Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Baksis stöd till extremvänstern

Den professionelle ”antirasisten” Kurdo Baksi går på Expressens debattsida i dag (11 augusti) ut och kräver att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag inte skall få det presstöd tidningen i och med planerad veckoutgivning är berättigad till. Den dramatiska rubriken till artikeln lyder ”Stoppa stödet till rasisternas tidning”.

”Nationell Idag skulle därmed bli den första högerextrema tidningen som erhåller presstöd i Sverige”, skriver Baksi och fyller på med: ”Frågan är om vi ska acceptera det.” Svaret är för Baksis del redan givet, ty slutklämmen på aktstycket blir: ”Politiker som värnar om det demokratiska samhället bör nu verka för att lagstiftningen kring presstöd ändras. Samtidigt bör ledamöterna i presstödsnämnden neka nationaldemokraternas tidning presstöd. Att stödja våldsamma gruppers publikationer gynnar knappast den efterlängtade integrationen i vårt land.”

 NDs partiledare Marc Abramsson (i mitten) trivs bland representanter för British National Party (BNP).

Kurdo Baksi har naturligtvis all rätt att tycka illa om Nationaldemokraterna och deras publicistiska verksamhet. Han gör det emellertid på ett selektivistiskt och hycklande sätt. Så här argumenterar Baksi exempelvis: ”Nationell Idag är en fördomsfull, partisk propagandamegafon som ägnar sig åt personförföljelse och som bedriver hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män.”

Låt gå för första delen av sistnämnda citat. Men sedan kan väl inte ens Baksi själv tro på vad han skriver. Eller menar karl´n verkligen att Nationell idag och ND ”hetsar” mot alla som har svart, cendréfärgat eller grått hår (hur blir det förresten med dem som inte har något hår alls)? Eller mot alla kvinnor och barn? Då kan jag upplysa Kurdi Baksi om att Nationaldemokraterna har två representanter i fullmäktige här i Södertälje, och en av dem är kvinna. I Nykvarn är ND dessutom företrätt av en sydeuropé från tjurfäktningens förlovade land, nämligen Daniel Spansk.

Förlåt mig om jag raljerar litet, men att en figur som likt Kurdo Baksi utan några som helst försök till nyanseringar kör på med sina hopplösa klyschor kan man knappast ta på allvar.

Kurdo Baksi hävdar således att NDs tidning är en ”fördomsfull, partisk propagandamegafon.”  Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning av Nationell idag. Detta borde emellertid icke vara något skäl till att stoppa presstödet till ND-blaskan, eftersom precis de orden stämmer alldeles ovanligt väl in på tre publikationer som redan (enligt statistik som gäller 2006) uppbär vardera 2 035 000 kronor i skattefinansierat presstöd: Internationalen, Proletären och Norrskensflamman.

Samtliga dessa tidningar är klart vänsterextremistiska, enkannerligen det gammelkommunistiska organet Proletären som väl i närmare ett halvsekel nu pläderat för den väpnade revolutionen. Så vitt jag känner till är denna tidning, som ges ut av Kommunistiska partiet, den enda i landet som har stalinistdiktaturen Nordkorea som favoritland och ideologisk förebild. Jag hyser emellertid inte de bittersta illusioner om att Kurdo Baksi skall börja brännmärka vänsterorgan, eftersom han själv fungerar enligt principen ”allt vänster är bra.”

 

Jag är själv definitivt ingen anhängare av vare sig Nationaldemokraterna eller Nationell idag. Det här gänget kör nämligen, till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, med en invandringspolitik som är mer rasrelaterad än rationell. Från begynnelsen 2001 har ND vidare kritiserat USA och Israel för att vara ”terrorstater” och intar generellt sett tveklöst en gammelnationellt skeptisk (för att säga det minsta) inställning till judar. Partiet tar dessutom regelmässigt hjälp av tvättäkta nazister när det gäller att hålla ordning vid möten eller sprida material.

Som grädde på moset publicerade Nationell idag nyligen desslikes en låååång intervjuartikel med den icke helt okände islamisten, judehetsaren och konspirationsteoretikern Mohamed Omar.

Kurdo Baksi har också troligen fel i att Nationaldemokraterna skulle vara ”högerextremistiskt”. Det finns nämligen så många likheter mellan NDs och kommunistgruppernas politik att man lika gärna skulle kunna säga att ND är ”vänsterextremistiskt”, men den ärebeteckningen vill Baksi förmodligen reservera för hedersknyfflarna i AFA oc h Revolutionära fronten. Personligen föredrar jag termen ”extremnationalistisk” när det gäller ND.

När allt detta är sagt måste jag ändå erkänna att jag tycker Nationell Idag är en rätt bra tidning när man ser till layout, struktur och uppläggning. Innehållmässigt är den kass, men det är en helt annan sak. När tidningen nu också tycks uppfylla de formella kriterierna för att erhålla presstöd så kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga skäl att neka den presstöd med de regler som nu finns.

Alternativet vore att ändra reglerna så att endast demokratiska tidningar skulle komma i åtnjutande av stödet, men då är man, med tanke på gränsdragningsproblematiken, inne på farliga vägar. Det är en lösning som säkerligen heller inte tilltalar Kurdo Baksi. Det är nämligen oomtvistligt att ingen av de tre vänsterpublikationer som nu får stöd uppfyller det kriteriet.

Jag hoppas därför nu att de som beslutar i saken inte skall ta intryck av oseriösa demagoger som Kurdi Baksi, som säkert går och hoppas på att hans anknytning till sakrosankta Expo och hans vänskap med den framlidne deckarförfattaren (och trotskisten) Stieg Larsson skall vara nog för att beslutet i presstödsnämnden skall gå hans väg.

Läs här vad en av mina favoritpolitiker, folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, har att anföra i frågan om presstöd till Nationell idag:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2007/07/p-andra-sidan-hjrnridn-nd-vill-ha.html

För tillfället är Baksi enligt presentationen i Expressen sysselsatt med att skriva en bok med titeln Min vän Stieg Larsson för att därmed få in några välbehövliga kulor till sin egen verksamhet som partisk propagandamegafon.