttalanden avseende invandrare av den sort som förekommer i alla typer av fikarum och vid köksbord landet runt. Samt några uppsluppna sånger och snapsvisor, bland andra ”Palmevisan”, som inte ens den nämnda mediala exponeringen torde kunna utrota. Följden blev…platt intet. Sverigdedemokraterna har således hållit ställningarna vid alla opinionsmätningar som förekommit efter Kaliber-programmen, vilket demonstrerar något som jag vetat hela tiden – att väljare som kan förväntas rösta på Sverigedemokraterna inte bryr sig ett enda dugg om pseudohändelser av ovan beskrivet slag.

 Kent Ekeroth (SD).

Och det är väl precis detta faktum som är orsaken till mediernas och de etablerade partiernas frustration. Oavsett hur man åmar sig för att ”avslöja” SDs ”dolda aganda” så blir resultatet noll. Detta leder till att desperationen ökar, något som kan förklara det ohemula angrepp mot SDs internationelle sekreterare och kandidat i EU-valet Kent Ekeroth som för en tid sedan orkestrerades av sex kristdemokrater från Stockholm. Nämnda kristdemokrater gick i en rundskrivelse till ett flertal tidningar till hårt angrepp mot Ekeroth som bland annat hävdat det självklara, nämligen att massinvandring till Sverige leder till att traditionell svensk kultur hamnar på undantag.

Kent Ekeroth, som för övrigt är av judisk börd och en varm Israel-vän, gick som sig bör i svaromål och konstaterade att KD-kritikerna läst hans och SDs policy som ”Fan läser Bibeln”. Vilket föranledde de bålda KD-debattörerna att anklaga Ekeroth för att vara ”rasist” och för att utnyttja proisraelismen som ett verktyg i kampen mot ”muslimerna”. När sedan Ekeroth begärde genmäle fick han svaret att debatten var avblåst…Snacka om rättvisa!

KD-inlägget kan på goda grunder anses vara ett exempel på en debatteknik som går ut på att demonisera motparten, att frånkänna denne alla mänskliga egenskaper för att bereda väg för diskriminering och förtryck. Det var på detta sätt de tyska nazisterna i sina organ presenterade judarna, som till slut för det stora flertalet tyskar inte framstod som mänskliga varelser. Nu hävdar jag inte att samma sak som hände judarna kommer att ske med sverigedemokrater, men principen är densamma.

Det är inte svårt att förstå KD-debattörernas frustration. Sverigedemokraterna uppfattas, och detta med full rätt, som en konkurrenskraftig medtävlare till Kristdemokraterna, vilka efter de ”nya” Moderaternas övergång till liberalism, värdenihilism och politisk opportunism tagit värdekonservatism på entreprenad. Sedan KD vacklat och bland annat godkänt utländsk abortturism till Sverige och över huvud visat föga intresse för massinvandringens följdverkningar, har SD profilerat sig som de värdekonservativa väljarnas – och ja, de existerar fortfarande! – främsta alternativ.

Det är inte bara SD som hävdar detta. Sveriges Radios reporter Pontus Mattsson konstaterar således i sin bok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) att SD har en politik som överträffar Kristdemokraternas när det gäller värdekonservatism. SD stöder sålunda kärnfamiljens ställning i samhället, är emot samkönade ”äktenskap”, går emot extremfeminismen samt värnar de ofödda barnens liv; Sverigedemokraterna vill således sänka den högsta tillåtna abortgränsen till tolv veckor, detta att jämföra med KDs 18 veckor.

Mattsson skriver (sidan 134): ”I det familjepolitiska programmet oroar man sig över att ‘destruktiva krafter’ i samhället under de senaste decennierna kommit att ifrågasätta och nedvärdera familjelivets värden. Partiet vill motverka den utveckling man tycker sig se där en ‘överdriven individualism och hedonism har lett till ett minskat ansvarstagande och en ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor och skapat otrygghet och rotlöshet för många av våra barn’.”

Undra på att KD oroar sig!

Sverigedemokaterna fick 4,9 procent i den av Sentio senast företagna opinionsmätningen. Som mest har partiet noterat 5,5 procent  i någon opinionsmätning. Det är knappast vågat att förutspå att Sverigedemokraterna, efter valet 2010, kommer att bli representerat i Sveriges riksdag och att partiet i så fall kommer att bli vågmästare. Oavsett hur det går 2010, och innan dess i EU-valet den 7 juni, så har Sverigedemokraterna kommit för att stanna som ett stående inslag i Sveriges politik. De som tillåter sig att förmoda att SD är ett ”enfrågeparti” (invandringen) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform.

Ann-Charlotte Marteus?

Själv medverkar jag i gruppen som sysslar med försvars- och säkerhetspolitik. Så här långt kan jag avslöja att SD syftar till att stärka Sveriges försvar. Känn på den, Ann-Charlotte Marteus…