Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

Klimatet som pseudoreligion

Jag har vid flera tillfällen tidigare tagit upp frågan om den globala uppvärmningen till behandling. Därvid har jag konstaterat, att det har utvecklats en politisk korrekthet som gör det hart när omöjligt för bedömare som inte är tvärsäkra på att mänsklig påverkan gör klimatet varmare att göra sina röster hörda utan att avfärdas som kufar och därmed marginaliseras i debatten.

Samtidigt har jag dessbättre också kunnat konstatera, att situationen inte är lika nattsvart för fritänkare och tvivlare på det politiskt korrekta klimatbudskapet som den en gång var. Disparata röster som inte tvekar att utmana etablissemanget och ingalunda ber om ursäkt för sina åsikter tycks alltmer göra sig gällande. Detta är utomordentligt tillfredsställande, icke minst i ett yttrandefrihets- och demokratiperspektiv.

 Per Welander, väl påläst klimatbloggare.

En av de mest konsekventa och pålästa bloggarna när det gäller att utmana det politiskt korrekta klimatkonceptet är den vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) utbildade Per Welander med sin blogg ”Moderna myter”. I en bloggpost av den 17 augusti skriver Per under rubriken ”Polarexpeditioner i Arktis 2009” bland annat följande om isbildningen i det nämnda området:

”Det verkar som om sommaren 2009 kommer att överträffa 2008. Vi kommer då ha haft en tillväxt av sommaris i Arktis två år i rad. (…) Som grundregel när det gäller gammelmedia och då speciellt storstadspress, SVT och TV4 är att inte tro på deras ‘klimatlarm’. De är så gott som alltid falska.”

Per Welander och många med honom menar att det är vindar och havsströmmar som spelar störst roll för sommarisens utbredning i Arktis-området.

I ett tidigare inlägg fäster Per Welander vår uppmärksamhet på att 60 tyska forskare i ett öppet brev till förbundskansler Angela Merkel kallat den hallstämplade tesen om den globala uppvärmningen för en ”pseudoreligion”. De hävdar bestämt att mänskliga utsläpp av koldioxid inte har någon märkbar inverkan på jordens temperaturbildning. Forskarna uppmanar vidare Merkel att ompröva sin hittillsvarande position i frågan.

Diagrammet från januari 2014 visar på avsaknad av global uppvärmning 1999-2014.

Här följer en länk till Per Welanders läsvärda blogg:

http://www.moderna-myter.se/

Nyligen fanns också en hoppingivande artikel i klimatfrågan publicerad på debattavdelningen i Länstidningen i Södertälje. Det var företagaren, författaren och förre riksdagsmannen Lars Biörck från Oaxen som i ett inlägg rubricerat ”Dumt att vara tvärsäker i klimatfrågan” bland annat skrev:

”Långsiktigt påverkas jorden ständigt av olika klimatförändringar. Orsakerna är flera: soleruptioner, jordaxelns lutning, avstånd från solen, geotermiska aktiviteter. Kallare klimat betyder att isarna växer till, vi får istider som påverkar hela jordens klimat men också vattennivån i världshaven. Här handlar det om krafter som inte ens den teknologiska människan har förmåga att påverka.”

Lars Biörck har naturligtvis helt rätt i detta. Ändå har internationella organ såsom FN och EU tvärsäkert slagit fast, att det just precis är mänskliga aktiviteter som givit upphov till en viss klimatuppvärmning det senaste seklet. I december planeras en jättelik konferens i Köpenhamn där denna tes, under överinseende av statsminister Fredrik Reinfeldt som representant för EUs ordförandeland Sverige, skall cementeras ytterligare. Man kan vara fullständigt säker på att inga oliktänkande kommer att tillåtas göra sina röster hörda i Köpenhamn.

Det finns dock ingenting som hindrar att sådana röster tar sig ton i andra sammanhang. Det är i detta perspektiv välgörande att det existerar oberoende opinionsbildare som Per Welander och Lars Biörck!

Skandalen med mulla Krekar i Norge

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”

HRW raggar pengar i Saudiarabien

Enligt ursprungliga uppgifter i tidningen Arab News ledde i maj Sarah Leah Whitson, director vid människorättsorganisationen Human Rights Watchs (HRW) division för Mellanöstern och Nordafrika, i maj en delegation till Saudiarabien ”för att samla in pengar bland landets rika till organisationens arbete mot proisraeliska lobbygrupper i USA, EU och FN” (citerat ur Världen idags nätupplaga 20/7). Bloggen jihadimalmo.blogspot.com uppger att insamling skett även i Förenade arabemiraten.

Bland andra David Bernstein, professor of law vid George Mason University i USA, gjorde saken allmänt känd genom en krönika i The Wall Street Journal 15/7. Bernstein skrev bland annat:

”Finally, some would defend HRW by pointing out that it has critisized Saudi Arabia´s human rights record rather severly in the past. The point of my post, though, is not that HRW is pro-Saudi, but that it is maniacally anti-Israel.”

Här länk till hela artikeln:

http://online.wsj.com/article/SB124528343805525561.html

Den israeliska högerregeringen är naturligtvis fly förbannad (och jag är säker på att en vänsterregering skulle ha varit precis lika upprörd) och kommenterade uppgiften på följande sätt genom Mark Regev, talesman för premiärminister Benyamin Netanyahu (citerat ur Världen idag):

 Mark Regev går hårt åt HRW. Foto: Israel News Agencey.

”En människorättsorganisation som samlar in pengar i Saudiarabien är samma sak som att en kvinnorättsorganisation skulle be talibanerna om pengar. Varför då inte också samla in pengar i Somalia, Libyen och Nordkorea? För en organisation som hävdar att man erbjuder moralisk ledning, verkar det som om Human Rights Watch har förlorat sin moraliska kompass.”

HRWs Sarah Lea Whitson har medgivit att organisationen har saudiska sponsorer men sagt att den israeliske premiärministerns kansli blandar ihop Saudiarabiens folk med dess regering. Däremot har hon inte förnekat att syftet med insamlingsaktionen var att motverka proisraeliska påtryckargrupper.

Se också denna länk för mer information om HRW/Sarah Leah Whitsons inställning i frågan om Israel och Palestina:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://blog.camera.org/archives/basijs600x600.jpg&imgrefurl=http://blog.camera.org/archives/2009/06/expressing_a_common_theme.html&usg=__M5IJI0R8-BO8SsBUe8cSARbaC40=&h=200&w=330&sz=19&hl=sv&start=27&tbnid=qFV-eOaI7RzcuM:&tbnh=72&tbnw=119&prev=/images%3Fq%3DSarah%2BLeah%2BWhitson%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Så står det alltså till med den humanitära neutraliteten hos en av världens mest aktade (åtminstone fram till detta avslöjande) människorättsorganisationer!

Behovet av konspirationer

 Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!

Därför är vänstern antisemitisk

Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.

Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon  har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.

 

David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.

I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:

http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/

Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.

Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.

Det är väl bara att tacka för berömmet!

Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”

Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog  judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.

Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.

Har du förstått, Astrid?

Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.

För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.

Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!

Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).

Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.

Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx,  ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.

Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.

Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.

En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring  judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.

En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.

Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens  maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.

Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade  judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.

Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.

Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.

Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.