Den besvärlige överste Gyllenkrok

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Nu är jag en glad sverigedemokrat igen!

Statsmannaord av Jimmie Åkesson om värdlandsavtalet.

I går skrev jag i en bloggtext att det inte kändes så jättekul att vara sverigedemokrat. Orsaken var att Mikael Jansson, partiets försvarspolitiske talesman, sagt att SD skulle rösta för en så kallad vilandeförklaring i riksdagen avseende det förebådade värdlandsavtalet med den västliga försvarsalliansen NATO.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/05/23/nej-i-dag-kanner-jag-mig-inte-jattestolt-over-att-vara-sverigedemokrat/

Enligt detta scenario skulle Sverigedemokraterna göra gemensam sak med Vänsterpartiet och därmed i värsta fall bidraga till att NATO-avtalet, som är av avgörande betydelse för vårt militära försvar, skulle skjutas upp i ett år. Annars, menade Mikael Jansson, skulle omvärlden inte kunna lita på vår ”alliansfrihet”. Kvalificerat trams, givetvis – icke minst därför att vi de facto inte är alliansfria då vi är medlemmar i EU, FN och en hoper andra internationella sammanslutningar.

Efter ett möte med riksdagsgruppen under dagen meddelas det emellertid nu, att Janssons utsaga inte längre gäller. Det ter sig helt uppenbart att hans prat om alliansfriheten inte var förankrat i riksdagsgruppen. SD kommer att rösta nej till värdlandsavtalet men således icke att medverka till någon vilandeförklaring. Underbart – nu är jag en glad sverigedemokrat igen!Kan Mikael Jansson fortsätta vara SDs försvarspolitiske talesman?

SDs partiledare Jimmie Åkesson har citerats på följande sätt i Aftonbladet:

Det finns en väldigt bred majoritet för värdlandsavtalet i riksdagen, vi och Vänsterpartiet utgör ungefär 20 procent av ledamöterna i kammaren. Vi skulle säkert kunna skjuta upp det i några veckor, men någon vilandeförklaring hade det inte blivit. Det är inte seriöst att bara obstruera för sakens skull. Vi är ett stort parti nu som vill ta ansvar för landet.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-backar-om-vilandeforklaring

Statsmannaord av Jimmie Åkesson, även om nejet till avtalet står fast. Den osminkade sanningen är dock att vi inte klarar vår eget försvar utan NATO-hjälp. Och väljer vi att inte ansöka om medlemskap – vilket givetvis vore det allra bästa – måste vi under alla omständigheter ha ett nära samarbete med försvarsalliansen. Janssons och andras ”vi är oss själva nog”-linje håller helt enkelt inte utan leder bara till höggradig försvarslöshet gränsande till hjälplöshet.

Det är inte jag som avgör den saken, men en ganska naturlig fråga i nuläget är om Mikael Jansson kan fortsätta som partiets försvarspolitiker nummer 1 efter sina insatser om värdlandsavtalet.

Putinkramarna har inte haft någon lyckad dag. Foto: Tommy Hansson

Nej, det har inte varit någon lyckad dag för Putin-kramarna inom och utom partiet. Inte heller för dem, till vänster och till höger, som tjafsar om ”globalismen” och att världen styrs i en djävulsk konspiration av George Soros, Bilderberggruppen och världssionismen. Vilka för övrigt brukar vara identiska med Putin-kramarna. Detta borde glädja varje seriös Sverige-vän.

Det här gänget har nämligen tomtar på loftet och sådana klarar sig såväl SD som Sverige i stort alldeles utmärkt väl utan, även om de givetvis liksom alla andra har full frihet att utkolportera sin erbarmliga rappakalja.

 

Nej, i dag känner jag mig inte jättestolt över att vara sverigedemokrat

Sveriges och NATOs flaggor vajar tillsammans.

Jag har varit medlem i SD i åtta år, och ibland bland känner jag mig särskilt stolt över att vara sverigedemokrat.

Som när Mattias Karlsson för inte så länge sedan i en riksdagsdebatt gav statsminister Stefan Löfven en välbehövlig lektion i demokrati. Karlsson pekade bland annat på  Socialdemokraternas traditionella stöd för kommunist- och extremiströrelser i exempelvis Angola och Mellanöstern. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/25/sd-karlsson-stallde-lofven-till-svars-for-terror-och-diktaturstod-lofven-pratade-jarnror/

Det tillhör förvisso undantagsfallen att jag inte instämmer i SDs officiella politik. Ett sådant undantag är NATO-frågan, vilket jag alltid varit öppen med. Jag menar, och det har jag gjort sedan jag blev politiskt aktiv för ganska precis 44 år sedan, att det är självklart att Sverige bör gå med i den västliga försvarsalliansen NATO. Detta är, som jag ser det, angelägnare än någonsin.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/10/visst-bor-vi-ga-med-i-nato/

Ty är det inte uppenbart för alla, att vi inte klarar av att avvisa främmande intrång – och det behöver ju inte röra sig om en allomfattande invasion utan kan vara fråga om ett begränsat ingrepp av typ strategiskt betingad ockupation av Gotland – utan stöd utifrån?

I dag är det emellertid inte fråga om en ren och oförfalskad anslutning till NATO med åtföljande förpliktelser jag diskuterar, utan om ett godkännande av det så kallade värdlandsavtalet med samma NATO. Sverigedemokraterna i allmänhet och dess försvarspolitiske talesman i synnerhet har nu, tillsammans med Vänsterpartiet, tillkännagivit att man kommer att verka för att avtalets godkännande skjuts upp med ett år.

Det nya Kalla krigets upphovsman, tsar Putin, med några av sina militära höjdare.

V och SD har således deklarerat att partierna, vilka eljest inte har särdeles mycket gemensamt, kommer att begära en vilandeförklaring, ett minoritetsskydd reglerat i regeringsformen som går igenom om inte fem sjättedelar av riksdagens 349 ledamöter röstar emot det. Eftersom båda nämnda partier tillsammans får ihop 69 riksdagsmandat kommer avtalet alltså att skjutas upp med ett år om inget oförutsett inträffar fram till dess att avgörandet tas i riksdagen nu på onsdag den 25 maj. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22866636.ab

Som jag nämnde inledningsvis är SDs roll i det här föga uppbyggliga taskspeleriet ingenting mitt hjärta fröjdar sig åt. ”Värdlandsavtalet riskerar urholka omvärldens förtroende för vår alliansfrihet”, förklarar SDs ledande försvarspolitiker, den förre partiledaren Mikael Jansson, enligt en TT-text den sverigedemokratiska inställningen. Kvalificerat trams. Det rör sig här om maskningspolitik i en fråga som ändå kommer att förloras.

Vänsterpartiet å sin sin sida skyller på att en lagändring av det slag ett värdlandsavtal skulle innebära risk för inskränkning av grundlagsfästa fri- och rättigheter. Precis som om detta parti med rötter i kommunismen på riktigt skulle bry sig om dessa rättigheter, vilka var icke-existerande i det gamla Sovjetunionen och synnerligen hårt ansatta i dagens alltmer totalitära Ryssland.

Som för övrigt avlossade startskottet för det nya Kalla kriget i höjd med Putins tillträde som president år 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Personligen är jag betydligt mer bekymrad över att ett uppskjutet avtal riskerar urholka omvärldens inklusive Putins förtroende för den svenska viljan att försvara det egna landet. Och alliansfriheten – ja, det var länge sedan den förlorade sitt bäst före-datum (vi är redan med i exempelvis EU och FN). Den hör uppriktigt sagt hemma på sophögen.

En svensk NATO-anslutning stärker inte bara vårt eget försvar, den skulle också vara bra för våra baltiska och nordiska grannar av vilka förutom Sverige endast Finland ännu så länge står utanför försvarsalliansen.

Kommunistisk 1 maj-affisch med slagord som skulle ha kunnat vara SDs.

Det har på sociala media sagts och skrivits föga smickrande omdömen om Sverigedemokraterna  i anledning av inställningen till värdlandsavtalet. Ett parti som nu alltså i en betydelsefull sakfråga – försvarsfrågan var den viktigaste anledningen till att jag gick med i SD 2008 – solidariserar sig med inte bara Vänsterpartiet utan också med de Nordkorea-älskande kommunisterna i Kommunistiska partiet (KP) och naturligtvis crackpot-typerna i Svenska motståndsrörelsen och därmed jämförbara extremnationalister. Att hävda att mitt kära parti hamnat i dåligt sällskap är en skrattretande underdrift.

Fullt lika långt som den rosenrasande Lars Wilderäng går i bloggen Cornucopia – där han kallar SD nationalsocialister, förrädare, rysslakejer etcetera – är jag förstås inte beredd att gå. Se själva vad Wilderäng i uppenbar affekt skriver här: http://cornucopia.cornubot.se/2016/05/de-nationella-socialisterna-och.html

Den förebådade vilandeförklaringen är dock i mina ögon tillräckligt illa för att jag skall uttala mitt nyanserade men likväl klara ogillande gentemot partilinjen här. Det skulle behövas en förutsättningslös debatt inom partiet om detta. Vilandeförklaringen (vilket ord!)  är en åtgärd som gör att vi står där med blottad strupe i ytterligare ett år, vilket jag menar vara oförsvarligt av ett parti som säger sig värna om det egna folkets väl och ve.

Att vårt land är oerhört sårbart har slutligen framgått av en rad incidenter och ”olyckor” under de senaste veckorna – med hälsningar från tsar Putin? Läs mer därom på Hans C. Petterssons utmärkta blogg Jihad i Malmö. http://jihadimalmo.blogspot.se/2016/05/med-en-halsning-fran-kamrat-putin.html

Dixi et salvavi animam meam. (Jag har talat och därmed räddat min själ).

”Ryssland föraktar svaghet”

Mot bakgrund av den turbulenta utvecklingen i Ukraina och Riksrevisionens senaste larmrapport var det många av åhörarna som var spända på vad försvarsanalytikern Johan Wictorin, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien, hade att säga när han höll föredrag vid Förbundet för Sveriges folkförsvars årsmöte i Stockholm nyligen.

 Johan Wictorin framställde en mörk bild av den svenska försvarsförmågan.

De som eventuellt hoppats på lugnande underrättelser beträffande Sveriges militära försvar hade dock anledning känna sig besvikna, ty det var ingen ljus bild av sakernas tillstånd Wictorin framställde:

Försvarets insatsorganisation klarar inte av ett begränsat väpnat angrepp. Om de militära anslagen förblir oförändrade kommer försvarsmakten inte ens att klara av systematiska kränkningar av vårt territorium. Det blir inte bättre av att regeringens vårproposition innehåller noll kronor till försvaret.

Så prekär är alltså situationen i ett läge när vi upplever vår största militärpolitiska förändring sedan den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och när vi vet att, som Johan Wictorin uttryckte det, ”Ryssland föraktar svaghet”.

Visserligen har vi en försvarsdoktrin, förklarade Wictorin, men den är inte implementerad. Insatsorganisationen har ej övats ordentligt sedan 1993, då vi höll den senaste anmälningspliktiga övningen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. 2004 hölls den senaste övningen av den operativa ledningen och 2007 den sista armébrigadövningen av betydelse. Situationen för marinen och flygvapnet ser inte bättre ut.

Enligt Wictorin har vi bra stridsflygplan och ubåtar, men det kompliceras av en ackumulerad materielskuld i storleksordningen minst 30 miljarder kronor. Ett av försvarsmaktens största problem, menade Johan Wictorin, är övercentralisering. Med en prolongerad ekonomi kan vi bara ställa en brigad på fötterna, och den måste av uppenbara skäl vara placerad i huvudstadsområdet. I exempelvis Skåne och på Gotland saknas operativ förmåga.

 Den svenska ubåten U3 på landbacken.

Vad marinen beträffar kan den i Östersjön genomföra kustförsvarsoperationer eller eskortera handelsfartyg under det att flygvapnet har en otillräcklig basorganisation.

När det var dags att övergå till den brännande frågan Ukraina förklarade Johan Wictorin, att den är ett uttryck för ”förskjutna maktförhållanden”. Sålunda har USA ”klivit tillbaka” från Europa och låter européerna sköta sig själva. USA har alltfort en god militär förmåga, men det hänger på viljan. Dessutom har amerikanerna visat svaghet i Syrien, där man misslyckats med att dra den ”röda linjen”.

Om Europeiska Unionen (EU) hade Wictorin bland annat följande att anföra:

EU står ekonomiskt starkt men har militärt sjunkit ner ordentligt under det senaste decenniet. Storbritanniens flotta har blivit svagare, medan Tyskland är berett flytta fram resurser till grannstaterna. Frankrike är aktivt men gör det mesta för Frankrike.

När Johan Wictorin kom in på Ryssland förklarade han att landets militärmakt ”inte är så stark som vi tror men inte så svag som vi önskar”. Beträffande Ryssland och vad som utmärker dess militära förhållanden presenterade Wictorin en uppställning han efter begynnelsebokstäverna i följande ord valt att kalla ”GUBBE”:

Georgien (2008)
Upprustningsprogram
Brott mot fördrag
Beredskapsövningar
Ekonomiskt hot

 Rysk trupp i Georgien 2008.

I anledning av den ryska inblandningen i Ukraina kan man uppdatera denna uppställning till ”GUUBBE” genom att lägga till Ukraina. Härvidlag finns det tre möjligheter, ansåg Wictorin:

1. Förhandlingslösning. 2. Utvecklingen fortsätter som tidigare fram till presidentvalet den 25 maj; ryssarna vill undvika en regelrätt militär invasion. 3. Militär konfrontation. Om Ryssland svarar på västliga sanktioner med att lämna dollarn som valutareserv är situationen ytterst allvarlig: ”Då har vi världskrig”.

Johan Wictorin menade att Sverige helt klart har en roll att spela i det internationella sammanhanget, främst genom att verka för att de baltiska staterna ej blir underminerade av Ryssland. Som exempel kan här nämnas att cirka 30 procent av befolkningen i Estland är ryskspråkig medan 96 procent av Narvas befolkning är ryssar.

Vidare måste regeringen deklarera att det senaste besparingskommandot omfattande 500 miljoner kronor i lönekostnader skrotas. Därtill måste materiel inköpas – stridsflygplan får exempelvis inte stå på marken till följd av brist på reservdelar.

Regeringen måste ha högre beredskap och ta diskussionen om Gotland, där försvarsresurserna måste finnas på plats från början. På ön står visserligen ett antal Leopard-stridsvagnar uppställda på Tofta skjutfält, men däremot finns ingen personal att sköta dem tillgänglig. Mer om behovet av en förstärkning av Gotlands försvar här:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9606914

 En Leopard-stridsvagn lastas av Gotlandsfärjan.

Övningarnas antal  måste öka liksom frivilligförsvarets attraktionskraft och det bör satsas på ett antal nischer. Johan Wictorin framhöll slutligen Danmarks modell med ett fyra månaders värnpliktssysten som efterföljansvärd för svensk del.

 

 

Vårt försvar: ”Något obehagligt kan inträffa”

Arthur Engberg ville låta ryssarna få Gotland.

1932 uttalade sig statsrådet Arthur Engberg (S), ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, om Sveriges försvar vid ett offentligt evenemang i Stockholm benämnt ”pacifistisk folkriksdag”. Engberg var tillika ledamot i riksdagens utrikesnämnd och konstitutionsutskott samt i det socialdemokratiska förtroenderådet.

Engbergs linje var, att om en främmande makt begärde få en del av Sverige, exempelvis Gotland, för att ha som flygbas vid ett krig i Östersjö-området ”så låt honom då få vad han vill ha”.

Ända fram till våra yttersta av dagar har det varit socialdemokratin av de stora partibildningarna som verkat för svensk militär avveckling. Nu har emellertid de så kallade nya Moderaterna övertagit sosseriets nedrustningslinje. Engbergs utsaga för drygt 80 år sedan får mig att tänka på statsminister Fredrik Reinfeldts famösa uttalande i våras om att rikets försvar är ett ”särintresse”.

Ända sedan det Kalla krigets slut för dryga 20 år sedan har Sveriges militära försvar befunnit sig i strykklass och/eller använts som budgetregulator. När pengar fattats på något håll i statsbudgeten, har det täppts till med pengar som eljest skulle ha gått till krigsmakten (ett ord som jag personligen fortfarande föredrar framför det hallstämplade ”försvarsmakten”).

Karlskrona 1981: den sovjetiska ubåten U137 går på grund.

Ofta är det försvarsrepresentanter som själva hävdat, att det numera inte föreligger någon hotbild mot vårt land och att försvaret därför inte är i så stort behov av pengar. De slantar som ändå kommit in via skattsedeln har i hög grad använts för insatser utanför våra egna landamären.

Det här är en dåraktig linje, som enligt min uppfattning faktiskt tangerar det landsförrädiska. Inte långt från vår östersjökust finns en stormakt som vi genom seklerna har haft ett mer eller mindre spänt förhållande till och inte sällan utkämpat krig med. Denna makt lade i 1808-1809 års krig beslag på vår östra så kallade rikshalva, Finland. Jag talar som var och en inser om Ryssland.

Uttalanden av dagens förståsigpåare inom de politiska respektive militära sfärerna visar, att det traditionella ”ryska hotet” inte är något som frammanar någon särskilt form av vaksamhet. Jag ber här att få citera Jan von Konow ur artikeln ”Perspektiv på Ryssland” i senaste numret av Vårdkasen (1/2013), medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges folkförsvar:

Dagens bedömare är uppenbart alldeles för mycket okunniga om det förflutna och alldeles för mycket tvärsäkra om egna påståendens riktighet – på annat sätt kan man inte förklara uttalanden som t. ex. att något hot från Ryssland inte finns. Vad vet egentligen någon enda utomstående individ om rysk krigsplanläggning – därom vet ingen någonting. Redan det faktum att det i rysk ägo och under rysk kontroll existerar en dragen gasledning genom Östersjön, tätt utanför Gotlands kust, borde stämma de tvärsäkra till eftertanke.

Konow anser att det finns varje skäl att ta hänsyn till fakta sådana som att: det i Putins Ryssland råder en stark revanschkänsla till följd av att man, bland annat efter Michail Gorbatjovs agerande i det Kalla krigets slutfas, berövats sin forna ställning som supermakt; föreställningen att Väst (läs: USA) hotar Rysslands säkerhet, icke minst genom planering av ett omgivande missil- och robotsystem; en massiv rysk upprustning redan inletts, enkannerligen på den marina vädjobanan.

En betydande upprustning pågår i Ryssland, särskilt på det marina området.

Från politiska och militära kretsar på hemmaplan har vi hört påståenden av typ ”Ryssland har inte resurser att hota det svenska territoriet” och att ”våra förbindelser med Ryssland är så goda så det finns inga skäl att befara ett ryskt angrepp”. Det är dock inte enbart nuläget de som planerar det militära försvaret har att ta hänsyn till. Med Jan von Konows kloka ord:

Agerandet måste därför styras av medvetandet om att något obehagligt och helt oväntat kan inträffa. Nationell klokhet, långsiktigt förutseende och djupt ansvar för framtiden måste därför – under alla omständigheter – högprioriteras.

Sveriges försvar i ständig kris

Svensk stridsvagn i Afghanistan.

I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.

Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer,  förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.

 I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.

Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.

När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.

Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.

Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):

Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.

Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:

Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.

Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.

Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.

En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och  samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.

Cronstedts ande svävar över nedrustarna

  Carl Olof Cronstedt lämnade över Sveaborg till ryssarna utan strid.

ÖB Håkan Syréns presentation av underlaget för regeringens försvarsproposition  med inriktningen av Sveriges försvar fram till 2014 blev en brutal påminnelse om hur illa det egentligen är ställt.

 

Ända sedan det kalla krigets slut har ledande politiker och försvarsföreträdare tagit för givet att svenskt territorium inte längre behöver försvaras, helt enkelt därför att några fientliga angrepp inte kommer att ske. Överste Johan Kihl hävdade att Sverige inte skulle kunna angripas på 50 år. Följaktligen har de allt knappare försvarsanslagen satsats på ett så kallat insatsförsvar med uppgift att gripa in på olika platser i världen såsom Kongo, Balkan och Afghanistan. De senaste försvarsbesluten har lämnat Norrland och Gotland i praktiken oförsvarade. I nuläget har således Sverige, Nordens till yta och folkmängd största land, Nordens minsta försvar.

 

Så kom Rysslands invasion av Georgien sommaren 2008. Plötsligt gick det upp för politiker och generaler att Ryssland under Putin och Medvedev kanske inte är så fredälskande, när allt kommer omkring. Folkpartiledaren och förre stamofficeren Jan Björklund tog bladet från munnen vid Folk & försvars kongress i Sälen nyligen och talade för en förstärkning av försvarsmaktens resurser. Det var på ett sätt välbehövligt men rätt meningslöst, eftersom alliansregeringens budget inte tillåter sådana satsningar. Socialdemokraten Björn von Sydow sade liknande saker.

 

Nu går alltså ÖB Syrén ut och säger att ytterligare bantningsåtgärder måste till. Bland annat kommer pansarförbanden att bli färre och ett flygplatsområde måste läggas ner till 2010. Samtidigt flaggade ÖB för att vårt traditionella värnpliktsförsvar skall skrotas och ersättas av ett yrkesförsvar med mycket klen slagkraft: endast 2000 soldater skall kontinuerligt finnas tillgängliga, ytterligare omkring 20 000 vid full mobilisering samt Hemvärnet.

Det är minst sagt ynkligt!

 

Det är möjligt, till och med troligt, att ÖB Håkan Syrén gjort så gott han kunnat under rådande omständigheter. Huvudansvaret för det katastrofala faktum att vi inte längre kan försvara vårt land måste i stället läggas på de socialdemokratiska och borgerliga politiker som sedan en lång följd av år reducerat förvaret till en budgetregulator och självsäkert hävdat, att den stora fredens tid brutit in i vårt närområde.

 

Statsminister Fredrik Reinfeldt, som ändå är gammal fjälljägare, visar ett närmast demonstrativt ointresse för Sveriges försvar, medan försvarsminister Sten Tolgfors lika demonstrativt visar att han är fel man på fel post. Hans försäkran om att Sveriges försvarsförmåga nu ökar på ett ”kraftfullt sätt” är ungefär lika trovärdig som statsminister Per Albin Hanssons påstående vid krigsutbrottet 1939 om att ”vår beredskap är god”…

 

Jag med alla försvarsvänner har länge med oro sett på avvecklingen av Sveriges försvarsförmåga till förmån för ett oansvarigt önsketänkande och socialt experimenterade. Vi inser att ingen hästkur i världen på kort sikt kan återställa potentialen att värna vårt land från främmande angrepp, men uppmanar nu allianspolitikerna att så snabbt som möjligt ställa de resurser till förfogande som krävs för att säkerställa vår alliansfrihet – som ju ledande politiker alltjänt klamrar sig fast vid – och fortsatta existens som en fri och självständig nation. Om Finland kan så kan vi!

 

Målsättningen måste vara att hela Sverige skall kunna försvaras. Detta kräver ett territorialförsvar, och det måste börja byggas upp nu. Naturligtvis skulle det aldrig ha avvecklats. Herrar och damer nedrustare i riksdag och regering bör betänka, att om det värsta skulle hända – att Sverige blir ockuperat av främmande makt – kommer de att för all framtid bli ihågkomna på samma sätt som fästningen Sveaborgs kommendant Carl Olof Cronstedt, som utan strid lämnade över det svenska fästet vid Helsingfors till ryssarna i Finska kriget för 200 år sedan. Om denne olycksalige man skaldade Johan Ludvig Runeberg i dikten ”Sveaborg” i Fänrik Ståls sägner:

”Tag allt vad mörker finns i grav

och allt vad kval i liv

och bilda dig ett namn därav

och det åt honom giv;

det skall dock väcka mindre sorg

än det han bar på Sveaborg.”

Det blir kanske det eftermäle som väntar de illustra figurer som bär ansvaret för den svenska avrustningen.

 

Bort med skygglapparna i försvarsfrågan!

Sveriges försvar ligger i stöpsleven sedan det Kalla krigets slut. Den tongivande doktrinen har (alltför) länge varit, att vårt land inte är utsatt för något externt hot och att vi därför inte behöver något territorial- eller invasionsförsvar. Den traditionella hotbilden – att den lede fi kommer från öst – har fått ge vika för uppfattningen, att Ryssland till följd av en obönhörlig demokratisering och fredlig utveckling numera är vår vän och samarbetspartner på alla områden. Följaktligen behöver vi inte längre försvara vårt land, utan det som är kvar av vårt försvar bör användas för a) så kallade fredbevarande insatser i länder som Afghanistan och Kongo; och b) sociala experiment för att möjliggöra för exempelvis kvinnor, personer med invandrarbakgrund och homosexuella/transpersoner att ingå i försvaret.

Så var det i alla fall till sensommaren 2008. Det var då Ryssland invaderade Georgien under förevändningen, att georgierna var elaka mot ryska befolkningssegment i de omtvistade territorierna Sydossetien och Abchasien. Den ryska statsledningen med president Medvedev och premiärminister Putin i spetsen visade sig  fullständigt okänslig inför det faktum, att Georgien – Stalins och Berijas hemland – numera är en självständig statsbildning och inte en sovjetrepublik. Det ryska agerandet ligger väl i linje med den så kallade Karaganovdoktrinen från mitten av 1990-talet, enligt vilken Ryssland bör ta tillbaka så mycket som möjligt av det territorium som gick förlorat med Sovjetunionens upplösning 1991. Nästa land som eventuellt ligger i farozonen är  Ukraina, en tes som drivs av bland andra säkerhetsanalytikern Bertil Häggman (se artikel i kommande nummer,1/2009, av tidskriften Contra). En högt uppsatt rysk politiker som är en varm anhängare av rysk expansionspolitik är yttermera ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij, i dag vice talman i det ryska parlamentet (Duman). Zjirinovskij har veterligen ej förordat en rysk invasion av Sverige, däremot av Baltikum och Finland.

Försvaret har länge varit en icke-fråga i svensk politik. Samtliga etablerade partier har sopat försvarsfrågan under mattan, samtidigt som försvaret fungerat som en budgetregulator – om det fattats pengar inom någon samhällssektor så har försvarsbudgeten varit en pålitlig mjölkkossa. Men så kom Georgien, och ungefär samtidigt publicerades militärhistorikern Lars Gyllenhaals bok ”Ryssland och den svenska nedrustningen” (Svenskt militärhistoriskt bibliotek) som för många  blivit en ögonöppnare beträffande svensk försvarspolitik och den östligt präglade hotbilden.

Så ser bakgrunden ut till den mediala uppmärksamhet som årets Folk & försvar-kongress i Sälen nyligen gav upphov till. Störst genomslag fick folkpartiledaren Jan Björklunds utspel om att vi varit naiva som trott att utvecklingen i Ryssland gått åt rätt håll när motsatsen varit fallet, samt att det var fel att lämna Gotland oförsvarat. Björklund fastslog att han ville se fler soldater och brigader, att det svenska luftvärnet bör bevaras och att Gotland bör återmilitariseras. Björklund varnade vidare för det europeiska beroendet av rysk gas; en rysk gasledning avses som bekant läggas i farlig närhet av Gotland i Östersjön. Detta kan göra Sverige särskilt känsligt för ryska påtryckningar.

Jan Björklund var emellertid inte ensam i Sälen om sin kritik av den under alltför lång tid förda svenska skygglappspolitiken när det gäller försvaret. Även den tidigare försvarsministern och riksdagstalmannen Björn von Sydow (s) ansåg att det var dags att stoppa nedrustningen och uppgradera det svenska försvaret, en hållning som också intas av den insiktsfulle överste Bo Pellnäs. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Pellnäs bland annat: ”Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.” Också Pellnäs är starkt kritisk till Gotlands försvarslösa status. Överbefälhavaren Håkan Syrén har förklarat sig i stort instämma med Pellnäs synpunkter.

Vid Folk & försvars uppmärksammade samling i Sälen låg även professor Wilhelm Agrell, flitig författare och debattör i försvars- och säkerhetspolitiska sammanhang, i selen (!). ”Man ser den värld man vill se och den hotbild man vill se. De senaste tio åren har vi hamnat i det här tänkandet”, citerades Agrell i tidningen Världen idag (21 januari 2009). Enligt Wilhelm Agrell har vi numera övergivit förutsättningen, att vårt försvar skall ha en avskräckande effekt med syftet att avhålla potentiella fiender från att angripa oss. ”Skrota Afghanistandoktrinen! Fokusera på Sveriges försvar i första hand”, citerades Agrell vidare.

I den fortgående försvarsdebatten spelar alliansregeringens försvarsminister Sten Tolgfors (m) en smått tragisk roll. Av malicen icke helt oförtjänt kallad ”Tomhylsan” (Tolgfors är gammal vapenvägrare) har Tolgfors hitills gjort sitt bästa för att, därtill uppenbarligen påhejad av statsminister Fredrik Reinfeldt och andra ledande allianspolitiker, bromsa de krav på svensk upprustning som talföra ”försvarskramare” med Jan Björklund i spetsen formulerat. Det är sant att Björklunds försvarsvänliga utspel saknar förankring i regeringsbudgeten. Det är också möjligt att hans utspel är ett desperat försök av ett undanskaffat parti att plocka poäng hos svenska försvarsvänner. Icke desto mindre är reservofficeren Björklunds inlägg välbehövligt i en försvarsdebatt, som alltför länge i stort varit icke-existerande!

Fredrik Reinfeldt har ett förflutet som elitsoldat (fjälljägare), varför det är ”förunderligt och märkligt” (för att apostrofera en gammal julsång) att han som ledande svensk politiker så här långt inte visat något som helst intresse för försvarsfrågor. Det är dock tydligt att Reinfeldt är pragmatiker i kvadrat, en som troligen kommer att gå till historien som den moderate partiledare som slutgiltigt kastade ut allt konservativt idégods ur den moderata kappsäcken. Sveket i försvarsfrågan är nu bara en del i Reinfeldts ideologiska förstörelseverk. En annan är hans avvisande av konservativa hjärtefrågor såsom stödet för familjens ställning i samhället och det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna. För att inte tala om hans fientliga inställning till religionen.

Det är alldeles tydligt att Reinfeldt inte bryr sig ett dyft om att hans och alliansregeringens politik i väsentliga frågor stöter bort konservativt disponerade väljare och partimedlemmar. Det faktum att han själv och hans parti fortfar att uppbära betydande stöd i väljaropinionen kan också ögonskenligen ses som ett bevis för att han är på rätt väg. Men det är lång väg kvar till valet, och det faktum att regeringen i senaste SIFO-mätningen knappat in ännu en bit på sossarnas, miljönissarnas och kommunisternas försprång är inget fullgott fundament att bygga vidare på. Det finns således en uppenbar risk för att missnöjda konservativa i valmanskåren säger upp bekantskapen med både moderaterna och kristdemokraterna, de båda partier som vanligen främst anses ta tillvara det konservativa idégodset i svensk politik (möjligen tillsammans med centern).

Det parti som säkerligen många missnöjda borgerliga väljare överväger att stödja i kommande val är Sverigedemokraterna (SD), ett parti som sedan nationalistfalangens utbrytning i form av Nationaldemokraterna (ND) 2001 numera, och så vitt jag kan se med rätta, framstår som ett konventionellt och värdekonservativt parti utan extremistiska övertoner. Dagens SD är långt ifrån något enfrågeparti som blott och bart ondgör sig över den omfattande invandringen. På programmet finns exempelvis också upprustning av äldreomsorgen och sjukvården, ordning och reda i skolan, initiativ mot kvinnovåld samt lag och ordning på gator och torg. Och alltså ett förstärkt försvar, där utrymme enligt partiet måste ges för såväl en återuppbyggnad av värnpliktsväsendet som en återmilitarisering av Gotland.

Ty att vi behöver ett väl tilltaget och effektivt militärt försvar även efter det Kalla kriget står fullständigt klart med tanke på den accelererande ryska upprustningen, invasionen i Georgien och det skamlösa utnyttjandet av gasen som geopolitiskt påtryckningsmedel. Förutom att återbefästa Gotland brådskar det att återuppbygga territorialförsvaret, vilket tjänade Sverige väl både under Andra världskriget och Kalla kriget.

Det potentiella hotet från Ryssland är dock inte det enda utifrån kommande säkerhetshotet mot Sverige. Efter den islamistiska krigsförklaringen mot västvärlden i form av angrepp mot mål i USA den 11 september 2001 kan inget land i vår kultur- och intressessfär kosta på sig att negligera terroristhotet, ett hot som fordrar ett kreativt säkerhetstänkande och en vaksam beredskap inför det oväntade. Här har våra militära och civila säkerhetstjänster ett livsviktigt arbete att utföra. Uppgiften blir ju inte mindre komplicerad av att det här är nödvändigt att samarbeta med andra länders försvarsmakter och säkerhetstjänster, kanske också med Rysslands. En NATO-anslutning är för svenskt vidkommande definitivt en realistisk möjlighet och kanske en ofrånkomlig åtgärd.

Det allra viktigaste är under alla omständigheter att våra politiker skyndsamt avlägsnar de skygglappar som fått vara på plats alltför länge när det gäller försvars- och säkerhetsfrågor. En bred och förutsättningslös diskussion härvidlag kan bara rabiata pacifister som Miljöpartiets Lars Ångström och sossarnas Maj-Britt Theorin förlora på!