”Farligt att höja försvarsanslagen”

FRÅGOR & SVAR – RYSSLAND, UKRAINA, SVERIGE & NATO

”Att ytterligare höja försvarsanslagen i en kris, och med otroligt kort betänketid, skulle jag bedöma som farligt.”

Så väljer Svenska freds- och skiljedomstolens ordförande Agnes Hellström att kommentera den svenska regeringens uttalade föresats att låta försvarsanslagen uppgå till 2 procent av BNP. Hon menar att det är fel budskap att vilja rusta upp det under många år eftersatta militära försvaret.

”Vi sänder ut signalerna att vi kan möta militärt våld”, citeras Hellström på SVTs text-TV och anser att en anslagsökning till 2 procent riskerar att trappa upp situationen.

Svenska freds- och skiljedomsföreningen – till vardags Svenska Freds – bildades på Hotell Rydberg i Stockholm 1883 av 42 riksdagsmän som en reaktion mot den tidens ökade försvarskostnader. Den anses vara världens äldsta fredsförening.

”Fred till varje pris” skulle kunna vara föreningens valspråk då den uppenbarligen anser det vara otillåtet, eller i varje fall olämpligt, för ett land att bjuda militärt motstånd om det blir angripet. Det är en mer än lovligt defaitistisk hållning på gränsen till det landsförrädiska.

Vladimir Bukovskij (1941-2019), en berömd dissident som tillbringade tolv år i sovjetiska fängelser och psykiatriska kliniker, publicerade 1982 en bok som avslöjade Sovjetunionens styrning av de västerländska fredsrörelserna. Den publicerades på svenska av Contra förlag 1984 med titeln Moskva och fredsrörelsen. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Att döma av Agnes Hellströms utspel verkar tiden ha stått still sedan Bukovskijs bok utkom, emedan hennes budskap är att vi inte bör försvara oss mot det ryska militära hotet.

Ny undersökning: 63 procent av svenskarna är positiva till NATO

Olika länders NATO-sympatier enligt Pews undersökning.

Svenskarna är mer positiva till den västliga försvarsalliansen NATO än vad befolkningarna i gemen är i länder som tillhör NATO. Det visar en nyligen genomförd undersökning från Pew Reserach Center i USA. https://www.pewresearch.org/global/2020/02/09/nato-seen-favorably-across-member-states/

Sålunda ser 63 procent av de tillfrågade svenskarna positivt på NATO. Det är bättre än medianresultatet 53 procent i NATO-länderna. Pew har genomfört undersökningen dels i NATO-länder samt Sverige, Ukraina och Ryssland. Mest positiva var polackerna med 82 procent med ryssarna i botten med 18.

För Litauen noterades 77, Nederländerna 72, Kanada 66, Storbritannien 65, Italien 60, Tyskland 57, Tjeckien 54, Ukraina 53, USA 52, Slovakien 51, Frankrike 49, Spanien 49, Ungern 48, Bulgarien 42, Grekland 37 och Turkiet 21 procent. Att de av Sovjetunionen tidigare kontrollerade Polen och Litauen skulle toppa listan är knappast en tillfällighet – de vet vad främmande förtryck och diktatur vill säga.

Det är heller inte särdeles märkligt att svenskarna är så pass positiva till NATO. Alltfler inser att vi inte av egen kraft förmår försvara oss mot ett främmande angrepp från fientlig makt (läs: Ryssland). Och för att vara säkra på att få hjälp i ett skarpt läge måste vi vara fullständiga medlemmar i NATO. 28 procent av tillfrågade svenskar uppgav sig vara negativa gentemot NATO.

Ett US Air Force F-22 Raptor-plan flyger över den litauiska flygbasen Siauliar 2016.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Målsättningen var med organisationens förste generalsekreterares, Hastings Lionel Ismay (lord Ismay), ofta citerade ord: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Försvarsalliansens karaktär och målsättning har givetvis ändrats åtskilligt sedan dess. Av de ursprungliga tolv medlemsländerna har blivit 29. Det säger något om NATOs exempellösa framgångar under de gångna dryga 70 åren att NATO i dag omfattar alla de länder som ingick i Warzsawapakten plus ytterligare några forna öststater.

Sverige samarbetar sedan 1994 med NATO inom ramen för Partnerskap för fred, vilket bland annat innebär att svensk trupp regelbundet samövar med NATO-styrkor. Frågan om fullvärdigt medlemskap är emellertid fortfarande känslig, så känslig att försvarsminister Peter Hultqvist (S) enligt uppgift avböjt att kommentera svenskarnas allt mer positiva inställning.

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”

Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”

Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

Avslöjande om vårt havererade försvar

 ”Radiomajoren” Arvid Eriksson, senare överste och stridbar försvarsdebattör.

I det nyss utkomna numret av Vårdkasen, medlemstidning för Förbundet för Sveriges folkförsvar, medverkar nestorn bland försvarsdebattörer, Jan von Konow, med en kort artikel rubricerad ”Hut går hem”. Jag kan inte låta bli att här återge och diskutera kring huvuddragen i denna mästerliga analys av det som väl numera måste kallas Sveriges så kallade försvar.

Jag lärde känna von Konow i början på 1970-talet, då jag gick med i och nästan samtidigt invaldes i styrelsen för dåvarande Försvarsfrämjandet. Ordförande var på den tiden ”radiomajoren”, Arvid Eriksson, legendariskt känd för sina uppbyggliga radioföredrag under Andra världskriget avsedda att ingjuta försvarsvilja i svenska folket och motverka den utbredda defaitismen (”Det tjänar ändå inget till…”).

Eriksson var en lågande antinazist och blev efter kriget svensk militärattaché i Washington, D. C. Han avancerade sedermera till överste och blev chef för Gotlands artillerikår. Liksom så många andra sanningssägare ansågs han tämligen kontroversiell  av etablissemanget. Att han politiskt var mörkblå ut i fingerspetsarna bidrog utan tvivel därtill.

Mer om Arvid Eriksson här:

http://www.tjelvar.se/varia/46.htm

Redaktör för Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum var reservofficeren och läraren vid Försvarshögskolan Jan von Konow. Jag blev snart en flitig medarbetare i tidskriften, där jag medverkade med företrädesvis utrikespolitiska artiklar. Försvarsfrämjandet uppgick i tidernas fullbordan i Allmänna Försvarsföreningen. För ett tiotal år sedan bildades så med von Konow som tillskyndare Förbundet för Sveriges folkförsvar.

Förbundets bärande tanke är att den allmänna värnplikten måste återinföras i Sverige. Därom skriver Jan von Konow bland annat följande:

Man kan ställa sig frågan hur vi kan ha hamnat i ett läge, där den mest centrala försvarsresursen röstats bort (med smalast tänkbara marginal), utan föregående analys och utvärdering, utan beaktande av framtida konsekvenser – bara med tryckningar på voteringsknappar? En starkt bidragande orsak – kanske den mest avgörande – är den form av tänkande, som med början i 1990-talet utvecklats inom Försvarsmakten.

Ty det var ju vid denna internationellt omvälvande tid, då Sovjetunionens kommunistiska imperium rämnade, som inflytelserika försvarshöjdare började spekulera i att nu när det Kalla kriget lyckligt och väl var över så skulle det inte finnas behov av en försvarsmakt med kapacitet att försvara hela vårt land.

Invasionshotet var ju borta, nu kunde man banta ner försvaret till oigenkännlighet och i stället satsa på globala punktinsatser i exempelvis Balkan, Afghanistan och Afrika. Att hålla sig med en effektiv krigsmakt började ses som primitivt och reaktionärt. Våra styrande politiker, som alltmer börjat se försvaret som en budgetregulator, tackade och tog emot.

Jan von Konow erinrar om att det nu inträffar saker och ting ”som visar att verkligheten – den hårda och kompromisslösa verkligheten – tycks ha hunnit upp alla flummiga försvarstänkare (både i och utan uniform), alla perspektivlösa försvarsfilosofer och alla tvärsäkra försvarsexperter.” Hut går hem.

Det är kanske här onödigt att erinra om ryska kränkningar av vårt luftrum och den massiva ryska upprustningen under Putin, men jag gör det ändå. Vem vet för övrigt vad den pågående krisen i Ukraina kan medföra? Sverige kan mycket väl komma att dras in i ett militärpolitiskt skeende vi inte kan kontrollera, och då hade vi behövt ett militärt försvar värt namnet.

Obarmhärtigt rycker von Konow täckelset av alla försök från höga militärer och politiker att uppehålla skenet av, att vårt förhandenvarande försvarsrudiment är någonting annat än en kuliss. Om ämnet inte vore så allvarligt så kunde man ha gapskrattat åt ÖB Sverker Göranssons verbala piruetter såsom denna av von Konow citerade: ”Vi skall försvara hela Sverige, men vi kan inte försvara hela ytan på samma gång.” Självfallet finner inte ÖBs snömosresonemang om att vi är på väg att bygga upp en insatsorganisation med ”god fart” och ”en rimlig försvarsmakt” nåd inför Jan von Konows skarpa analysförmåga:

Man tror sig höra ett aprilskämt! Det skulle vara ett konststycke av astronomiska mått att framgångsrikt genomföra denna strategi med de åtta ”manöverbataljoner” som ”den rimliga försvarsmakten” tror sig kunna disponera – om ett antal år.

Jan von Konow uppmanar avslutningsvis ÖB Sverker Göransson att vara ärlig och inför ansvariga politiker klart deklarera, ”att vår försvarsmakts s. k. bemanningssystem har havererat och blivit ett stort misslyckande”. Slutklämmen lyder: ”ÅTERINFÖR VÄRNPLIKITEN!”

Jag instämmer givetvis helhjärtat i detta. Jan von Konow är vid det här laget väl över de nittio men för pennan med oförändrad skärpa och stringens. Helt i ovannämnde radiomajoren Arvid Erikssons anda. Jan von Konow har varit styresman för Armémuseum och statsheraldiker samt är en flitig militärhistorisk författare.

Fotnot: Den som vill gå in som medlem i Förbundet för Sveriges folkförsvar och därmed göra en insats för värnpliktstanken sätter lämpligen in medlemsavgiften 100 kronor på förbundets plusgiro 49 88 23-4.

Varför har Finland så starkt försvar?

 Militär självständighetsparad i finska S:t Michel i december 2013. Finland kan i dag mobilsera fler soldater än övriga nordiska länder tillsammans.

Varför har Finland ett så starkt militärt försvar? Den frågan söker militärhistorikern Lars Gyllenhaal besvara på ett lättfattligt sätt i en text ingående i en militärhistorisk artikelserie – militärt.nu –  han driver på nätet. Hela artikeln här:

http://www.militart.nu/artiklar/finlands-hemliga-recept.pdf

Gyllenhaal menar att Finland mycket väl kan vara med i diskussionen om att ha det mest kostnadseffektiva försvaret i världen.

Sverige och Finland hade under flera decennier efter andra världskriget snarlika förutsättningar, men på senare år har skillnaderna länderna emellan ökat drastiskt.

2002 kunde Finland mobilisera en halv miljon män och kvinnor under vapen. 2013 hade detta antal visserligen minskat till 230 000, men den finska mobiliseringsförmågan måste ändå betecknas som imponerande. Sverige förmår vid en jämförelse  endast mobilisera 40 000, en siffra som möjligen kan ökas på till 50 000 inom ett par år. På 1980-talet, då det Kalla kriget ännu pågick, låg den svenska mobiliseringsförmågan runt 850 000.

Här en kort nyhetstext med vidhängande video som belyser den ställning krigsmakten ännu har i Finland:

http://www.svt.se/nyheter/uutiset/svenska/sjalvstandighetsparad-i-s-t-michel

Finnarna är avsevärt bättre på att hålla i slantarna än vad vi svenskar är. De förra lägger ner under tre miljarder euro på sitt försvar, medan de svenska kostnaderna belöper sig på drygt fem miljarder euro. Kan denna ekonomiska diskrepans möjligen bero på att Sverige till höga kostnader skickar fler militärer utomlands än Finland? Knappast, menar Gyllenhaal.

 Den finska krigsmakten har tillgång till den tysktillverkade stridsvagnen Leopard 2.

Förvisso finns det något fler svenskar än finnar i Afghanistan, men i det stora hela skickar de båda länderna ungefär lika många militärer på utlandsuppdrag: ungefär 1000 personer per år. Då skall man komma ihåg att Sverige har nästan dubbelt så stor befolkning som Finland – 9,4 respektive 5,4 miljoner – varför den finska insatsen är desto mer imponerande.

Viss del av de finska försvarskostnaderna spars in på genom att man fortfarande använder sig av en del äldre försvarsmateriel (som ännu är fullt funktionsduglig), men det är också sant att man förfogar över några mycket moderna försvarssystem av typ amerikanskt jaktflyg F-18, svenska stridsfordon 90 samt tyska stridsvagnar av fabrikatet Leopard 2.

Lars Gyllenhaal framhåller med all rätt:

Hur Finlands försvarsutgifter kan vara så låga som de är framstår som ännu märkligare när man beaktar hur många som ännu gör värnplikten…

I Finland gör cirka 80 procent i värnpliktig ålder sin plikt gentemot fosterlandet. Gyllenhaal erinrar om att även Schweiz och Österrike, till skillnad från Sverige, valt att behålla värnplikten. Som av en händelse tillhör samtliga dessa tre länder de mest stabila och framgångsrika staterna på jorden, liksom de även bedriver en relativt restriktiv invandringspolitik.

De finska, vinterutrustade soldaterna blev en alltför svår nöt att knäcka för Stalins Sovjet under Vinterkriget 1939-40.

Lars Gyllenhaal citerar i sammanhanget Josef Stalin, som vid ett möte med finska officerare 1948 fällde följande uppskattande omdöme om finsk försvarsförmåga, vilken han ju själv och Sovjetunionen hade egna smärtsamma erfarenheter av:

Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé och dess härvarande representanter.

Den stora skillnaden mellan Finland och Sverige torde til syvende og sidst stå att finna i den mentala inställningen. Den forna svenska så kallade rikshalvan på andra sidan Östersjön har varit tvungen att upprepade gånger försvara sig med väpnad makt mot utifrån kommande – läs sovjetrysk – aggression och därtill gjort det så framgångsrikt, att den egna självständigheten kunnat bevaras. Lägg därtill det uppslitande inbördeskriget – Frihetskriget – med utländska inslag mellan kommunister och frihetligt borgerliga 1918, då de röda fick ordentligt på tafsen.

Finnarna vet således att friheten alltid måste försvaras, ibland i värsta fall med vapen i hand och till priset av betydande manspillan. Det är en insikt som 200 år av fred betydligt naggat i kanten för svensk del. Här verkar försvarsledningen tycka att det är viktigare att satsa på sociala experiment i det militära än att stå redo i händelse av främmande aggression.

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

 En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

 Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

Mikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

Finland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.
”