Vysotskij och Putins ryska maffiastat

Under den sovjetiska Brezjnev-eran framträdde en främmande fågel på den ryska underhållningsscenen, nämligen den egenartade trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij. Denne spelade bland annat KGB-hjälte i ”patriotiska” spionthrillers och blev oerhört populär i folkdjupen. Samtidigt var han en boren rebell som gisslade kommunistregimen med sina oppositionella sånger till gitarr.

Hans popularitet gjorde att regimen inte vågade sig på honom. Vysotskij levde ett självförbrännande liv i ett ständigt alkohol- och narkotikarus och dog vid 42 års ålder 1980. Vi kan i dag avnjuta hans karaktäristiska sånger till dynamiskt gitarrackompanjemang på YouTube, varav nedan återges en sång som på ytan handlar om att skjuta vargar men som, såvitt jag förstår, är ett angrepp på den omänskliga kommunistregimen (om det finns några ryskkunniga personer bland mina läsare välkomnar jag kommentarer!):

Vysotskij dog för 29 år sedan och sörjs fortfarande av miljoner ryssar. Det är inte utan att hans omisskännliga röst och dynamiska gitarrspel skulle behövas i dag, då Ryssland under Putin och Medvedev befinner sig på en väg som kanske inte leder fram till en ny kommunistdiktatur, men som likväl riskerar att göra världen till en betydligt mindre säker plats att leva på och inte minst kastar en mörk skugga över det ryska närområdet inklusive Sverige.

 Garri Kasparov, Rysslands troligen mest framstående dissident.

Den kanske viktigaste av dagens oppositionella röster i Ryssland tillhör den förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov. Han gav nyligen en intervju för det konservativt betonade amerikanska nyhetsmagasinet NewsMax (april 2009) och dess reporter Kenneth R. Timmerman, varur jag här presenterar några av mig från engelska översatta utdrag med kommentarer.

Kasparov skräder inte orden när det gäller Putin, en före detta KGB-officer som enligt Kasparov blivit Rysslands ”nye tsar.” Den förre mästerschackspelaren förklarar i intervjun att USA måste ”behandla denna regim på det sätt den förtjänar att bli behandlad. De är brottslingar, och vi förväntar oss att ni står upp mot dem som Ronald Reagan gjorde”. När han diskuterar Putin, invasionen av Georgien och vad han kallar den ryska ”maffiastaten”, uttrycker Kasparov också kritik mot USAs förre president George W. Bush och dennes tro att Putin var en demokratisk ledare och att Förenta staterna kunde stimulera hans bättre jag.

Bush och många västliga ledare, hävdar Kasparov, gjorde sig skyldiga till det fundamentala misstaget att tro att Putin endast var ”en av dem”. Kasparov drar slutsatsen att Putin och den klick av forna KGB-män han omger sig med ”inte tror på västliga värden, och detta är mycket viktigt.” ”Ni får inte missledas av de dyrbara kostymer de bär, den egendom de köper, lyxjetplanen och yachterna”, citeras Kasparov i intervjun. ”Det är bara en förklädnad. De förnekar helt enkelt vår civilisations kärnvärden, demokratins kärnvärden.”

Därför uppmanar Garri Kasparov president Obama och utrikesminister Clinton att inte upprepa det misstag Bush gjorde när han trodde att han kunde vinna Putins och dennes underhuggares tillgivenhet. Kasparov citeras: ”Valet är inte huruvida de tycker om er eller inte. Det är inte huruvida ni kan vinna deras kärlek. De kommer alltid att hata er. Ert val är huruvida detta hat är blandat med fruktan eller förakt. Så här långt är det det senare, och det är dags för er att ändra på detta.” Enligt Kasparov är Ryssland inte en demokrati utan en ”maffiastat”:

”Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenstat.”

 Vladimir Putin i KGB-uniform.

Enligt Kasparov i intervjun med NewsMax är föreställningen om Putin som nationalist felaktig. Sanningen är att genuina ryska nationalister har kritiserat Putin för att denne skänkt omdiskuterade öar i Stilla havet till Japan och Kina. Han påpekar att ”Putin är den förste ryske ledare i sentida historia som givit bort ryskt territorium.” Inte sedan försäljningen av Alaska till USA har Ryssland godvilligt lämnat bort territorium, ”och när det gäller Alaska fick man åtminstone pengar”. Putin gav bort öarna som en ”gest av good-will” i syfte att vinna diplomatiskt stöd från Japan och blidka Kina, ett land som är Rysslands största kund när det gäller krigsutrustning.

Enligt Kasparov har Putin och hans mannar en hel massa pengar att spendera, och de använder dem för att främja sin egen makt. Kasparov: ”De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.” Putins användning av statens resurser, menar Kasparov, är mer förfinad än den som användes av kommunisterna: ”Det handlar inte om skatter och gevärskulor. Det handlar om olja och gas och kontanter.”

Putins skamlöshet, anser Garri Kasparov, har också kommit till uttryck när det gäller gangstermordet på den ryska författarinnan och regimkritikern Anna Politkovskaya samt giftmordet på den före detta KGB-spionen och sedermera dissidenten Alexander Litvinenko; den senare förgiftades i London med polonium 210, ett atomämne som kunnat spåras tillbaka till ett ryskt regeringslaboratorium.

 Mördade dissidenten Anna Politkovskaya.

Garri Kasparov är vidare mycket kritisk till amerikanernas och européernas användning av demokrati som en spelbricka i förhandlingarna med Ryssland. Sanningen är att Putin, med sin KGB-bakgrund, inte riktigt vet vad demokrati är: ”Om han hör något om demokrati och mänskliga rättigheter tror han att det är ett knep och att han är på väg att bli lurad. Han tror att du bryter mot spelreglerna.” Kasparov menar att ett exempel på detta var Förenta staternas  och Europas hot om att dra sig tillbaka från de vinterolympiska spelen i Sotji 2012 som en protest mot Rysslands invasion av Georgien, vilken enligt Kasparov hade planerats flera månader i förväg:

”Putin behöver Abchasien och Sydossetien därför att de skyddar Sotji. Sotji är ett megaprojekt. För Putin är det samma sak som när Peter den store byggde Sankt Petersburg. Han bygger sitt arv i södra Ryssland.” Putin sägs ibland vara en varmt troende kristen, men faktum är att den olympiska byn i Sotji byggs med en ortodoxt kristen kyrkogård som fundament. Lokala boende har vräkts från sina hem utan kompensation, och Kasparov menar att västvärlden medvetet valt att bortse från detta för att inte stöta sig med Putin-regimen.

Kasparov tror sig vidare veta att Putin, under hemliga möten i Guatemala, betalade ut frikostiga mutor till medlemmarna av den Internationella olympiska kommittén (IOC) för att säkra de vinterolympiska spelen 2012 till Sotji.  Ryssarna hade, i avsaknad av en rysk ambassad,  köpt ett hus enkom för detta ändamål: ”De stängde av området så att Putin kunde träffa 50 IOC-medlemmar, en i taget.” Kort tid efter mötet avvisade IOC ett med Ryssland konkurrerande anbud från Sydkorea om att arrangera vinter-OS 2012.

Självklart blev Putin ursinnig när IOC efter Georgien-invasionen antydde att man eventuellt skulle ompröva beslutet att tilldela Ryssland vinter-OS 2012. Här hade han egenhändigt köpt sig ett internationellt storevenemang, skulle nu IOC sätta käppar i hjulet på grund av invasionen i skitlandet Georgien? Följaktligen, menar Kasparov, trodde Putin säkert att kritikernas enda skäl till att protestera mot Georgien-invasionen var att få bättre betalt. Så fungerar hjärnan på en rysk maffialedare som också råkar vara regeringschef…

Kasparov påpekar vidare att oliktänkande i Ryssland tvingas leva under konstant hårt tryck och dödshot. Yttrandefriheten krymper hela tiden. Kasparov beklagar radiostationen Voice of Americas beslut att avsluta sina sändningar till Ryssland i augusti 2008, endast några dagar innan ryska trupper gick in i Georgien. Detta trots att sändningarna var ”gammalmodiga” och huvudsakligen nådde nationalistiska och kommunistiska åhörarskaror på landsbygden. ”Det ögonblick den ryska invasionen av Georgien inleddes”, citeras Kasparov i NewsMax, ”ökade Internet-trafiken bland de oppositionella fyrfaldigt.”

Garri Kasparov förutspår betydande problem för ett Ryssland som drabbats hårt av den internationella finanskollapsen. Redan före kollapsen tog ryska kreditkortsföretag ut 25 procents ränta av sina kunder. Sedan dess har jobben minskat i rask takt, bensinpriserna skjutit i höjden och inflationen accelererat. ”Putin sitter på en vulkan”, menar Kasparov. ”Revolutioner inträffar inte i de fattigaste länderna, utan i länder som har de största sociala olikheterna. Putins ekonomiska politik har skapat oerhörd olikhet”, och detta också när ekonomin gick som bäst 2006-2007.

Ett exempel: Moskva är en av världens dyraste städer; ändå tjänar den genomsnittlige arbetaren inte mer än omkring 9000 kronor i månaden. Många människor lever på yttersta marginalen.

Garri Kasparov uppmanar i intervjun USAs nya administration att stå fast gentemot Putin i sina krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Ryssland får inte ignoreras, men demokratiska reformer måste genomföras. Kasparov: ”Det vi inte vill se igen är att demokrati byggs i Irak eller någon annanstans på bekostnad av Ryssland.”

 Vladimir Vysotskij – nu mer än någonsin?

Jag tror dessa uttalanden av Rysslands mest berömde dissident fuller väl bekräftar, att Ryssland är i stort behov av en ny Vysotskij. Eller kanske originalet fortfarande duger? Hans sånger finns tillgängliga på You Tube, på CD-skivor och på gamla vinylplattor.

Tänk bara Putin-diktatur i stället för Brezjnev-kommunism när ni lyssnar till dessa odödliga toner!

http://www.youtube.com/watch?v=ATuzUY2YlbA&feature=related

Ryssadjävlarna skall knipa käft!

För länge sedan hade vi en vän i familjen – han hette Olle Mann och var från gården Tyskatorp utanför Mariestad i Västergötland- vars stående karaktäristik av dåvarande Sovjetunionen var ”ryssadjävlarna”. Det märgfulla uttrycket var utan tvivel präglat av det Kalla krigets mentalitet. Med tanke på den oroande utvecklingen i Putins och Medvedevs Ryssland kan jag inte se annat än att det är hög tid att damma av uttrycket i fråga.

Det ryska riket, oavsett under vilka namn det gått, har åtminstone sedan Peter den stores dagar städse lidit av svårartad megalomani, ett tillstånd som sannolikt bottnar i ett latent mindrevärdeskomplex. Eftersom detta kroniska, nationella sjukdomstillstånd parats med förtryckarmentalitet, grymhet, cynism och en outplånlig vilja att dominera andra länder har det lett till katastrofala följdverkningar på den internationella scenen.

Låt mig genast skjuta in att det visst finns positiva drag  i den ryska kulturen och hos individuella ryssar. Ryssland har förvisso begåvat mänskligheten med en uppsjö av framstående kulturpersonligheter inom litteraturens (Dostojevskij, Solzjenitsyn, Pusjkin, Tjechov, Gogol, Tolstoj, Majakovskij, Pasternak) och musikens (Tjajkovskij, Mussorgskij, Borodin, Prokofjev, Stravinsky, Sjaljapin, Vysotskij) områden. För att inte tala om legendariska balettmästare såsom Nijinskij, Nurejev och Barysjnikov eller konstnärer som Kandinsky och Repin. Inom teknologin ledde Sovjet ett tag rymdkapplöpningen med USA, liksom ryssarna fått fram en rad framstående vetenskapsmän. Hatten av för dessa den ryska andens märkesmän och deras prestationer!

Men inom politiken…

Jag skulle vilja påstå att så gott som alla ryska politiker från och med Ivan den förskräcklige lidit av svårartade personlighetsstörningar alternativt varit spritt språngande galna eller åtminstone dysfunktionella. Stalin är givetvis det verkliga praktexemplaret. Jag skrev ”så gott som”. Det innebär att jag gör undantag för exempelvis Pjotr Stolypin, premiärminister under tsardömets slutfas som mördades av en anarkistisk terrorist, och för Michail Gorbatjov, som låt vara mot sin vilja bäddade för Sovjetunionens sammanbrott, samt för Boris Jeltsin, vodkapimplaren som förbjöd kommunismen och räddade Ryssland undan en vänsterradikal statskupp.

Stolypin kunde ha räddat Ryssland – men mördades.

Den gamle tjekisten (överste i KGB) Vladimir Putin är unik som rysk ledare så till vida som han är varken vansinnig, naiv, inkompetent eller alkoholiserad. Det är just detta som gör honom så skrämmande farlig. Ända sedan han blev president år 2000, efter att ha handplockats av Jeltsin, har han målmedvetet arbetat för att bygga upp Ryssland till en nation som kan återta de positioner inom det globala maktspelet som gick förlorade genom Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det är ingen tillfällighet att Putin betecknat det senare som 1900-talets största katastrof.

Vladimir Putin har emellertid inte en tanke på att återupprätta kommunismen som statsbärande ideologi i Ryssland. Han är, om än möjligen av opportunistiska skäl, en rysk-ortodox trosbekännare. Som den intelligente person han är har han vidare givetvis också insett att kommunismen är en bankrutterad ideologi, som är ungefär lika tjänlig för att lösa komplicerade samhällsproblem som en yxa är ett adekvat operationsinstrument i en hjärnkirurgs hand (det var Solzjenitsyn som myntade den liknelsen).

Nej, Putins (och hans nickedocka Medvedevs) målsättning är att bygga upp ett nytt ryskt tsardöme, fast utan tsar. Jag vill dock inte utesluta möjligheten av att Putin vid lägligt tillfälle kallar in någon medlem av den romanovska ätten för att axla salig tsar Nikolaus fallna mantel. Jag är inte så hemma i den romanovska tronföljden, men är det möjligen den i England boende prins Michael som ligger bäst till? (Om Roger Lundgren på magasinet Queen läser detta får han gärna upplysa mig om hur det ligger till!).

Vare sig de ryska stormaktsintressena tillvaratas av kommunister i Lenins och Stalins efterföljd eller av det nya, putinska Storryssland i vardande så är internationell expansion en given del av kompotten. Gamla Sovjet lade en stor del av världen under sig, antingen direkt eller genom ombud. Putins och Medvedevs Ryssland har börjat i liten skala med att utöva påtryckningar kopplade till energiresurser och gasledningar samt med att sätta sig på det demokratiska Georgien. Härnäst väntar måhända Ukraina och Baltikum, vem vet? I bakgrunden skymtar vice talmannen i den ryska Duman, Vladimir Zjirinovskij, som förklarat att såväl de baltiska staterna som Finland – möjligen också Sverige – bör införlivas med Moder Ryssland. Nu förefaller till och med våra egna militärstrategiska tänkare sent omsider ha vaknat upp ur dvalan och sagt sig vilja stoppa den svenska nedrustningen.

Zjirinovskij – hur farlig är han?

I dagarna har ryssarna offentliggjort att en gigantisk militäruppbyggnad förestår, icke minst kring Östersjö-området. Samtidigt knyter man intima kontakter med Ahmadinejads Iran och Chavez Venezuela samt bedriver en charmoffensiv gentemot socialisten i Vita huset, som låtit antyda att han är beredd att avveckla USAs planer på att förstärka sitt robotförsvar i syfte att gå Moskva till mötes. Barack Obama har i vida kretsar i USA och Västvärlden hälsats som något av en Messias som kommer att lösa alla USAs problem. Mitt tips är att hans renommé, när han röstas bort om fyra år, kommer att vara värre än Jimmy Carters.

Det finns uppenbarligen inga områden där ryska politiker och ryska diplomater inte anser sig ha mandat att lägga sin stora näsa i blöt. Den 17 mars hade Aftonbladet en artikel som handlade om att den ryske stockholmsdiplomaten Anatolij Kargapolov uttryckt sitt starka misshag med det svenska schlagerinslaget ”Tingeling”, som driver med ryskheten på ett synnerligen oskyldigt sätt. Kargapolov reagerar ungefär på samma sätt som nazityskarna gjorde inför Karl Gerhards revynummer om den ”ökända hästen från Troja” på 1940-talet. Det vill säga genom att ge uttryck för en totalt humorbefriad, sårad nationell stolthet.

Ryssarna har inte insett att man gör bort sig totalt genom att lägga sig i svenska schlagerjippon och spela djupt förorättad, när man i stället borde skratta gott och inse att sådana här saker faktiskt är utmärkt PR. Den svenska humorserien Grotesco förra året ägnade ett avsnitt åt att driva med våra vänner från Finland på ett ganska handfast sätt – jag har inte hört talas om några finska diplomatiska protester därvidlag. Humorgeniet Henrik Dorsin hade förresten ett finger med i spelet både i skojet med finnarna och driften med ryssarna. Om vi går cirka 40 år tillbaka i tiden blev det viss uppståendelse då Moltas Eriksson förlöjligade norrmännen med sin låt ”Norge, du är ett ruttet land”: ”Och deras store ende skald, han heter Peter Dass.” En del norrmän blev upprörda, visst, men diplomatiska protester…knappast. Sådana övermaga reaktioner tycks vara ryssarnas privilegium.

Jag tycker utrikesminister Calle Bildt skall slå en pling till Anatolij Kargapolov och tålmodigt förklara för honom att Sverige är en demokrati där inga myndigheter – och framförallt inte några från utlandet – har rätt att lägga sig i vad som visas i svensk television.

Eller på ren svenska: be ryssadjävlarna knipa käft.

Frihet för Elizaveta Drenitjeva!

Nyligen dömdes i Almaty i Kazakstan 29-åriga missionären Elizaveta Drenitjeva till två års fängelse. Domen visar att denna strategiskt viktiga före detta sovjetrepublik dragits med i den nya nationalistiskt intoleranta våg, som sveper fram genom delar av det forna ”ondskans imperium”.

Elizaveta Drenitjeva är rysk medborgare och har i tre år varit verksam i Kazakstan som missionär för den i Korea 1954 grundade rörelsen Unification Church (Enighetskyrkan), som hon anslöt sig till 1995. När hon greps hade hon en tid varit övervakad av den kazakiska säkerhetstjänsten KNB (tidigare KGB). Hon har själv berättat att KNB-folk den 2 juli klockan sex på morgonen bröt sig in i den fredsambassad som är rörelsens bas i Almaty. Sedan kom turen till medlemmarnas bostäder, där all litteratur och alla datorer beslagtogs. Drenitjeva greps under det att en annan medlem förständigades att inte lämna landet.

Den 24 oktober kom rättsprocessen mot Elizaveta Drenitjeva igång i Almalinskiy distriktsdomstol i Almaty. Hon anklagades enligt artikel 164, del 2 i Republiken Kazakstans motsvarighet till brottsbalken för att ha ”stört mänsklighetens fred och säkerhet”. Vid åklagarens uppläsning av domskälen – som kan ses på en till engelska översatt video som lagts ut på YouTube – anklagas Drenitjeva för att ha ”indelat människor i syndiga och syndfria personer”. Vad hade då Elizaveta, mer konkret, gjort för att råka så här illa ut?

Hon hade samlat fyra personer till ett seminarium, under vilket hon undervisade om Unification Churchs lära, som utformats av rörelsen grundare, pastor Sun Myung Moon. En KNB-agent med täcknamnet ”Medvedev” hade, med åklagarens godkännande, infiltrerat gruppen åhörare och spelat in fyra föreläsningar på band.

De kazakiska myndigheternas agerande har fördömts av Evgenij Zhovits, ledare för the Kazakhstan International Bureau of Human Rights, som citeras på nätet: ”Man kan knappast föreställa sig ett bättre sätt att misskreditera vårt land. ” Zhovits påpekar vidare att Kazakstan kandiderar för att bli ordförandeland i the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE) 2010 och att Kazakstan skryter för vem som vill höra på om sin förmåga att bilägga internationella konflikter. ”Det faktum att en sådan rättegång över huvud taget kom till stånd är i sanning en vanära”, citerades Zhovits vidare. Faktum är att också högt uppsatta företrädare för Kazakstans muslimska majoritet protesterat mot behandlingen av Drenitjeva.

Nu är det högst osäkert om Kazakstan har någon realistisk möjlighet att få bli ordförandeland i OSCE. Landets nya religionslag, som framlagts av parlamentet och godkänts av president Nazarbajev, har mött skarp kritik från människorättsorganisationer och även från själva OSCE eftersom den strider mot OSCEs syn på mänskliga rättigheter. Detta är nämligen inte första gången en internationell religiös rörelse – Unification Church är sedan 1997 registrerad som Non-governmental Organization (NGO) – råkar illa ut.

1999 började anhängare av  hinduiska  SKC (Society for Krishna Consciousness) uppföra en samfällighet i Kazakstan bestående av 26 hus och 116 tunnland odlingsbar mark. Under årens lopp utvecklades denna kommunitet till ett i bokstavlig mening blomstrande samhälle, där grönsaker, blommor och frukter odlades och där anhängarna genom sitt exemplariska leverne blev mycket populära bland sina grannar. 2006 hade dock myndigheterna ändrat inställning till dessa Krishna-anhängare: man samlade ihop ett uppbåd människor till en Krishna-fientlig demonstration och skapade en vrångbild av rörelsen för att kunna motivera ett myndighetsingripande.

Det dröjde inte länge innan ett gäng regeringsbusar slog sönder en stor del av Krishna-anhängarnas bostäder, vilket ledde till att många familjer tvingades uthärda den kommande vintern utan tak över huvudet; detta hände den 21 november 2006. Krishnafolket gav sig dock inte utan fortsatte bo kvar, så gott det nu gick. 2007 gick regeringen ut offentligt och försäkrade, att den ”beklagliga konflikten” fått ett ”lyckligt slut”. Krishnakollektivet hade nämligen fått ny mark i stället för den som tidigare konfiskerats. Denna omfattade 5 tunnland – mot tidigare 116 – och bestod av helt ofruktbara arealer. Detta var alltså den kazakiska islamdiktaturens ”lyckliga slut”…

Delar av omvärlden protesterade den gången mot Kazakstans behandling av en marginell religiös grupp som var tacksam att ge sig på, eftersom den i media ofta beskrivs som en ”fanatisk sekt” och så vidare. Liksom för övrigt också är fallet med Unification Church, den så kallade Moon-rörelsen. Och ja, jag är själv medlem i rörelsen och talar naturligtvis därför delvis i egen sak. Oavsett religiös hemmahörighet är emellertid den kazakiska diktaturregimens behandling av en fredlig, ung missionär fullständigt oacceptabel med varje mått mätt!

Enligt mina källor planerar USA att utöva påtryckningar mot den kazakiska regeringen i syfte att få min trossyster Elizaveta frigiven. Hon har jämväl själv fått 14 dagar på sig att överklaga domen, så vi får se vad som händer. Den skärpta religionslagstiftningen i Kazakstan är tydligtvis ett led i en fortgående nationalistisk vindkantring i denna gamla sovjetrepublik; i ovan nämnda YouTube-inslag förklarade en representant för åklagarämbetet, att Kazakstan inte har behov av utifrån kommande religioner som förvirrar medborgarna.

Utvecklingen i Kazakstan är inte unik i denna del av världen. Också i det likaledes islamska Uzbekistan har kristna av olika slag utsatts för repressalier, bland annat anhängare av Pingströrelsen, Sjundedagsadventisterna, Presbyterianerna och Metodistkyrkan. Den statskontrollerade TV-kanalen fastslog att sådana grupper var ”sekter”, som bedriver olaglig missionsverksamhet vilken beskrevs vara lika farlig som terrorism och narkotika.

Så mycket för kazakisk och uzbekisk religionsfrihet. Det finns naturligtvis bara ett krav att ställa på Kazakstan i sammanhanget: Frihet för Elizaveta Drenitjeva!