Vad som får Reinfeldt att gå igång

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) anses vanligen vara ungefär lika karismatisk som en avslagen julmust. Inte många ämnen förmår honom att låta som något annat än en knastertorr kamrer. Det är uppenbarligen en apparition som går hem i stugorna att döma av statsministerns höga förtroendesiffror  i återkommande mätningar.

Alla som såg SVT-dokumentären ”De första hundra dagarna” den 12 januari insåg dock att det existerar åtminstone ett ämne som får Reinfeldt att gå igång på de flesta cylindrar: Sverigedemokraterna (SD). Närmare bestämt SDs påstådda benägenhet att känna sig förföljda.

Reinfeldt gick ordentligt igång under Publicistklubbens traditionella eftervalsdebatt, där han hade ett meningsutbyte med SDs nyutnämnde riksdagsledamot Mattias Karlsson. Nåja. ”Meningsutbytet” bestod noga taget i att statsminisern högljutt och exalterat ondgjorde sig över hur SD plockar politiska poäng på att ”känna sig förföljda”: detta var, trumpetade Reinfeldt ut, ”deras livsluft.”

SD får skylla sig själva, tycker Reinfeldt.

Reinfeldt kunde knappast ha valt ett bättre sätt att demonstrera att Sverigedemokraterna faktiskt, i alla fall i viss utsträckning, ÄR förföljda och misshandlade.

Landets statsminister uppträdde nämligen som en första klassens mobbare mot Mattias Karlsson, som knappt fick en syl i vädret – så fort han skulle säga något bröt Reinfeldt in och tog över ordet på det mest burdusa sätt. Vad sysslade egentligen debattens moderator med? Hon borde ha hutat åt Reinfeldt å det bestämdaste!

Nåväl, tack vare Reinfeldts obehärskade insats vet alla vid det här laget att påståendena om att SD behandlas orättvist i de mest skiftande sammanhang faktiskt stämmer.

Om någon hade tvivlat på det tidigare, vill säga. Om någon fortfarande gör det vill jag råda vederbörande, och kanske framförallt Fredrik Reinfeldt, att ställa sig i ägg- och tomatregnet vid SDs valstuga i Stockholm vid nästa val och avnjuta oväsendet, glåporden och dödshoten från några hundra styrsellösa vänsterextremister.

Om Reinfeldt hade gjort det redan under den gångna valrörelsen hade han kanske tänkt efter innan han bestämt sig för att agera väckelsepredikant vid PKs eftervalsdebatt.

Smarte – och korkade – Reinfeldt

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.

Sveriges tunnaste böcker

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

Osvenskhet och svensk idioti

Fy, så svenskt…troligen rasistiskt.

Jag har ofta, och långt innan jag gick med i Sverigedemokraterna, funderat över det faktum att det anses fint i Sverige att vara ”osvensk”, eller ”så där härligt osvensk” som det ofta brukar heta. Till exempel när Zlatan Imbrahimovic trixar med trasan. Eller när Olof Palme var som mest briljant i debatten. Eller när någon svensk filmstjärna slår sig fram i Hollywood. I motsats till denna berömvärda osvenskhet finns det trista, tungfotade och stelbent hämmade svenska.

Den 15 november läste jag i Aftonbladet en artikel av den entusiastiske privathistorikern och författaren Herman Lindqvist, som satte ord på det jag i all min hopplöst svenska tristess gått omkring och funderat på. I sin betraktelse går Lindqvist under rubriken ”I Sverige är det fint att vara osvensk” till rätta med denna mentalitet och framhåller inledningsvis: ”2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ‘så härligt osvensk’. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.”

Jag fortsätter citera Herman Lindqvist:

”I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberalerna. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.”

De arroganta svenskhetsfienderna, menar Lindqvist, pekar gärna finger åt ”den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer.” Detta slags traditionella samhörighet med det förflutna är något som svenskhetsfienderna ständigt förlöjligar och fnyser åt eftersom de tänker i schabloner. Lindqvist igen:

”Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

När dock svenskhetsfienderna reser utomlands, påpekar Lindqvist, förvandlas de:

”Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken.”

Herman Lindqvist tycker att det är på tiden att ändra attityd:

”Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska: Vad är det att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna?”

Läs hela Herman Linqvists artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab

Härligt osvensk – eller blågul ut i fingerspetsarna?

En särskild fraktion av ”självförnekarsekten” är den gruppering människor som anser att allt utländskt är bra och att följaktligen ”invandrarna” aldrig kan ha fel. De som kritiserar den förda flykting- och invandringspolitiken eller avarter hos en grupp invandrare är hemska rasister och bör helst bultas sönder och samman tills de behagar rätta in sig i det svenskfientliga ledet. Till denna kategori hör tidningen Metros kolumnist Hillevi Wahl. Hon skrev den 10 november en krönika som är något i hästväg även för denna typ av rabiata bedömare. Under rubriceringen ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” drar Wahl iväg på följande sätt:

”I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting  som plötsligt visade sig vara rasist.” Detta därför att släktingen i fråga hade uttryckt kritiska synpunkter mot invandrare, bland annat ”Ja, man vet ju hur de är”, ”De borde lära sig att anpassa sig” samt ”De sitter bara på kaféer hela dagen.” Hillevi Wahl trodde att människor som dristar sig uttrycka åsikter av detta slag bara var ”tecknade seriefigurer utan hjärna.”

Efter ett lovtal till invandrare i allmänhet brister Die Hillevi ut i följande panegyrik:

”De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det. Men sådant biter inte på kunskapsfobiker. ‘De borde anpassa sig’, fnyste min släkting’. Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet innan de vågar gå ut i trappen med soporna för att de är så jävla rädda för att träffa folk?”

Slutklämmen är magnifik i all sin generaliserande enfald:

”Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Hela inlägget här:

http://www.metro.se/2009/11/10/43146/vi-behover-hjalp-mot-den-helsvenska-i/

Die Hillvi borde kanske bo ett tag i – skall vi säga Somalia – för att få en mer detaljerad inblick i den härliga osvenskheten…

Ja, halleluja för hedersmord, överfallsvåldtäkter och militant islamism och andra kulturrelaterade företeelser som söderifrån kommande invandrare – naturligtvis mycket långt ifrån alla – har praktiskt taget monopol på. Det kan nämnas att sverigedemokraten Christian Westling anmält Hillevi Wahl för hets mot folkgrupp – svenskar måste ju rimligen också betraktas som en folkgrupp!

Nu skall det sägas att alla svenskar som vill framhäva sin osvenskhet inte är lika hätskt aggressiva som Hillevi Wahl. De kan till och med vara rätt sympatiska och välskrivande. Till den kategorin hör enligt min uppfattning Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet och nyligen författare till boken Döda vita män, vilken avporträtterar 14 engelska kulturpersonligheter, de flesta ur kategorin excentrisk lantadel.

I sin krönika den 21 november ger Hakelius till och med Sverigedemokraterna en nedlåtande men dock klapp på huvudet genom att  konstatera att ”Möjligen är inte alla vulgära dumskallar” och att det vore fel av massmedia att dra den slutsatsen. Man tackar för det lilla. Alltnog, Hakelius har valt att markera sin osvenskhet att klä sig som han tror att excentriska britter ur lantadelståndet gör: exempel i grällt storrutiga kavajkostymer och en rosa nejlika i knapphålet med matchande fluga till.

En något posörmässig last jag dock gärna unnar honom.

Som bekant finns också de svenska politiker som stoltserar med hur osvenska de är: Mona Sahlin som sagt att vi svenskar bara har töntiga traditioner som midsommar, eller Fredrik Reinfeldt, som skulle sälja sin pappa om han trodde det fick honom att framstå i politiskt korrekt dager, som menar att det rent svenska är barbari.

Slutligen kan ni genom att klicka på nedanstående länk se och höra hur jag debatterar etnicitet i media på Canal 7 med Kurdo Baksi och Anna Levin:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=260

Der Stürmer i folkhemmet

När en obskyr journalist som heter Donald Boström den 17 augusti lyckades få in en artikel på Aftonbladets kultursidor med rubriken ”Våra söner plundras på sina organ” var det många som hajade till. Inte i första hand därför att en vänsterskribent skriver dumheter i Aftonbladet, det inträffar som bekant så gott som dagligen. Orsaken var i stället att Boströms insinuanta men av fakta obekymrade framställning kunde tolkas som en modern variant på det uråldriga temat ”judar mördar kristna barn för att använda deras blod”.

En gammal antisemitisk inlaga om hur judar tappar ett kristet barn på blod.

Donald Boströms tema var att den israeliska armén sprättade upp kroppar på palestinier för att komma åt deras organ för vidare försäljning. Det var inte första gången Boström skrev om detta ämne. Redan för drygt tio år sedan erbjöd han Dagens Nyheter en artikel om de påstådda organstölderna, men tidningen hade vett att tacka nej. Boström publicerade i stället sitt material i boken Inshallah utan att det ledde till nämnvärda reaktioner.

Den stora frågan är varför Donald Boström hankar sig kvar vid denna fråga med tanke på att det inte finns, och aldrig har funnits, något faktaunderlag som stöder påståendet om israeliska organstölder. Det närmaste han kommer en bekräftelse är en påstådd utsaga från en palestinsk kvinna om att ”våra söner plundras på sina organ”, men när andra söker gå till botten med saken nekar hon rakt av. Till och med en övertygad palestinavän som Per Gahrton ser med stor skepsis på Boströms uppgifter. Han citeras på följande sätt i en artikel av Expressens David Baas och Christian Holmén den 23 augusti:

”Men ska palestinierna fortsätta sprida rykten om att israelerna plockar organ får de faktiskt visa upp en kropp som saknar organ.”

Men det kan alltså varken Boström eller någon annan. Inte heller den israeliske människorättsaktivisten Bassem Eid, som driver organisationen Palestinian Human Rights Monitoring Group (PHRMG), har lyckats finna några fakta som talar för Boströms försåtliga insinuationer. Han säger till Expressen:

”Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.”

Mot bakgrund av ovanstående är det inte överdrivet märkligt att Aftonbladet utsatts för mycket stark kritik från olika håll. Judiska centralrådets ordförande, Lena Posner-Körösi, har exempelvis i ett öppet brev till tidningens chefredaktör Jan Helin – som inte ens tycks ha läst igenom artikeln ordentligt före publicering – påpekat att Boströms artikel är en modern variant av det klassiskt antisemitiska påståendet att judarna brukar röva bort barn, mörda dem och tappa dem på blod i rituella syften.

När Expressens skribenter talar med kulturchefen Åsa Linderborg om anklagelserna om antisemitism blir hon enligt uppgift ”upprörd”: ”Hon säger sig inte ens ha varit medveten om att tidningens story liknar den gamla antisemitiska stereotypen om judar som mördar kristna barn för att komma åt deras blod. – Jag hade ingen aning om att det fanns en sån.”

 ”Hade jag ingen AAANING om…”

”Det hade jag ingen AAANING om…”, för att hänvisa till Hasse & Tages klassiska sketch. Vilket naturligtvis tyder på en skrämmande historielöshet och eklatant brist på allmänbildning hos Aftonbladets kulturchef. Vad redaktör Linderborg per omgående borde göra är att läsa Judehatets svarta bok – antisemitismens historia från antiken till i dag av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008, 696 sidor) där hon kan läsa om nämnda antisemitiska myt och andra myter och skrönor som genom seklerna och millennierna använts för att misstänkliggöra det judiska folket.

Ty vad är det som säger att inte Boström eller någon annan hatets och illviljans kolportör framöver söker kränga en drapa om hur israelerna eller företrädare för den internationella judenheten förgiftar brunnar – se där en annan antijudisk schablon – för att sprida svininfluensan? Om Linderborg är bättre påläst behöver hon inte riskera att ta in aktstycket i fråga.

Som det nu blivit framstår Aftonbladet som något av en Der Stürmer i det svenska folkhemmet – om inte Åsa Linderborg känner till denna ökända tyska naziblaska så kan jag berätta att den utgavs av den rabiate och vulgäre judehetsaren och nationalsocialisten Julius Streciher och hade sin storhetstid på 1930-talet. I tidningen publicerades alla de äckliga karikatyrer porträtterande ondskefulla judar som sprids världen över än i dag, främst i den muslimska världen. Lars Hillersberg hette en svensk tecknare som, nära samarbetande med den marockanske antisemiten Ahmed Rami, gått vidare i samma spår.

Streicher satt på de anklagades bänk under den stora Nürnbergrättegången och dömdes till döden som krigsförbrytare samt hängdes jämte andra höga nazikoryféer 1946.

Riktig fart på uppståndelsen kring Donald Boström blev det, som alla vet, först då den israeliska regeringen genom utrikesminister Avigdor Lieberman påtalade det upprörande antisemitiska i artikeln och i samband därmed avkrävde den svenska regeringen ett ordentligt avståndstagande från den. Ambassadör Benny Dagan upprepade den israeliska regeringens krav. Den israeliska reaktionen fick Aftonbladet och många andra mediaaktörer att skrika i högan sky.

Min personliga uppfattning är att det var föga välbetänkt av Israels regering att ge en tredje klassens propagandaskribent denna form av otillbörlig uppmärksamhet. Denne kan därför, sannolikt inte utan visst välbehag, paradera som martyr för en yttrandefrihet som den förment otäcka israeliska regeringen är ute efter att snöpa. Å andra sidan har jag full förståelse för om israelerna blir upprörda över att gamla antisemitiska myter fräschas upp och sprids vidare i tiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har vägrat kommentera den israeliska regeringens krav med motiveringen, att det vore ett brott mot Sveriges grundlag att fördöma en artikel i en svensk tidning. Detta är nu inte sant. Det finns absolut ingenting, grundlagsrelaterat eller ej, som förhindrar att en svensk regeringsminister säger sin mening om en artikel i en tidning. Detta har på ett förtjänstfullt sätt utretts av juristen Mårten Schultz på nätsajten Newsmill.

Reinfeldt skulle exempelvis kunna säga något i stil med att ”Vi kan visserligen inte stoppa idiotiska artiklar från att publiceras, men däremot kan vi säga att artikeln i fråga var undermålig, förvirrad och fördomsfull och att den hotar vårt lands goda relationer med främmande makt.” Att Carl Bildt, vilken alltid haft en sval inställning till Israel och som i egenskap av studentpolitiker i början på 1970-talet intog en propalestinsk attityd och även skrev motioner utifrån denna i Fria moderata studentförbundet, skulle komma sig för med något sådant tror jag inte riktigt på. Men Reinfeldt borde kunna ta mod till sig.

 Elisabet Borsiin Bonnier visade kurage.

Regeringen kan här ta lärdom av Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier,  som i ett pressmeddelande hade kuraget att markera avstånd från Donald Boströms vidriga och totalt ogrundade spekulationer som Aftonbladet hade den avskyvärt dåliga smaken att publicera. Boström borde ha fått hålla sig till sina vanliga kommunistblad.

När detta skrivs har det  just meddelats att den israeliske advokaten Guy Ophir, verksam i New York, stämt Aftonbladet på ett belopp motsvarande omkring 53 miljoner kronor för att tidningen, enligt Ophirs förmenande, haft uppsåt att förtala judar och israeler inklusive honom själv.

Jag säger bara: lycka till!

Klimatet som pseudoreligion

Jag har vid flera tillfällen tidigare tagit upp frågan om den globala uppvärmningen till behandling. Därvid har jag konstaterat, att det har utvecklats en politisk korrekthet som gör det hart när omöjligt för bedömare som inte är tvärsäkra på att mänsklig påverkan gör klimatet varmare att göra sina röster hörda utan att avfärdas som kufar och därmed marginaliseras i debatten.

Samtidigt har jag dessbättre också kunnat konstatera, att situationen inte är lika nattsvart för fritänkare och tvivlare på det politiskt korrekta klimatbudskapet som den en gång var. Disparata röster som inte tvekar att utmana etablissemanget och ingalunda ber om ursäkt för sina åsikter tycks alltmer göra sig gällande. Detta är utomordentligt tillfredsställande, icke minst i ett yttrandefrihets- och demokratiperspektiv.

 Per Welander, väl påläst klimatbloggare.

En av de mest konsekventa och pålästa bloggarna när det gäller att utmana det politiskt korrekta klimatkonceptet är den vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) utbildade Per Welander med sin blogg ”Moderna myter”. I en bloggpost av den 17 augusti skriver Per under rubriken ”Polarexpeditioner i Arktis 2009” bland annat följande om isbildningen i det nämnda området:

”Det verkar som om sommaren 2009 kommer att överträffa 2008. Vi kommer då ha haft en tillväxt av sommaris i Arktis två år i rad. (…) Som grundregel när det gäller gammelmedia och då speciellt storstadspress, SVT och TV4 är att inte tro på deras ‘klimatlarm’. De är så gott som alltid falska.”

Per Welander och många med honom menar att det är vindar och havsströmmar som spelar störst roll för sommarisens utbredning i Arktis-området.

I ett tidigare inlägg fäster Per Welander vår uppmärksamhet på att 60 tyska forskare i ett öppet brev till förbundskansler Angela Merkel kallat den hallstämplade tesen om den globala uppvärmningen för en ”pseudoreligion”. De hävdar bestämt att mänskliga utsläpp av koldioxid inte har någon märkbar inverkan på jordens temperaturbildning. Forskarna uppmanar vidare Merkel att ompröva sin hittillsvarande position i frågan.

Diagrammet från januari 2014 visar på avsaknad av global uppvärmning 1999-2014.

Här följer en länk till Per Welanders läsvärda blogg:

http://www.moderna-myter.se/

Nyligen fanns också en hoppingivande artikel i klimatfrågan publicerad på debattavdelningen i Länstidningen i Södertälje. Det var företagaren, författaren och förre riksdagsmannen Lars Biörck från Oaxen som i ett inlägg rubricerat ”Dumt att vara tvärsäker i klimatfrågan” bland annat skrev:

”Långsiktigt påverkas jorden ständigt av olika klimatförändringar. Orsakerna är flera: soleruptioner, jordaxelns lutning, avstånd från solen, geotermiska aktiviteter. Kallare klimat betyder att isarna växer till, vi får istider som påverkar hela jordens klimat men också vattennivån i världshaven. Här handlar det om krafter som inte ens den teknologiska människan har förmåga att påverka.”

Lars Biörck har naturligtvis helt rätt i detta. Ändå har internationella organ såsom FN och EU tvärsäkert slagit fast, att det just precis är mänskliga aktiviteter som givit upphov till en viss klimatuppvärmning det senaste seklet. I december planeras en jättelik konferens i Köpenhamn där denna tes, under överinseende av statsminister Fredrik Reinfeldt som representant för EUs ordförandeland Sverige, skall cementeras ytterligare. Man kan vara fullständigt säker på att inga oliktänkande kommer att tillåtas göra sina röster hörda i Köpenhamn.

Det finns dock ingenting som hindrar att sådana röster tar sig ton i andra sammanhang. Det är i detta perspektiv välgörande att det existerar oberoende opinionsbildare som Per Welander och Lars Biörck!

En hyllning till min favoritkommunist

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Nihilisten och populisten – och Åkesson

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.