Tack, Bror Rexed!

Det finns en myt om att generaldirektör Bror Rexed (1914-2002) förstörde det svenska samhället genom den av honom initierade du-reformen i slutet av 1960-talet. Enligt mytbildningen skulle bruket att säga ”du” till alla och envar ha berett vägen för en ohämmad respektlöshet vilken verkat samhällsupplösande. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var det en utbredd åsikt bland konservativa, och såvitt jag förstår har den fortfarande sina förespråkare.

 Bror Rexed röjde upp i titeldjungeln.

Jag hyste själv denna åsikt ända tills jag för första gången blev niad av en banktjänsteman i slutet av 1980-talet. Det har hänt att man tilltalat mig med ”ni” också efter denna tidpunkt, främst (av någon anledning) då jag uträttat bankärenden men även när jag någon gång umgåtts i kretsen runt den punschdoftande Föreningen Heimdal i Uppsala. I denna förening, av Carl Bildt en gång kallad ”den något obskyra Föreningen Heimdal”, odlas nämligen en typ av konservatism som jag skulle vilja kalla för nördkonservatism vilken kan yttra sig i överdrivet ålderdomligt språkbruk, användande av fluga i stället för slips och skepsis gentemot det ”vulgära” USA – och så då bruket av ”ni” som tilltal.

Bland det obskyra klientel som brukar befolka källarvåningen i Uppsala (förlåt, Upsala) sjungs det dessutom snapsvisor som får Sverigedemokraternas repertoar ombord på Tallinn-färjorna att framstå som fromma läsarsånger.

”Den något obskyra Föreningen Heimdal”.

Det fåtal personer som drygt 40 år efter Bror Rexeds du-initiativ 1967 på Medicinalstyrelsen i Stockholm, där han nyligen tillträtt som generaldirektör (han blev året därpå generaldirektör för den nya Socialstyrelsen), använder ”ni” som tilltal gör väl sannolikt så därför att de tror att det låter artigare, alternativt att de hört något förklenande om Rexed (även kallad ”Durex” med hänsyftning på preventivmedlet med samma namn). Personligen tycker jag inte alls det är artigare att kalla någon ”ni”, snarare tvärtom – att använda ”ni” när alla andra säger ”du” är tvärtom förklenande och avståndstagande, en veritabel kalldusch för den som råkar ut för det; i alla fall är det så jag upplevt det, och jag är säker på att jag inte är ensam.

Därför vill jag tacka Bror Rexed för att han tog initiativet till denna på sin tid oerhört omtalade reform, tidigare var det bara i det  oförvägna Dalarna man duade alla. Innan du-reformen infördes rådde faktiskt kaos inom titulaturområdet. ”Du” sade man i princip bara till nära anförvanter och individer med status som var jämbördig med ens egen. I äldre tid hörde det dessutom till etiketten att man inte ens duade sina föräldrar, utan tilltalade dessa i tredje person singular – pappa/far respektive mamma/mor. Så har jag hört var brukligt i min farfars familj. Andra kunde man nia eller kalla han/hon, medan överhetspersoner skulle tilltalas med titel:  medicinalrådet, godsägaren, kandidaten (vilket jag blivit kallad någon enstaka gång), redaktören, direktören, doktorn och så vidare.

Att dua sin lärare eller kalla honom/henne vid förnamn var vidare otänkbart under min uppväxt: ”fröken” eller ”magistern” skulle det vara. Det rådde kort sagt titelsjuka. En illustration till detta kan man beskåda på äldre gravstenar. På min farfars minnesvård står ”trädgårdsmästaren” före namnet.

Jag tycker helt enkelt det är befriande att vi numera kan säga ”du” till alla – från statsministern ner till lodaren på parkbänken. Det finns dock ett väsentligt undantag. Medlemmar av kungahuset duar man under inga som helst omständigheter (möjligen kan man i Dalarna alltjämt gå i land med detta). Därför var det ett klumpigt etikettsbrott när TV-reportern Peter Jihde i samband med ett olympiskt spel (jag tror det var 2004) dristade sig säga ”du” till Hans Majestät Konungen. Kungen hade gjort sig besväret att ta sig till TV-studion för att kommentera en svensk framgång, bara för att få detta ”du” kastat i ansiktet av en osnuten TV-pratare.

 Inte ens den folklige prins Bertil kunde man titulera hur som helst.

Förmodligen var det Jihdes tanke att bryta en lans för en utökad du-reform. Detta slog emellertid slint – jag har inte hört någon som vare sig förr eller senare duat kung Carl XVI Gustaf. Detta tyder på att det inte finns någon efterfrågan för en sådan reform. Det finns en allmänt spridd känsla av att det inte passar sig att vara alltför familjär med Sveriges statschef och, bör det tilläggas, dennes familj. Inte ens den gamängaktige prins Bertil, hertigen av Halland, kunde man tilltala hur som helst. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom han var ordförande i Frivilliga skytterörelsen (FSR) under min tid på tidskriften Svenskt Skytte. ”Prinsen” var det vanliga tilltalet, i alla fall för dem som samarbetade nära med honom inom FSR. Annars var det ”Ers Kungliga Höghet” som gällde.

Det är likadant med kung Carl Gustaf. Endast nära vänner tillåts säga ”kungen” till kungen. Om personer såsom Carl Adam ”Noppe” Lewenhapupt och därmed jämställda – det vill säga kungens jet-set-vänner och jaktkompisar – någon gång duar majestätet vet jag inte. Troligen sker duandet bara inom familj och släkt.

Du-reformen torde vara unik för Sverige. Vare sig i Frankrike eller Tyskland, för att ta ett par exempel, förekommer något utbrett duande. I sistnämnda land, som jag känner till bäst av dessa båda, görs strikt åtskillnad mellan ”Sie” (ni) och ”Du”, där det senare reserveras för goda vänner och familj. Hitler duade inte en enda av sina nära medbrottslingar förutom, tror jag, gamle vapendragaren Ernst Röhm (som han senare lät mörda!). Att kalla dagens förbundskansler för ”Du” är väl snarast att betrakta som majestätsbrott. Helst skall det, där så är lämpligt, heta ”Herr Doktor”, ”Herr Professor” och liknande.

Man kan förledas tro att det existerar ett allmänt du-bruk i engelsktalande länder, eftersom ordet ”you” används för hög som låg i andra person i både singular och plural. Så är det emellertid icke. I engelskan används i stället titlar för att skilja på folk och folk. Alltför ofta ser man i engelskspråkiga TV-serier att översättaren tolkar ”you” som ”du” när exempelvis en underordnad polis tilltalar en överordnad. Helt fel.  Här skall det vara ”ni”. En Detective Sergeant säger inte ”du” till sin Detective Inspector. Och ve den ”uniform” som duar en överordnad i kostym och slips (eller dräkt med textil halsprydnad)! Tilltalsord i sådana fall är ”Sir” eller ”Maam”.

När Sergeant Lewis (till vänster) tilltalar Inspector Morse säger han ”Sir”.

I engelska språket har man vidare fortfarande kvar artigheten att säga ”Mister” (herr) till alla och envar. Från presidenten (i USA) ner till slusken i fyllecellen. Sista bastionen för att använda ”herr” i Sverige i artighetssyfte var riksdagen – jag kommer från min barndoms TV-tittande väl i håg bondeförbundaren herr (Nils G.) Hansson i Skegrie. Numera torde ”herr” användas av debattörer endast i halvt förolämpande syfte.

Generaldirektör Bror Rexed rensade ut i titeldjungeln och det med besked. För det har han förtjänat hela nationens tacksamhet.

Historien om Sovjet

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.