Den förlorade sonens återkomst enligt en konstnärs version.
Det finns varje dag en lista som visar olika sökord i anslutning till min blogg. Alltså ord eller meningar som läsare använt sig av i syfte att hitta något skrivet om ett visst ämne eller för att finna något av mina blogginlägg.
I dag står där exempelvis: ”Hur hänger moral och förlåtelse ihop, tycker du?” Jag vet inte vem som skrivit detta eller varför, men eftersom jag tycker det är en bra fråga skall jag försöka besvara den utifrån min egen måhända ringa visdom.
Min moral säger mig att jag alltid bör förlåta någon som kommer till mig med ärligt uppsåt och ber uppriktigt om förlåtelse. Som fadern i den bibliska liknelsen förlåter den förlorade sonen, som festat upp hela sitt förtida arv i främmande land men nu tårfyllt ber pappan om förlåtelse för sina tillkortakommanden.
För mig finns inget alternativ: jag är skapt så att jag ALLTID förlåter en sådan ångerfull person och välkomnar denna med öppna armar, hur kritisk och/eller fördömande jag tidigare kan ha varit som ett resultat av vederbörandes handlande som jag uppfattat detta; kanske har jag till och med sagt upp bekantskapen. Jag glömmer alla eventuella oförrätter en sådan person gjort mig och är beredd börja om på nytt. Ganska säkert gråter jag också en liten skvätt och tackar Gud för att allt åter är bra mellan mig och denna person. Sedan vet jag ju inte om historien upprepar sig igen och igen, men det är något jag i så fall får ta ställning till då.
Man kan väl säga att denna instinktiva benägenhet är en integrerad och, skulle jag vilja säga, medfödd del av min personliga moral. På motsvarande sätt förväntar jag mig också bli förlåten för mindre bra saker jag själv lyckats åstadkomma – och de är säkerligen legio – om jag uppriktigt ångrar dessa.
Hoppas detta var svar på frågan!
Se gärna också denna bloggtext:
https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/13/sjuttio-ganger-sju/
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 