Man blir ju bara glad…

Som utlovat i mitt inlägg ”Man blir ju förbannad…” följer här en motsvarande lista över allting – eller i alla fall ett axplock därav – som finns att bli glad över. Allt naturligtvis sett ur ett strikt personligt perspektiv. Konstaterar också att min tidigare ”förbannad-lista” gav en del eko. Nationaldemokraterna gjorde exempelvis ännu en hatvideo riktad mot undertecknad, den ungefär femtielfte i ordningen, där jag anklagas för att förstöra nationalismen. Men nu alltså…

Man blir bara glad…

…när  dagsmejan tar allt större kvantiteter snö och man börjar kunna ana den annalkande våren. Och visst är vi lyckligt lottade som har dessa fyra distinkta årstider som ger oss omväxling och en hel massa saker att glädja oss åt!

…när Gud påminner en om sin existens på så många förunderliga sätt – genom naturens skiftningar, genom en varm känsla i hjärtat, genom att begåva en med familj och många kära vänner och bekanta, genom besjälade ögonblick av klarhet som visar hur allt hänger ihop, genom Sitt vittnesbörd i Bibeln och andra heliga skrifter, genom…tusen andra ting.

…när man vet att det finns ett oändligt antal människor som arbetar för det goda på ett eller annat sätt. Bara ett enda exempel – Janis Vikmanis i Svensk-lettiska föreningen, som på föreningsaftonen i går saluförde vantar och sockor som stickats av kvinnor i en fattig del av Lettland och som låter inkomsterna gå direkt till nödlidande i landet.

Visst blir man glad över att René Artois (Gorden Kaye) är tillbaka i rutan!

…när TV4+ repriserar den klassiska brittiska komediserien Állo, Állo och man återigen får gapskratta eller småle åt kaféägaren René Artois med sina älskarinnor Yvette, Maria och Mimmi, hans falsksjugande hustru Edit, hennes kverulerande mor madame Fanny, de tyska armétöntarna general von Klinkerhoffen, överste von Strohm, löjtnant Gruber och kapten Geering, Herr Flick från Gestapo, motståndsledaren Michelle, de hårdföra kommunistiska motståndsflickorna, de undangömda brittiska flygar”essen”  Fairfax och Carstairs och alla de andra udda figurerna.

…när åtminstone några mediaröster upptäcker att Sverigedemokraterna inte bara har invandringskritik på sitt program. Som när RFSUs Åsa Regnér och Mats Wingborg, nära medarbetare till Anna-Lena Lodenius, i Aftonbladet 17/3 gör gällande att SD har den mest extrema familjepolitiken i Sverige (se länken nedan). Detta därför att SD har abortstopp efter tolfte veckan, stödjer den traditionella familjen och avvisar ”äktenskap” mellan homosexuella. Sanningen är naturligtvis att det är de etablerade partierna som är extrema, medan SD har en fullt normal syn på dessa frågor!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6791957.ab

…när Dansk Folkeparti får med sig de danska regeringspartierna på en mer restriktiv invandringspolitik och därmed ställer upp en modell som Sverige med fördel kan följa. Vi har faktiskt fått nog av islamisering, ghettovåld och diskriminering av svenskar nu.

…när riksdagen efter omröstning förklarar att det Ottomanska riket, det moderna Turkiets föregångare, gjorde sig skyldigt till folkmord genom att massakrera omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna i samband med Första världskriget (Seyfo). Den islamistiske turkiske premiärministern Erdogan contrade, nästan som ett brev på posten, med att hota med massavvisning av 100 000 armeniska gästarbetare, därmed visande att Turkiet inte är ett moget, civiliserat land som har i den europeiska gemenskapen att göra.

…när den rätt mediokre men ack så modige konstären Lars Vilks vägrar låta sig skrämmas av avgrundsvrålen från tusentals islamistiska grobianer, av vilka några vävt mordplaner mot honom.

…när man man ändå kan sitta och skriva det här blogginlägget trots svårartat ryggskott!

…när man kommer fram till sin husläkare redan på andra försöket under hans telefontid.

…när den viktiga kulturtidskriften Contra (konservativ-liberal) nu är inne på sitt 36e år trots små ekonomiska omständigheter och alltså fortsätter sitt väsentliga arbete mot diktatur, kollektivism och politisk korrekthet.

…när SD fortsätter sin utveckling som ett modernt, värdekonservativt parti fjärran från den neanderthalnationalism som exempelvis skitpartiet (ni vet vilken färg skit brukar ha) ND fortsätter att tönta omkring med.

…när staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, står fast mot omvärldens fientlighet och fortsätter att fungera som ett hemland för världens judar.

…när man kan fira den irländska nationaldagen St. Patrick´s Day (17 mars) med Irish stew, Guiness och whiskey – och massor med irländsk folkmusik – också i Sverige!

…när man vet att det bara är knappt tre månader kvar till den svenska nationaldagen den 6 juni; låt oss göra den till den festligaste och färgstarkaste någonsin! Hatten av för de riksdagsledamöter som fick igenom motionerna som förvandlade den litet gråtrista Svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag, som nu också är helgdag!

Lyssna gärna på Carolas version av ”Du gamla, du fria”:

http://www.youtube.com/watch?v=p97lwet0TzU

…när vårt kära SD åter hamnar i rampljuset med Valkonferensen i Stockholm den 27 mars.

…när man tänker tillbaka på den uppväxt man haft förmånen att få ha i detta underbara land, som inte blir mindre underbart – som land betraktat – av alla de misslyckade regeringar det tvingats se. Och jag tillhör inte kategorin folkhemskramare som har idolporträtt av Per Albin och Tage därhemma.

Leve (det blivande) brudparet!

…när man vet att det stundar ett kronprinsessbröllop om precis tre månader! Inte ens den gammelsure republikanen Peter Althin med sitt förslag om att ta bort kungen från våra mynt kan rubba min glädje härvidlag.

…när man får kvitto på att ens blogg tillhör de mer inflytelserika bloggarna i Sverige. Jag citerar ur inflytande.se: ”Tommyhansson.wordpress.com är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 26 % av svenska bloggar är mer inflytelserika.” Kolla själv:

http://www.inflytande.se/blog/tommyhansson.wordpress.com/

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Mina vackraste julsånger

Julen närmar sig med tipp-tappande steg från små tomtefötter, och idag har vi till på köpet fått en hel del av den vita vara som kallas snö och som sägs vara oundgänglig för den äkta julstämningen samt några minusgrader…vädergudarna verkar inte ha hört talas om att klimatalarmisterna redan mönstrat ut snö och kyla från julen!

Till denna magiska tid på året hör vackra julsånger. Jag kommer i det här inlägget att redogöra litet för vilka tre jag anser vara vackrast och mest stämningsfulla samt vilka versioner av dessa jag föredrar. Givetvis blir allt mycket personligt och subjektivt, kan inte vara på annat sätt. Läsarna får förstås gärna ha invändningar och föreslå egna favoriter – skicka gärna länkar till dessa!

Stilla natt, heliga natt

Franz Gruber (1787-1863).

Julsångernas julsång är tvivelsutan julpsalmen Stilla natt, heliga natt med text av Joseph Moor och musik av Franz Gruber med den tyska originaltiteln Stille nacht, heilige nacht. Sången har en ganska rörande förhistoria. Natten före julafton 1818 bet en mus sönder bälgen till orgeln i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg i Österrike. Utan bälg – ingen orgelmusik. Goda råd var dyra, och kyrkans kantor Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Moor beslöt sig för att rädda situationen genom att på julaftonens eftermiddag svänga ihop en julmelodi till gitarrackompanjemang.

Sagt och gjort – Stille nacht, heilige nacht framfördes av Gruber och Moor tillsammans med kyrkans barnkör. Tack vare den busiga musen räddades kyrkans julmusik och världen fick en underbar julsång på köpet. Det sägs att Stilla natt översatts till över 300 språk; den är stor framförallt inom luthersk kristenhet.

Denna julpsalm förknippas med särskilt en historisk händelse i anslutning till den första krigsjulen under Första världskriget. En inofficiell men omfattande vapenvila mellan de tyska och brittiska trupperna hade inträtt i de tröstlösa skyttegravarna i Flandern i Belgien. På tyskt initiativ började sången sjungas på båda sidor och resulterade på detta sätt i en stunds spontan förbrödring. Walter Chronkite berättar historien med hjälp av Mormon Tabernacle Choir (inslaget omfattar även andra musikaliska inslag):

http://www.youtube.com/watch?v=aGdwbzrPHos&feature=related

Min favoritversion av sången står emellertid den irländska sångerskan Sinéad O´Connor, född 1966, för och den återfinns i den här videon med vackra och stämningsfulla bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=H9VK5VGiZ70

Den första julnatten med heliga tre konungars tillbedjan.

Adams julsång

Adolphe Adam (1803-56.

Om Stilla natt, heliga natt är världens mest älskade och mest spridda julsång alla kategorier så torde Adams julsång, eller O helga natt som den också kallas, vara den mest pampiga. Dess svårighetsgrad gör den knappast lämpad för allsång men desto mer skickad att stilla njuta av. Det är en hyllningssång till Jesus Kristus, världens frälsare.

Upphovsman till Adams julsång, med originaltiteln Cantique de noël, är den franske komponisten Adolphe Adam (1803-56), vars operor av expertisen anses utmärkas av ”melodirikedom, livlighet och lättfattlighet.” I Stockholm uppfördes under 1800-talet en rad av Adams operor såsom Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren i Preston, Konung för en dag och Giralda. Adams överlägset mest kända verk (förutom julsången) är balletten Giselle.

Den sångare som i mitt tycke svarat för den mest njutbara versionen är den värmländske barytonen och hovsångaren Håkan Hagegård, född 1945 (vart tog han vägen, förresten?). Här i en kyrkoversion:

http://www.youtube.com/watch?v=ZCurWDFW2ZI

Det är min personliga mening att denna underbara sång vinner på att framföras av en barytonsångare, då en sådan ger sången mer ”märg” än om den exekveras av exempelvis en tenor eller en kvinnlig sångerska. Men om tenoren heter Jussi Björling (1911-60) kan det förstås aldrig bli fel:

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

Fairytale of New York

Den i mitt tycke tveklöst vackraste och desslikes mest originella profana  julsången är Fairytale of New York, släppt på en singelplatta av den engelsk-irländska folk/punk/rock-gruppen The Pogues 1987. Sången skrevs av bandmedlemmarna Shane MacGowan, född 1958 och Jem Finer, född 1955 och har av den brittiska musikkanalen VH-1 tre gånger framröstats som ”den bästa julsången någonsin.”

Sångens handling: två irländska invandrare, en ung man och en ung kvinna, träffas i New York. Mannen hamnar i fyllecellen på julaftonen, uttryckt genom den oförgätliga, inledande textraden: ”´Twas Christmas Eve, babe, in the drunk-tank.”  Han förlorar sig i minnen om parets både harmoniska och stormiga tid tillsammans. Sångtiteln kommer från J. P. Donleavys roman A Fairytale of New York.

Det har hänt att vissa radiokanaler varit tveksamma till att spela sången på grund av dess bitvis grova språk, liksom att politiskt korrekta operatörer varit i farten och censurerat meningen ”You´re a cheap, lousy faggot”, men faktum kvarstår: sången håller mer än väl ställningarna som en av de verkliga julklassikerna.

Här en genomarbetad videoversion med Shane och brittiska sångerskan Kirsty McColl (1959-2000):

http://www.youtube.com/watch?v=o89yo5UmGD4

En charmig version med den irländske sångaren Christy Moore och damkör kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=xYyVmjeK1MU

The Popes blev Shane MacGowans kompband sedan han blivit sparkad av The Pogues på grund av oprofessionellt beteende. Under senare tid har dock Shane och The Pogues återförenats; gruppen har hyllats som en innovativ förnyare av den  irländska folkmusiken. Om MacGowan kan det sägas att han, fastän uppvuxen i London, är fast förankrad i den traditionella irländska kulturen. Hans stora förebild som sångare är Luke Kelly (1939-84) i den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners.

Jem Finer, Shane MacGowan och Spider Stacy i The Pogues.

Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

Historien om Sovjet

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.