Tortyr och övergrepp i Cabinda

I Cabinda, en exklav i södra Afrika som officiellt tillhör Angola, pågår sedan 1975 en konflikt mellan den angolanska MPLA-regimen och krafter som verkar för Cabindas självständighet. Båda sidor har genom åren tillgripit våldsmetoder. Cabindas självständighetsrörelse, Liberation Front of the Enclave of Cabinda (FLEC), bedrev fram till 2006 en omfattande väpnad kamp, men det året ingicks ett fredsavtal mellan den kommunistiska regimen och en fraktion av FLEC som skulle sätta punkt för fientligheterna.

 MPLA-styrkorna anklagas för tortyr och övergrepp i Cabinda.

Delar av FLEC som inte accepterade det ingångna avtalet har emellertid fortsatt den väpnade kampen i form av attacker mot regeringsstyrkor och utländska arbetare, och MPLA-styrkorna har svarat med tortyr, övergrepp och riggade rättegångar i syfte att krossa självständighetssträvandena. I mars i år publicerade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en 27-sidig rapport som skarpt fördömde den angolanska regimens våldsmetoder och brott mot de mänskliga rättigheterna.

I juni 2009 citerades Georgette Gagnon, director för HRW i Afrika, på följande sätt i en intervju från Johannesburg i Sydafrika: ”The Angolan Armed Forces are committing serious human rights violations in Cabinda. Angola´s security concerns do not justify torturing people or denying them their most basic rights.” 

I rapporten ”They Put Me in the Hole”: Military Detention, Torture, and Lack of Due Process in Cabinda kräver HRW att den angolanska regimen omedelbart skall upphöra med olaglig internering och tortyr av människor som misstänks för gerillaaktiviteter i exklaven Cabinda, som genom sina rikliga oljetillgångar är av central betydelse för den angolanska ekonomin.

Human Rights Watch visar i rapporten på ett oroande mönster i de brott mot de mänskliga rättigheterna, som regelmässigt utförs av Angolas väpnade styrkor och säkerhetsrelaterade organ. Det uppskattas att mellan september 2007 och mars 2009 minst 38 personer greps på godtyckliga grunder, anklagade för brott mot statens säkerhetslagar. De flesta av dessa hölls inspärrade lång tid i militärt förvar utan att kunna nås, och utsattes därvid för tortyr och annan typ av grym eller inhuman behandling. Dessutom nekades de en laglig rättsprocess.

HRW-rapporten bygger på 20 intervjuer med interner i det civila fängelset vid Yabi i Cabinda; källmaterialet har därtill utgjorts av domstolshandlingar och annat. Intervjuerna visade att många av de fängslade utgörs av bybor från det inre av Cabinda, som greps i samband med militära räder vilka följde på attacker som tillskrevs den separatistiska FLEC-gerillan. De fängslade personerna kunde ge många exempel på grym behandling. Ett exempel: ”They took me – tied up – to the military garrison of Caio and put me in a hole full of water. I stayed there for 19 days. (…) I insisted I was innocent.”

En annan intervjuad intern berättar: ”The military beat me, squeezed my testicles and my tongue with a pincer, telling me to ‘say the truth’. I cried in pain.”

 Fallet Fernando Lelo har tagits upp av såväl Human Rights Watch som Amnesty International.

De domstolshandlingar som granskats visar att ”bekännelser” framtvingade under tortyr regelmässigt används som bevis under de rättsliga förhandlingarna, och att de åtalades försvarsadvokater nekas tillgång till den form av ”bevisning” som finns. HRW-rapporten ger vidare ingående information om det uppmärksammade fallet Fernando Lelo, en före detta korrespondent för Voice of America som i en riggad rättegång dömdes till tolv års fängelse för brottslighet förknippad med de nationella säkerhetslagarna i september 2008.

Det finns visserligen svaga tecken på att rättsläget i Cabinda förbättrats något – i maj i år frikände en domare, i brist på bevis, fyra åtalade som ställts inför rätta i en civil domstol. Rutinmässiga övergrepp och tortyr är dock alltjämt alltför vanliga och måste fördömas av världsamfundet.

Saken kompliceras emellertid av den pågående väpnade gerillakampen, och en FLEC-gruppering har hotat med att trappa upp de väpnade attackerna i samband med ett stort idrottsevenemang – Africa Cup of Nations – 2010.

Det är för övrigt inte bara i Cabinda som MPLA-regimen ägnar sig åt brutala handlingar. Samma dag som detta skrivs publiceras i svensk press en artikel från TT-AFP, som berättar om hur polisen med hjälp av schaktmaskiner demolerat tusentals hem i Angolas huvudstad Luanda i syfte att bereda plats för andelslägenheter och shoppingcenter. Enligt den icke-statlliga organisationen SOS-habitat har 15 000 personer i Luanda blivit hemlösa.

Cabinda: Afrikas glömda hörn

Cabinda räknas sedan Alvoravtalet den 4 februari 1975, som ingicks mellan Portugal och de angolanska självständighetsrörelserna, som en angolansk provins. Avtalet har emellertid alltid betraktats som ogiltigt och därför icke bindande av samtliga cabindanska politiska rörelser. Konflikten mellan Angola och Cabinda har nu således pågått i 35 år men är föga känd utanför Afrika. Därför kan man på goda grunder kalla Cabinda för Afrikas glömda hörn.

Cabindas flagga.

En snabb blick på kartan räcker för att man skall inse dilemmat Angola-Cabinda. Cabinda är nämligen beläget nordväst om Angola och avskiljs från det senare landet av Kongo-Kinshasa. Exklaven gränsar i norr till Kongo-Brazzaville och i väster till Atlanten. Om man söker efter befolkningsstorlek varierar den rätt kraftigt från källa till källa, mellan drygt 219 000 och omkring 600 000 (sistnämnda uppgift står FLEC-gerillan för). Kanske ligger den rätta siffran någonstans däremellan.

Efter Alvoravtalet i februari, då självständighetsrörelsen FLEC (på engelska uttytt Front for Liberation of the State of Cabinda) behärskade större delen av Cabindas territorium, utropades en provisorisk regering ledd av Henriques Tiago. Den 1 augusti samma år proklamerade Cabinda självständighet från Portugal och valde Luiz Branque Franque till sin förste president. Sedan Angolas självständighet utropats en 11 november 1975 invaderades dock Cabinda av angolanska och kubanska kommuniststyrkor, vilka avsatte den cabindanska regeringen och inlemmade Cabinda i Angola.

Befrielserörelsen FLEC fortsatte att kämpa, denna gång inte mot de forna portugisiska kolonisatörerna utan mot de nya herrarna – men utan större framgång. Rörelsen är också splittrad i flera fraktioner med olika syn på användandet av våld som vapen i självständighetskampen. 1997 nådde emellertid Cabinda en betydelsefull plattform i sin fortsatta kamp, då man blev medlem i Organisationen för orepresenterade nationer och folkgrupper, en demokratisk organisation bestående av olika minoriteter och ursprungsbefolkningar samt territorier med visst självstyre.

Sedan MPLA-styrkor skjutit befrielserörelsen UNITAs ledare Jonas Savimbi till döds i ett bakhåll 2002, och den väpnade konflikten i Angola därmed i praktiken kommit till vägs ände, fick MPLA-regimen möjlighet att avsätta ökade militära resurser för Cabinda. En FN-kommission för mänskliga rättigheter som besökt Cabinda rapporterade 2003, att MPLA-styrkorna begått talrika och svåra övergrepp mot civilbefolkningen i exklaven. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch fortsätter dessa övergrepp. Regeringsstyrkorna har sedan slutet av 2005 ständigt förstärkt sina militära positioner över hela det ockuperade Cabindas territorium.

I februari 2006 genomförde MPLA-militären en brutal massaker på oskyddade civila som deltog i manifestationen Marcha pela Paz, en fredsdemonstration i samband med 121-årsfirandet av Simulanbuco-fördraget mellan Cabinda och Portugal från 1885, som placerade Cabinda under den portugisiska kronans beskydd medan de europeiska stormakterna var sysselsatta med att dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Länken nedan visar några av de fruktansvärda följderna av MPLA-styrkornas framfart.

http://ibinda.com/imagens-choque/imagens.htm

Cabindas frihetskämpar betraktar nämnda avtal som en legal bas för Cabindas fulla självständighet utan angolanskt inflytande. Under den portugisiska kolonialtiden, som fick ett abrupt slut genom vänsterrevolutionen 1974, styrde Lissabon Angola som en provins och Cabinda som ett protektorat. De båda territorierna var alltså två distinkt åtskilda enheter, vilket också med önskvärd tydlighet framgår av kartans realiteter.

– Cabinda har aldrig varit en del av Angola, säger doktor Luis M. Antunes, tidigare UNITAs representant i Skandinavien, när jag frågar honom om situationen i Cabinda. Det var MPLA som med hjälp av kommunisterna i Portugal förde in Cabinda i Angola.

Hur ser då UNITA, numera ett politiskt parti vars positioner dock hotats genom de av MPLA genomförda angolanska fuskvalen i september 2008, på Cabindas möjligheter till självständighet från Angola?

– Folkomröstning gäller för Cabinda, svarar Luis M. Antunes. Jag tror personligen att en sådan folkomröstning skulle ge självständighetsivrarna en majoritet. Situationen för de mänskliga rättigheterna är allvarlig i Cabinda, men den är heller inte bättre för Angola. De som demonstrerar för ökade fri- och rättigheter slås brutalt ner. Och det internationella samfundet törs inte säga ett ord med tanke på affärsförbindelserna med regimen i Luanda.

UNITA och dess ledare, Isaias Samakuva, vill ha en folkomröstning om Cabindas självständighet.

Antunes framhåller vidare att befolkningen i Cabinda till övervägande delen är romersk-katolsk och att prästerskapet som helhet ställer sig bakom självständighetssträvandena.

Efter fredsförhandlingar mellan Angola och FLEC-gerillan i Republiken Kongo i juli 2006, förklarade  FLEC-företrädaren Antonio Bento Bembe att man var redo att underteckna ett avtal om vapenvila med Angola i utbyte mot löften om någon form av autonomi. Den militanta fraktionen FLEC-FAL förnekade emellertid att Bembe hade något förhandlingsmandat gentemot Angola och att man inte ger upp den väpnade motståndskampen.

Det är inte speciellt svårt att förstå varför Angolas korrupta MPLA-regim, som styrts i 30 år av José Eduardo Dos Santos (se mitt tidigare blogginlägg ”MPLA kör Angola i botten” från den 4 februari), klamrar sig fast vid Cabinda med näbbar och klor. 90 procent av den så kallade angolanska oljan, vilken är grundplåten i landets skakiga ekonomi, utvinns nämligen i Cabinda.

FLEC: Cabinda är inte Angola!

I Sverige skrivs det spaltkilometer i pressen när den avskyvärda eritreanska regimen utan rättegång håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad sedan åtta år tillbaka. Det är förvisso utmärkt att fallet Isaak uppmärksammas. Litet märkligt förefaller det dock vara, åtminstone i mina ögon, att det inte sägs ett knyst när en genomrutten diktaturregim i en annan del av Afrika håller ett helt folk – det cabindanska – fånget på obestämd tid.

Det finns slutligen en gemensam nämnare mellan den i Eritrea fängslade Dawit Isaak och det i sydvästra Afrika fängslade cabindanska folket: Sveriges regering lär inte bry sig särskilt mycket i något av fallen.